[27. Dystra framtidsutsikter]
Petroleumlampan brann stilla i höstkvällen och spridde ett dämpat margaringult sken över det torftiga köket. Jan satt vid köksbordet med en bok och låtsades att han läste sin läxa, men i själva verket var det en gammal biblisk historia han pluggade. Boken hörde till andra klassens årskurs och med dess tillhjälp överglänste han vida andraklassisterna själva i teologisk visdom. Jan tyckte att den bibliska historien var oerhört intressant. Och trots sin ungdom förstod han det mesta i den. Det var bara en rubrik som han alltid fastnade inför. Israels hopp. Jan kände bara till ett slags hopp och han funderade gruvliga på hur ett helt folk kunde ställa sig till att börja hoppa på en gång. För övrigt ansåg Jan Gamla Testamentet med skildringar från strider och rövardåd vara betydligt intressantare och mer spännande än det nya, där Jesus välsignar barnen och bergspredikan intog den mest dominerande platsen. Syskonen snusade och sov gott allaredan, det var bara Jan och mor som satt uppe och tärde på oljan. Mor halvlåg i gungstolen och läste den kooperativa veckotidningen. Just nu hörde Jan henne förargat muttra över de eländigt korta avsnitten, som gjorde att det tog så otroligt lång tid att tillgodogöra sig ett enda litet romanpekoral. Eljest brukade mor läsa igenom en bok på en timme — när hon hade någon tillgänglig. Slutligen la hon ifrån sig tidningen och gäspade stort, och sin vana trogen måste hon säga något mitt under gäspen. — Ska du inte gå och lägga dig nu Jan? undrade hon. — Strax mamma, svarade Jan beredvilligt och läste igenom de sista meningarna i berättelsen om Lots hustru som blev en saltstod. Far hostade otäckt i kammaren. Han hade gått och lagt sig tidigt i kväll. Han hade förresten gjort det rätt ofta den senaste tiden. Han var jämt trött, så han och ville heller just aldrig ha någon mat. Det hade väl inte funnits så mycket att äta — mest bröd och mjölk — men det var ändå underligt vad far blivit nätt i maten på senaste tid. — Pappa hostar styggt, sa Jan konstaterande. — Va? Mor såg hastigt upp och lystrade. Hon hade nog märkt att det varit något ovanligt med far på senaste tiden, men i det längsta försökt låta bli att oroa sig. — Det har han ju alltid gjort, sa hon. Det är tobaken. Han skulle röka mindre. — Då är det snushosta granngårdsfar har då! sa Jan reflekterande.
Far låg och tänkte på jordbiten han gått miste om. Han kände sig trött och utled på allting. Hans oförbränneliga optimism hade fått den hittills allvarligaste knäcken. Krokbens-Ants enmark hade kommit honom att förlora tron på mänskligheten. Bara ungarna vore stora, tänkte han. Jag står inte ut med det här mycket längre. Hur man än söker bjuda till, så resulterar allt i samma jävla elände. Det verkar nästan som om Ant hade gjort det till en hederssak att sätta krokben för mig förjämnan. Jag vet sannerligen inte hur vi skall klara oss i vinter. Arbete finns det inte, spiseln ramlar ihop och ved finns förresten inte heller. Någon ko har vi inte, och hade vi en så skulle hon högst antagligt frysa ihjäl i fähusrucklet i vinter. Frysa kommer vi förresten att göra härinne också. Det är kallt ren, tycker jag. Far ryste och drog mekaniskt det trasiga täcket upp över hakan. Han låg och tittade mot fönstrets grådaskiga rektangel och tänkte sina mörka nattliga tankar. Varför är man alltid mera nedstämd om natten än om dagen? En smal ljusstrimma stal sig in i kammaren från lampan ute i köket, där mor och Jan satt och samspråkade lågmält. Han hörde sin hustru säga något om tobakshosta och då drevs hans tankar in på ett nytt spår. Ja, hans hosta hade faktiskt förvärrats åtskilligt i höst. Han ville inte tänka tanken till slut. Men det fanns där ändå i det dunkla mörkret. Namnet på den hemska smygande farsoten. Det stod i eldskrift. Far försökte ta sig samman. Jag ska sova nu, tänkte han. Vem vet vad som sker i morgon. Och sker ingenting, så är det dags att tänka på det då. Jag är trött, jag ska sova — sova.
Jan såg att mor började göra sig i ordning för att gå och lägga sig och han skyndade sig hastigt att smita i bädd själv, för att inte riskera att bli längst uppe och tvungen att släcka lampan. Han klädde snabbt av sig och kröp tyst som en mus ner bakom sin brors rygg. En gång hörde han far hosta innan han somnade. |