[10. Spass-Matts]

Han är trött. Han har inte fått något i sig sedan i går morse. Dagens hetta har gett vika och kvällssvalkan kommer sakta och sveper runt vandraren. Han tänker att i kväll måste han försöka skaffa sig ett ritktigt mål mat. Och gärna också en drägligare bädd än den han hade senaste natt, då ängslan för länsmän och rättstjänare hade kommit honom att söka sin vila på en liten sank holme i älven, där säkert ingen skulle misstänka att någon människa valt sig sovplats.

Olof går uppför trådan till gården. Högt uppe på kullen avtecknar sig brunnsvindan bland gårdsbjörkarna, som nästan verkar att vilja förkväva de oansenliga grå byggnaderna mellan sina kronor. Olof stannar och hälsar: — God afton.

Den gamle bonden ser upp. Hans ansikte är fyllt av godmodiga rynkor, ögonen försvinner nästan helt, i sina hålor. Likt Pålsson är han klädd i bastant vadmal, under rocken en randig väst och på fötterna har han ett par uttjänta nävertofflor. Han blinkar mot solen och tittar prövande på Olof.

— Är e befallningsman? undrar han, men så lägger han märke till den föga herreliknande klädseln hos främlingen. Nej, he kan e ju int vara. Vi ska väl ha all utlagor klarera nu å, tänker ja.

— He ä Olof Gersson dä här. Ja kvartra ju jär en vinter tå ja huggd stockan i utskifti. Komber ni int ihåg?

Matts Spass stiger glatt överraskad upp.

— Jaså, är e tu — håhå. Hur i väden har du tid ti spring runt mitt i höjjälon?

Så slår hatt sig åter ner och låter Olof så länge det honom lyster fundera på svaret.

— Ja har sluta på Pålsgåln, sa Olof kort.

— Sess ner på trappon tu me veit ja. Jaså du har sluta. Så de nästan mitt i tjänståri. Huru kund he ga fe se?

— Ja vart liti osams me Simon.

— Jaså, vart du he. Å ti lät de ga bara så utan vidare?

— Ja fråga int va di tyckt.

— Nej ja kan festa he. Tu fråga int. He ä int bra ti vara allt fe frågvis jär i väden, men ståndom är e bra att ha klart me svaren. Jojo.

Spass-Matts gräver omständligt i byxsäcken och får slutligen fram en bit solkig tuggtobak. Han stoppar den fundersamt i munnen och frågar: — Å är e na skilt som har fört de hid tå? Just ti me. Ja har int råd ti leg nan dräng ja.

— Tu har visst arrendera ut torp nan gang.

— Ja, ja har he, fast be lär ju vara febjudi i lagen nu å na fleir torpare ryms just int på min jolplätt. Sku du villa var ti torpar?

— Ja hadd halvist fundera på na toko.

— Hittar du int på na som sku lön se liti bätter, än att slåas me rötren å steinan i storskojin.

— Va sku he vara. Att lät leg se ti soldat?

— Vaför int. En soldat kan no skaff se eitt å ann om an e om se, tror Matts.

— Ja har sitt mang som ha liti värv se, genmäler Olof, men ja har just int sitt nan som kommi tibaka ur krigi. A he minsta di ha hadd ha vari rikdoman. Fe he mesta brukar di vara en arm elder ett bein fattnare.

— Ja vill int bestrid att du bar rätt.

Spass-Matts ser ut att tänka djupt. Nere på åkern håller hans käring just på med att samla ihop gårdens sju lurviga kor för att fösa in dem i fähuset.

— Tär sir du Faraos sju magra nöt, säger bonden som inte är lagd för skryt. Så de sku tin kuddor komma att si ut å, om int än värr.

Olof tiger. Hans humör sjunker. Stigen in i frihetens och självbestämmandets värld är sannerligen både lång och smal.

— Sku du int kunna ge de ti smed elder skomakar, elder skräddar, elder na anna? undrar Matts.

— Att böuk i jolen ä he enda ja fått lär me.

— Just, just. Ja, no sku tu väl kunna få en steinbacka som ja har bort ve Storsjön. He sku du kanski kunna. Fast Storsjön lär ju ska hör ti allmänninjin påstar di. Men he de jolen som ja tänker på ä åtminstone min, fe bådi papp min å faffa ha hävda e å svida tär. He ä ju klart festås att heimansgränsen ä liti osäker så di langt in i skojin.

Olof bryr sig inte så mycket om vem som har den största hävdanderätten till Storsjön och dess stränder. Han tror inte att någon skall bry sig om ifall han söker sitt bröd ur en ovillig och absolut onyttig jordremsa ute i ödemarken. Om nu inte Simon har kallat på länsman förstås. Och har han gjort det ligger ju ändå Storsjön så pass långt från allt, att han kanske skall få hållas i fred där någon tid.

Spass-Matts sitter i djupa funderingar.

— Ja, he sku kanski int vara så omöjligt me Storsjöliden äntå, en tri, fyra tunnland åker sku e no bod ga att bryt tär, å svidiland å höjängar finns e gott om in i skojin. Så om du növändit vill.

Olof nickar. — Ja no sku ja gään fesök, han får ju si san om e gar.

Spass-Matts undrar stillsamt: Nå tu fick väl en stor hop reidskaper å kalvar å anna tå du sluta ve tolvmans. Efter du tänkt ge di ti torpar.

Olof håller fram sina stora, knutiga arbetshänder.

— Dähär ä ti enda reidskap ja har. He enda ja fick me me.

— Ja tem, de ä ju int fyskam, säger Matts med en respektfull blick på de framvisade kardorna. Men har du int na att ta i dem så lär du no komma att sta de slätt.

Han ser ut att kämpa med sig själv en stund. Så tillägger han med stolt självövervinnelse: — Ja har väl no na gambel gräftor å spadar ti överlopps. Men tu får festås betal dem, eindeira me arbeiti elder me säd å rovor — om du nu nan gang komber på så bra fötter, tillägger han tvivlande.

— Vi får ju si, säger Olof.

Han andas lätt. Han tror gott om sig själv och sin förmåga att arbeta och slita hårt. Det skall nog gå. Ett hem åt Marja-Lena. Kanske var det lika bra att hon inte kom nu. Ju mindre munnar han har att mätta i början, dess bättre. Men det skulle ändå varit roligt om de varit två där borta i ödemarken.

— Vi sku väl bod skära en karvstock, så vi fick de här oppgörelsen liksom stadfästa, säger Matts. Men vi kan ju vänt me he tills vi får si huru e byri ga fe de.

I år fordra ja int na, men nästa sommar sku ja no vara glad om du kom å hjälpt me me några dagsverk i ti brådast tidren.

Det lovar Olof gärna. Så frågar han om Matts har någon vrå ledig där han kan knyta sig i natt. Det har blivit dåligt med sömnen de två sista nätterna och han känner sig ännu öm i ryggen och rådbråkad i hela kroppen efter sitt utståndna straff, fast det säger han förstås inte.

Jodå, med den saken bör det nog bli någon råd. Men han är väl tom i buken också? Det vill Olof visst inte förneka.

— Kom in tå föst, säger Matts, så ska vi si om e finns na ti stopp i krävon.

De reser sig och går in i Matts låga ryggåsstuga. En liten svart hund skäller vildsint på främlingen och katten försvinner med ett fräsande in i ugnen.

— Ti e int van att e kommer na folk hid, säger Matts ursäktande. Sess ner veit ja. Dähär ä int na hesskapsgåI.

— Olof slår sig ner på den svarta, blanknötta bänken som står under fönstergluggen vid spisen. Matts gräver en stund i hörnskåpet, så kommer han fram med två trämuggar och en kanna brännvin.

— Så läng vi väntar på kärinjin, så kan vi bätter i på matlustin liti, anser han.

Olof känner den brännande svedan i svalg och strupe. Det är en rivande sort Matts håller sig med, men det gör gott efter allt han gått igenom. — Tu ä en beskeli å bra kar, Matts, säger han, för han kommer ihåg att han inte sagt något till tack för Matts medgörlighet.

— Prat skit, säger Matts surt. Ja ä han latast bond i heila häradi, men ja ha läng tyckt att jolen som ligger å skräpar i utskiftena, sku bod ges åt folk som vill ha en. He ä orätt att vi ska ha obruka land tå folk svältar överallt.

Detta är Spass-Matts livsvisdom. Det är bättre att ge en tiggare en gräfta i handen och en markbit att sätta den i, än att jämt ha honom hängande runt bakugnen och grötgrytan. Ungefär så säger Matts också till Olof. Denne tycker inte om att jämställas med en vanlig stugtiggare — men i övrigt är han överens med bonden.

Käringen kommer in. Hon hälsar kort och ointresserat på Olof. Hon har liksom blivit lite underlig under alla de år hon bott med sin Matts här uppe i den ensamma skogsgården. Och hon bryr sig inte om sällskap mer. Hennes enda intresse är arbetet och kreaturen.

På Matts anmodan blåser hon upp elden i spisen och hänger på grötgrytan. Kräklan snurrar snabbt mellan hennes sotiga handflator, och det dröjer inte lång stund innan koket är klart. Till grötväta nyttjar de kärnmjölk och sovlet består av stekt fårkött och salt strömming.

— He ä int så hävt, ursäktar hon sig, men kornmjölsgröitin brukar int stjälp nan i dike.

— Ja, fast int hjälper an opp nan helder, påstår hennes man.

— Fe han som ä hungru ä gröitin manna från himlom, hävdar Olof för sin del. Å om ja alder behöver si sämber matbol än dä här så komber ja att få e bra ställt i livi.

Han arbetar sig till bottnen i grötfatet liksom den som har två dagars samlad hunger att stilla kan väntas göra. Så tackar han för god spis och sedan tackar de alla samfällt den osynlige, mot vars vilja ingen mat kan komma uppå bord.

Sedan sköljer de ner måltiden med ett par klunkar brännvin. Och så går Olof till vila i det lilla sov loftet på gården. Länge ligger han vaken trots sin trötthet och tänker. Det är bara två nätter sedan Marja-Lena vilade i hans armar i ett annat sovloft. Nu ligger han ensam och den stora ensamheten skall snart bli hans lott uppe i utskogen. Men han låter ingen tvekan få makt med sig. Han skall klara sig, han måste tro på sig själv. Aldrig har någon hjälpt honom med något. När han var barn var det med näppe man unnade honom de smulor som kunde uppehålla hans usla liv. När han blev vuxen ville man tilldela honom arbetsoxens lott. Och när han vrenskades mot det ödet lät man honom smaka piskan. Han vet väl att om han visar sig helt omöjlig att tämja låter man slakta honom. För en otämd oxe har man föga nytta av. Men han kommer aldrig att ge sig till oxe. Han är människa, han vill förbli människa. Och om människorna söker tvinga oket på honom får de lov att nöja sig med ett vilddjur.

Tam kommer jag aldrig att bli, tänker han stolt i sin ensamhet uppe i Spass-Matts loft.

Inne i sin sovkammare tänker också Spass-Matts en stund på sin nye torpare. En bra pojke, Olof. Han kommer nog att göra rätt för sig ute i vildmarken.

Han ar säkert värd att hjälpas på traven. Men trots allt kan Matts inte låta bli att undra om han någon längre tid skall komma att behålla denne Olof — som har så blodiga skrubbsår på knogarna.

Spass-Matts vänder på sig så det knastrar i sänghalmen.