[15. Resignation]

Långt inne i smärtans röda dimma hör han profossens entoniga räknande: trettioett — trettioett — trettiotvå — trettiotvå — — — Hans kropp rycker och vrider sig likt en piskad orm, hans kropp är utanför hans kommando nu. Den söker ömkligen krypa undan. Men den kommer inte långt, den är konstförfaret fastbunden vid skampålen. Ur hans bröst tränger ett stönande, han kan inte hjälpa det. Varför skulle han det förresten? Inte blir hans skam och smärta mindre om han tiger. Men han bjuder i alla fall till att tiga. Så är han liksom bortdomnad ett tag. Han förnimmer bara ett väldigt brus och ur detta höjer sig piskslagen likt åskknallar.

— Ja tror han kvitterar!

— Lortprat. Smäll på. Lägg int fingren millan — Femtiosex — — — Sexti rapp star tilåme en kvinno ut me — femtiosju —

— Sextio — han kvitterar bistämt.

— Va rör he oss tå. Smäll på tu bara.

Första tjoget rapp åsåg Simon. Men sedan fick han ont i magen. Han kväljdes så han måste gå sin väg. Han gick hem och söp sig full. Men han var inte glad. Han hade fått sin hämnd. Men Olof hade sagt: Ja vann ärlit ja och Simon kunde inte glädjas.

— Åtti. Nå ta lös an no, så får vi si om e na liv kvar i an.

De löser den bestraffade från pålen. Han sjunker ihop som en mjölsäck invid skampålens fot. Likt en korsfäst som skäres ner.

— No ä he anda i an än, verkar e som.

— Ja, ja sa ju att åtti rapp int e heila vääden åt en na så när ti kar. Skick båd att di komber å kör heim an. Me eji nåder tror ja int an klarar se. Så pass tycks e no ha teji på an äntå.

I många dagar låg Olof på magen i sin fållbänk. Marja-Lena skötte och ansade hans sönderslagna rygg. Hela tiden teg han envist. Och det verkade också som om Marja-Lena åldrats på den här tiden. Hon tycktes ha fått ett allvar över sig som inte rymts inom henne förr. En gång sa hon:

— Ja tycker he ä mang år, san vi var i lofti han de natten i somras.

Då sa Olof några ord:

— Ja, he ä mang år. He var i ett andere liv.

Första dagarna efter bestraffningen var han mycket illa däran, hans kropp brände som eld och inget annat än vatten kunde rinna nerför hans strupe. Han magrade också på ett fasaväckande sätt.

Och slutligen sa Marja-Lena:

— Om du int byrjar äta na, så gar du snart i graven

— Vem sku förlor på he?

Jag, sa Marja-Lena allvarsamt.

Han skrattade bittert.

Kölden skärpte till därute och snön började falla, men än låg Olof kvar i sin bänk, utan att visa några tecken till förbättring. Men slutligen stod han dock inte ut längre med overksamheten. Han steg upp och gick ut i arbetet. Till Simon yttrade han dock aldrig ett ord över det nödvändiga för att arbetena skulle bli riktigt utförda. Och numera aktade sig Simon att reta honom.

Det verkade nästan som om han blivit rädd för sin dräng och det hade han ju också orsak att vara. Simon vinnlade sig därför ständigt om att försöka hålla Olof på gott humör. Han resonerade kanske så, att sedan man väl fått oxen under oket, kunde man kosta sig att vara vänlig mot honom. En utomstående skulle tyckt att Olof var en ovanligt gynnad tjänare.

En dag gick Jöns Ryggklåda och storknade i skogen, och därefter var Simon och Olof de enda karlarna det stora hemmanet. Kriget hade slukat allt överblivet manfolk. De två gick sida vid sida i arbetet. Men de hade inget att säga varandra.

Tjugondag Knut gifte sig Olof och Marja-Lena. Simon anvisade dem välvilligt en uttjänt bagarstuga att bo i. Torvtaket i stugan läckte illa, under sommaren, men Olof brydde sig inte om att laga det. Nuförtiden låg han helst och sov när han var ledig från sitt dagliga slit på gården. Han började bli alltmera lik den avdöde Jöns Ryggklåda.

På förhösten födde Marja-Lena en pojke som de kallade Rasmus.

Ett gemensamt intresse hade dock Simon och Olof — brännvinspannan. Den skötte de sorgfälligt om och någon brist på sprit var det aldrig i Pålsgården.

Åren gick.