”He kom opp som en pinn, he kom opp som en pinn!!”

Tallqvist var bra. Han kände både Balder och Sander sen länge. Men Sander hade han ett ont öga till. ”Han tror an e en klipskan satan hande Bromans Sander”, hade Balder hört honom säga till en kollega en gång efter ett förhör. Det var Tallqvist som skött förhören då Sander krockat med klockstapeln. Men det var inte där det börjat. Det hade börjat redan då Sander och Balder var i femtonårsåldern och Tallqvist hade hand om pajazzospelen i stan. Sander, Balder och Tomppa hade varit på Källargrillen och råkat sparka sönder glaset så mynten spreds över golvet. Ingen av dem visste hur spelet kunnat gå sönder så där mitt i allt, men alla hjälpte de till att plocka pengarna från golvet. Och de gjorde som prästen då han räknade kollekten: en till dig och en till mig. Då pengarna var upplockade från golvet hade de fickorna fulla med mynt. Tallqvist kom med ett nytt glas som han började montera. ”Pojkarna stannar här till jag är färdig”, sa han. Så de samlade sig runt spelet som Tallqvist hade lagt upp på ett bord. Då han var nästan klar och skulle sätta baksidan på plats stack Sander fram ett finger mot maskineriet och frågade ”Va e de här?” Och Tallqvist hann inte mer än säga ”Ids int sat...” innan Sander hade hunnit fram med fingret och nollställt räkneverket. Och där satt de med sina mynt, och Tallqvist kunde inte kontrollera vad som kommit in och vad som gått ut. ”Oj, ursäkta”, hade Sander sagt, ”ja vart bara så intressera åv huru en tokode fungerar. Vi vann så bra jär föri e råka ga sönder.”

Och intresset för hur apparaten fungerade bara växte. Under hela skoltiden hade de ägnat mycket arbete och tankemöda åt hur man skulle kunna övervinna pajazzon. Och buden hade varit många. Liksom försöken. Det var ihåliga mynt med metrevar i, tumstockar och gummiband för att få den rätta farten på myntet, vinda mynt, allt. Men inget fungerade. Ända tills Balder en dag satt hos sin farfar och tittade på då han reparerade ett gammalt väckarur. Mitt i uret, mellan farfaderns tummar, såg Balder den kraftiga fjädern, hoprullad som ett måttband.

”Å he va”, berättade Balder senare, ”som hande vi läst om, hande som satt i badkari å kom på na å sprang ut på gaton å skreik 'ja hare, ja har e!'”

Och Balder hade verkligen kommit på det. Han sökte upp Tomppa och Sander och med gemensamma krafter skrotade de Tomppas pappas väckarklocka. De började på Källargrillen då det var folktomt och satsade fem mark var i lärpengar. Balder ställde sig rakt framför apparaten och förde fjäderns ena ände försiktigt upp i myntkoppen. Det krävdes några försök. ”Satan, he gar it, stopp an i fick on!” väste Sander. Men Balder fortsatte, envetet och under koncentrerad tystnad. Och plötsligt såg de fjäderändan. På andra sidan glaset! Balder tryckte in fjädern, upp, upp, upp ända upp till högvinst, 6 mark. Sander började mata. Det rasslade i koppen, vinst på vinst på vinst. Mittenraderna var tomma på nolltid. Balder drog fjädern ur myntkoppen och stoppade den i fickan.

Han skakade i hela kroppen då han satte sig vid bordet. De hade lyckats. De hade lurat pajazzon!

De lade upp en enkel taktik och satte igång. Först stan, och sen på turné i byarna. Överallt inom en radie på femtio kilometer tömde de spelen. Och det gick snabbare och snabbare, de samlade sig runt spelet för att skydda mot insyn, laddade med mynt, stack upp fjädern och satte igång. Det var lättförtjänta pengar. Kaféägarna var arga och misstänksamma. Men vad kunde de. När spelet var tömt stoppade Balder fjädern i fickan och sen var det omöjligt att se vad som hänt.

Vändningen kom på Källargrillen ett par månader senare. De hade vid den tiden lärt sig att inte helt tömma spelen på hemmaplan, utan bara ta sig en ordentligt vinst. Tomppa stack upp fjädern och Balder sköt. Men inne på Källargrillen fanns just då också Isak som nogsamt följde med vad som hände på alla håll och kanter i stan. Beslutsamt trängde han sig fram och fick syn på fjädern. Han blev överförtjust. Aldrig att han sett något liknande. Ögonen var som klot bakom de tjocka linserna. ”He kom opp som en pinn, he kom opp som en pinn!!” skrek han och rullade med huvudet och trampade runt mitt på golvet. Det gick inte att få tyst på honom. Ägaren, som var misstänksam från förut, tog genast fasta på vad Isak sa och började ropa att nu får det var nog, nu ringer jag Tallqvist, och, Isak sprang ut och bort över torget medan han rullade med huvudet och ropade sitt ”he kom opp som en pinn, he kom opp som en pinn”. Balder och Tomppa tyckte det var bäst att söka sig hemåt.

Festen var över, Balder och Sander bestämde sig för att sluta. Tomppa fortsatte och åkte också fast kort senare. Tallqvist pumpade Tomppa så mycket han bara kunde för att få också Sanders och Balders namn. Men det gick inte.

Efter att Tomppa åkt fast och Tallqvist fått reda på hur det hela gått till, byggdes alla Österbottens pajazzoapparater om. En liten plåt monterades in vid myntkoppen som gjorde det omöjligt att få upp en fjäder. Sander var stolt. ”Det här”, sa han, ”e vårt bidrag till han tekniska utvecklinjin, om it e sku vara för oss så sku it hande plåten finnas tär an finns nu.”