Nykarleby högstadium klass 9 1973


Årets femtioåringar

Del 3. Högstadiet klasserna 7–9

Det var mycket spännande att börja på sjuan hösten 1973. Där var det helt nya system och mycket nya elever från byarna, tror att vi var 104 stycken. De första dagarnas höjdpunkter var när Jeppo-borna till vår stora förtjusning steg upp ur sina pulpeter när de svarade på lärarnas frågor.

Sjuan gick mest ut på att lära känna de andra och storögt följa med vad åttorna och niorna sysslade med. Det första konventet var en stor upplevelse med en lång pina innan man vågade bjuda upp någon att dansa med. Dansa kunde vi nog någorlunda, vi hade t.o.m. gått på danskurs. Annika och jag var egentligen ganska duktiga på Jive. På första konventet svängde ”Do the Hucklebuck”, kan avlyssnas med t.ex. Coast to Coast’s fina version.

I detta skede sysslade jag och Sixten mycket med elektronikgrejor, DX-ing och i viss mån modellflygplan. DX-läger hölls ibland i Schantzka palatset och vi deltog ocså i ett DX-läger utanför Pörkenäs. Under dessa läger satt man uppe hela natten och lyssnade till eterns meddelanden från hela världen. Mitt linstyrda, med dieselmotor försedda, flygplan lyckades jag få upp i luften en gång.

I högstadiet var det mycket trevligt med relativt många praktiska ämnen. De fina grillspetten med ställning som gjordes i metallslöjd har jag fortfarande kvar, fina lampor gjordes i träslöjd och olika elektroniska grunkor i el-och maskinlära. Ledda av Hans Wikman byggde vi ljudförstörare till våra elgitarrer. Jag gav mej också in på att spela kornett, men inte heller det instrumentet lyckades gräva fram min väldolda musikaliska talang.

Lars Pensar gjorde förgäves tappra försök att väcka vårt historiska intresse, Bengt Kummel förkovrade vårt modersmål, och bl.a. Marianne Grön, Carita Forsgård och Ulla Nybond utvecklade våra sinnen för främmande språk. Matematikens och naturvetenskapernas världar öppnades med hjälp av åtminstone Lars Käld och Greta Näs.

Under högstadietiden när klasskompisarna varierade varje år och man trampade från klassrum till klassrum blev det tyvärr ingen egentlig sammanhållning. Det finns t.o.m. såna på dessa foton som jag tror att jag aldrig har talat med.

På åttan hade man redan mycket mera självsäkerhet, när man spanade in brudar bland de osäkra nya sjuorna. Under detta år fann många av oss således sin första riktiga flickvän att ”lufta” och gå hand i hand med på rasterna, eller sitta och svärma med vid älvens kant och titta på kraftverksforsen. Och man dansade till tonerna av Flamingokvintetten, Vikingarna och Thorleifs. Kommunsammanslagningen nyårsafton 1974 firades med fint fyrverkeri och med det då populära bandet Hullujussiungdomsgården.


Den 26 februari 1975 var det dags för kalas med den första Koskenkorvan, dock delad på fyra så det gick någorlunda snyggt till. Värre var det sen när vi på påsken samlade oss till Nygårds villa vid Kisor-stranden med ett mycket gott förråd av dryck. Tre flickor hade också på något vis lyckats lura sina föräldrar, och kommit dit. Det blev dock för mycket av det goda för oss nybörjare och snön såg ut därefter nästa morgon, inte så vit mera. Följande prövning var vår första midsommar på utflykt, när vi tältande sökte och fann våra gränser, vid Tisskärs-sanden. De följande årens populära drycker var, i ett urval från A till Ö, de ädla sorterna Aperita, Bourdeaux Blanc (Boli-boli), Casino, Liebfraumilch, Marlis äppelvin, Sorbus, Vinetto och öl förstås.




Så småningom kom mopederna med i bilden och de skulle trimmas och borras och drevas och ljuddämparna avlägsnas. Solifer SM och Tunturi Sport var de vanligaste modellerna. Pappas verkstad var förstås idealet för en teknikintresserad tonåring, men arbetarinstitutet arrangerade också kurser där. Med mopederna kom läderjackorna, och när man var på höjdpunkten av sin karriär som tuff högstadieelev hade man som supplement till läderjackan Nokias svarta gummistövlar med nervikta skaft.



Solifer SM.



Tunturi Sport


På sommaren mellan åttan och nian gick vi i skriftskolan. Klockan sju på jobb till farmen, hem litet före klockan fyra, och sen till rippi mellan klockan fem och åtta. På skriftskolsfotot syns att Robban, trots att han försökte dölja det, hade kört väldigt vådligt i diket med mopeden och skrapat vänstra sidan av ansiktet. Vad Mats ”Pink” Fors hade gjort minns jag inte, men han ser ut som om han har haft odelade åsikter med någon. Våra enligt årtiondet stilenliga och fagra frisyrer kan också uppmärksammas på detta foto, dess värre.

Sommaren 1975 startade det ökända KÄMPPÄ-gänget sin intensiva men korta tillvaro. Boa och jag hittade ett mycket trevligt vindsrum ovanför Lennart Blomströms tidigare uraffär. Så småningom tillät vi andra att komma dit och sen var vi kärnan: Dicken, Leif, Boa, Göran, Robban, Peter, Kalle och jag. Vi beställde också KÄMPPÄ-ringar med våra dåvarande smeknamn ingraverade, min finns kvar ännu.

I Kämppä fördrev vi fritiden med att tigga tobak av de få som hade råd att ibland köpa det, vi snusade och vi diskuterade livligt om brudar. Snuset var oftast Strengberg grovt, men när läpparna inte klarade av det mera blev det emellanåt General eller svenskt Grov.

En annan mycket intressant sysselsättning som vi behärskade till fulländning var att tända eld på fisar, Kalle var dock den främsta experten. I Kämppä hade vi också fina blinkande lampor för att ha den perfekta stämningen för ett gäng unga tonåringar. Vi hade förstås en skivspelare eftersom musiken var mycket viktig. Det var bland annat Mud, Sweet, Slade, Status Quo, Nazareth och Queen som gällde. Häftigast av alla var dock även ännu i dag, alla tiders bästa LP ”The Dark Side of the Moon” med Pink Floyd.

En gång hände det sej tyvärr att en i gänget lekte med ett kanonslag inne i KÄMPPÄ, och stubinen fattade dessvärre eld. Då var det inte annat att göra än att snabbt slänga ut bomben, som olyckligtvis detonerade vid fötterna på en gammal tant som var Möbel-Kalles kund. Möbel-Kalle hade business i Björks hus (tidigare även A. Ströms bilskola) och lager i Missionshusets uthus samt i Blomströms hus. Tanten blev i varje fall mycket uppskärrad, och om jag minns rätt så blev det till och med sjukhusbesök för henne. Då fick vi polisen på besök. [Nygårdens och Rajåkerns dynamitarder.]



Möbel-Kalle i väntan på kunder. Detalj ur större bild.
Foto: Gösta Fagerholm.


I Kämppä höll vi nästan till 100 % fast vid att inte dricka alkohol. Boas pappa påpekade väldigt tydligt att om vi gör det så åker vi ut. Däremot var det ett bra förvaringsställe för våra dyrt förvärvade flaskor, som vi packade in under kläderna när det var dags att sommartid åka på dans till främst Forsby eller Klacken i Lillby. Dit åkte man med buss, eller så i bästa fall lyckades man tränga in sej i någon bil. Lyckan var total de få gånger man rymdes med i Ojalammis Ralfs mörkgröna Dodge Coronet 440 (tror jag).

Det finns en Kämppä-dagbok vars vistelse var känd ännu på början av nittiotalet. Vi letar febrilt efter den, för där kan det finnas skatter! Det finns många fina historier från Kämppä, men tyvärr tål de inte alla dagsljus, ännu ...
 
Trots att det var viktigt att ge ett tufft intryck var vi nog egentligen mycket snälla gossar. Vi gjorde inga sådana ofog som söndrade eller stal saker. Det mest olagliga var väl de trimmade mopederna och något äpple eller en morot som slank ner i magen i augustimörkret. Inför julen förde vi blommor åt Gunhild Hansén, där vi var stamkunder. Ja, även till polisen skickade vi en julklapp, i form av en råttfälla, för att visa vår stora sympati när de måste sitta i den gamla poliskammaren.

Under nian på påsken hade tre av oss flickvänner, varvid vi bestämde oss att vi ville vara ifred från de andra och ordnade ett hemligt party vid vår villa vid Andrasjön. [Det börjar verka kärlek ...] Vi saknades vid påskfirandet och till slut kom de andra på var vi var och hittade oss. Detta var ett stort svek, så därmed blev jag utslängd ur Kämppä-gänget. Så småningom slutade några andra också av sympati för mej, och det blev slutet på det ärorika gänget. Förstås dröjde det inte länge innan vi var vänner igen, men åldern och mognad hade gjort sitt, så Kämppä-tiden var slut.

Alternativt till Kämppä satt man på Källargrillen och lärde sej av de större grabbarnas historier. Speciellt lyssnade vi till arméhistorier med viftande öron. Där fanns också pajazzo-specialister som på någon minut kunde tömma pajazzon med hjälp av en klockfjäder. Från jukeboxen ljöd The Shadows ”Let me be the one” och Paper Lace ”Billy, don't be a hero”.

Vi var trogna besökare på Bio Scala. Där fungerade det så att om man på fredagen hade betalt för att titta på en föreställning var det möjligt att komma på nytt på söndagen och avnjuta gratis en repris, såtillvida biljettkontrollören kom ihåg saken. Därmed fanns det möjlighet att genom att på fredagen visa sej så mycket som möjligt i aulan, eventuellt lura kontrollörens minne så att man på söndag kunde komma in utan biljett. Tyvärr lyckades aldrig jag i detta konststycke, minns ingen annan heller, men det gjordes många goda försök. Bakdörrarna var även de under ständiga attacker för att undvika betalning av biljett.

”Love Story”, ”The Godfather” samt ”Ben Hur” är några av de filmer som jag sett på Bio Scala, ibland romantiskt hand i hand med någon flicka. Men där  kunde man också avnjuta annan underhållning i och med att det högljudda, men alltid välmenande A-laget, även de var flitiga gäster där. Sålunda under en föreställning hördes en känd och hes röst utropa: ”Allihop me tyymin i röven, skåda hid!”. Varvid alla vred på huvudet i den riktningen, och snabbt vred huvudet tillbaka när innebörden i uppmaningen gick upp för dem.    

Andra ställen där man träffade kompisar och satt annars bara och betraktade världens gång var HAB:s trappa och Rundis bänkar.

Kalle och jag inhandlade en motorcykel, Honda 300 Dream, 1964, av ”Kassu” Olli från ”Langraden”. Motorn var sönderplockad i tusen bitar, men Kassu konstaterade att en så stor firma som hans skulle inte hålla ihop utan ordning och reda, så han letade fram delarna runt halva Källbacken. Vi fick så småningom igång maskinen och körde omkring på småvägar vid andra sjön tills grannarna fick nog. Tyvärr gjorde vi motorcykeln, i vårt tycke, vackrare medelst järnsåg, så dess värde idag är ganska nära noll.

Många av oss jobbade under somrarna på minkfarm. Typiska uppgifter var vaccinera, flytta valpar, ”båsa”, spola vattenkoppar, ”måka” dynga, bygga minkhus etc. Under varma sommarhelger måste alltid någon vara på jobb och säkerställa att vattenkopparna fungerade. Under pälsningstiden var vi också med och avlivade och pälsade.

I denna ålder var det tillåtet att åka båt längre än till bryggan, och jag har alltid stortrivts vid våra pärlor i skärgården: Djuphamn, norra sandstranden på Torsön där det finns källvatten om man blir törstig, samt på Hällgrund. Jag har alltid tyckt om att glida på ån och känna historiens vingslag genom att titta på min morfars fars Fritz Olsons hus, Gamla hamn, Beckbruket, Kuddnäs och förstås Majniemi på ”Alön”. ”Grännskäs-sundi” är av speciell betydelse för mej för att jag minns barndomssomrar därifrån. Metande har också varit ett stort nöje genom åren. På höstarna var det dags att plocka havstorn i havsbandet.

Under sommarkvällarna efter nian började vi trivas i mitt tält på vår gård där vi mest spelade kort. Pidro och Bismarck var våra favoriter. En konstig filur vid namn Stig började också uppenbara sej med sin Honda 125 cc. Under denna sommar bildades därmed det som vi självironiskt kallade Kova-jengi, bestående av Väinö (Stig), Rafael (Göran), Svante (Peter, också född 1960), Byman (Robert), Nygge (Carl-Johan)och Fidel (jag), som under inkommande höst skulle starta sina intensiva studier i gymnasiet.



Skriftskolan

  
    Peter Sandås Stefan Fors Nils-Eric Tonberg Ulf Segervall Kjell Saarela Leif Höglund Anders Holm      
  

Jan Segervall Carl-Johan Nygård Robert Nyman Göran Palm Benny Wiik Mats Fors Håkan Strandberg † Greger Nybäck Stig Renvall Lars-Peter Sjöholm Johan Strandberg Frej Högdahl  

  
  Monica Andersson Sol-Britt (el. Solbritt) Heselius Carina Wikblad Marika Nylund Marina Fredriksson Sixten Nyman Bengt Lillvik

Jonny Björkqvist

  
Bernice Levlin Kristel Wik Susanna Siegrieds Paul Forsgård Mikael Sandell Viviann Liljeström Britt-Marie Karlsson Annika Liljekvist

 

9A

  
  Tomas Ericsson Tom Södersved Tor-Leif Witting Stig
Björkqvist
Tore Björklund Tomas Lindström Nils-Eric Tonberg Göran Gunnar Karl-Gustav Häggblom Anders Holm Johan Nylund  
  
  Stig Renvall Benny Wiik Per-Eric Forsgård Håkan Strandberg Jan-Olof Ericsson Kenneth Östman Mats Fors Stefan Jakobsson Håkan Drifell Ralf Wiik Marika Nylund  

  
Marina Fredriksson Karin Nygård Monica Sik Ann-Sofi Lönnvik Britt Sund Carita Flen Susann Slangar Susanne Nyman Seija Penttinen


9B

  
Marlen Nylund Diana Nygård Karin Smeds Peter Grahn Kenneth Stenbacka Boris Strand Jan Segervall
  
Marlene Ehrström Håkan Ingman Helge Häggblom Kaj Sjöholm Lilian Neuman Mikael Nygård

  
Tuula Yrjas Marina Stråka Carina Wikblad Helena Karv Gun-Viol Häggblom Ann-Kristin Broo

 

9C

  
Harriet Sandvik Susanna Siegfrieds Robert Nyman Kaj Kvist Leif Höglund Sixten Nyman Lilian Sandås Marita Nordstöm
  
  Carl-Johan Nygård Göran Dahlskog Alf Dahlström Mats Kronlund David Wiklund  

  
  Gunnar Ericsson Monica Andersson Britt-Marie Karlsson Annika Liljekvist Kristel Wik Tor-Erik Westerlund


9D

  
Dennis Östman Sven Dahlström Bo-Erik Ek Stefan Fors Johan Antell Kurt Stenwall Kristian Käld Leif-Ole Romar Göran Palm
  
Moa Thors Beatrice Grandén Lena Björkvik Sonja Karf Katrina Sandvik Bernice Levlin Lars-Peter Sjöholm Viviann Liljeström Stina Engström

  
Rainer Finne Jonny Björkqvist Börje Sundqvist Guy Envik Ingvar Wiklund Carina Bergman Lisbeth Lassus Carina Renvall Rita Häggblom


Stefan Fors tillhandahöll.


Läs mer:
Del 2 Normen.
Del 4 Gymnasiet.
Fler klassfoton.
(Inf. 2010-03-02, rev. 2020-04-30 .)