FÖRSTA DELEN
Så länge han är angripen,
av spetälska, skall han vara
oren; oren är han. Han skall
bo avskild; utanför lägret
skall han hava sin bostad.
(Tredje Moseboken 13:46)
Jag går ju fortfarande ut, det gör jag. Som till butiken (den ligger alldeles under min lägenhet), eller till banken. Ibland händer det också att jag under mina promenader sneddar över torget och går till pizzerian. Då ser jag rakt fram, jag spänner mig inte, men går heller inte alltför slappt. Inte så slängigt och nonchalant att bara den saken skulle väcka uppmärksamhet. Jag sätter det ena benet framför det andra, koncentrerad på det och inget annat, och då jag efter en stund stiger in genom dörren är det precis som om ingen skulle lägga märke till mig. Jag sätter mig vid mitt vanliga bord (ett av fönsterborden, det närmast ån) med ryggen mot väggen och utsikt över torget. Från det bortre rummet, avskiljt av en hall, hörs väsen. Höga röster och ibland rop, men aldrig något riktat till mig. Personer går genom rummet, kommer in, försvinner, allt utan att det egentligen stör mig. Visst händer det att någon tilltalar mig, sådant kan man inte komma undan om man regelbundet besöker stadens enda pizzeria, men det är sällav, och något av vikt blir aldrig sagt. Oftast räcker det med att jag nickar. Jag nickar, säger något och försöker att inte alls tänka på den tunga handen mot min överarm.
Flickan i butiken hälsar alltid då jag kommer. Hon ler också. Felfria tänder. Jag tänker ofta att hon måste känna igen mig, det lustiga är bara att jag inte kan påminna mig ha sett hennes ansikte tidigare. Och jag brukar inte glömma. Inte på riktigt. Så jag hälsar tillbaka. Försöker le också. Inte för mycket och inte för lite. De gånger jag gör det känner jag alltid hur jag blir stel i ansiktet. Att det skulle gå så långt att jag skulle fastna tror jag inte, men lite obehagligt känns det ändå, speciellt då det hela är över och jag försöker ställa ansiktet till rätta igen. Då kan jag känna hur det river under öronen, lite som när man ätit något syrligt.
Egentligen borde alla kassörskor ha sådana där små lappar på bröstet med namn på så man genast kunde se vad dom heter. Namnet skulle hjälpa. Ibland är det så; namnet blir som en öppning och efteråt då allt verkar så klart kan man alls inte begripa hur man någonsin kunnat glömma. Senast jag handlade stod en medelålders man framför mig i kön, en helt alldaglig man med grå tröja och ljusblå skjorta under tröjan. Skjortkragen stack fram bara på den ena sidan, och det att skjortkragen stack fram fick honom att se på något sätt sned ut. Mot honom log hon också, fast inte på samma sätt. Hon plockade mannens varor från bandet medan han hela tiden stod och tittade ner i sin plånbok. Det verkade som om han av någon anledning inte ville se henne i ögonen. I plånboken fanns ett fotografi av en kvinna. Bilden var instoppad i en genomskinlig plastficka, och ljusbrytningen orsakad av ett lysrör placerat i taket alldeles ovanför kassan gjorde att jag inte kunde se hennes ansikte. Det enda jag såg var ett ljust lockigt hår; mannens fru, eller möjligen hans dotter. Helt säkert kan jag inte säga. Det finns män som går omkring med sina döttrars fotografi i plånboken. Det är knappast konstigare än att ha det stående hemma på byrån flankerat av två ljusstakar eller lutande mot en blomvas. Men man kan ju fråga sig vem de visar fotografierna för. Eller kanske det hela bara är så oskyldigt att de ibland tar fram bilderna för att i smyg titta på dem. I avskildhet så att säga. Det är inget de kan lastas för. De kanske inte ens tänkt desto vidare på saken. Om nu det kan vara någon ursäkt. Men förmodligen var det hans fru, något som skulle tyda på att det inte var hans fru kunde jag inte hitta. Håret var vackert, men det kan det ju också vara högt upp i åldrarna, och den här mannen var själv knappt över femtio. Då han betalat stoppade han plånboken i bakfickan och började plocka matvarorna i en svart kasse som han tydligen haft med sig till butiken. Jag hade inte innan sett att mannen skulle haft någon kasse, men det är ju möjligt att den legat på botten av kärran dold av matvarorna, eller att han helt enkelt haft den liggande någonstans vid kassan så länge han handlade. I det senare fallet skulle han ju också slippa bli misstänkt för att ha stulit något.
Då det slutligen blev min tur och mannen gått ut till en väntande bil (det är möjligt att föraren var den kvinna vars fotografi jag sett i mannens plånbok, men riktigt. säker på den saken kunde jag heller inte vara eftersom bilen stod så parkerad att jag bara kunde se hennes händer, underarmar och en bit av låren) hade jag så länge stått och förberett mig på hälsningen och leendet att mitt ”hej” blev så grötigt att det är tveksamt om hon alls hörde vad jag sa, och då jag skulle le kände jag hur det började rycka i kinden. Så här efteråt har jag nog tänkt att jag kanske borde ha harklat mig innan, men samtidigt vet jag ju att det i den situationen skulle ha verkat lite konstigt att harkla sig, precis som om man stått och väntat på att få hälsa.
Det finns tre kassor i butiken och jag försöker alltid välja den mellersta. Ibland händer det att en av de andra kassorna blir lediga, men då låtsas jag bara som jag inte skulle se, anlägger en litet frånvarande min och står och tittar på kvällstidningarnas löpsedlar under tiden jag väntar på min tur. Skulle någon fråga skulle jag säga att Iltalehti är den bästa kvällstidningen, och det trots att jag aldrig köper den, eller aldrig, man skall aldrig säga aldrig, men jag köper den åtminstone inte speciellt ofta. Varför det är så vet jag inte, kanske beror det på bilderna, eller så helt enkelt på språket. Hemma låg alltid Veikkauslotto i en korg bredvid teven, långt bak i tidningen fanns bilden av en kvinna, sommar som vinter. Inte heller den kan jag påminna mig att jag någonsin läste. Däremot såg jag på de finska nyheterna för att åter lära mig språket, rabblade ramsor som pappi on präst hevonen on häst mallas on malt suola on salt kaikki on allt. Jag hade en gång en lärarinna som hette Myrtel. Jag vet att det inte är så väldigt speciellt. Vi var ju fler i klassen, runt tjugo skulle jag tro, så många som det nu brukar vara i en mellanstadieklass. Myrtel har inget med min kassörska att göra, åtminstone inte vad jag vet. Jag kom nu bara att tänka på henne. Det händer till och från. Jag hade min katt med på en lektion en gång. Myrtel fick syn på svansen som hängde ut under gardinen där vi hade gömt undan katten, och då hon upptäckte den sa hon bara som i förbigående att vi kanske skulle släppa ut katten, att den nog hellre ville vara ute på gården än inne i det varma klassrummet. Det här var på våren, bara någon vecka innan avslutning, och vad jag minns så släppte vi bara ut katten utan att tänka mer på det. Så enkelt kan det vara. Fast egentligen tänkte hon nog mer på oss och vår inlärning än på katten. Utan att jag nu för den skull vill påstå att Myrtel inte tyckte om djur.
Då butiken stängt på kvällarna kan jag se henne gå hem. Det är aldrig någon som hämtar henne. Ingen som möter. Hon går förbi busstationen och fortsätter norrut längs esplanaden. Framme vid bankhörnet försvinner hon ur mitt synfält. Såvitt jag vet har det aldrig hänt att hon skulle ha vänt sig om och tittat upp mot mitt fönster. Hon vet att jag bor här. Alla vet att jag bor här. Men vänt sig om och tittat, det har hon aldrig gjort. Hon går som en kvinna som vet att hon är iakttagen. Det är också därför hon inte vänder sig om, för skulle hon vända sig om skulle hon få se mitt ansikte i fönstret, och det skulle skrämma henne.
Så här på eftermiddagen har det redan börjat skymma. Sent i oktober kommer mörkret snabbt i de här trakterna. Från min lägenhet kan jag se bilarna på torget, parkerade parvis med kylarna vända mot varsitt håll, nära varandra likt barn som ligger skavfötters. Rutorna nervevade bara till hälften för att utestänga regnet. Ibland när jag ser dem stå där, speciellt sena kvällar då det är så mörkt att man kan se röda lampor lysa på instrumentbrädan, tycker jag mig nästan kunna höra musiken. De gånger jag gått förbi och verkligen kunnat höra har det alltid varit något annat. Aldrig det jag tänkt mig. Men nu är det eftermiddag och regnet rinner över rutorna. En yngling på moped kör västerut längs Bankgatan. Han sitter lite krum i ryggen och vänder utan att se sig om in på torget.
Andra dagar ser allt så annorlunda ut. Människor stannar till för att köpa blommor eller grönsaker vid stånden, talar med varandra stående gränsle över sina cyklar. Sådana dagar lyser skolan nästan vit i solskenet. Någon skugga kan jag inte se, och låter den därför ligga dold bakom själva byggnaden. Säger bara att den sträcker sig ner mot ån. En barhuvad flicka cyklar över torget fram till kiosken. Hon ställer ifrån sig cykeln och går mot luckan. Av någon anledning får jag en känsla av att hon känner kvinnan i kiosken. Kanske är det sättet hon går på. Eller att hon gör någon viss rörelse med huvudet. Då hon handlar lutar hon sig över disken, kliar sig med vänster fot på höger vad. Men naturligtvis är hon inte ensam, flickan, också andra människor rör sig över torget. De går av och an, bildar olika mönster. Ibland stannar de till en stund då de möter varandra, säger något och går sedan vidare. Som om allt skedde av en slump eller enligt ett system så invecklat att det skulle ta år för en oinvigd att få ens det minsta grepp om reglerna.
Då flickan vid kiosken handlat färdigt tar hon sin cykel, sätter sig upp och börjar cykla mot skolan. Från kiosken i en nästan rät linje mot skolan. Jag har sett det här upprepas gång på gång: mopeden, flickan, de två busschaufförerna, en äldre kvinna som stiger ur sin bil och som sedan böjer sig ner för att säga något till en person i baksätet. En person jag inte kan se. Eller den parkerade långtradaren och mannen i hytten som sitter och röker med ena armen hängande ut genom den nervevade rutan medan han talar med någon som står och ser på honom med bakåtböjd nacke. Allt det här och mer därtill. Allt det här.
Jag tog en promenad. Gick ner mot kyrkan och fortsatte sedan längs med ån mot kraftverket. På gångstigen mötte jag ett äldre par. De verkade inte ta alls någon notis om mig utan gick bara gångstigen fram arm i arm oupphörligt talande med varandra. Mannen, som var betydligt längre än kvinnan, böjde sig ner så att hans huvud kom att befinna sig alldeles intill hennes ansikte. På ett beskyddande sätt, som om hon varit sjuk. Eller om han bara hörde dåligt. Paret passerade till vänster om mig, och jag kunde höra mannen med skrovlig röst säga något om ”springbrunnen som” och sedan något otydligt jag tolkade som” “vare sig” eller möjligen ”varsel”. Jag saktade in på stegen sedan de båda passerat, stannade och vände mig ut mot ån. På motsatta stranden låg en kanot. Tvätt hängde på tork: en blårutig skjorta, några lakan, handdukar och tre grå säckar varav de två närmaste var något mindre än den tredje, som hängde ensam bara någon meter från husets stora vardagsrums fönster. Då det gamla paret hunnit ytterligare en bit vände jag mig ännu ett kvarts varv och tittade efter dem. De gick likadant: han nerböjd mot henne och hon med korta steg och ben som såg svullna ut under bruna strumpbyxor.
Huset där Maarit och Lena tidigare bodde har tillåtits förfalla. Väggarna som en gång var vitrappade har flagnat så det grå upptar större yta än det vita. Av någon anledning gick jag på den motsatta trottoaren, kanske för att få bättre överblick. Hela kvarteret har på kort tid ändrat karaktär. Husen står bara och väntar. Vissa som sönderbombade med utslagna rutor. Taken har på ställen helt ramlat in.
Det är flera år sedan jag hörde något om Maarit. Det sista var att hon flyttat till Sverige. Det var alldeles efter det där med Lena. Jag visste inte då och jag vet inte nu vad Maarit tänkte om mig, vad Lena egentligen berättat. Jag hälsade ofta på dem i det där gamla huset, kunde gå dit utan att ringa innan, bara dyka upp, sitta en stund och dricka kaffe eller om det var på kvällen se på teve och fråga något och kanske säga att den här serien, den har ju hållit på hur länge som helst, och de hittar visst på nya grejor hela tiden utan att bry sig desto mer om vad som hände för ett år sen eller för någon månad sen och det bara för att de räknar med att ingen minns eller att ingen ändå orkar följa med i alla förvecklingar, dödar och upplösta äktenskap. Nej, till dem behövde jag aldrig ringa, drog bara på mig en jacka, plockade ner några öl i en kasse och gick. På torget stod som alltid någon ensam bil. Och som jag tidigare sa så tyckte jag ofta att jag kände igen musiken, dvs jag kände igen den ända tills jag kom så nära att jag verkligen kunde höra. Som då någon talar samiska på radion; man tycker hela tiden man borde förstå vad som sägs, men begriper ändå inte ett ord. Jag sneddade över skolgården, gick gatan ner mot kraftverket och tog upp vid gamla apoteket. Snön knarrade under skorna och för varje steg prasslade den frusna påsen i min hand. För övrigt var det helt tyst, inga bilar och heller inga ljud från de intilliggande husen. Som vanligt stod dörren olåst, och jag öppnade den så försiktigt jag bara kunde och fortsatte sedan tyst genom hallen och in i köket. Just då använde de bara köket och vardagsrummet. De andra två rummen stod kalla. Hyran då, hade jag en gång frågat, hur blir det med den? Ni får väl sänkt nu när ni bara använder halva lägenheten? Till en början hade jag inte fått något svar alls på den frågan, men slutligen hade Maarit ändå svarat och sagt att hyran, den sköter nog hon om, och att det inte är fråga om hur mycket hon betalar, utan hur ofta. Genast jag steg in i köket kunde jag höra deras röster. Jag blev stående orörlig, lyssnande. Rösterna blandade sig med varandra på ett sätt som gjorde det nästintill omöjligt att höra vad de sa. Enstaka ord och meningar men inget sammanhängande. Sten var där. De skrattade åt något. Eller någon. Maarits skratt höjde sig över de andras. Ibland verkade det som om hon tvingade ur sig det där skrattet, som om hon visste precis hur det skulle låta och sedan bara framförde det. Men det fanns samtidigt något spänt i det, som utspelet hos en osäker skådespelare eller naturligheten hos den som vet hon begått ett fel.
De satt alla framför kakelugnen med ytterkläderna på. Tydligen hade de just kommit och bara precis hunnit göra upp en brasa. Värmen hade ännu inte hunnit sprida sig i rummet; högt i tak som det var, och dragigt runt listerna, så dröjde det alltid en god stund innan det blev någorlunda varmt. De tittade upp då jag kom in. Lena log. Jag log tillbaka, satte mig i soffan och ställde ner ölkassen på golvet. Jag vet inte varför, men trots att jag, som den där gången, känner alla så är jag alltid osäker så där i början. Då jag kommer in i ett rum. Kanske för att man tittar på den som kommer in. Tittar för att han kommer utifrån. Då jag satt mig ner kom jag att tänka på att det kanske inte alls var mig Lenas leende varit avsett för, att det kanske bara blivit kvar i hennes ansikte efter något de andra sagt. Vända mig om och titta på henne ville jag inte. Maarit satt i en fåtölj nära kakelugnen. Skrevande som en tioåring med benen över fåtöljens armstöd. Hennes ansikte lystes upp av elden. Hon hade satt upp håret i hästsvans. Det var första gången jag såg henne med hästsvans. Annars hade hon alltid håret hängande rakt ner, eller så rakt det nu kunde hänga. Jag undrade varför, om det var något speciellt som hade hänt eller om hon bara av en eller annan orsak tänkt att det var dags att byta frisyr. Maarit var annars inte den som la ner alltför mycket tid på sitt utseende, inte för att hon såg illa ut, tvärtom, men hon tyckte väl bara att hon inte behövde, att det var onödigt att slösa tid och pengar på sånt. Samtidigt kan man ju säga att det var en stil hon körde, som det här med att hon bara tog en t-skjorta, vilken som helst, ur garderoben då hon skulle ut, men att den av någon underlig anledning alltid verkade passa, både till tillfället och hennes övriga klädsel.
”Du kom inte till puben?”
Hon ändrade inte ställning då hon sa det, vände bara huvudet en aning åt mitt håll. Hennes högra arm vilade mot låret. Handen såg nästan röd ut i skenet från elden. Jag svarade att jag inte hunnit, att jag varit tvungen att lossa en bil som kom först vid sjutiden, ja, att den hade kommit först vid sjutiden fast den egentligen skulle varit där redan vid halv sex och att det därför blev så sent att jag inte ... osv. ”På en fredag?” sa Sten. Då han tömde det sista ur sin öl böjde han huvudet bakåt på ett sätt som gjorde att man tydligt kunde se hans struphuvud. Med en överdriven gest ställde han ner den tomma flaskan på bordet samtidigt som han försökte fixera mig med blicken. Dagen efter skulle han inte minnas ett dyft, och för att försöka dölja att han inget visste skulle han heller inte säga ett ord om vad som hänt, eller vad han trodde hade hänt, ”På en fredag?” Jag väntade mig nästan att det skall börja droppa saliv ur munnen på honom. Då han blev tillräckligt full svullnade hans läppar och blev alldeles fuktiga. Ju fullare Sten desto våtare läppar. Hans huvud hade redan börjat sjunka en aning, Inom en timme skulle han sova.
Maarit fortsatte berätta om kvällen, och medan hon berättade satt hon och stirrade in i lågorna och rökte och verkade så upptagen av bara det att jag ibland fick en känsla av att hon inte ens kom ihåg att vi andra också befann oss i rummet. Som om hon bara suttit och hållit en lång monolog avsedd för sig själv och ingen annan, memorerat vad som hänt som en skolelev inför ett historieprov. Lena såg trött ut. Det gjorde hon ofta. Hade väl sådan hy och sådana ögon. Blev alltid blek och rödögd. Hon hade tagit av sig jackan och svept en grön- och svartrandig filt om sig. Kanske var hon förkyld. Fötterna hade hon dragit in under filten, försvunnen under den. Som innesluten.
Hela den där lägenheten, ja egentligen hela huset, verkade mer som ett tillhåll än som ett hem. Och det berodde nog inte bara på att huset var gammalt och delvis förfallet, eller på att möblerna till stor del var desamma som funnits där innan Lena och Maarit flyttat in. Det var något annat också. Kanske den olåsta dörren som gjorde att folk kunde komma och gå nästan som de ville. Jag tänkte att det nog var så Lena och Maarit ville ha det, men kunde ändå inte undgå att lägga märke till att det hela ibland irriterade dem. Men den här känslan av tillhåll kunde ju också bero på att det var just de som bodde där, två kvinnor tillsammans, och att det var därför deras bostad mest verkade som en utslussningsplats. Något de befann sig i medan de väntade.
Sten hade somnat på soffan och låg på sida med munnen öppen. Lena hade flyttat över till en fåtölj då hon märkt att Sten alltmer börjat luta mot henne, och genast hon rest sig hade han sjunkit ihop. Egentligen såg han komisk ut där han låg utslängd med armarna sträckta i en bedjande gest mot Kvinnan i fåtöljen. Jag tänkte att jag borde säga något om det till henne, något i stil med att ”i morgon kan du vänta dig ett brev ..?” eller ”har du sett den där filmen där ..?” men visste inte hur mycket jag skulle tvingas förklara för att hon skulle förstå vad jag menade. Men det är ju också möjligt att hon genast skulle fattat och därför också skrattat sådär lite roat och sagt att ja, det får jag säkert, och om inte ett brev så åtminstone ett telefonsamtal. Men jag sa inget. I stället reste jag mig och hämtade mer ved att stoppa i kakelugnen. Genast jag satt mig ner på huk för att med ett vedträ öppna luckan slog hettan emot mig. Jag flyttade en aning bakåt, och gjorde sedan exakt så som den vane gör, som den som lärt sig som barn. Allt från att med vedträet öppna luckan till att efteråt stänga den utan att bränna handen. Vedeldade spisar, kakelugnar, oljekaminer, alla har de för mig så långt tillbaka jag kan minnas varit omöjliga att hantera, de ryker in, slocknar, det blir en massa förkolnad ved som måste plockas ut. Men luckan den har jag alltid kunnat öppna, och det exakt med den vanes rörelser.
Det började nu bli så varmt att vi kunde ta av oss ytterkläderna. Lenas röst bröt igenom och sa att det knappast var någon vits att försöka få hem Sten och att det nog var mycket bättre att bara bädda ut soffan och låta honom sova där än att börja släpa och bära honom genom gatorna mitt i natten. Maarit reste sig och gick ut ur rummet. Efter en stund hördes bruset från toalettstolen då hon spolade. Ljudet hängde kvar, dovt i bakgrunden, för att avslutas med något som lät som en utdragen rapning. Lena satt kvar i sin stol. Som en sovande. Fast ögonen var öppna. Hon såg ledsen ut, kanske var hon bara trött. Jag korkade en öl. Ljudet fick henne att rycka till och hon såg på mig. Jag kunde inte avgöra om hon hade något speciellt uttryck i ansiktet och vad det i så fall skulle betyda. Kanske för att få klarhet, eller bara för att ge något slag av svar plockade jag upp ytterligare en öl ur kassen och höll fram den mot henne. Hon skakade på huvudet och sa att hon tänkte gå och lägga sig och bad mig sedan hjälpa henne att lyfta undan Sten så hon fick bädda. Hennes röst lät som den brukade göra, och inte heller utifrån den kunde jag förstå annat än att hon verkligen bara ville att jag skulle hjälpa henne med Sten. Utan att vänta på mitt svar reste hon sig och började plocka bort de kuddar hon kunde komma åt. Hon var klädd i blåjeans och svart tröja. Inget halssmycke såvitt jag kunde se. Den grön- och svartrandiga filten hade hon lämnat liggande draperad över fåtöljen.
Han var väldigt tung, Sten, och jag tvingades dra honom från soffan och ner på golvet med den följden att mattan skrynklade ihop sig under hans rygg. ”Inte på golvet”, sa Lena, ”han fryser ju ihjäl. Lägg honom på Maarits säng så länge?” Jag böjde mig ner på nytt och tog ett stadigt tag under hans armar. Skjortan drogs ur jeansen så den bara ryggen släpades mot golvet. Korkmattan, som säkert inte bytts ut under senaste tjugo åren, var brun och så sliten att något mönster knappt längre kunde urskiljas. I skarvarna hade den börjat lossna; Maarit hade flera gånger berättat hur hon försökt med nubb, med lim och slutligen till och med brun förpackningstejp, men att inget verkade hjälpa. Korkmattan lossnade, höjde sig i fogarna och verkade beredd att när som helst rulla ihop sig. Med möbler och allt.
På något sätt lyckades jag ensam få upp honom i sängen. Kroppen kändes som den var i två delar, och då jag knuffade på axlarna för att få honom att rulla över så att han skulle hamna med ansiktet mot väggen, så blev benen ändå liggande med fötterna pekande mot taket. Slutligen lyckades jag trots allt få honom att förbli liggande på sida. Han var svettig i pannan och under armarna, troligen efter att så länge legat nära kakelugnen, och då jag böjde mig över honom kände jag en lätt pust av öl mot mitt ansikte och såg hur en liten rännil brunfärgad saliv sakta rann ner från hans mungipa och bildade en mörk fläck på Maarits kudde.
Under tiden hade Lena fällt ut soffan. Hon lutade sig över bädden då hon bredde ut lakanet, tog stöd med knäna mot soffkanten och stod i en sådan vinkel att det skulle räckt med en alldeles lätt knuff i ryggen för att få henne att välta över.
Nedre delen av fönstren var täckta av isblommor. Tittade man noga efter kunde man skymta den vita gatan utanför. Det lyste i ett fönster i huset mittemot. Jag visste att det bodde en gammal tant där. En gammal tant som inte kunde sova. Det hände ibland att jag på nätterna såg dem sitta i sina gungstolar eller fåtöljer med en stickning eller någon veckotidning i handen. Glasögonen långt nere på näsan och fötterna instuckna i grå raggsockor som delvis doldes av pläden som hängde ner över benen.
”Så du är kvar.”
Jag hann inte ens svara innan Lena sa att jag och Maarit kunde ta och flytta över Sten till soffan under tiden hon gick och tvättade sig. Sten låg kvar precis så som jag lagt honom; ansiktet mot väggen och den högra armen slappt hängande ner bakom ryggen. Han andades. Maarit lyfte i benen och jag tog honom åter under armarna. För varje steg verkade det som om han blev allt längre, och innan vi nått fram till soffan var han redan så lång att ryggen på nytt rörde vid den bruna korkmattan. Han mumlade inte ens i sömnen (skulle förmodligen inte kunnat känna smärta) trots att Maarit med vana och, såvitt jag kunde avgöra, långt ifrån försiktiga handgrepp började klä av honom. Kalsongerna och t-skjortan lät hon honom behålla på. Kanske av hänsyn till Lena. Eller Sten själv. Eller möjligen bara för att han inte skulle börja frysa under natten. Fast rummet var nu ganska varmt, och skulle komma att bli ännu varmare. Kakelugnen redan så het att man inte under någon längre stund kunde hålla handen på den utan att bränna sig; först en stickande smärta och sedan känslan av hur den blev röd.
”Hade du tänkt stanna?”
Hon stod vid sin säng i färd med att dra tröjan över huvudet, armarna korsade och händerna greppande fållen. Hon skulle dra av sig tröjan på ett sätt som bara kvinnor gör, bli stående med den avig i handen och sedan på ett sätt jag aldrig förmått begripa ändå lyckas lägga den ifrån sig med rätsidan utåt. En stund senare, då hon gjort exakt som jag förutsett, fortsatte hon med jeansen. Hennes ben var fortfarande bruna. Solarium? Eller kanske solbrännan hållit i sig sedan sommaren. Vissa människor är ju bruna nästan året om. Själv bleknar jag redan i september. ”Du får gärna sitta och elda i natt:” Hon kröp ner under täcket. Trots att taklampan var tänd kunde jag inte se henne helt tydligt, inte så tydligt jag önskat. ”Det är väl ungefär det enda jag kan erbjuda:” Hon vände sig genast mot väggen. Hennes höfter höjde sig i en nästan onaturlig vinkel. Jeansen hade hon låtit ligga i en hög på golvet, som om de bara låg och väntade på morgonen.
Då Lena en stund senare kom in i rummet hade hon bytt om till ett ljusblått nattlinne. Det såg ut som något hon kunnat få i julklapp av en moster eller sin mamma. Puffärmar och vitt krås kring halsen. Påminde lite om en dockklänning Mirjam haft en gång, också den blå med några vita inslag och tillverkad av ett tyg som kändes obehagligt mot kroppen.
[Inf. 2009-02-08.] |