Ögats bok av Robert Åsbacka




DRAMMEN, KONGSVINGER


”Mamma, hur långt är det kvar?” Ingen svarar. Pojkens röst dränks i ljudet av däcken mot asfalten. Systern sitter bredvid honom, med ansiktet vänt bort ser hon ut genom bilrutan. Mellan dem på sätet ligger en blå kasse och över kassen systerns kofta. De åker som genom tunnlar, längs på förhand utlagda spår. Tyst, jag vill se, hade hon sagt för en stund sedan då han försökt prata med henne. Se! Hon hade sagt det med nästan orörliga läppar och utan att vända på huvudet. Och ändå finns det inget att se på. Ingenting alls. Bara skog. Träden smälter samman och blir en vägg så hög att inget finns ovanför dem; tätt grönt, och höjer han blicken ytterligare ser han endast bilens vitgula tak. Modern sitter och stirrar ner i sitt knä, som om hon granskade sina naglar. Fast utan att vrida på händerna. Ibland lyfter hon på huvudet och ser på fadern. Då pojken böjer sig ner kan han se en strimma blått alldeles i överkanten av det gröna, en ojämn linje, som berg, eller figurer klippta i papper. ”Mamma, hur långt är det kvar?” Den här gången når han fram och hon vänder sig om. ”Vad sa du?” ”Hur långt är det kvar, mamma?” Hon har nya glasögon. Svarta bågar som är lite spetsiga ut mot sidorna. Dom passar bra till hennes gula kappa. ”Inte så långt. Vi är nog snart framme?” Hon ler när hon säger det. Leendet hänger kvar en stund, som om hon väntade sig att pojken skulle tillägga något. Då han bara nickar vänder hon sig om igen. Kanske ändå inte så mycket ljudet av däcken mot asfalten som ljudet av motorn, eller vinden som med ett svagt pipande tränger in vid dörrlisten. Skog. Skog, skog och skog. Norge är långt inne i skogen. Det finns bara en väg till Norge. Den här. Den här och kanske en till. Sjövägen Nåcka berättade om, den väg han och hans mamma brukade åka då dom skulle hälsa på Nåckas mormor i Drammen. Drammen, Kongsvinger: Nåcka berättade att dom åkte med ett stort vitt fartyg, och när dom var mitt ute på havet mellan Sverige och Norge klättrade han ner längs fartygssidan och började mata hajarna med bröd han tagit från matsalen. Alla på båten letade efter honom. Kapten, styrman och alla. Det där med hajarna berättade han när jag sa att vi brukade åka båt mellan Sverige och Finland. Man kan inte tro på allt Nåcka säger: När han kammar sig stryker han med handen över håret. Han säger att det inte lir sant men jag har sett det genom fönstret. Först kammen och så handen genast efteråt. Precis som sin pappa.

Pojken rycker till och sätter sig upp i sätet då han känner bilen bromsa in. Fortfarande skog och inga hus. På höger sida om vägen ett öppet fält. Bilen bromsar in ytterligare och de vänder ner på en liten väg, knappt mer än en stig. De kör sakta och bilen gungar från sida till sida. Pojken hör gräset stryka mot underredet, han spänner sig och väntar på dunsen, men inget händer.

Också flickan ser sig om, yrvaken fast hon inte sovit. ”Var är vi?” Hennes röst är tunn. Just nu är hon ett barn, ibland hans mor. ”Vi stannar här en stund och sträcker på benen.” Fadern drar ut handbromsen; några snabba knäppanden och bilen står helt stilla. Så tyst då modern öppnar och kliver ur. Hon böjer sig ner för att fälla fram ryggstödet, letar en stund innan hon kommer åt knappen som ligger dold under det grå överdraget. Pojken minns hur hon en gång tidigare, för länge sedan, stått på gården hemma och ryckt i bilens dörrhandtag och ropat ”hej, hej” för att få fadern som redan satt där inne att öppna åt henne. Nåcka hade stått bredvid, och då modern klivit in och med en smäll dragit igen dörren efter sig hade Nåcka börjat skratta: ”hejhej, öppna dörren öppna dörren, hej hej, öppna dörren öppna dörren, hej hej, öppna dörren öppna dörren”.



De har brett ut en filt på marken alldeles intill bilen, ställt fram smörgåsar, saft och kaffe. Pojken tar en korvsmörgås och sin saftflaska. Korven är finsk. Den hade de åtminstone hunnit få med sig då de tvingats avbryta semestern; ett brev och modern som hade sagt att vi åker genast, Mirjam, du får ringa och boka bilplats, och fadern som bara suttit vid köksbordet, inte sagt något, inte visat något, bara fingertopparna tap-tap-taptaptap-tap mot plastduken. Korven och så tre vita påsar med salmiakpulver som pojken köpt på apoteket och som han innan de åkt lagt i bilens bakfönster. Solljuset skulle göra påsarna heta och förvandla det bruna pulvret till svarta klumpar som han sedan under resan kunde sitta och suga på, alltmedan de passerade åker efter åker överlappade med lador på väg ner mot det Åbo där båten till Sverige låg och väntade.
Fadern sitter fortfarande i bilen och röker. Modern ropar på honom och då han hör henne fimpar han sin cigarett i askkoppen. Bilen gungar till, han låter dörren stå öppen.

”Smörgås?”

”Nej, bara kaffe?”

”Du har ju inte ätit, nånting på hela dan!”

Han svarar inte. Tar bara muggen med kaffe. Och efter en kort tystnad: ”Ät ni, jag är inte hungrig?” Pojken kan höra små knäppanden från bilens underrede. Han lägger sig ner på rygg i gräset och för in ena armen under bilen. Värmen känns tydligt mot handflatan. Han för handen så nära han vågar utan att röra vid metallen. Närmare och närmare tills han känner hur det bränner till. Hastigt drar han tillbaka armen och sätter sig upp. En rund svart oljefläck strax under tummen. Han stryker handen mot en grästuva och håller sedan upp den framför ansiktet som om han hållit en spegel; oljefläcken har spritt sig över handflatan. Han samlar saliv i munnen och låter en seg sträng falla ner i handen varefter han åter stryker den mot gräset. Då han tittar nästa gång har det mesta försvunnit, det lilla som är kvar gnuggar han av mot byxbenet. Fadern har gått och satt sig på en sten en bit längre bort. På andra sidan stenen breder ett stort fält ut sig. Först fältet, sedan skog, så fält igen. När pojken ätit sin smörgås tar han en ny och reser sig upp. Fadern vänder på huvudet då pojken närmar sig. Han ser ut som han alltid gjort.

”Pappa?”

”Ja?”

”Domdär stenarna”, pojken pekar med smörgåsen ut över fältet, ”vad gör dom där?”

”Jaa, det är väl …”

Fadern tystnar för ett ögonblick och dricker lite av sitt kaffe, torkar med baksidan av handen bort några droppar som blivit kvar på läpparna.

”... nåt slag av skyttevärn skulle jag tro?”

”För soldater?”

”Jaa, men det är länge sen dom användes, jag var inte ens född då …”

“Bakom sig hör pojken hur systern säger något och skrattar, han vänder sig inte om, tittar bara på fadern som sitter där på stenen, står kvar som om han väntade sig en fortsättning.

”Krigade Sverige och Norge?”

”Det tror jag inte, dom siktade nog bara på varandra?”

Fadern dricker ur det sista av kaffet och reser sig upp. Han borstar av byxorna med ena handen och stampar lite med fötterna i marken, som när man stampar snön av skorna, eller försöker skrämma bort ormar. ”Kom nu, det börjar bli dags att åka igen?” Pojken följer honom mot bilen, försöker också han gå med tårna lite inåt, handflatorna riktade bakåt.

De har börjat packa ihop maten. Modern tittar upp när pojken kommer. ”Passa på att gå in i skogen nu så behöver vi inte stanna sen genast ... du också Mirjam?” Systern lyfter in en svart väska i bakluckan. Hon ser liten ut igen. En liten flicka som lyfter in en alltför stor väska i en vit Opel. Det hörs ett dovt ljud då hon slår igen bakluckan. Hon går runt bilen, sträcker sig in och tar något ur handskfacket innan hon vänder och börjar gå mot skogsbrynet. Pojken följer henne. En bit in i skogen går hon bakom en stor tall. Han kan inte längre se henne. Han stannar, står alldeles stilla; Blåsten framkallar små ljud i träden, genom ljuden hör han hennes dragkedja och frasandet av tyg då hon drar ner byxorna. Han står kvar tills han hör att det börjar strila. Då går han försiktigt runt tallen och ställer sig bakom henne. Hon sitter på huk, lite framåtlutad, och under henne blir marken blöt och det bildas små flodfåror som skummande tar sig fram mellan hennes fötter. När hon är klar för hon snabbt in en hand mellan benen och torkar sig med en bit papper. Pojken hinner skymta ett mörkare område mellan hennes lår då hon reser sig och drar upp byxorna.

”Vad stirrar du på!”

”Ingenting.”

Han går en bit bort och vänder ryggen mot henne, ställer sig bredbent och famlar med gylfen tills han hör henne försvinna. Då hon gått knäpper han upp byxorna och låter dem falla ner kring anklarna. Vinden känns kylig mot den nakna huden. Han gungar med höfterna från sida till sida, blundar och drar upp skjortan så blåsten kan söka sig uppför magen och ända upp till armhålorna.

”Du har gylfen öppen:” Hon säger det med hög röst just då han kliver över henne och tar plats i baksätet. Han svarar inte, sätter sig bara tillrätta och tittar ut genom rutan medan fadern backar och vänder. Lika försiktigt som de kom kör de upp på vägen igen och fortsätter mot gränsen. På vänster sida skog, på höger de öppna fälten.

 

Drammen, Kongsvinger: Nåcka sa att han var norrman fast han var född i Karlstad. Drammen, sa han och liksom höjde rösten i slutet, min mormor bor i Drammen. Pojken tycker bättre om Kongsvinger fast han aldrig varit där. Kongsvinger: Min ... min farmor bor i Kongsvinger, försöker han. Min farmor bor i Kongsvinger. Han tänker sig att han höjer rösten i slutet av ordet ...inger. Kongsvinger. Han känner igen från Kongsvinger. Det kanske inte ens finns.

”Var ligger Kongsvinger?” Utan att tänka på det höjer han tonfallet i slutet av ordet: Kongsvinger: ”I Norge”, säger modern. ”Det borde väl du veta. Mirjam var ju där på klassresa?” Han vänder sig mot systern. ”Hur såg det ut där?” Hon tittar på honom, hon har bruna ögon och alldeles nära mitten, nära det helt svarta, syns stänk av grönt eller kanske av grått. ”Vad då såg ut? Som vanligt förstås; hus, människor, gator och butiker. Så såg det ut?” Hon vänder sig om och tittar ut genom rutan igen. På halsen, snett nedanför örat, syns en röd fläck. Rund, lite avlång och mörkt röd i mitten för att bli allt ljusare ut mot sidorna och slutligen helt sammansmälta med hennes vanliga hudfärg. Ett sugmärke. Mirjam har ett sugmärke på halsen. Han tittar på fadern. Båda händerna på ratten, inte en blick i spegeln. Vem. Thomas? Bo? ”Du sa ju du tyckte det var roligt i Kongsvinger”, säger modern, ”tyckte du inte?” ”Joo?” ”Nåckas mormor bor i Drammen”, säger pojken. ”Var ni i Drammen också?” ”Nej?” Det blir tyst i bilen. Det enda som hörs är motorljudet och däcken mot asfalten. Pojken lutar huvudet mot stoppningen i dörren, vibrationerna gör att det kittlar i kinden. Mirjam har ett sugmärke på halsen. Var det Thomas? Thomas hade tvingat Monica och Susanne (och Mirjam?) att klä av sig en gång då de hade tältat på gräsmattan bakom huset. På kvällen hade de fått lägga sig på rygg framför Thomas med särade ben. Susanne hade nog tyckt om det.

 

”När är vi i Norge?” Den här gången svarar systern genast, som om hon bara suttit och väntat på frågan. ”Vi ska inte till Norge, det vet du ju, varför sitter du och tjatar om det hela tiden; “när är vi i Norge, när är vi i Norge”?” Hon härmar pojkens röst, gör den gällare än den är. ”Bråka inte!” Det är fadern och de tystnar båda. Efter en stund vänder sig modern om. “Vi skall bara till ett ställe som ligger nära gränsen. Vi kommer inte att åka in i Norge, inte den här gången?” Hon ler när hon säger det sista. Pojken svarar inte, nickar bara och lutar huvudet mot dörren igen. I mellanrummet mellan framsätet och dörren ser han faderns hand. Den vibrerar i takt med bilen. En gång i våras hade han kommit hem från fabriken mitt i natten fast han egentligen skulle ha arbetat fram till morgonen. Pojken hade redan somnat, och väcktes av lyktorna som lyste upp rummet då bilen vände in på gården. Modern steg upp. Fast inga lampor var tända kunde han se hur hon vänd ifrån honom drog på sig morgonrocken innan hon gick fram till fönstret. Hon förde undan gardinen med den ena handen samtidigt som hon höll igen morgonrocken över bröstet med den andra. Stenar knastrade under däcken då bilen rullade fram till trappan, sedan ljudet av bildörren som öppnades och strax efteråt någon som steg ur. Steg över gruset och ytterdörren som försiktigt öppnades och sedan lika försiktigt stängdes igen. Pojken blundade och låtsades sova då modern gick förbi hans säng. Det blev lite ljusare i rummet då hon tände kökslampan. Faderns steg hördes redan i trappan. Dörren mellan köket och sovrummet stod på glänt, men trots att han vände sig om och tittade mot köket kunde han inte se dem, hörde bara hur köksdörren öppnades och hur föräldrarna sedan viskande började tala med varandra. Han höll andan, lyssnade, och efter en stund satt han sig upp i sängen som om han då bättre skulle kunna höra vad de sa, rösterna kunde han höra, men inte några enskilda ord. Tydligast hördes moderns viskningar, ett ljud som steg och sjönk för att ibland avbryta av faderns röst, som egentligen inte lät annorlunda än den brukade utan mer bara som om den kom från en plats långt borta. Pojken lyfte undan täcket och satte ner fötterna på golvet. Korkmattan kändes kall under fotsulorna då han smög fram till dörren och ställde sig så att han utan att upptäckas kunde kika genom springan vid gångjärnen. Fadern satt vid köksbordet. På sin vanliga plats. Men i stället för att sitta med armarna stödda mot bordet och titta ut genom fönstret som han brukade, satt han vänd utåt rummet. Med sidan mot pojken. Modern kunde han inte alls se, hörde bara henne röst. Fadern hade fortfarande arbetskläderna på sig Uddeholmsbolagens halare och grova kängor. Det va så sällan pojken såg honom sådan, med arbetskläderna på. Moderns röst tystnade och han kunde höra hur hon öppnade kylskåpsdörren. Samtidigt som hon gjorde det böjde sig fadern ner för att knyta upp skorna Pojken såg hur det liksom ryckte till i hans kropp, som då en katt skall spy upp det gräs den ätit, och hur det kom en fors av blod ur hans mun. Över mattan och över skorna. Som en fontän.

 

Då han vaknar är det redan eftermiddag. Utan att öppna ögonen och utan att alls låtsas om att han redan vaknat känner pojken att han ligger med sitt huvud lutat mot systerns lår. De passerar en järnvägsövergång. Pojken blundar. Han känner systerns hand på sin axel. Genast hon märker att han är vaken tar hon bort handen. Pojken känner att han vill krypa närmare, in i hennes famn, in i värmen igen, och han önskar att hon på nytt skulle hålla en arm om hans axel. Ändå sätter han sig upp. ”Nu är vi framme?” Modern har märkt att han är vaken och vänt sig om. ”Du sov länge. Mirjam sov också?” ”En stund”, säger systern. De kör upp för en liten backe. Passerar gamla trähus. Uppe på backkrönet tar de till vänster och fortsätter sedan ner längs en gata som mynnar ut vid ett stort torg. De vänder in på en parkeringsplats framför en låg platt byggnad. ”Vi äter först”, säger fadern och stannar bilen. För en stund blir allt så tyst och stilla att pojken helst av allt bara skulle vilja sitta kvar i värmen och blunda. Inte röra sig, inte gå ut. ”Sätt på er jackorna, det är kyligt i luften. Och Mirjam, stäng bakfönstret ordentligt så ingen kommer på att börja försöka bryta sig in?”

 

Pojken vill ha köttbullar och mos. De andra beställer omelett. Omeletten ser godare ut och pojken ångrar sig genast de får in maten. Han säger inget. Ser bara ner i sin tallrik och börjar äta. Vid ett bord nära ett stort fönster som vetter mot parkeringsplatsen sitter en ensam kvinna. Också hon äter köttbullar med mos. Hennes ansikte är täckt av stora bruna fläckar. Hon halverar köttbullarna med kniven, tar en halva med gaffel och liksom brer på moset och doppar sedan den halva köttbullen täckt med mos i såsen innan hon stoppar i allt i det brunfläckiga ansiktet. Hon dricker mjölk me dmaten, och när hon ställt ner glaset på bordet ser hon rakt mot pojken och ler. Han sänker hastigt blicken och ser ner i sin tallrik. Han halverar en köttbulle med gaffeln, tar en halva och borrar ner den i moset så de knappt syns, sedan rullar han allt i såsen. Han sneglar på kvinnan igen. Hon fortsätter äta utan att se på honom. Varför är hon här; varför kan hon inte äta hemma! ”Äter du inte?” Modern ser bekymrad ut. ”Du måste ju vara hungrig, det är ju flera timmar sen vi åt nånting?” ”Jag vill inte ha?” Pojken lägger ifrån sig gaffel och tar mjölkglaset. ”Vill du ha min omelett? Vi kan ju byta så tar jag köttbullarna?” Hon sträcker ut armen för att byta tallrik med honom. ”Jag är inte hungrig, jag vill inte ha.” Pojken dricker ur sin mjölk, stirrar ner mot glasets botten medan han dricker. En vit hinna blir kvar kring kanterna och skymmer moderns ansikte. Han gör det fast Mirjam en gång sagt att man inte får göra så, att man måste titta ovanför glasets kant medan man dricker, för gör man inte det kommer man att bli vindögd och är man vindögd blir man aldrig gift.

”Det kommer att dröja innan vi äter nästa gång.”

 

Då de kommer ut har det börjat regna. Inte mycket, men ändå så pass att asfalten är våt. Pojken springer till bilen och rycker i dörren fast han vet att den är låst. ”Rädd för lite vatten?” säger fadern då han låser upp vid förarsidan.

 

En ambulans kör förbi. Då den närmar sig korsningen slår den på sirenerna och tar av till höger. De kör ut från parkeringen, tar samma väg som ambulansen och fortsätter gatan fram tills de kommer till en stor stenbyggnad som påminner om ett slott. Byggnaden är omgiven av en mur. Men över muren syns hela huset, ända ner till stenfoten.

Fadern parkerar invid muren. Han kliver ur bilen och går runt till bakluckan. Pojken vänder sig om och tittar efter honom. När bakluckan slår upp och fadern böjer sig ner kan pojken inte längre se annat än sin egen spegelbild reflekterad i rutan. ”Ska vi gå in här?” ”Ja, om en stund”, säger modern. ”Vänta lite här i bilen?” Hon öppnar dörren, stiger ur, stänger dörren igen och går runt bilen till bakluckan. Pojken vänder sig om på nytt, han kan bara se deras huvuden, de talar med varandra, han hör mummel men kan inte urskilja orden. ”Pappa kommer att stanna här, det vet du va?” Nu talar systern med sin egen röst. Pojken bara nickar. Mumlet bakom bilen fortsätter. Han försöker inte ens lyssna. Dom säger ingenting, dom säger ingenting, dom säger aldrig någonting! Han avbryts av att framdörren öppnas och modern lutar sig in i bilen. ”Pappa tycker inte det är nån vits att vi går med in, när vi nu ändå har så lång väg. Det blir nog sent innan vi är hemma ändå?” Pojken ser att hon har gråtit. Hennes ögon är sådana. Men han ser inga tårar. Hon reser sig upp. Genom bilruta ser han dem krama om varandra en lång stund. Mor och far. Som en stumfilm. Efter en stund böjer sig fadern in i bilen. Han ler mot dem. Mot pojken och Mirjam. Sedan rätar han på sig, tar den bruna resväskan och börjar gå mot muren.

 

 

FÖRSTA DELEN

 

Så länge han är angripen,
av spetälska, skall han vara
oren; oren är han. Han skall
bo avskild; utanför lägret
skall han hava sin bostad.

(Tredje Moseboken 13:46)

 

Jag går ju fortfarande ut, det gör jag. Som till butiken (den ligger alldeles under min lägenhet), eller till banken. Ibland händer det också att jag under mina promenader sneddar över torget och går till pizzerian. Då ser jag rakt fram, jag spänner mig inte, men går heller inte alltför slappt. Inte så slängigt och nonchalant att bara den saken skulle väcka uppmärksamhet. Jag sätter det ena benet framför det andra, koncentrerad på det och inget annat, och då jag efter en stund stiger in genom dörren är det precis som om ingen skulle lägga märke till mig. Jag sätter mig vid mitt vanliga bord (ett av fönsterborden, det närmast ån) med ryggen mot väggen och utsikt över torget. Från det bortre rummet, avskiljt av en hall, hörs väsen. Höga röster och ibland rop, men aldrig något riktat till mig. Personer går genom rummet, kommer in, försvinner, allt utan att det egentligen stör mig. Visst händer det att någon tilltalar mig, sådant kan man inte komma undan om man regelbundet besöker stadens enda pizzeria, men det är sällav, och något av vikt blir aldrig sagt. Oftast räcker det med att jag nickar. Jag nickar, säger något och försöker att inte alls tänka på den tunga handen mot min överarm.

Flickan i butiken hälsar alltid då jag kommer. Hon ler också. Felfria tänder. Jag tänker ofta att hon måste känna igen mig, det lustiga är bara att jag inte kan påminna mig ha sett hennes ansikte tidigare. Och jag brukar inte glömma. Inte på riktigt. Så jag hälsar tillbaka. Försöker le också. Inte för mycket och inte för lite. De gånger jag gör det känner jag alltid hur jag blir stel i ansiktet. Att det skulle gå så långt att jag skulle fastna tror jag inte, men lite obehagligt känns det ändå, speciellt då det hela är över och jag försöker ställa ansiktet till rätta igen. Då kan jag känna hur det river under öronen, lite som när man ätit något syrligt.

Egentligen borde alla kassörskor ha sådana där små lappar på bröstet med namn på så man genast kunde se vad dom heter. Namnet skulle hjälpa. Ibland är det så; namnet blir som en öppning och efteråt då allt verkar så klart kan man alls inte begripa hur man någonsin kunnat glömma. Senast jag handlade stod en medelålders man framför mig i kön, en helt alldaglig man med grå tröja och ljusblå skjorta under tröjan. Skjortkragen stack fram bara på den ena sidan, och det att skjortkragen stack fram fick honom att se på något sätt sned ut. Mot honom log hon också, fast inte på samma sätt. Hon plockade mannens varor från bandet medan han hela tiden stod och tittade ner i sin plånbok. Det verkade som om han av någon anledning inte ville se henne i ögonen. I plånboken fanns ett fotografi av en kvinna. Bilden var instoppad i en genomskinlig plastficka, och ljusbrytningen orsakad av ett lysrör placerat i taket alldeles ovanför kassan gjorde att jag inte kunde se hennes ansikte. Det enda jag såg var ett ljust lockigt hår; mannens fru, eller möjligen hans dotter. Helt säkert kan jag inte säga. Det finns män som går omkring med sina döttrars fotografi i plånboken. Det är knappast konstigare än att ha det stående hemma på byrån flankerat av två ljusstakar eller lutande mot en blomvas. Men man kan ju fråga sig vem de visar fotografierna för. Eller kanske det hela bara är så oskyldigt att de ibland tar fram bilderna för att i smyg titta på dem. I avskildhet så att säga. Det är inget de kan lastas för. De kanske inte ens tänkt desto vidare på saken. Om nu det kan vara någon ursäkt. Men förmodligen var det hans fru, något som skulle tyda på att det inte var hans fru kunde jag inte hitta. Håret var vackert, men det kan det ju också vara högt upp i åldrarna, och den här mannen var själv knappt över femtio. Då han betalat stoppade han plånboken i bakfickan och började plocka matvarorna i en svart kasse som han tydligen haft med sig till butiken. Jag hade inte innan sett att mannen skulle haft någon kasse, men det är ju möjligt att den legat på botten av kärran dold av matvarorna, eller att han helt enkelt haft den liggande någonstans vid kassan så länge han handlade. I det senare fallet skulle han ju också slippa bli misstänkt för att ha stulit något.

Då det slutligen blev min tur och mannen gått ut till en väntande bil (det är möjligt att föraren var den kvinna vars fotografi jag sett i mannens plånbok, men riktigt. säker på den saken kunde jag heller inte vara eftersom bilen stod så parkerad att jag bara kunde se hennes händer, underarmar och en bit av låren) hade jag så länge stått och förberett mig på hälsningen och leendet att mitt ”hej” blev så grötigt att det är tveksamt om hon alls hörde vad jag sa, och då jag skulle le kände jag hur det började rycka i kinden. Så här efteråt har jag nog tänkt att jag kanske borde ha harklat mig innan, men samtidigt vet jag ju att det i den situationen skulle ha verkat lite konstigt att harkla sig, precis som om man stått och väntat på att få hälsa.

Det finns tre kassor i butiken och jag försöker alltid välja den mellersta. Ibland händer det att en av de andra kassorna blir lediga, men då låtsas jag bara som jag inte skulle se, anlägger en litet frånvarande min och står och tittar på kvällstidningarnas löpsedlar under tiden jag väntar på min tur. Skulle någon fråga skulle jag säga att Iltalehti är den bästa kvällstidningen, och det trots att jag aldrig köper den, eller aldrig, man skall aldrig säga aldrig, men jag köper den åtminstone inte speciellt ofta. Varför det är så vet jag inte, kanske beror det på bilderna, eller så helt enkelt på språket. Hemma låg alltid Veikkauslotto i en korg bredvid teven, långt bak i tidningen fanns bilden av en kvinna, sommar som vinter. Inte heller den kan jag påminna mig att jag någonsin läste. Däremot såg jag på de finska nyheterna för att åter lära mig språket, rabblade ramsor som pappi on präst hevonen on häst mallas on malt suola on salt kaikki on allt. Jag hade en gång en lärarinna som hette Myrtel. Jag vet att det inte är så väldigt speciellt. Vi var ju fler i klassen, runt tjugo skulle jag tro, så många som det nu brukar vara i en mellanstadieklass. Myrtel har inget med min kassörska att göra, åtminstone inte vad jag vet. Jag kom nu bara att tänka på henne. Det händer till och från. Jag hade min katt med på en lektion en gång. Myrtel fick syn på svansen som hängde ut under gardinen där vi hade gömt undan katten, och då hon upptäckte den sa hon bara som i förbigående att vi kanske skulle släppa ut katten, att den nog hellre ville vara ute på gården än inne i det varma klassrummet. Det här var på våren, bara någon vecka innan avslutning, och vad jag minns så släppte vi bara ut katten utan att tänka mer på det. Så enkelt kan det vara. Fast egentligen tänkte hon nog mer på oss och vår inlärning än på katten. Utan att jag nu för den skull vill påstå att Myrtel inte tyckte om djur.

Då butiken stängt på kvällarna kan jag se henne gå hem. Det är aldrig någon som hämtar henne. Ingen som möter. Hon går förbi busstationen och fortsätter norrut längs esplanaden. Framme vid bankhörnet försvinner hon ur mitt synfält. Såvitt jag vet har det aldrig hänt att hon skulle ha vänt sig om och tittat upp mot mitt fönster. Hon vet att jag bor här. Alla vet att jag bor här. Men vänt sig om och tittat, det har hon aldrig gjort. Hon går som en kvinna som vet att hon är iakttagen. Det är också därför hon inte vänder sig om, för skulle hon vända sig om skulle hon få se mitt ansikte i fönstret, och det skulle skrämma henne.

Så här på eftermiddagen har det redan börjat skymma. Sent i oktober kommer mörkret snabbt i de här trakterna. Från min lägenhet kan jag se bilarna på torget, parkerade parvis med kylarna vända mot varsitt håll, nära varandra likt barn som ligger skavfötters. Rutorna nervevade bara till hälften för att utestänga regnet. Ibland när jag ser dem stå där, speciellt sena kvällar då det är så mörkt att man kan se röda lampor lysa på instrumentbrädan, tycker jag mig nästan kunna höra musiken. De gånger jag gått förbi och verkligen kunnat höra har det alltid varit något annat. Aldrig det jag tänkt mig. Men nu är det eftermiddag och regnet rinner över rutorna. En yngling på moped kör västerut längs Bankgatan. Han sitter lite krum i ryggen och vänder utan att se sig om in på torget.

Andra dagar ser allt så annorlunda ut. Människor stannar till för att köpa blommor eller grönsaker vid stånden, talar med varandra stående gränsle över sina cyklar. Sådana dagar lyser skolan nästan vit i solskenet. Någon skugga kan jag inte se, och låter den därför ligga dold bakom själva byggnaden. Säger bara att den sträcker sig ner mot ån. En barhuvad flicka cyklar över torget fram till kiosken. Hon ställer ifrån sig cykeln och går mot luckan. Av någon anledning får jag en känsla av att hon känner kvinnan i kiosken. Kanske är det sättet hon går på. Eller att hon gör någon viss rörelse med huvudet. Då hon handlar lutar hon sig över disken, kliar sig med vänster fot på höger vad. Men naturligtvis är hon inte ensam, flickan, också andra människor rör sig över torget. De går av och an, bildar olika mönster. Ibland stannar de till en stund då de möter varandra, säger något och går sedan vidare. Som om allt skedde av en slump eller enligt ett system så invecklat att det skulle ta år för en oinvigd att få ens det minsta grepp om reglerna.

Då flickan vid kiosken handlat färdigt tar hon sin cykel, sätter sig upp och börjar cykla mot skolan. Från kiosken i en nästan rät linje mot skolan. Jag har sett det här upprepas gång på gång: mopeden, flickan, de två busschaufförerna, en äldre kvinna som stiger ur sin bil och som sedan böjer sig ner för att säga något till en person i baksätet. En person jag inte kan se. Eller den parkerade långtradaren och mannen i hytten som sitter och röker med ena armen hängande ut genom den nervevade rutan medan han talar med någon som står och ser på honom med bakåtböjd nacke. Allt det här och mer därtill. Allt det här.

 

Jag tog en promenad. Gick ner mot kyrkan och fortsatte sedan längs med ån mot kraftverket. På gångstigen mötte jag ett äldre par. De verkade inte ta alls någon notis om mig utan gick bara gångstigen fram arm i arm oupphörligt talande med varandra. Mannen, som var betydligt längre än kvinnan, böjde sig ner så att hans huvud kom att befinna sig alldeles intill hennes ansikte. På ett beskyddande sätt, som om hon varit sjuk. Eller om han bara hörde dåligt. Paret passerade till vänster om mig, och jag kunde höra mannen med skrovlig röst säga något om ”springbrunnen som” och sedan något otydligt jag tolkade som” “vare sig” eller möjligen ”varsel”. Jag saktade in på stegen sedan de båda passerat, stannade och vände mig ut mot ån. På motsatta stranden låg en kanot. Tvätt hängde på tork: en blårutig skjorta, några lakan, handdukar och tre grå säckar varav de två närmaste var något mindre än den tredje, som hängde ensam bara någon meter från husets stora vardagsrums fönster. Då det gamla paret hunnit ytterligare en bit vände jag mig ännu ett kvarts varv och tittade efter dem. De gick likadant: han nerböjd mot henne och hon med korta steg och ben som såg svullna ut under bruna strumpbyxor.

Huset där Maarit och Lena tidigare bodde har tillåtits förfalla. Väggarna som en gång var vitrappade har flagnat så det grå upptar större yta än det vita. Av någon anledning gick jag på den motsatta trottoaren, kanske för att få bättre överblick. Hela kvarteret har på kort tid ändrat karaktär. Husen står bara och väntar. Vissa som sönderbombade med utslagna rutor. Taken har på ställen helt ramlat in.

Det är flera år sedan jag hörde något om Maarit. Det sista var att hon flyttat till Sverige. Det var alldeles efter det där med Lena. Jag visste inte då och jag vet inte nu vad Maarit tänkte om mig, vad Lena egentligen berättat. Jag hälsade ofta på dem i det där gamla huset, kunde gå dit utan att ringa innan, bara dyka upp, sitta en stund och dricka kaffe eller om det var på kvällen se på teve och fråga något och kanske säga att den här serien, den har ju hållit på hur länge som helst, och de hittar visst på nya grejor hela tiden utan att bry sig desto mer om vad som hände för ett år sen eller för någon månad sen och det bara för att de räknar med att ingen minns eller att ingen ändå orkar följa med i alla förvecklingar, dödar och upplösta äktenskap. Nej, till dem behövde jag aldrig ringa, drog bara på mig en jacka, plockade ner några öl i en kasse och gick. På torget stod som alltid någon ensam bil. Och som jag tidigare sa så tyckte jag ofta att jag kände igen musiken, dvs jag kände igen den ända tills jag kom så nära att jag verkligen kunde höra. Som då någon talar samiska på radion; man tycker hela tiden man borde förstå vad som sägs, men begriper ändå inte ett ord. Jag sneddade över skolgården, gick gatan ner mot kraftverket och tog upp vid gamla apoteket. Snön knarrade under skorna och för varje steg prasslade den frusna påsen i min hand. För övrigt var det helt tyst, inga bilar och heller inga ljud från de intilliggande husen. Som vanligt stod dörren olåst, och jag öppnade den så försiktigt jag bara kunde och fortsatte sedan tyst genom hallen och in i köket. Just då använde de bara köket och vardagsrummet. De andra två rummen stod kalla. Hyran då, hade jag en gång frågat, hur blir det med den? Ni får väl sänkt nu när ni bara använder halva lägenheten? Till en början hade jag inte fått något svar alls på den frågan, men slutligen hade Maarit ändå svarat och sagt att hyran, den sköter nog hon om, och att det inte är fråga om hur mycket hon betalar, utan hur ofta. Genast jag steg in i köket kunde jag höra deras röster. Jag blev stående orörlig, lyssnande. Rösterna blandade sig med varandra på ett sätt som gjorde det nästintill omöjligt att höra vad de sa. Enstaka ord och meningar men inget sammanhängande. Sten var där. De skrattade åt något. Eller någon. Maarits skratt höjde sig över de andras. Ibland verkade det som om hon tvingade ur sig det där skrattet, som om hon visste precis hur det skulle låta och sedan bara framförde det. Men det fanns samtidigt något spänt i det, som utspelet hos en osäker skådespelare eller naturligheten hos den som vet hon begått ett fel.

De satt alla framför kakelugnen med ytterkläderna på. Tydligen hade de just kommit och bara precis hunnit göra upp en brasa. Värmen hade ännu inte hunnit sprida sig i rummet; högt i tak som det var, och dragigt runt listerna, så dröjde det alltid en god stund innan det blev någorlunda varmt. De tittade upp då jag kom in. Lena log. Jag log tillbaka, satte mig i soffan och ställde ner ölkassen på golvet. Jag vet inte varför, men trots att jag, som den där gången, känner alla så är jag alltid osäker så där i början. Då jag kommer in i ett rum. Kanske för att man tittar på den som kommer in. Tittar för att han kommer utifrån. Då jag satt mig ner kom jag att tänka på att det kanske inte alls var mig Lenas leende varit avsett för, att det kanske bara blivit kvar i hennes ansikte efter något de andra sagt. Vända mig om och titta på henne ville jag inte. Maarit satt i en fåtölj nära kakelugnen. Skrevande som en tioåring med benen över fåtöljens armstöd. Hennes ansikte lystes upp av elden. Hon hade satt upp håret i hästsvans. Det var första gången jag såg henne med hästsvans. Annars hade hon alltid håret hängande rakt ner, eller så rakt det nu kunde hänga. Jag undrade varför, om det var något speciellt som hade hänt eller om hon bara av en eller annan orsak tänkt att det var dags att byta frisyr. Maarit var annars inte den som la ner alltför mycket tid på sitt utseende, inte för att hon såg illa ut, tvärtom, men hon tyckte väl bara att hon inte behövde, att det var onödigt att slösa tid och pengar på sånt. Samtidigt kan man ju säga att det var en stil hon körde, som det här med att hon bara tog en t-skjorta, vilken som helst, ur garderoben då hon skulle ut, men att den av någon underlig anledning alltid verkade passa, både till tillfället och hennes övriga klädsel.

”Du kom inte till puben?”

Hon ändrade inte ställning då hon sa det, vände bara huvudet en aning åt mitt håll. Hennes högra arm vilade mot låret. Handen såg nästan röd ut i skenet från elden. Jag svarade att jag inte hunnit, att jag varit tvungen att lossa en bil som kom först vid sjutiden, ja, att den hade kommit först vid sjutiden fast den egentligen skulle varit där redan vid halv sex och att det därför blev så sent att jag inte ... osv. ”På en fredag?” sa Sten. Då han tömde det sista ur sin öl böjde han huvudet bakåt på ett sätt som gjorde att man tydligt kunde se hans struphuvud. Med en överdriven gest ställde han ner den tomma flaskan på bordet samtidigt som han försökte fixera mig med blicken. Dagen efter skulle han inte minnas ett dyft, och för att försöka dölja att han inget visste skulle han heller inte säga ett ord om vad som hänt, eller vad han trodde hade hänt, ”På en fredag?” Jag väntade mig nästan att det skall börja droppa saliv ur munnen på honom. Då han blev tillräckligt full svullnade hans läppar och blev alldeles fuktiga. Ju fullare Sten desto våtare läppar. Hans huvud hade redan börjat sjunka en aning, Inom en timme skulle han sova.

Maarit fortsatte berätta om kvällen, och medan hon berättade satt hon och stirrade in i lågorna och rökte och verkade så upptagen av bara det att jag ibland fick en känsla av att hon inte ens kom ihåg att vi andra också befann oss i rummet. Som om hon bara suttit och hållit en lång monolog avsedd för sig själv och ingen annan, memorerat vad som hänt som en skolelev inför ett historieprov. Lena såg trött ut. Det gjorde hon ofta. Hade väl sådan hy och sådana ögon. Blev alltid blek och rödögd. Hon hade tagit av sig jackan och svept en grön- och svartrandig filt om sig. Kanske var hon förkyld. Fötterna hade hon dragit in under filten, försvunnen under den. Som innesluten.

Hela den där lägenheten, ja egentligen hela huset, verkade mer som ett tillhåll än som ett hem. Och det berodde nog inte bara på att huset var gammalt och delvis förfallet, eller på att möblerna till stor del var desamma som funnits där innan Lena och Maarit flyttat in. Det var något annat också. Kanske den olåsta dörren som gjorde att folk kunde komma och gå nästan som de ville. Jag tänkte att det nog var så Lena och Maarit ville ha det, men kunde ändå inte undgå att lägga märke till att det hela ibland irriterade dem. Men den här känslan av tillhåll kunde ju också bero på att det var just de som bodde där, två kvinnor tillsammans, och att det var därför deras bostad mest verkade som en utslussningsplats. Något de befann sig i medan de väntade.

Sten hade somnat på soffan och låg på sida med munnen öppen. Lena hade flyttat över till en fåtölj då hon märkt att Sten alltmer börjat luta mot henne, och genast hon rest sig hade han sjunkit ihop. Egentligen såg han komisk ut där han låg utslängd med armarna sträckta i en bedjande gest mot Kvinnan i fåtöljen. Jag tänkte att jag borde säga något om det till henne, något i stil med att ”i morgon kan du vänta dig ett brev ..?” eller ”har du sett den där filmen där ..?” men visste inte hur mycket jag skulle tvingas förklara för att hon skulle förstå vad jag menade. Men det är ju också möjligt att hon genast skulle fattat och därför också skrattat sådär lite roat och sagt att ja, det får jag säkert, och om inte ett brev så åtminstone ett telefonsamtal. Men jag sa inget. I stället reste jag mig och hämtade mer ved att stoppa i kakelugnen. Genast jag satt mig ner på huk för att med ett vedträ öppna luckan slog hettan emot mig. Jag flyttade en aning bakåt, och gjorde sedan exakt så som den vane gör, som den som lärt sig som barn. Allt från att med vedträet öppna luckan till att efteråt stänga den utan att bränna handen. Vedeldade spisar, kakelugnar, oljekaminer, alla har de för mig så långt tillbaka jag kan minnas varit omöjliga att hantera, de ryker in, slocknar, det blir en massa förkolnad ved som måste plockas ut. Men luckan den har jag alltid kunnat öppna, och det exakt med den vanes rörelser.

Det började nu bli så varmt att vi kunde ta av oss ytterkläderna. Lenas röst bröt igenom och sa att det knappast var någon vits att försöka få hem Sten och att det nog var mycket bättre att bara bädda ut soffan och låta honom sova där än att börja släpa och bära honom genom gatorna mitt i natten. Maarit reste sig och gick ut ur rummet. Efter en stund hördes bruset från toalettstolen då hon spolade. Ljudet hängde kvar, dovt i bakgrunden, för att avslutas med något som lät som en utdragen rapning. Lena satt kvar i sin stol. Som en sovande. Fast ögonen var öppna. Hon såg ledsen ut, kanske var hon bara trött. Jag korkade en öl. Ljudet fick henne att rycka till och hon såg på mig. Jag kunde inte avgöra om hon hade något speciellt uttryck i ansiktet och vad det i så fall skulle betyda. Kanske för att få klarhet, eller bara för att ge något slag av svar plockade jag upp ytterligare en öl ur kassen och höll fram den mot henne. Hon skakade på huvudet och sa att hon tänkte gå och lägga sig och bad mig sedan hjälpa henne att lyfta undan Sten så hon fick bädda. Hennes röst lät som den brukade göra, och inte heller utifrån den kunde jag förstå annat än att hon verkligen bara ville att jag skulle hjälpa henne med Sten. Utan att vänta på mitt svar reste hon sig och började plocka bort de kuddar hon kunde komma åt. Hon var klädd i blåjeans och svart tröja. Inget halssmycke såvitt jag kunde se. Den grön- och svartrandiga filten hade hon lämnat liggande draperad över fåtöljen.

Han var väldigt tung, Sten, och jag tvingades dra honom från soffan och ner på golvet med den följden att mattan skrynklade ihop sig under hans rygg. ”Inte på golvet”, sa Lena, ”han fryser ju ihjäl. Lägg honom på Maarits säng så länge?” Jag böjde mig ner på nytt och tog ett stadigt tag under hans armar. Skjortan drogs ur jeansen så den bara ryggen släpades mot golvet. Korkmattan, som säkert inte bytts ut under senaste tjugo åren, var brun och så sliten att något mönster knappt längre kunde urskiljas. I skarvarna hade den börjat lossna; Maarit hade flera gånger berättat hur hon försökt med nubb, med lim och slutligen till och med brun förpackningstejp, men att inget verkade hjälpa. Korkmattan lossnade, höjde sig i fogarna och verkade beredd att när som helst rulla ihop sig. Med möbler och allt.

På något sätt lyckades jag ensam få upp honom i sängen. Kroppen kändes som den var i två delar, och då jag knuffade på axlarna för att få honom att rulla över så att han skulle hamna med ansiktet mot väggen, så blev benen ändå liggande med fötterna pekande mot taket. Slutligen lyckades jag trots allt få honom att förbli liggande på sida. Han var svettig i pannan och under armarna, troligen efter att så länge legat nära kakelugnen, och då jag böjde mig över honom kände jag en lätt pust av öl mot mitt ansikte och såg hur en liten rännil brunfärgad saliv sakta rann ner från hans mungipa och bildade en mörk fläck på Maarits kudde.

Under tiden hade Lena fällt ut soffan. Hon lutade sig över bädden då hon bredde ut lakanet, tog stöd med knäna mot soffkanten och stod i en sådan vinkel att det skulle räckt med en alldeles lätt knuff i ryggen för att få henne att välta över.

 

Nedre delen av fönstren var täckta av isblommor. Tittade man noga efter kunde man skymta den vita gatan utanför. Det lyste i ett fönster i huset mittemot. Jag visste att det bodde en gammal tant där. En gammal tant som inte kunde sova. Det hände ibland att jag på nätterna såg dem sitta i sina gungstolar eller fåtöljer med en stickning eller någon veckotidning i handen. Glasögonen långt nere på näsan och fötterna instuckna i grå raggsockor som delvis doldes av pläden som hängde ner över benen.

”Så du är kvar.”

Jag hann inte ens svara innan Lena sa att jag och Maarit kunde ta och flytta över Sten till soffan under tiden hon gick och tvättade sig. Sten låg kvar precis så som jag lagt honom; ansiktet mot väggen och den högra armen slappt hängande ner bakom ryggen. Han andades. Maarit lyfte i benen och jag tog honom åter under armarna. För varje steg verkade det som om han blev allt längre, och innan vi nått fram till soffan var han redan så lång att ryggen på nytt rörde vid den bruna korkmattan. Han mumlade inte ens i sömnen (skulle förmodligen inte kunnat känna smärta) trots att Maarit med vana och, såvitt jag kunde avgöra, långt ifrån försiktiga handgrepp började klä av honom. Kalsongerna och t-skjortan lät hon honom behålla på. Kanske av hänsyn till Lena. Eller Sten själv. Eller möjligen bara för att han inte skulle börja frysa under natten. Fast rummet var nu ganska varmt, och skulle komma att bli ännu varmare. Kakelugnen redan så het att man inte under någon längre stund kunde hålla handen på den utan att bränna sig; först en stickande smärta och sedan känslan av hur den blev röd.

”Hade du tänkt stanna?”

Hon stod vid sin säng i färd med att dra tröjan över huvudet, armarna korsade och händerna greppande fållen. Hon skulle dra av sig tröjan på ett sätt som bara kvinnor gör, bli stående med den avig i handen och sedan på ett sätt jag aldrig förmått begripa ändå lyckas lägga den ifrån sig med rätsidan utåt. En stund senare, då hon gjort exakt som jag förutsett, fortsatte hon med jeansen. Hennes ben var fortfarande bruna. Solarium? Eller kanske solbrännan hållit i sig sedan sommaren. Vissa människor är ju bruna nästan året om. Själv bleknar jag redan i september. ”Du får gärna sitta och elda i natt:” Hon kröp ner under täcket. Trots att taklampan var tänd kunde jag inte se henne helt tydligt, inte så tydligt jag önskat. ”Det är väl ungefär det enda jag kan erbjuda:” Hon vände sig genast mot väggen. Hennes höfter höjde sig i en nästan onaturlig vinkel. Jeansen hade hon låtit ligga i en hög på golvet, som om de bara låg och väntade på morgonen.

Då Lena en stund senare kom in i rummet hade hon bytt om till ett ljusblått nattlinne. Det såg ut som något hon kunnat få i julklapp av en moster eller sin mamma. Puffärmar och vitt krås kring halsen. Påminde lite om en dockklänning Mirjam haft en gång, också den blå med några vita inslag och tillverkad av ett tyg som kändes obehagligt mot kroppen.

[Inf. 2009-02-08.]

 

Dockan var svart och blinkade då man rörde på den. Den hade stora bruna ögon och jag klarade aldrig av att se på den någon längre stund i taget. Mirjam brukade hålla upp dockan framför mig. Jag ryggade och försökte springa ut ur rummet. Den tittade på mig och jag vek undan. På dagarna satt den på ett skåp och stirrade rakt ut i rummet. Då jag på eftermiddagarna kom hem från skolan och drog fram en fåtölj till teven satt dockan bakom min rygg. Jag såg på nyheterna. Det är så jag minns det: på eftermiddagarna satt jag ensam i lägenheten i en rödbrun fåtölj med dockan bakom min rygg och såg på nyheterna. Jag fick tvinga mig själv att inte vända mig om, inte ens då köksdörren öppnades och Mirjam kom in vände jag mig om. Jag satt i den rödbruna fåtöljen och såg teverutan framför mina knän. Någon hade dött. Mannen låg på en dammig gata med ansiktet mot gruset. En bit bort stod några kvinnor och jublade. Mirjam stannade bakom fåtöljen. Hon stod kvar en stund, sa sedan något och gick upp på vinden. Jag satt kvar och väntade på High Chaparall. Det skulle börja genast efter Panorama. I skolan hade de kallat mig Flinta för att jag hade blivit klippt av min far. Den som hade kallat mig så hade sockersjuka och det retade mig eftersom jag då inte kunnat ge mig på honom. Jag hade hållit i honom men det hade hela tiden känts som om han när som helst kunnat gå sönder, så till slut hade jag bara släppt honom och låtit honom löpa utan den minsta skada. Jag tittade på teveprogrammet och visste hela tiden vad som skulle hända. Det gjorde bara det hela så mycket bättre. Mirjam tyckte Manolito var snygg. Med den näsan. I skolan hade lärarinnan sagt att vi inte borde se på High Chaparall. Att det var farligt. Jag såg allt. Till och med repriserna.

Då programmet var slut stängde jag av teven och drog tillbaka fåtöljen över golvet. Dockan satt där den satt med armarna sträckta utåt rummet. Handflatorna mot varandra. Jag gick förbi utan att se på den, som den inte fanns. Vindstrapporna var nötta. Takbjälkarna omålade och fungerade som husets skelett. I ett av husen (jag visste inte vilket, hela gatan var kantad av likadana vitrappade hus) hade en man hängt sig. Han hade bundit fast ett rep i en av takbjälkarna och där hade han sedan hängt då hans fru gått upp på vinden för att leta efter honom. Något rep hade jag inte kunnat hitta trots att jag gått igenom vartenda hus från torget ända ner till sjön. I ett hus (det tredje från torget) hade jag hittat en stump, men det repet var så tunt och skört att det gått av genast jag ryckt lite i det. På andra sidan vindstrappan låg grannens lägenhet. Hon hade två barn och en man som var död. Mannen hade kört med bilen rakt in i en bergvägg och dött. Tillsammans med ett par kamrater hade jag genast vi fått höra vad som hänt cyklat iväg och tittat på klippväggen och letat i gräset runtomkring, men utan att hitta något. Thomas hade knullat med Susanne i vindstrappan. Jag undrade ofta hur det hade gått till, om hon hade gjort sig illa i ryggen. Susanne var lika gammal som Mirjam. När hon skulle till banken sprang hon med en tiokronorssedel i handen så alla kunde se den. Susanne hade bröst, lår och midja. Det hade Thomas sagt. Dörren till Mirjams rum var vit och mittpå satt ett klistermärke. Jag knackade inte fast hon alltid sa att jag måste, utan öppnade bara och gick in. I Mirjams rum luktade det alltid gott. Susannes luktade piss. Det berodde på att hon inte gick ner på toaletten utan pissade i handfatet.

Mirjam satt i fönstret och skrev dagbok. Jag satte mig på sängen och försökte inte ens kika henne över axeln. Jag hade min järntråd. Dagen innan hade hon skrivit att Bo frågat chans på Elisabeth och att hon, Mirjam, nu inte visste vad hon skulle ta sig till. Det hände att jag skrev av hela sidor för att ha senare om det skulle komma att behövas. När jag suttit en stund slutade Mirjam skriva. Hon tittade upp från boken och ut genom fönstret, bet sig i underläppen och trutade med läpparna så att jag tydligt i motljuset kunde se de små mörka fjunen nära mungiporna. Då hon gjort det knäppte hon försiktigt igen det hjärtformade låset, hoppade ner på golvet, gick fram till sängen och stoppade ner sin dagbok under kudden. Nyckeln bar hon i en kedja runt halsen. Hon lyfte på jumpern och släppte ner nyckeln mellan brösten. ”Och du rör inte dagboken!” Jag frågade om hon skulle gå på jazzdans. Det sa hon att hon skulle. Hon vände ryggen till och började plocka upp böcker ur sin väska. Det var en röd väska. En av böckerna var grön och hade en gul text på tyska. När jag frågade henne något svarade hon. Ovanför sängen hade hon fäst upp en massa vykort. De flesta från olika ställen i Sverige, några från Finland och ett par från Norge. De var uppsatta med häftstift. Hos oss kallades de ritstift. Då jag en gång på Domus frågat efter ritstift hade expediten visat blyerts. Mirjam hade satt sig vid skrivbordet. Hennes rygg var böjd i en båge. Just så som den inte skulle få vara. Jag reste, mig och gick ut. Ner för trapporna och ut på gården. Gunnar bodde i huset bredvid. Det var onsdag och på onsdagar började jazzdansen klockan sex. Gunnar och jag brukade gå dit och ställa oss i skåpen i omklädningsrummet redan vid halvsextiden. Då hade ännu ingen kommit. Vi låste skåpen från insidan och åt varsitt äpple medan vi väntade.

 

 

 

 

Lena vek ihop sina kläder i en prydlig hög som hon sedan placerade på en stol bredvid soffan, klev över den tungt sovande Sten, vek undan täcket och gled ner. Med ens blev det väldigt tyst i rummet. Jag lyfte min halvt urdruckna öl mot henne och sa att jag bara skulle dricka ur den och sedan gå. Hon svarade, men jag kunde inte klart urskilja vad hon sa, kanske hon talade extra tyst bara för att inte väcka de andra. Jag väntade en stund för att se om hon skulle upprepa vad hon sagt, men då inget hände reste jag mig och gick de få stegen fram till strömbrytaren. Med taklampan släckt var det bara glöden från kakelugnen och en liten bordslampa på ett fönsterbräde som lyste upp rummet. Lampan spred ett väldigt svagt sken, lite blåaktigt eftersom skärmen var av ett blått, tjockt tyg. Jag blev stående vid väggen en stund för att vänja ögonen vid dunklet. I fönstret på andra sidan gatan lyste det fortfarande. Någon rörelse kunde jag inte se. Det var sällan något sådant hände. Maarit andades tungt. Som om hon redan hunnit somna. Lena var vaken. Det kunde jag tydligt känna. Där jag stod bara någon meter från soffan kunde jag ana konturerna av hennes kropp under täcket, och då jag tittade mot den punkt där jag visste att hennes ansikte befann sig så kändes det precis som om hon legat och iakttagit mig. Jag tvingade mig själv att hålla kvar blicken. Det kändes nästan som att hålla andan.

Sittande i fåtöljen tände jag en cigarett, medveten om att mitt ansikte då lystes upp. Någonstans önskade jag att hon skulle se mig. I mörkret satt jag och övertygade mig själv om att hon låg och såg på mig. Jag satt vänd mot henne, armarna längs sidorna, öppen. Höll ansiktet så att hon kunde se mig i profil, såg på henne igen, log. Jag förde långa samtal med henne, berättade om mina kvällar och om vad jag skulle göra och om vad jag egentligen var, och hon sa ja, jag vet, jag har vetat hela tiden, och tittade på mig lite snett nerifrån precis sådär som Mary Amherst tittar på Peter Crowley i ”Vandringen till Sonara”.

En dryg halvtimme senare hade jag druckit ur min öl och rökt ytterligare två cigaretter. Det låg fortfarande glöd i kakelugnen. Alltför mycket för att spjället skulle kunna stängas. Jag öppnade luckan och la på ytterligare ett par vedträn. De fattade genast eld. Alla tre andades nu djupt. Jag tänkte mig att hela rummet sov. Reste mig försiktigt ur stolen. Maarit låg med ansiktet nerborrat i kudden, grep med handen om en flik av täcket likt ett barn. Också Lena hade somnat. Jag blev stående en stund och såg på henne, böjde mig sedan ner över soffans ryggstöd och la min kind alldeles intill hennes ansikte. Jag kunde känna hennes andning. Så varm. Hon andades genom munnen. Oskyldig. Det var det ord som i kom för mig. Jag ville röra vid hennes läppar. De såg nästan svarta ut i dunklet. Mycket försiktigt förde jag in handen under täcket. Kände genast värmen. Tyget mot ovansidan av handen. Jag förblev stående orörlig en lång stund, väntande med böjd rygg beredd att när som helst räta på mig och sakta gå ut genom dörren, som om inget hänt, inget har hänt, jag var bara på väg ut, det måste ha varit det du vaknade av, mina steg över golvet, kanske en dröm, det var nog det, du drömde, du vet ju hur det kan vara med drömmar. Hon rörde sig inte då jag kupade handen över hennes lår, låg bara kvar och andades i samma ställning. Jag tittade bort mot Maarit, inte heller hon hade rört sig. Lenas ansikte var fortfarande detsamma. Det ryckte i hennes ögonlock. Hon drömde och jag tyckte mig se hur hennes ögonglober i snabba ryck rörde sig från sida till sida för att registrera allt som hände runtomkring henne i den värld hon nu befann sig. Hennes ben var särade och jag kunde känna värmen från hennes kön mot mina fingertoppar. Jag undrade vad det var hon drömde. Läpparna särade. Hon andades. Ansiktet som en form och håret på kudden. Hon drömde något och jag kunde känna hur hon sakta började röra sig i sömnen. Lika försiktigt som jag kommit drog jag mig tillbaka, stod en stund kvar i mörkret och såg på de tre sovande. Lena vände sig på mage så hon kom att ligga med ansiktet mot Sten. Utan att åstadkomma något buller gick jag fram till kakelugnen. Tryckte in spjället. Där låg dom. Jag fortsatte fram till fönstret, ställde mig med ryggen mot gatan och tittade på dem: ingenting. De bara låg där. Enda jag behövde göra var att gå genom köket, ut genom dörren, stänga den bakom mig och försvinna. Medan de sov, sov och sov.

 

 

 

Teven gick sönder. På bara ett ögonblick förvandlades bilden till ett flimmer, som sedan blev ett klot vilket snabbt drog ihop sig mot teverutans mitt. Där koncentrerades sedan klotet en kort stund innan rutan slutligen helt mörknade. Det blev med ens så konstigt tyst att jag inte ens kom mig för att resa mig ur stolen. Bilden försvann mitt i en intervju med en fånge från San Quentin. Fången sa att han hette Happy. Konstigt namn på en som tillbringat större delen av sitt liv i fängelse. Om han nu gjort det. Jag vet inte riktigt vad jag skall tro. Han var svart och på en bild skrek han som en galning, för att på nästa verka helt normal. Men det är väl det som är det farliga, att man så lätt blir lurad, man ser på dem och tänker ”han är ju som vem som helst”, utan att för ett ögonblick tänka på att det är brottslingar det handlar om, män som kan göra precis vad som helst, och det helt utan anledning. Knappast var det någon slump att han satt där han satt, något hade han väl gjort. Och ändå kom han med i teve. Hade han inte gjort något hade han heller inte kommit med i teve. Dom spelade teater i fängelset, och den här Happy, som hade något slag av huvudroll, han sa att han fattat direkt, att pjäsen de spelade handlade just om dem, om alla som satt där, om fångarna. Och det är ju möjligt att någon verkligen skrivit en pjäs om dem, sånt har man ju hört om, men att han fattat direkt, det sa han nog bara för att han hade kameran på sig. Vad kan man nu annat säga om man har fått huvudrollen och chansen att visa upp sig i teve. Den möjligheten kommer nog inte igen, och det visste han väl också. Och skulle han nu mot all förmodan få komma med i teve igen så skulle det möjligen vara i samma roll som Gary Gilmore. Men vilken mor blir väl stolt över att i teve få se sin son sitta fastspänd i en stol med hjärnan rinnande ur näsan? Brottet nämnde de bara helt kort. Och vad han hade gjort, det var att han hade skjutit någon, eller om han sålt knark. Kanske både och.

När jag slutligen kom mig för att resa mig gick jag fram till teven och började dunka på den med knytnäven. Så här i efterhand ser jag ju att jag antagligen gjorde så bara för att jag (på teve) sett andra göra så då det varit något fel på deras apparater. Om det någonsin hjälpt vet jag inte, min teve förblev i alla fall död. Så jag ryckte ur sladden och sköt in den mot väggen. Nu står den där och ser ut som en möbel. Det blir att anlita en reparatör. Men inte heller det är det lättaste. Visst finns det reparatörer, en känner jag personligen, eller åtminstone känner till. Jag vet inte om han alls kommer ihåg mig. Han brukade reparera vår teve då jag ännu bodde hemma. Men hans metoder än nog alltför gammalmodiga. Då jag senast såg honom arbeta använde han mest tändstickor och järntråd, tändstickorna som isolering och järntråden som ledare och stöd. Men min apparat är ny, fjärrkontroll och ett helt batteri av kanaler. Det är inte alls säkert han klarar av den, eller ens är intresserad. Den här tevereparatören bodde, och bor kanske fortfarande, strax utanför stan i ett gammalt hus tillsammans med sin mor. Vi brukade cykla iväg dit på söndagsmorgnarna för att köpa någon gammal radio, eller tillbehör till någon radio vi tidigare köpt av honom och som nu gått sönder. Hans mor satt alltid i köket och lyssnade på gudstjänsten, volymen var högt uppskruvad och eftersom hon för det mesta tittade ut genom fönstret var det ofta så att hon inte ens upptäckte oss innan vi harklat oss eller börjat skratta där vi stod innanför dörren. Reparatören själv befann sig i sitt rum på vinden. Dit fick vi aldrig gå, utan vi fick stå i hallen och vänta medan hans mor drog i ett snöre som försvann uppför vindstrappan och ledde in till en klocka i sonens rum. Då hon dragit i snöret dröjde det en stund innan han kom ner, och under tiden vi väntade tog vi hans hatt från hatthyllan och spottade i den, en gång per man. Varje söndag. Spottet torkade in ordentligt från vecka till vecka och vi följde nogsamt med hur fläckarna växte till sig i form och storlek.

Det bästa vore kanske att lämna in den till en firma. Men jag vet inte; lämnar jag in den så blir den borta i minst en vecka, men å andra sidan, ringer jag efter en reparatör så kommer han att sitta här på golvet i lägenheten i kanske en timme, kanske mer, utan att jag alls vet vad jag skall göra under tiden. Reparatören sprider ut sina verktyg och säger saker. ”Stötte du till den?” eller ”Nu i söndags förlorade dom igen, det är som jag alltid har sagt, vad skulle dom dit att göra!” Eller så sitter han bara helt tyst medan jag inte kan bestämma mig för om jag borde säga något eller kanske bjuda på kaffe. Bjuder jag på kaffe så tar han betalt för den tiden också. Bäst och billigast vore nog ändå att lämna in den. Den är som en möbel. Kanske den bara är överhettad, vad vet jag, i morgon fungerar den igen.

Då jag bodde tillsammans med Lena på Esplanadgatan var det en helt annan sak, där var teven aldrig en möbel utan något man ständigt använde, och jag kan knappt ens tänka mig att Lena någon längre tid skulle accepterat att den var trasig. Men för henne skulle det heller inte varit något problem att ringa efter en reparatör, hon skulle bara ha slagit upp numret i katalogen och inom någon dag skulle teven varit reparerad. Egentligen var det helt hennes ide att vi skulle flytta just dit, till Esplanadgatan. Jag försökte säga att hon ju kunde flytta till min lägenhet till en början, så kunde vi skaffa något annat senare. Men det ville hon inte. Hon skulle ha en lägenhet som var lika mycket hennes som min. Maarit stod och såg övergiven ut då vi bar iväg med Lenas grejor. Det var inte mycket hon skulle ha med sig, allt fick plats i skåpbilen på en gång. Maarit skulle också flytta. ”Inte en vinter till”, sa hon. Jag sa att det ju blir vår nu och snart sommar. Men det hjälpte inte, hon skulle ändå flytta. ”Så snart som möjligt”, sa hon bara och stod och såg övergiven ut.

Det var Lena som möblerade. Det verkade som om hon planerat flyttningen månader i förväg. Hon visste exakt vad hon skulle ha, var det skulle stå, och vilka av mina gamla möbler som skulle slängas. Så jag slängde, bar och möblerade tills hon var nöjd. Sedan stod jag där mitt i hemmet och såg på henne.

[Inf. 2009-02-16.]

 

På fredagkvällarna efter tio började grannarna ovanför möblera om. Vi brukade sitta i vår nya hörnsoffa (som vi inte alls hade stående i något hörn, utan som stod nästan mitt på golvet med bara den ena vinkeln mot väggen – ”bara för att man har en hörnsoffa behöver man väl inte ha den placerad som alla andra”, hade Lena sagt då vi skulle möblera, “vi kan väl ställa den på ett lite mer spännande sätt, man måste ju våga också, Simon”) och höra hur möblerna drogs över golvet. Lena sa att de sköt ut dem mot väggarna för att få större golvyta. För vad då? frågade jag, men det kunde hon aldrig svara på. Ibland lät det som om alla möblerna sköts till den ena sidan av lägenheten. Den mot gatan till. Vår lägenhet var exakt likadan som den ovanför, så vi kunde utan problem sitta och tänka oss hur möblerna flyttades och vart. En fredagkväll i oktober tröttnade Lena på att bara sitta och lyssna och gick därför ut på gatan för att försöka se in genom grannens fönster. Från vår lägenhet kikade jag ner på henne där hon stod under en gatlykta och höll igen kappan över bröstet med ena handen medan hon koncentrerat stirrade upp mot husfasaden. Hon såg ut som om hon kommit för att hälsa på någon men funnit ytterdörren låst. Då hon kom in igen med kappan fuktig av regnet sa hon att de dragit för gardinerna, men att hon sett skuggestalter röra sig fram och tillbaka i rummet. ”Det såg spännande ut”, sa hon då hon tog av sig kappan och skakade den över hallmattan. ”Nästan som en film.” Den kvällen drogs alla möbler till den ena sidan av lägenheten, den som vette mot gatan.

Paret som bodde där var i tjugofemårsåldern och hade flyttat in samma höst. Då hade Lena och jag redan bott i huset ett par år. Vi sågs i trapphuset ibland, och en gång då jag var på väg ut med soporna mötte jag mannen precis i ytterdörren. Plötsligt bara stod han där och öppnade dörren för mig, och då jag efter att ha nickat ett tack skulle passera, så sträckte han fram sin hand och presenterade sig. Jag flyttade över soppåsen till vänster hand samtidigt som jag hastigt torkade av fingrarna mot byxbenet. Mannen sa att han hette Kari och arbetade som lastbilschaufför. Jaha, ja. Jag flyttade tillbaka soppåsen till höger hand och hoppades att det inte var något i den som luktade. Jag andades försiktigt genom näsan men kunde inte upptäcka något. Å andra sidan är det svårt att upptäcka sina egna lukter, och för att vara på den säkra sidan knuffade jag med axeln upp dörren ytterligare en bit och sträckte ut armen en aning så soppåsen kom att befinna sig på utsidan. Vi pratade i en stund och när vi var klara sa vi hejdå och grannen gick upp till sig och jag gick ut med min soppåse. Kari. Ahlgren i efternamn. Det hade han inte sagt men det stod på namnskylten i trappan: Ahlgren/Sironen. Eller kanske det var hon som hette Ahlgren och han Sironen? Fast han talade flytande svenska. Ungefär som dom som bor i Vasa.

När Lena någon timme senare kom hem från sitt arbete berättade jag för henne att jag hade talat med grannen. Hon frågade vad han hade sagt och jag berättade allt det där med soppåsen och att han var lastbilschaufför. Lena tyckte inte att han såg ut som en lastbilschaufför. ”Han har för långa fingrar”, sa hon. ”Och dessutom har han inte sån frisyr?” ”Han har ju samma frisyr som Stefan”, sa jag, ”och Stefan är ju chaufför?” ”Inte lastbilschaufför”, sa Lena.

Det var det året hon fyllde 24. Hennes födelsedag var på en fredag och dagen efter var det alla helgons dag. Som vanligt hade vi bjudit hem Peter och Ann-Mari. Peter fyllde år veckan efter Lena och de två brukade alltid fira tillsammans. Så hade de alltid gjort. I början hade jag försökt ändra på det, inte för att det gjorde mig något att de firade tillsammans, men livet måste ju gå vidare. Det sa jag till henne också – vi kan väl åka till Åland på din födelsedag, sa jag, eller till din syster i Stockholm. Då tittade Lena bara på mig och sa att hon ju brukade fira tillsammans med Peter och att han knappast hade nån lust att åka till Åland.

Peter och Ann-Mari kom vid sjutiden, och då blommorna var bytta och vi alla hade skålat i skumvin satte vi oss i hörnsoffan och tittade på teve. Just då visades Lenas favoritprogram. Det programmet ville hon alltid se. Det händer så mycket, sa hon, och på så kort tid.

Strax efter tio reste jag mig och skruvade ner ljudet på teven. Just då skulle Donner till att säga något. Han öppnade munnen så där som han brukar göra men just då skruvade jag ner ljudet. Ann-Mari skrek att jag skulle skruva upp igen för hon ville höra vad han den här gången hade att försvara sig med, men innan jag hunnit fram till teven igen hade Donner försvunnit ur bild, så jag fann det lika gott att stänga av helt. Ann-Mari satt med benen uppdragna under sig. Hon var klädd i en lång blommig kjol. Den hade hon säkert fått av sin äldre syster. Hennes syster var sån, – men så hade hon också ett par år tidigare flyttat bort, till Köpenhamn eller om det i bara var till Stockholm. Ensam, och utan att vare sig vänta barn eller börja någon utbildning. Det fanns de som påstod att de senare, bara ett år eller så efter att hon flyttat, skulle ha sett bilder av henne i någon tidning, men hur det var med den saken, om det verkligen var henne de sett eller om det bara var någon som var väldigt lik, det vet jag inte. Svårt är det ju också att med säkerhet avgöra, om man nu inte mot all förmodan någon gång skulle få se bilderna. Ann-Mari tittade uppåt taket med ett väntande uttryck i ansiktet. Hon hade en väldigt smal hals, och jag tänkte ofta att hon förmodligen som äldre kommer att bli en av dessa kvinnor vars hals senor så tydligt framträder i pressade situationer. ”Tänk om dom inte är hemma”, sa Peter. ”Eller om dom bara sitter i soffan och stirrar som vi. Dom håller väl inte på varenda fredag?” Han drack ur sitt glas och ställde ner det på bordet. ”Väl?” ”Inte varenda fredag”, sa Lena. ”Hon, Ritva”, sa Ann-Mari. ”När hon arbetade på Sokos brukade hon berätta en massa historier för dom andra kassörskorna. En massa helsjuka saker. Hon är nog mytoman?” ”Vad då för historier?” frågade jag. ”Om Kari mest. Vad han gjorde, att han samarbetade med polisen, en massa sånt?” ”Polisen? Jag trodde han var chaufför?” ”Det är han väl också”, sa Peter. ”Han kör åt NordTrans?” ”Nordltans? Dom har väl bara långtradare, jag trodde han var lastbilschaufför?” ”Tyst”, sa Lena. ”Lyssna!” Alla tystnade. Lena tittade mot taket. Först hördes “ett lätt skrapande ljud. ”Soffan”, sa hon, ”mot väggarna?” ”Vad då mot väggarna?” frågade Ann-Mari. ”Dom flyttar ut möblerna mot väggarna”, förklarade jag. ”Ibland ställer dom allt mot en vägg?” Ann-Mari nickade som om hon mycket väl förstod och fortsatte stirra mot taket. Också ljuden fortsatte. Nu var fåtöljen, bordet och soffan flyttade. Nästa ljud var ett kort, tungt skrapljud åtföljt av en duns. Lena brukade säga att det kom från att dom välte upp dubbelsängen mot väggen. Jag för min del gissade på någon gammal byrå.

Peter satt med huvudet tillbakalutat och munnen öppen. Jag kunde se ända ner i halsen på honom. Tungan var täckt av en vit beläggning som verkade tjockna neråt svalget. Jag hade aldrig lyckats begripa varför AnnMari höll fast vid en sån som Peter. Visst var han trevlig, men det kunde väl ändå inte räcka långt. ”Dom dansar”, sa han och stängde munnen. Genast han sagt det tittade han på oss andra i tur och ordning. “ “Dom dansar, och det är därför dom flyttar undan möblerna:” Han trodde verkligen han kommit på något. Peter. Jag kunde inte låta bli att tänka på vad som möjligen skulle hända om jag skulle trycka min cigarett mot ovansidan av hans hand. Om han skulle börja gråta då. ”Det trodde vi också till en början”, sa Lena. ”Men lyssna?” Hon satt alldeles stilla. Såg ut att hålla andan och lät sin högra hand liksom bli hängande i luften en bit ovanför soffans ryggstöd. ”Hör du? Ingen musik?” Peter nickade. ”Vi smög oss upp en kväll”, fortsatte hon (samtidigt som hon lät handen falla), “och lyssnade i deras brevlucka: ingen musik?” ”Men dom rör sig över golvet”, sa Peter. ”Hör ni inte!” Fötter hördes verkligen röra sig över golvet. Inte som då någon går in i köket för att hämta ett glas vatten, eller är på väg till toaletten, utan dröjande steg. Som om fötterna drogs fram, som om de släpade sig över golvet under stort motstånd. Sedan kunde det vara tyst väldigt länge. Och sedan, ibland men inte alltid, började dunkandet: dunk-dunk-dunk-dunkdunk. Rytmiskt och dovt.

Ann-Mari fyllde på i glasen: Skål för födelsedagsbarnen! Hon höjde sitt glas mot Lena och Peter. Också jag lyfte mitt glas. Lena reste sig och kramade om Peter. Som en syster. Eller kanske ändå inte. Jo, som en syster med ena armen runt skulderbladen och den andra om livet. Mig kramade hon alltid med båda armarna runt höften. Jag reste mig och gick fram till Lena. Då jag kysste henne kunde jag över hennes axel se Ann-Mari. Borde jag krama henne också? Och Peter? Innan jag hunnit bestämma mig hade de båda satt sig i soffan igen. Ljudet av steg från lägenheten ovanför fortsatte. Skulle man inte vetat om det skulle man heller inte hört något. Inte förrän dunkningarna började. Eller ännu senare då möblerna flyttades tillbaka.

”Vad då polisen?” frågade jag. ”Vad har han Kari med polisen att göra?” ”Ingenting”, sa Ann-Mari. ”Det är ju bara som hon, Ritva, säger. Hon är ju mytoman. Ljuger om allt. Säger att han brukar vara ute och hjälpa polisen. En gång berättade hon på fullt allvar att det var tack vare Kari som den där rånaren som tog gisslan på Sparbanken i vintras kunde tas utan att nån blev skadad?” ”Hörde du att hon berättade allt det där?” frågade Lena. ”Birgitta berättade, hon hade hört det av nån som var där:” Nu hade stegen tystnat. Inga som helst rörelser över golvet. ”Sshhh”, sa Lena. ”Nu börjar dom?” Dunk-dunk-dunk-dunk-dunk. Först så svagt att det knappt kunde uppfattas alls. Sedan allt tydligare DUNK-DUNK-DUNK-DUNK-DUNK. Dovt, som om slagen dränktes i något mjukt. En madrass? Ann-Mari stirrade mot taket igen. Sedan såg hon på mig. Och hon såg bara på mig då hon sa det: Vad är det här! Det var som om hon sökte svaret av mig. Men jag sa inget, utan skakade bara på huvudet och såg in i hennes ögon för  att i det längsta försöka hålla kvar hennes blick. Hon började skratta: ”Vad håller dom på med!” ”Ungefär tio minuter till”, sa Lena. ”Sen är dom klara?” Klockan närmade sig elva. Peter satt med ena armen om Ann-Maris axlar. ”Snart börjar den där långfilmen med Paul Newman”, sa Lena. ”Få se”, sa Ann-Mari och sträckte sig efter tevebladet. Peters arm låg kvar på soffans ryggstöd. Då Ann-Mari böjde sig fram kunde jag se in i hennes halslinning. DUNK-DUNk-DUnk-Dunk-dunk, nu avtagande. Jag hade träffat henne på stranden en gång sommaren innan då hon var där och solade. Jag hade stått vid kiosken och sett henne komma cyklande från stan, med blicken följt hur hon ställt ifrån sig cykeln mot ett båthus och sedan sett hur hon med sin väska i handen gått längs stranden tills hon slutligen försvunnit utom synhåll bakom den sista vågbrytaren. Jag hade inte genast följt efter henne, utan väntat en stund innan jag sakta och utan synbar brådska börjat gå längs vattenbrynet. Barn lekte i sanden, som alltid på stränder, och längre upp, mot skogen till, satt ett gäng simskolelever i solen och drack lemonad och åt sina grisar. Ann-Mari hade verkat generad då jag dök upp. Satt sig upp och lutat hakan mot knäna då hon talade med mig.

”Jag har sett den tidigare.” Hon kastade tidningen på bordet och lutade sig tillbaka i soffan. ”Värdelös.” ”Spelar väl ingen roll”, sa Peter. ”Nej, det är klart”, sa Ann-Mari. Filmen handlade om en kvinnlig journalist (Sally Field) som fick dåligt samvete för att hon i tidningen utpekat en spritgrossist (Paul Newman) som misstänkt för mord på en fackpamp. Ann-Mari satt tyst under hela filmen. Plockade med jämna mellanrum till sig vindruvor ur glasskålen Lena ställt fram och svarade bara helt kort då någon talade till henne. Då jag till exempel om båten Paul Newman for omkring i sa att en sån skulle man ha, så nickade hon bara till svar utan att ens se på mig. Och jag säger inte det här av bitterhet, det var sån hon var. Gäckande. Som den gången på stranden då hon till en början suttit med knäna och låren pressade mot sina bröst som om hon varit rädd att lämna ens den minsta öppning, för att bara en stund senare sträcka ut sig i hela sin längd på filten.

Då filmen var slut reste sig Lena och stängde av teven. Ovanifrån hördes inte ett ljud. Ann-Mari sträckte på sig i soffan, så där med armarna över huvudet så brösten syntes under blusen. ”– Vi skall gå nu”, sa Peter. ”Eller hur Ann-Mari?” Han la ena handen på hennes lår och såg henne i ögonen. Hans sätt att fråga, tydligen.

”Redan?”

Jag hade hunnit resa mig och ta ett par steg mot hyllan med videokassetter då Ann-Mari sa att nej, inte i kväll, nu orkar jag inte med mer film. Jag tvekade om jag skulle sätta mig i soffan igen, eller om jag bara skulle fortsätta fram till hyllan och säga något i stil med att: jaja, jag tänker i alla fall titta. Den här, skulle jag säga och plocka fram en kassett, vilken som helst, den här orkar man väl alltid se på. De kanske inte ens märkte att jag tvekade. Ingen sa i alla fall något. Jag ställde mig vid fönstret.

”Ja”, sa jag. ”Det är ju en dag i morgon också.” Enstaka bilar körde förbi på gatan. Försvann norrut längs esplanaden, vände sedan i slutet på kvarteret och kom tillbaka på andra sidan.

Peter och Ann-Mari hade gått ut i hallen och stod nu och tog på sig ytterkläderna. Peter hjälpte Ann-Mari med kappan medan Lena stod bredvid och lutade sig mot dörrposten. Hennes mun rörde sig. Ibland knep hon ihop ansiktet. Hon höll händerna bakom ryggen, Lena, lutade dem mot dörrposten. Lenas händer.

”Simon. Simon!”

Det var mig hon talade till. Jag hörde henne tydligt men rörde mig ändå inte. ”Simon”, sa hon igen. Utan att höja rösten. Upprepade bara som då man kallar på sin hund eller skall mata sin burfågel. Peter och Ann-Mari stod vid ytterdörren. Jag gick fram till dem. ”Sov du?” sa Peter. Han höll handen på dörrhandtaget och han log med hela ansiktet.

[Inf. 2009-02-22.]

 

Ju mer jag talar ju mer minns jag. Som om allt fanns där och bara väntade på att bli formulerat. Som det här med parfymen. Jag köpte en flaska åt Lena alldeles efter att vi flyttat ihop. Utan att förklara något eller säga varför gav jag henne parfymen, kysste henne på halsen och bad henne pröva. Lena blev glad, gick in i badrummet och då hon kom ut därifrån doftade hon precis så som jag ville hon skulle dofta. Jag höll hennes hår och blundade då jag trängde in i henne. Efteråt sa jag att grannarna nog hört hennes skrik. Blonda människor har lättare att rodna. Lena var alltid så varm. Höll jag en stund handen på hennes mage mjuknade hon. Grep jag henne om halsen spjärnade hon emot. Såg jag henne en längre stund i ögonen utan att blinka vek hon undan. Men hon var vacker. Och jag gav henne parfymen och sa ”den är som gjord för dig”.

Det hände att jag valde hennes kläder. Inte så att jag sa att dethär, det skall du köpa, nej, jag lirkade med henne, smickrade, sa i förbigående saker som ”dom där byxorna är snygga, men inte på vemsomhelst, du skulle kunna ha dom, men inte hon eller hon”. Det tog tid, men till slut hade jag kommit så långt att när Mirjam en gång kom hem till oss, så stod de båda kvinnorna framför varandra, den ena ljus, den andra mörk, och berömde varandras kläder och såg på varandra som (jag tänkte det redan då) två systrar.

Jag ville att hon skulle färga håret. Lena vägrade. Sa att hon tyckte om sitt ljusa hår. Jag tog det som en undanflykt. När jag ville raka henne sa hon att det kliade så efteråt. Så här i efterhand ser jag ju att något redan då hade gått snett; ibland verkade det som om hon inte ens ville lyssna. Där jag tidigare kunnat lirka tvingades jag nu hota. Allt har ju sin charm, men vad jag fann oroande var att hon alltmer tycktes börja tänja på gränserna. Ibland fick jag en känsla av att hon inte längre ville låta mig läsa hennes brev. Hon baddade sina läppar med is och stannade hemma från arbetet. Jag sa att har du inget att dölja så kan det ju inte spela någon roll. Hon svarade att mitt är mitt och stirrade ner i golvet. Sådana dagar hände det att hon bytte om till nattlinne inne i badrummet. Hon låg stilla som den kattunge man håller i nackskinnet, och efteråt vände hon sig mot väggen. Försökte andas så tyst att jag inte märkte henne. Men jag hörde, jag hörde hennes andning och jag hörde hur grannarna ovanför höll på med sitt eviga möbelsläpande. De hasade över golvet och nere hos oss var det tystare än någonsin. Vi bodde i den där lägenheten fram till för snart tre år sedan. Lena hade varit och hälsat på sina föräldrar på kvällen, och morgonen efter ringde jag till mitt arbete och sa att jag var sjuk. Då jag lagt på luren kunde jag av någon anledning inte komma ihåg om jag sagt vad det var för sjukdom jag hade, och det oroade mig. Jag övervägde att ringa på nytt och förklara, eller rent av säga som det var; att min sambo var försvunnen, att hon inte kommit hem under natten och att jag inte hade en aning om var hon var. Så kunde jag inte säga. De skulle skrattat bakom min rygg. Berättat för varandra att Simons brud visst hade träffat någon i sista natt, han ringde just och sa att hon inte kommit hem, ”försvunnen” sa han. Jag drog ur jacket och satte mig på golvet. Jag tänkte: Lena är borta. På något sätt verkade det passa bra just då, att tänka så och att sitta på golvet då jag gjorde det. Jag lutade överkroppen framåt och begravde ansiktet i händerna. Jag vaggade överkroppen fram och tillbaka och sa: Jag tyckte väldigt mycket om Lena.

Hennes föräldrar visste vid det här laget inget. Jag antog att de satt och drack kaffe. Det var den tiden på morgonen. Lägenheten var väldigt tyst. Det var golv, vägg och tak. Mitt och andras. Kalla då man rörde vid dem. Jag visste inte om jag skulle ringa eller låta bli. Utan att resa mig från golvet, hasade jag fram till telefonen och pluggade i den. Fyra signaler, sedan skulle Ingrid svara. Hon skulle säga godmorgon, låta lite förvånad. Som om hon rynkat ögonbrynen. Jag skulle be att få tala med Lena. Lena, skulle Ingrid säga, men hon är inte här, är hon inte hemma, kom hon inte hem, hon gick vid tiotiden. Fortfarande förvånad. Mer förvånad än rädd. Har du ringt hennes arbete? Vid tiotiden var det, strax efter. Skojar du med mig?

Hon skulle börja tala allt snabbare, höja rösten som för att jaga undan vad jag sagt: att Lena inte kommit hem. Så småningom skulle hon ändå tystna och lägga på. Lenas mor. I gröna jerseybyxor.

Soffan stod där den stod. Bordet, teven, bokhyllan, sängen. Jag satte mig ner och såg på allt. Svepte med blicken över väggarna och ner på mina händer. Inte en rörelse. Allt var som det var. Någon sprang i trappan. Det gnällde i ytterdörren då den öppnades. Tydligen hade det inte åtgärdats trots att Lena flera gånger ringt och sagt till. Jag kände att jag var torr i munnen, gick ut i kokvrån och tog ett glas ur skåpet, lät vattnet rinna länge tills jag med fingret kunde känna att det var tillräckligt kallt.

Jag vill berätta för dig den sanna historien om ögat. Och jag vill berätta den så som Nåcka en gång berättade den för mig, och så som han i sin tur fått den berättad för sig av sin bror. Det jag skall berätta om hände på sommaren, en av de första verkligt varma sommardagarna, och pojkarna, de två bröderna, hade som alla somrar ledigt från skolan. Just den här dagen hade de tidigt på morgonen gått in i skogen för att skära till metspön av böjligt vide, och på metspöna fästa lina och krok som de dagen innan fått som gåva av sin morfar. De gick längs grusvägen ner mot sjön med spöna över axeln, den äldre pojken först och den yngre några steg efter. Men trots att de inte gick alldeles bredvid varandra talade de ändå med varandra, om hur mycket fisk de skulle få, om vad de skulle göra med fisken och om hur de skulle sälja några till fiskhandlaren vid torget och för pengarna köpa något, kanske riktiga spön, eller varför inte kastspön. Fiskade de hela sommaren kunde de kanske få ihop så mycket pengar till hösten att de kunde köpa varsitt kastspö, och om inte varsitt, så åtminstone ett spö som de sedan kunde använda tillsammans. De gick längs grusvägen, och väl nere vid sjön vände de upp längs en stig och följde klipporna vid stranden tills de kom fram till en udde med en stor flat sten som stack ut i vattnet som en brygga. Pojkarna lade ifrån sig sina spön som de hela tiden burit över axeln, satte sig ner på den flata stenen, tog fram mask som de sedan trädde på kroken och som de slutligen, innan de lät linan svepa ut över vattnet, spottade på tre gånger. Precis som morfar lärt dem. De stod länge helt orörliga med blickarna fästa på de två korkarna som låg nästan orörliga i vattnet. Varje gång den yngre pojken började säga något, höjde den äldre handen åt honom till tecken att han skulle vara tyst. Fisken hör, hade morfar sagt, den hör allt och speciellt bra hör den människoröster. Det gick en timme, två timmar utan att någon av de två korkarna sjönk under vattenytan, ja utan att det ens syntes den minsta ryckning i dem. Efter den andra timmen tröttnade den mindre pojken, drog upp sin lina, gick av den flata stenen som såg ut som en brygga och satte sig i gräset vid strandkanten. Den äldre pojken stod kvar, utan att vända sig om och utan att alls låtsas om att han ens märkt att brodern gått därifrån. Men han stod inte längre helt still, han rörde på sig, flyttade fötterna, lyfte sitt metspö för att på nytt kasta ut, precis som om fisken nog skulle finnas där, men bara inte på just den plats där han tidigare haft sin krok. Kanske berodde det på att han slutgiltigt tröttnade, eller kanske bara på att han stod och drömde om det kastspö de skulle tjäna ihop till genom att sälja all fisk de kunde få upp, hursomhelst lyfte pojken plötsligt sitt spö över axeln, lät linan i en vid båge fara över sitt huvud för att då kroken redan var långt bakom honom på nytt knycka till och med kraft kasta spöt framåt för att få ut linan så långt som möjligt i vattnet. Den mindre pojken som satt där vid strandkanten såg kroken komma, men hann ändå inte göra något, inte blunda, inte vända bort huvudet. Kroken kom och sökte sig in i underdelen av hans vänstra öga, och då den äldre pojken med sitt kraftiga ryck lät linan fara ut över vattnet följde ögat med som ett blänkande smycke i solskenet. Den mindre pojken kanske skrek av smärta, eller kanske han på grund av chocken inte fick ur sig ett ljud. Linan slog i vattnet och kroken betad med ögat sjönk mot botten, och redan innan linan helt hunnit stillna kände pojken som höll i spöt hur fisken högg och såg hur den rödvita korken med ens försvann djupt under vattenytan.

Och det han den gången drog upp var den största fisk han någonsin sett, blänkande, smidig och så lång att räckan mellan dess stjärtfena och mun var större än avståndet mellan pojkens egen fot och midja.

 

Det är så mycket svårare att strypa en människa än man skulle tro. Även om man bortser från allt annat och bara ser till det rent fysiska. Ett sätt är att tvinga ner offret på marken (eller som i det här fallet: golvet) och sedan sätta sig gränsle över hans eller hennes rygg (högt upp, man måste sätta sig högt upp för att undvika att träffas av sparkar med hälarna mot ryggen). Knäna kan placeras på offrets överarmar, på det sättet kan man trycka dem mot golvet samtidigt som man har sina egna händer fria. Problemet är att när man nu sluter händerna kring offrets hals, så tvingas man trycka med fingrarna mot struphuvudet, och för den som inte har mycket kraftiga händer kommer detta att betydligt fördröja processen: man tvingas hålla greppet längre, slutligen blir man trött i händerna och då man släpper efter upptäcker man att hon fortfarande drar efter luft.

Kroppen blir fortare stilla om man lyckas få ett bra grepp framifrån, och alltså kan trycka med tummarna mot struphuvudet. Man kan då sitta gränsle över personens bröst och hålla fast armarna med knäna. För att undvika sparkar mot ryggen måste man då luta sig framåt, över hennes ansikte.

Men bara det här räcker inte, det är svårare än så att strypa en människa. Det inledande skedet är inte det värsta. Det är när offret inser att luften börjar ta slut, tro att struphuvudet är på väg att krossas, som han eller hon på allvar börjar göra motstånd. Nej, inte på allvar. På allvar har hon hela tiden gjort motstånd. Desperat börjar göra motstånd, så kan man säga. När offret märker att det redan är för sent börjar det desperata motståndet; vrängningarna med kroppen, ansatserna att resa sig (här blev hennes kropp som en båge, som en skål) som är så kraftiga att du för att hålla dig kvar tvingas trycka dig tätt intill hennes kropp, suga dig fast vid henne, blunda, bli tom och vägra, bara vägra släppa taget. Klarar man att hålla över det här stadiet, då klarar man också resten: stanken av urin och exkrementer och ryckningarna som bara meddelar att nu är det gjort, det är över. Ryckningarna, stanken och ögonen. Sedan är det över.

[Inf. 2009-02-28.]



Robert Åsbacka (1992) Ögats bok.


Fortsättning: Andra delen.
(Inf. 2009-01-31, rev. 2009-02-28.)