Min syster Mirjam var en gång förlovad med en långtradarchaufför som hette Jerry. Hon var tjugo då de förlovade sig och tjugotvå då de slog upp. Jerry ägde en inombordare som han, Mirjam och jag ibland brukade åka ut med. Det hände att någon av mina kamrater följde med. Ibland, inte ofta. Då jag var femton och gick i nian frågade jag en dag Jerry hur det var att arbeta som chaufför. Det går väl, sa han. Bättre än fabrik. Egentligen var jag nog inte så där väldigt intresserad, tänkte väl bara att något måste man ju göra. Hur länge långtradarchaufförer håller visste jag inte, men hade förstått att fabriksarbetare förtidspensionerades vid femtio – femtiofem.
Inte heller båtar var jag så vidare intresserad av. Att jag följde med ut berodde mest på att vi ofta åkte till någon holme och att Mirjam där brukade ligga nästan naken på klipporna medan Jerry låg bredvid henne och läste porrtidningar. Mirjam blundade och solade och glömde nog ofta bort att jag alls var med. Jag för min del låg mest tyst och tittade. Ibland gick jag ner i vattnet och då jag kom upp igen kunde jag skvätta några droppar på henne så hon vände sig mot mig och började prata. Hon gjorde det lojt, rullade över på sida, lutade huvudet i handen och sa något medan hon med ett finger ritade osynliga figurer på filten.
Efter förlovningen flyttade de in i ett hus där Jerrys faster tidigare bott. Huset, som närmast var ett torp, låg alldeles vid ån. Jerry hade ställt det i ordning; målat, satt in ny spis, nya köksskåp, byggt om toaletten och skaffat ny ugn till bastun. Under flyttningen var jag med och bar möbler. Det mesta hade de fått av släkt och vänner. Dubbelsängen och nattduksborden hade tillhört mor och far. Köksbordet kände jag också igen. Resten av möblerna var även de begagnade (förutom ett brunbetsat soffbord de fått köpa billigt eftersom skivan var sprucken i ena hörnet), men varifrån de kom visste jag inte. Jag frågade Mirjam om hon var glad. ”Klart hon är glad”, sa Jerry. Mirjam själv bara skrattade. Skrattade och bar. Soffan stod på plats, sängen i sovrummet och i köket började Jerry sittande på golvet skruva fast benen på köksbordet. Bordet låg med skivan neråt, och på den bruna undersidan hade Mirjam någon gång för länge sedan med röd krita och otympliga bokstäver textat sitt namn.
Eftersom Jerry arbetade som långtradarchaufför var han ofta borta på resor. Ibland upp till en vecka åt gången. De gånger han var borta en vecka eller så hände det att han ringde Mirjam och berättade att han fått en ny last i – säg – Raumo, eller Södertälje, och att han troligen skulle tvingas bli borta över helgen. Mor tyckte att Mirjam gott kunde komma hem och sova sådana helger i stället för att ligga där ensam i huset om nätterna. Men Mirjam vägrade, sa att hon ju bodde där, att huset var hennes hem och att det inte alls var några problem att vara ensam och att hon tvärtom ofta kunde tycka det var skönt.
Jag för min del hälsade på så ofta jag bara kunde. Också då Jerry var hemma. Jerry hade en svart Chrysler New Yorker, och de gånger jag cyklade hem till dem direkt efter skolan brukade jag och Jerry ibland ta bilen och åka och hämta Mirjam vid hennes arbete. På den tiden arbetade hon vid ett båtvarv strax utanför stan och slutade fyra. Jerry och jag åkte ofta redan vid halv fyra så vi skulle hinna köra runt i stan en stund innan vi hämtade henne. Ibland parkerade vi på torget. Sådana dagar önskade jag alltid att någon av mina skolkamrater skulle cykla förbi och få se mig sittande där i Chryslern tillsammans med Jerry, med rutan nervevad och kanske med ena foten på instrumentbrädan.
Han var konstig, Jerry. Som då han blev hungrig. Då kunde han bara parkera, kliva ur bilen och gå in i någon butik där han köpte femton centimeter lördagskorv som han sedan rev skinnet av och åt. Som andra äter smörgås. Ändå var han inte fet. Fast hans underarmar verkade lika grova som mina lår, och ibland tänkte jag att han hur enkelt som helst skulle kunnat knäcka ryggraden på Mirjam, och det utan att ens anstränga sig.
Det började också allt oftare hända att jag sov över hos Mirjam de helger Jerry var på resa. Hon verkade inte ha någonting alls emot det, och till en början tyckte också mor att det bara var bra att jag sov där så Mirjam inte behövde vara ensam. Vi gjorde egentligen inte så mycket under de där helgerna; såg på teve, lyssnade på musik (Mirjam tyckte om Ten Years After – hon dansade ofta för sig själv, och ibland hände det också att hon försökte dra upp mig på golvet), eller bara satt och pratade och spelade kort. Jerry ringde rätt ofta. Mest sent på kvällarna. Ibland då han ringde sa inte Mirjam något om att jag var där, utan talade bara som om hon varit ensam i huset. Då hon lagt på frågade jag om Jerry ringt för att kontrollera om hon var hemma. ”Han ringer för att han vill prata med mig”, sa Mirjam. ”Inget annat.”
Som inflyttningspresent hade mor gett dem gardiner hon själv sytt. Ljusbruna, tjocka gardiner för vardagsrummet. Mirjam stoppade genast undan dem i ett skåp. ”För dystra”, sa hon. ”För dystra och för tunga.”
Men då hösten kom tog hon ändå fram dem. Vi satte upp dem tillsammans en lördag då Jerry var på resa, och när gardinerna väl var uppe och det blev kväll verkade hela huset varmare och mer ombonat än det varit innan med de gamla, vita.
”Det fungerade”, sa Mirjam. ”Trots allt.”
Jag tyckte att det på något vis kändes underligt att stå och hänga upp gardiner tillsammans med just henne. Så underligt faktiskt att jag allt emellanåt bara fick lust att gå därifrån. Visst hade jag gjort det tidigare också, hängt upp gardiner, men på den tiden hade vi båda bott hemma, och då hade alltid mor stått någonstans i närheten och sagt vilka gardiner vi skulle hänga upp, dirigerat och visat och då det hela hade varit över hade jag bara kunnat kliva ner från stolen och gå min väg. Nu var ju allt annorlunda. Men ändå, då gardinerna väl var uppe, då såg jag ju också att allt var i sin ordning. Gardinerna hängde där de skulle hänga och jag kunde lugnt sätta mig i soffan och se på medan Mirjam borstade av stolen jag stått på och bar ut den i köket.
På kvällen eldade vi (som alla lördagar) bastu, och vid sjutiden då Mirjam tog sitt badlakan och gick, stängde jag av teven och la mig ner på soffan. Ute var det redan mörkt, och rummets enda ljuskälla en golvlampa (Jerrys mors) som stod i hörnet bakom teven. Skärmen var gulbrun. Kanske av ålder. I köket droppade en kran. Jag tänkte mig att man på vintern nog kunde höra kölden knäppa i knutarna i ett hus som det här. Som om kölden hellre skulle ge sig på gamla, små (och helst röda) hus, än på nya och stora.
För att komma till bastun var man tvungen att gå genom farstun (som inte var uppvärmd och där golvet alltid var iskallt), men själva bastun låg vägg i vägg med vardagsrummet. Där jag låg i soffan kunde jag svagt höra Mirjam. Hur hon hällde vatten över sig, och av fräsandet att döma också över ugnen. Med ett glas mot väggen hördes allt. Jag låg där och lyssnade till ljuden och hade nästan somnat då telefonen ringde. Redan innan jag svarat visste jag vem det var. Jag lät flera signaler gå fram utan att lyfta luren. Lät honom vänta. För varje signal såg jag för mig hur han blev alltmer nervös, hur han mer och mer började tänka ut olika alternativ. Då jag slutligen svarade tyckte jag mig alltid höra en viss spändhet i hans röst. Jag sa att Mirjam var i bastun, att hon gått för bara en stund sedan och att jag själv varit på väg ut och att det därför dröjt så länge innan jag svarat. Jerry berättade att han var i Sundsvall och att han skulle lossa där på måndag för att sedan köra ner till Stockholm, lasta i Stockholm och om det gick bra försöka hinna med färjan till Åbo måndag kväll. ”Jaja”, sa jag, ”och annars är det bra?” ”Jodå”, sa Jerry, ”bara bra?” Jag kunde höra honom andas i luren. Lite tungt, nästan som om han varit sjuk. Eller som om han väntat på något. ”Jag kan ju hämta henne”, sa jag slutligen. Från bastun hördes inte längre några ljud. Antingen var hon klar och stod i bastukammaren och torkade sig, eller så satt hon alldeles stilla på laven. ”Det behövs inte”, sa Jerry. ”Jag skulle bara höra hur hon har det. Men du kan ju hälsa och säga att jag kanske ringer senare?” Jag sa hej och la på och efter bara någon minut kom Mirjam ur bastun.
”Jerry ringde”, sa jag. ”Han var i Sundsvall. Jag sa att jag kunde hämta dig men det ville han inte?”
Mirjam stod framåtböjd mitt i rummet och torkade håret med en röd handduk. Badlakanet svept kring kroppen. Genast hon hörde mitt ”Jerry ringde” stannade hon upp i sina rörelser, stod stilla med händerna på huvudet som om hon hållit håret på plats. ”Skulle han ringa på nytt?” Hon hade svart hår under armarna. Lite tovigt, kanske ännu fuktigt efter bastun. ”Thor inte det”, sa jag. ”Han bad mig hälsa.”
Mirjam. En gång då jag var i tolvårsåldern hade jag följt med far för att hämta hem henne. Hon fanns då i ett hus i utkanten av stan. Det här var på vintern, och då vi efter en lång promenad kom fram till huset var dörren låst. Far började banka på den stängda dörren. Ingen öppnade. Han började ropa, det var sällan jag hörde honom höja rösten, men den gången började han ropa.
”Mirjam”, skrek han. ”Öppna Mirjam, det är pappa?”
Jag stod tyst bredvid honom på trappan. Jag frös och trampade med stövlarna i snön. Varken gången upp till huset eller trappan hade blivit skottade på länge. Inte sopade heller. Det kunde jag se. En bit ifrån trappan, mot skogen till, fanns en stor snöhög. Några bräder stack fram. Det syntes att någon hade gått dit och med handen sopat snön av bräderna som för att se vad det var och sedan gått därifrån igen. Stora spår i snön. Inte spår efter Mirjam. Hon hade små fötter, mindre än jag fast hon var längre.
”Mirjam”, skrek far igen. ”Öppna Mirjam, vi vet att du är därinne.”
Det var mitt på dagen och inga lampor var tända. Det enda vi hade att gå efter var ryktet och spåren. ”Det ryker ur skorstenen”, sa far. ”Spring till andra sidan huset och försök kika in genom något fönster?” Jag gick nedför trappan och började ta mig runt huset. Snön låg djup, över knähöjd, och redan efter några steg kunde jag känna hur den trängde ner i stövlarna och in under byxbenen. Jag övervägde att vända. Bakom mig hörde jag fars bankanden på dörren. ”Mirjam, det är pappa.” Jag fortsatte gå runt huset. En meter från väggen var snön som djupast, där stod den upp som en bergkam. Huset var vitt och närmast stenfoten hade färgen flagnat. Jag försökte hålla mig en bit ifrån väggen. Ingen hade gått där tidigare. Snön låg helt orörd. Jämna vågor. Då jag kom till baksidan kunde jag inte längre höra fars bankningar. Jag stannade och lyssnade. Inte ett ljud, bara min egen puls i tinningen. Jag kände att jag blivit varm och svettig på ryggen. Framför mig låg flera högar liknande dem jag sett bredvid trappan. Utplacerade som på måfå. En alldeles vid skogsbrynet, och en annan nära en omålad byggnad jag antog användes som lider. En tredje hög fanns alldeles intill huset. Jag pulsade fram till högen vid husväggen och klättrade upp. Mössan kliade mot huvudet. Det gjorde den alltid då jag blev varm. Uppe på högen lutade jag mig mot väggen och drog med båda händerna av mig den ena stöveln. Jag tömde ur snön och borstade av sockan så gott det gick. Lite våt kände jag att jag hunnit bli. När jag tömt ur båda stövlarna började jag försiktigt ta mig fram längs brädhögen mot ett fönster en bit längre bort.
Fönstret satt så högt att jag var tvungen att sträcka på mig för att kunna se in. Det var ett vardagsrum. Det såg ostädat ut; en brun byrå som stod med luckorna öppna och en del av lådorna utdragna, en bokhylla och mitt på golvet något som liknade en mangel. Soffbordet var fyllt med flaskor, glas och askkoppar. På en röd och blårutig soffa satt Mirjam. Hon var ensam i rummet. Hon satt med benen uppdragna framför sig, så som hon brukat sitta i fönstret i sitt gamla vindsrum. Det jag såg av henne var huvudet, fötterna, knäna och händerna som höll ett glas. Det verkade som om hon satt och tittade rakt in i glaset. Det som fanns i glaset var rött. Plötsligt vände hon huvudet mot hallen. Jag tyckte mig svagt kunna höra fars bankningar på dörren. Mirjam reste sig inte, tittade bara i riktning mot ljudet en stund, vände sedan på huvudet och stirrade in i glaset igen. Jag hade börjat frysa om fötterna, försökte röra på tårna i stövlarna, tittade ner, och då jag tittade upp igen såg jag rakt in i Mirjams ögon. Hon såg på mig en stund. Sedan reste hon sig, ställde glaset på bordet och gick ut i hallen.
Då jag kom runt huset stod far inte längre på trappan. Dörren var öppen. Jag gick in och tog av mig stövlarna. Från hallen kunde jag se in i köket och en del av det rum där jag sett Mirjam sitta. Jag kunde höra fars röst. Lugn. Jag hade aldrig tidigare hört honom sådan. Lugn, ja, men inte som nu. Jag skakade snön ur stövlarna. Mumlet från rummet intill fortsatte. Jag tvekade om jag skulle gå in eller inte. Då jag bestämt mig mötte jag far i dörren.
”Sätt på dig stövlarna”, sa han. ”Vi skall gå nu?”
Mirjam kom ut ur rummet. Hon stannade framför mig och drog med bestämda rörelser ner min mössa djupt över öronen. ”Jag såg dig i fönstret”, sa hon.
Jag fortsatte tala med henne under tiden hon gick in i sovrummet för att klä sig. ”Han var i Sundsvall”, sa jag, ”och skulle till Stockholm?” ”Stockholm?” Hennes huvud stack fram vid sovrumsdörren. ”Jag trodde han skulle ta färjan från Sundsvall?” På rörelserna kunde jag se att hon just var i färd med att dra på sig trosorna. Hennes axel och armbåge. ” ”Men han skulle till Stockholm”, sa jag. ”Och sedan till Åbo. Har han tur är han hemma tisdag kväll?”
Då hon kom ut ur sovrummet hade hon satt på sig en lång grå klänning av något slag. Egentligen liknade det mer en städrock än en klänning. Fast utan knäppning fram. På fötterna hade hon ullsockor. Också de grå med två röda ränder upptill. Jag har aldrig kunnat begripa hur hon kunde ha ullsockor direkt mot huden. Och speciellt inte efter bastun då jag tänker mig att hennes hud var mjukare än vanligt och extra känslig för varje beröring. Hon satte sig i soffan med fötterna på bordet.
”Gå nu medan bastun fortfarande är varm?”
Hon sa det med sådan självklarhet att det åter för ett ögonblick verkade som hon var min mor snarare än min syster. Hon slickade sitt finger och försökte skrapa bort en fläck från klänningen. Alldeles vid låret. Jag undrade vad det var. Deg? Hon hade små svarta hårstrån på smalbenet. Mest just där ullsockan tog vid.
Där jag stod i bastukammaren kunde jag svagt höra ljudet från teven. Jag kände igen musiken (stigande, dramatisk för att sedan följas av mumlande röster), och kunde utan svårigheter skapa mig en bild av vad som försiggick i rutan. Inte heller bastukammaren var uppvärmd. Från ett snöre spänt under taket hängde några handdukar, t-skjortor och ett par jeans. Stora, alltför stora för att vara Mirjams.
Det märktes att det var Mirjam som badat före mig; på den översta laven kunde jag se ett vått avtryck på den plats där hon suttit. Efter alla de lördagar jag badat bastu hos Mirjam och Jerry hade jag upptäckt att hon alltid satt på samma ställe: översta laven till vänster då man kom in. Där syntes spåren av henne. Jerry hade en gång föreslagit att vi alla tre skulle gå samtidigt, så jag skulle slippa sitta ensam. Mirjam hade inte sagt något alls och jag bara ”gå ni, jag skall ändå se det här programmet”, medan jag undvikit att se på någon av dem.
Högt uppe på ena väggen fanns ett litet fönster där gardinerna alltid var fördragna. Detta trots att fönstret vette mot skogen. Kanske mer av vana än av obehag vid tanken på att någon skulle kunna smyga fram till huset för att kika in. Jag fyllde ett blått plast fat (svart smält plast på ena sidan efter att någon gång ha kommit för nära ugnen) med vatten som jag sedan lyfte på raka armar. Jag blundade och böjde huvudet bakåt medan det svala vattnet rann ner över min kropp. Av någon anledning kom jag att tänka på Jimi Hendrix. Hendrix och den där andra ...var det Curtis Knight? När jag klev upp på laven kände jag med handen på väggen och kunde konstatera att den var så het att jag skulle vara tvungen att slänga ett par skopor kallvatten över den innan jag kunde luta mig bakåt och slappna av. Jag sträckte på benen och blundade. Kastade utan att öppna ögonen en skopa vatten över ugnen och hörde genast att jag träffat rätt.
Klockan närmade sig nio innan jag var klar. I stället för att stå i den kalla bastukammaren och klä mig (något jag gjort tidigare och då alltid fått känslan av att sätta kläderna på en våt kropp trots att jag torkat mig noga innan) knöt jag en handduk runt höfterna, tog mina kläder i famnen och sprang genom farstun och in i vardagsrummet. Mirjam låg i soffan och tittade på teve. Framför henne på bordet stod en öppnad och till hälften urdrucken flaska öl, och lite längre bort, alldeles framför fåtöljen, en oöppnad.
”Vill du ha?”
Hon pekade på den oöppnade flaskan samtidigt som hon sträckte sig efter sin egen. Allt i en enda rörelse.”Jag tog dom ur skåpet för bara en stund sen?” Jag nickade och sa att jag bara skulle klä mig först, och ställde mig sedan med ryggen mot Mirjam så jag kunde se teven. Tre personer i ett rum (troligen ett stort hus; kristallkrona i taket och till höger i bild ett stort fönster med utsikt över ett fält); två män och en kvinna framför en stor och vit öppen spis. Alla med var sitt glas i handen. Kvinnan tycks anklaga den ene mannen för något, ”du var där” säger hon upprepade gånger: ”Jag vet att du var där!” Mannen (den anklagade, en yngre man i trettioårsåldern klädd i mörk kostym och vit skjorta) försöker försvara sig, nekar till att han varit på den plats kvinnan påstår och söker med blicken stöd hos den andre (något äldre, i femtioårsåldern med begynnande flint som han försöker dölja genom att ha kammat håret från tinning till tinning, och också ledigare klädd än den yngre, något som kanske kan tyda på att han är boende i huset) som i sin tur ser ner i sitt glas utan att säga något alls.
Jag gick in i sovrummet och ställde mig i en sådan vinkel att jag kunde se såväl teven som Mirjam. Hon sträckte sig åter efter sin öl och då hon lyft den kunde jag se ett runt vått avtryck på bordsskivan. Också Mirjam måste ha sett den våta ringen eftersom hon, då hon druckit och ställde tillbaka flaskan på bordet, placerade den på exakt samma ställe som den stått innan. I fortsättningen var jag noga med att hela tiden hålla blicken fäst på teven. Jag la ner mina kläder på sängen och började med höger hand lossa knuten som höll handduken runt mina höfter uppe. Den yngre mannen går nu, fortfarande med glaset i handen, och ställer sig mitt i rummet. Han ställer sig med ryggen mot de två andra och ser ut över landskapet. Man kan se hans mörka hår, nacke (ett födelsemärke alldeles vid hårfästet) och halva ryggen. Jag stod orörlig. Musiken ändrade nu karaktär. Blev lugnare och gjorde att hela sekvensen verkade dra ut på tiden. Ingen av de tre säger något. Kameran söker sig sakta genom rummet, i något som verkar som en svepande rörelse och stannar slutligen så att man kan se landskapet från en punkt som måste befinna sig alldeles intill den unge mannens ögon. Grönt, böljande och långt till vänster i bild en grusväg som slingrande tar sig in mellan kullarna (försvinner, för att sedan komma tillbaka igen, som om den gick under kullarna i stället för mellan dem) för att slutligen helt vara ute ur synfältet. Musiken ändrar åter karaktär, och som en följd av det (eller kanske tvärtom, så musiken följer mannens rörelser) vänder han sig häftigt om så att han åter står ansikte mot ansikte med de två andra. Under hela denna rörelse syns åter den unge mannen i helbild. Hans fötter på en vit, mjuk matta. Två inklipp av hans motspelares ansikten; kvinnan lockigt brunt hår (färgat eller peruk?) och ett spänt drag kring munnen. Mannen famlande med sitt glas. Spiselkransen. En vit venus. Landskapet. Alla tre i bild från ett stort avstånd.
Jag flyttade blicken till Mirjam. Hon låg kvar utan att se på mig (utan att ha sett på mig?) Vänster arm som stöd för huvudet och höger vilande på höften. Jag vände mig om då jag klädde på mig, lät skjortan hänga utanpå jeansen och försökte gå så ledigt som möjligt då jag för ett ögonblick kom mellan henne och teverutan.
”Är den bra?”
Hon gav mig en hastig blick. Ingenting speciellt. Blicken i ansiktet. ”Samma som alltid?”
Jag satte mig i fåtöljen och sträckte mig efter ölöppnaren. Då hon upptäckte det böjde hon sig fram och (med den arm hon hållit vilande mot höften) gav den skjuts åt mitt håll. Hon var alltid så lugn.
Jag hade knappt hunnit sätta mig och öppna min öl innan filmen var slut. Ett av otaliga avsnitt. Och ännu medan namnen rullade fram över rutan reste hon sig och knäppte av teven. Hon gjorde en piruett mitt på golvet. I sina ullsockor. Utanför körde de eviga bilarna förbi.
[Inf. 2009-03-15.] |