Industri och hantverk
      i Nkbynejden på 1800-talet

Del IV

I det följande kan vi taga industrins utveckling under åren 1888—90 i särskådande.

I SOCKNARNA söder om Nykarleby fanns det blott en enda yrkessmed. Det var Gustaf Blomquist i Vörå. Han hade en ”valsmaskin för handkraft” och vid den arbetade 2—3 män. Blomquist fabricerade förenämnda år 800—1100 liar, vilkas pris var 2 mk per st. Han var således den verkliga ”liemannen”. Men han var också gelbgjutare och i denna sin egenskap blandade han koppar, bly, zink och mässing och gjorde härav allehanda bälten, kragar och vävspännen till ett årligt bruttovärde av 815—1.500 mk. År 1888 var han ensam, men var tvungen följande år anställa en gosse som lärling.


I MUNSALA torde år 1888 Johan Brundéns glasbruk varit i verksamhet, men säkra uppgifter saknas. År 1889 var dock glasbruket i full gång. Här arbetade då 12 män och 1 kvinna. Deras uppgifter var att samblanda 1.210 lisp. soda, 30 tunnor sand, 100 tunnor kalk och 5 tunnor lera. Att hålla detta glasbruk i gång krävde kolossal värme. Hela 760 famnar ved gick åt härtill, vilket kostade 3.800 mk. De nämnda råvarorna kostade 2,168 mk. Men så kunde ägaren med stolthet och glädje draga fram ur askan 597 lådor fönsterglas, vilka inbragte 16.120 mk. Följande år blandade samma arbetare 1.331 lisp. soda, 35 tunnor sand, 110 tunnor kalk och 7 tunnor lera, vars sammanlagda värde var 2.430 mk. Sedan ägaren i den eviga elden inkastat för 4.180 mk 836 famnar ved, fick han i gengäld 656 lådor fönsterglas, vars värde var 17.736 mk. Några försäljningsvårigheter torde Brundén icke haft.


ÅREN 1888—90 öppenhålls Axel Oldenburgs benkvarn i Nykarleby landskommun. Oldenburg hade 68 man och kvinnor i sitt arbete och en 4 hästkr. ångpanna samt en vattenkvarn med 2 par stenar. Här söndermalades år 1888 14.000 lisp. ben. Dem fick han naturligtvis icke gratis, ej heller gratis de 200 famnar ved ångpannan årligen slukade. Men så kunde Oldenburg notera vid årets slut en försäljning av 9.470 lisp. benmjöl, 700 lisp. lim och 100 lisp. fett, vilket allt inbragte honom 12.570 mk. År 1889 sålde han varor för 9.000 mk och 1890 för 7,800 mk.


SÅ KOMMER vi till garverierna. Johan Eng i Nykarleby landskommun bearbetade med hjälp av 1 man 520 hudar, 1.370 får- och kalvskinn samt 60 st från utlandet importerade hudar till olika slags läder. Råvarorna kostade honom 10.390 mk och försäljningsvärdet var 12.600 mk. Han var här ensam inom denna bransch. Följande år eller 1889 beredde han 560 hudar, 2.100 st. får- och kalvskinn, vilkas sammanlagda värde var 10.660 mk och bruttovärdet 13.500 mk. År 1890 bearbetade han fortfarande med samma arbetskraft 580 hudar och 2.200 får- och kalvskinn. Nu hade han dock fått större arbetsskicklighet. Han uppger att han det året i sin industri anv. 220 kannor tranolja, 25 lisp. talg, 475 tunnor bark och 35 tunnor kalk. Som årets resultat kunde Johan Eng uppge 250 hudar till pjäxläder, 200 hudar ”juft läder”, 130 hudar ovanläder samt 2.200 skinn, allt till ett värde av 13.550 mk. Någon möjlighet att konkurrera med Johan Eng förelåg ej.


I MUNSALA kämpade Anders Silén och Nils Trött en bitter kamp om skinnen och levebrödet. År 1888 beredde Silén 340 hudar och 1.100 får- och kalvskinn, Trött åter 210 hudar och 1.100 får- och kalvskinn. Men den senare anskaffade fr. utlandet yttermera 250 hudar till ett värde av 1.510 mk. Siléns hela fabrikation steg till 7.040 mk och Trötts till 7.775 mk. Följande år beredde Silén 480 hudar samt 700 får- och kalvskinn, vilkas värde jämte värdet å nödiga tillbehör steg till 7.510 mk. Trött åter beredde 225 hudar och 200 kalv- samt 600 fårskinn, vartill kom från utlandet importerade 225 hudar. Allt detta kostade, de inhemska jämte nödiga tillbehör 4.450 och de utländska 2.800 mk. År 1890 beredde Silén 400 hudar och 750 får- och kalvskinn, och härtill åtgick 200 tunnor bark, 35 lisp. späck, 4 lisp. talg och 10 tunnor kalk, vilket allt kostade honom 6.980 mk. Vid årets slut var resultatet 250 hudar pjäxläder, 100 hudar överläder, 50 hudar ”juftläder” och dessutom 750 skinn, vilket motsvarade en årsförsäljning av 8.375 mk. Hans konkurent Trött beredde blott 100 inhemska hudar och 650 skinn, men, han anskaffade från utlandet 500 hudar och 50 kalvskinn, vilkas värde steg till 6.300 mk. Hela hans omsättning steg det året till 10,800 mk.


I VÖRÅ verkade Herman Rosengren år 1888 i garveribranschen. Han inköpte 1000 lisp. hudar samt 450 får- och kalvskinn samt diverse tillbehör, vilket allt kostade honom 8.330 mk. Hans årsomsättning steg till 13.087 mk. Han var den enda i sitt fack i Vörå. Följande år dog han, men änkan fortsatte med outtröttlig energi. År 1889 beredde hon 100 hudar och 1.500 får- och kalvskinn och kunde uppvisa ett årsresultat om. 21.000 mk. Nu uppträdde på scenen även en S. H. Rosengren (hennes son?) och han beredde 425 hudar och 675 kalvskinn samt 445 fårskinn, men hans årsvinst understeg betydligt änkans. År 1890 var änkans årsresultat 9.705 mk och C. H. Rosengrens 3.705 mk. År 1890 var dock dessa två, vilka dels hade 2, dels 3 män i arbete, icke de enda garvarna på orten. Nu hade K. G. Doktar dykt upp. Han anställde 3 män och beredde under detta sitt första år 60 hudar och 14 skinn samt 375 utländska hudar. Hans första årsomsättning steg till 13.372 mk.


I ORAVAIS var Jakob Holmström den enda garvaren på orten är 1888. Detta år beredde han 270 hudar, 150 [?] får- och kalvskinn och hans omsättning steg till 5,645 mk. Följande år beredde han 280 hudar och 660 får- och kalvskinn och omsättning steg till 6.470 mk. Detta kunde naturligtvis den stora affärsmannen Johan Gustaf Selenius ej stillatigande åse. Han började, han även. År 1890 beredde han 140 hudar, 245 får- och kalvskinn samt 90 utländska hudar, vilka kostade 8 mk per st. Hela hans omsättning första året steg t. 4.228. Holmström gav sig dock ej. Han köpte bark, talg, tranolja och kalk, 250 hudar och 500 får- och kalvskinn, vilket allt kostade 4.475 mk. Hans omsättning det året steg till 4.890 mk.

År 1889 hade en maxmobo, Otto Nordström, känt den härliga doften från Oravais garverier. Här låg pengar i det oändliga, resonerade han. Han anställde ett biträde och det första året gav rörelsen honom 4.765 mk. Följande år övertog av en eller annan orsak Johannes Finnström rörelsen och han beredde första året 500 inhemska hudar, vilket gav ett årsresultat av 3.226 mk

Jeppo kommun var den enda socken, där ingen garverirörelse idkades åren 1888—90.