Industri och hantverk
      i Nkbynejden på 1800-talet

Del V

UNDER ÅREN 1888—90 undergick sågarna ingen förändring, varken t. deras placering eller antal. Nykarleby lk hade sin enda såg vid Haraldsfors och ägdes densamma av Fritz Olson m.fl. Vid sågen arbetade regelbundet 5 man. År 1888 sågades här 1,870 stockar, som förvandlades till plankor och bräder. År 1889 ägdes sågen av S. Svedlin m.fl. Men trots att sågen då hade 15 man och 3 kvinnor i arbete, blev resultatet ungefär detsamma som föregående år dvs. 30 standert plankor och 20 st. bräder. År 1890 är Fritz Olson åter angiven som ägare ”m. fl.”, och det året sågades 2,000 stockar av 5 arbetare. Sågen drevs med ”Wattenkraft” liksom även sågen i Jeppo, som ägdes av kommerserådet Otto Malm.

Keppo vattensåg hade en arbetsstyrka av 31—35 man. Här sågades år 1888 39,421 stockar, år 1889 38,890 st. samt år 1890 43,166 st. Alla dessa stockar förvandlades till plankor och ”battens”, samt hel- och halvrena bräder, allt strängt uppgivet i kubikfot. Detta var således en verklig industri, som behövde arbetskraft.

Karl Gustaf Doktar i Vörå hade till sitt förfogande en 16 hästkr. ångmaskin och omsättningen var anspråkslös. Under de år här är fråga sågade han med hjälp av 4
man 2.650 resp. 1.789 stockar.

Dessa sågar var de enda nämnda år i de svenska kommunerna söderom Nykarleby.

Var det dåligt ställt med sågarna, så var det desto livligare på kvarnfronten. Nykarleby lk hade 1888—90 4 kvarnar, Jeppo 6—7, Munsala 2, Oravais 2—6 och Vörå 3 kvarnar.


Nykarlebykvarnarna och deras ägare var följande:

Haraldsfors mjölkvarn ägdes år 1888 av Vilhelm Forslund ensam. 2 anställda. Följande år bildade han bolag med J. Lööf och anställde 3 man och 2 kv. År 1890 hade bolaget 3 man i arbete.

Gasängs kvarn ägdes av Simon Bagg och Matts Bertell under alla dessa 3 år. 2 anställda.

Juthbacka mjölkvarn ägdes av G. A. Häggström år 1888. Följande år dyker kvarnen upp under namnet Saarela, måhända helt en annan kvarn. [Det är samma kvarn.] — Saarelakvarnen hade 18 hästkr. turbin och 2 anställda.

Korsåkers kvarn ägdes dessa år av J. W. Nessler och hade kvarnen en 12 hästkr. turbin. Här var anställd blott en person.

Av dessa kvarnar förefaller Saarela vara den största med sina 2 par stenar och malde 4.000 tunnor spannmål, följd av Korsåker med 1.840 tunnor som maximum.

Jeppo förefaller att vara mjölnarenas förlovade land åren 1888—90. Kvarnarna och sågarna var här följande:

Silfvast kvarn ägdes år 1888 av Samuel Perämäki, men sålde han kvarnen följande år till Isak Lavast, vilken åter bildade bolag år 1890.

Ruotsinkoskikvarn ägdes 1888 av Erik och Johan Luoma, år 1889 av änkan Mina Luoma, som överlät kvarnen 1890 till Josef Mäenpää.

Jungar kvarn ägdes 1888 av N. F. Nordman, som överlät den 1889 till Anders Johansson Jungar, vilken drev rörelsen även år 1890.

Kaup kvarn ägdes 1888 av Jakob Fors och Hans Finskas. 1889 var Hans Finskas och 1890 Jakob Finskas ägare.

Mjölnars kvarn ägdes alla dessa 3 år av Jonathan v. Essen.

Keppo kvarn ägdes av O. H. v. Essen.

År 1889 dyker en ny kvarn. upp. Det var Tollikko kvarn, som ägdes av Anders Tyni.

Samtliga Jeppo kvarnar sköttes av en enda person. Undantag är Keppo och Mjölnars kvarnar, som stundom hade en eller ett par anställda. I dessa kvarnar maldes ända till 2,500 tunnor spannmål årligen. Mjölnars kvarn hade 4 par, de övriga kvarnarna 1—2 par.

Munsala hade åren 1888—0 endast 2 kvarnar. Storbråta mjölkvarn ägdes av Karl Jusslin och Sarkona kvarn av Isak och Karl Gästgifvars. Sarkona kvarnen hade en omsättning som var nästan 2—3 ggr mera än Storbråta. Båda kvarnarna använde vattenkraft.


I ORAVAIS fanns år 1888 endast tvenne kvarnar nämligen Johan Selenius och Ånäs kvarn, som ägdes av ett bolag. Den förra: 2.000 tunnor spannmål, den senare kvarnen 540 tunnor råg, 735 tunnor korn och 405 tunnor havre. Selenius hade bl.[ott] en turbin, bolaget i Ånäs h.[ade] 2. 1889 dök upp i Oravais en hel hop nya kvarnar. Jakob Roukkus kvarn med 2 turbiner, Kimo bruks kvarn, som ägdes av Gustaf Blom, samt Mattus kvarn, vars ägare var G. J. Nygren. Samtliga kvarnar drevs med vattenkraft. Härtill kommer ännu Selenius och Ånäs kvarnar. Av då i bruk varande förefaller Kimo bruks kvarn ha varit den största; här malades år 1889 3,200 tunnor, år 1890 4,400 tunnor spannmål.

Vörå hade åren 1888—90 tre kvarnar. Karl Gustav Doktars kvarn, Karl Cederbergs kvarn i Kaurajärvi och Mårten Gråbbils kvarn i Koskeby. Doktar hade en 16 hästkraft. ångmaskin, Cederberg 8—10 hästkrafters. Koskebykvarn gick m. vattenkraft. Doktar hade 4 anställda, Cederberg 2, men Gråbbil utövade ens.[am] sitt yrke. Omsättn. var störst hos Doktar, enär han bedrev sågverksamhet samtidigt.

Maxmo hade åren 1889—90 varken såg- eller kvarn [och] var i detta avseende hänvisad till angränsande kommuner.


ÅR 1888 fanns det färgare endast i Munsala, Vörå och Oravais. Anders Byman i Munsala arbetade ensam i sitt företag. Detta gjorde han med utländska färger, som han inköpte för 640 mk. Omsättningen minskade följande år från 1,500 mk till 1,020 mk. Denna nedgående tendens höll i ännu år 1890, då han inköpte färger för blott 450 mk.


I VÖRÅ konkurrerade Matts Käldström och Simon Westberg. Den förra arbetade ensam och inköpte färger från utlandet för 474 mark, den senare hade hjälp och köpte färger för 5.402 mark. Käldström gjorde allt för hand, varemot Westberg hade en 2 hästkr. ångmaskin. Omsättningen steg för den föregående till 2,745 mk, för den senare till 8,266 mk.


FÖLJANDE år arbetade de vardera ensamma. Käldström hade 1 kyp och 2 pannor, han köpte ved o. pottaska för 125 mk, utländska färger för 327 mk och omsättningen steg till 1,776 mk. Westberg fortsatte med sin enda ångpanna; han köpte tillbehör 238 mk och färger för 3,957 mk. När året var till ända hade han färgat garn och vävnader för 5,480 mk.

År 1890 fick Käldström färga ensam i Vörå. Ved köpte han för 131 mk och färger för 503 mk. Han färgade detta år 2,680 skålp. ullgarn och pressade 13,127 alnar tyger.


I ORAVAIS hade Evert Holmberg slagit på stort. Han hade ”färgeri och väfveri”, och här arbetade 1 pojke, 5 flickor, 7 män och 20 kvinnor summa 33 personer. Han hade en 2 hästkrafters ångpanna. Han köpte tillbehör för hela 36,018 mk, utländskt zephyrgarn 3,789 kilo och årsresultatet var för färgning av garn och vävnader och vävning av mans- och fruntimmersdukar sammanlagt 121,055 mk. Han var den verkliga industrimannen.

År 1889 redovisar han skilt för färgeriet och väveriet. Nu hade han på färgeriet 1 pojke, 6 män och 1 kvinna i arbete. Han hade nu 2 kypor och 4 pannor till sitt förfogande. Detta år köpte han inhemskt bomullsgarn för 35,803 mk, utländskt för 12,992 mk samt ”färgstoft” för 10,677. Årsresultatet blev nu 72,827 mk enbart för färgningen.

I ylleväveriet hade han anställt 4 gossar, och l flicka samt 20 män och 1 kvinna. De satt dag ut och dag in vid 12 handvävstolar och vävde det garn Holmberg hade köpt, d.v.s. för 3,305 inhemskt och 30,013 mk utländskt. Resultatet blev 4,159 dussin mans- och fruntimmersdukar och dessas värde var 55,733 mk.

Det gick bara upp för Holmberg. År 1890 hade han i arbete 7 flickor under 15 år, 2 gossar och 6 flickor mellan 15—18 år, samt 15 män och 17 kvinnor. Hela arbetsstyrkan i såväl färgeriet som väveriet var nu 47 personer. Han hade till sitt förfogande en 16 hästkr. ångmaskin, han köpte 4,346 kg inhemskt bomullsgarn för 13,105 mk, utländskt 9,945 kg och utländskt ullgarn 2,186 kg ävensom 2,285 kg ull och shoddy. Den utländska delen av råvaran steg till 59,026 mk. Produktionen blev 3,050 kg dukar och 2,265 kg ullgarn, varutöver han färgade 23,190 kg garn. Holmberg behärskade således marknaden suveränt.


I JEPPO fortsatte Kiitola Shoddyfabrik ”i föreningen med mjölkvarn” och dess ägare var åren 1888—90 Jonathan v. Essen. Arbetsstyrkan var 4 män och 2 kvinnor. Fabriken inköpte lump 900 lisp. till en kostnad av 1,400 mk och gjorde filtar (?) för 5,200 mk Följande år minskade han något arbetsstyrkan men köpte lump för 3,800 mk. Detta förvandlade han till 15,500 skålp. shoddy, vars värde var 8,600 mk. År 1890 hade han samma arbetsstyrka, han inköpte yllelump för 4,700 mk och fabricerade 25,700 skålp. shoddy. Alla 3 åren hade ägaren 25 hästkr. vattenkraft till sitt förfogande.


ÅREN 1888—90 var Anna Nordberg i Vörå den enda yrkesbagaren i socknarna söderom Nykarleby. År 1888 använde hon 14 lisp. smör, 1,000 ägg, 14 säckar vetemjöl och 14 lisp. socker, vilket allt kostade 845 mk. År 1889 yrkade vöråborna på att få litet kryddor i bakverk och år 1890 ville de ha även t.o.m. russin. Hennes inköp för yrket blev med anledning härav 1,120 resp. 1,090 mk. Årsresultatet blev för Anna Nordberg dessa år 1,275, 1,300 resp. 1,500 mk.


I NYKARLEBY LK fortsatte Josef Herler sitt bryggande med hjälp av [?] män och 1 kvinna. Allt gick med handkraft. För produktionen köpte han år 1888 250 tunnor korn, 1889 5 tunnor samt 1890 500 hektoliter, vilket kostade de olika åren 3,750:-, 4,125:- samt 4,200:- mk. Hartz och humle köpte han motsvarande tid för 1,075:-, 1,610:- resp. 2,760:- mk. Allt detta välblandat gav Herler år 1888 20,955 kannor öl [ca 56 000 liter], år 1889 22,500 och 1890 20,000 kannor bayerskt öl. Men Herler hade även han sina konkurrenter. Det var Jakob Fors i Vörå och Gustaf Bergman i Oravais. De bryggde inte öl, men lagligen 50 % brännvin. Vörå-bränneriet låg i Rekipelto, Oravais i Kimo.

Etikett för Bayerskt öl från Nykarleby ölbryggeri. Enligt företagslängd har det inte funnits något bryggeri med det namnet, men jag tycker den ser rätt gammal ut, så den får sin plats här. Från huuto.net 2019. Harts användes för tätning av tunnor. Kanske gubben Skrivars hade bundit dem.
Förstoring.
(Inf. 2024-10-09.)

Under år 1888 var de knappast i gång, men väl de två följande åren. Fors hade 14 män i sitt arbete vid en 12 hästkr. ångmaskin, Bergman 1 man. Vöråbon köpte år 1889 för in verksamhet vete, råg och korn för 8,637 mk, oravaisbon köpte korn, råg, havre och potatis för 27,833. De producerade detta år, den förra 20,908 kannor brännvin, den senare 11,280 kannor. År 1890 köpte vöråbon 68,216 kg råg, vilket kostade honom 17 mk tunnan och årsresultatet för honom var 37,247 liter. Oravaisbon köpte 32,876 kg kornmalt, 300 kg rågmalt, 116,912 kg rågmjöl och 19,760 kg kornmjöl. Denna mängd gav honom 120,808 liter brännvin, en kvantitet som knappt skulle rymmas i Vasa simbassäng!
(Forts.)