Industri och hantverk
      i Nkbynejden på 1800-talet

Del VI

I det följande skall jag taga åren 1891—1900 i särskådande.

Gustaf Blomqvist i Vörå fortsatte under dessa år sin verksamhet som grov- och finsmed samt gelbgjutare. Han var den enda yrkesmannen i de svenska socknar här varit fråga om.

Sandnäs glasbruk i Munsala var år 1890 i verksamhet, men med detta år torde glasberedningen även ha upphört.

År 1890 upphörde Anders Byman i Munsala med sin färgeriverksamhet. Med honom försvann även den sista färgaren i denna kommun. Nu återstod endast sådana i Vörå. Här var Matts Käldström, senare Källström, den enda år 1890. Men följande år började även Johan Hildén, och hans omsättning var dubbelt större än Käldströms. Vardera fortsatte de seklet ut. I detta sammanhang kan även nämnas det väveri och färgeri, som Evert Holmberg hade i Oravais. Han var en stor affärsman, som på 90-talet fortsatta denna verksamhet tills konkursen kom år 1892. I Oravais bildades då ett aktiebolag benämnt Oravais Fabriks Aktiebolag, som år 1893 övertog och fortsatte Holmbergs rörelse, men nu utsträcktes den till yllespinneri, väveri och färgeri. Jonathan v. Essen innehade ännu på 1890-talet sin shoddyfabrik på Kiitola i Jeppo. Omkring 1897 blev firman Kiitola Yllespinneri, år 1898 Jeppo Yllespinneri, vilket namn behölls intill år 1915, då familjen v. Essen startade ett eget aktiebolag under namnet Aktiebolaget Jeppo Ullspinneri.

På garverifronten inträffade på 1890-talet flere förändringar. John Eng fortsatte under eget namn sin garverirörelse, men från år 1897 fick rörelsen namnet Nygårds Läderfabrik. Under detta namn fortsatte fabriken in på 1900-talet. Så gjorde även garvaren Anders Gustaf Silén i Munsala. Hans konkurrent Nils Trött dog emellertid år 1897 och Silén blev den sista garvaren i Munsala.

I Vörå fortsatte änkan Sanna Rosengren sin garverirörelse ända till år 1897, då firman övertogs av Alfred Rosengren. S. H. Rosengren upphörde år 1890 med sin verksamhet och K. G. Doktar upphörde år 1896.

Men nu hade ett fruktat namn dykt upp på scenen: K. S. Lipkin. Det var ett verkligt energiknippe denne man. Han hade affärer i många kommuner och vädrade inkomst inom flere näringsgrenar, vartill jag senare måhända blir i tillfälle att återkomma. Han grundade sitt garveri i Vörå år 1891 och fortsatte härmed in på 1900-talet. Det sista namnet på garvarlistan i Vörå är Anders Rudnäs. Han började år 1894 med stor framgång av omsättningen att döma, men dog redan följande år efterlämnande en änka Marta. År 1895 kom en lanthandlande i Vörå vid namn Johan Roukkus fram och övertog såväl garveriet som änkan. Hon blev hans fru.

I Maxmo fortsatte John Finnström, som år 1890 genom köp förvärvat sitt garveri av dess förra ägare Otto Nordström. Med diverse uppehåll utövade han sitt garvaryrke in på 1900-talet.

I Oravais var Jakob Holmström ensam garvare från och med år 1892. Hans värsta konkurrent Johan Gustaf Selenius upphörde nämligen detta år med sin verksamhet.

Förrän jag övergår till andra näringsgrenar, kan vi taga en titt på en garvares arbete.

I Lipkins bokföring för år 1894 har vi följande utgiftsposter:

142 inhemska hudar kostade 1000 mk, 677 skinn 1,015 mk, 451 utländska hudar 3,485 mk, 4,477 kg bark 300 mk, 534 kg tran 305 mk, 83 kg talg 65 mk. Då allt detta väl blandades, vilket krävde 600 dagsverken, fick han 250 svarta hudar, 343 bruna samt 677 svarta och bruna skinn. Man kan förutsätta med säkerhet, att Lipkin ej gjorde det minsta personligen inom detta fack. Han var endast den stora organisatören.

I Vörå fortsatte Anna Nordberg sin bagerirörelse ännu åren 1890—96. Lanthandlaren M. Westin övertog detta år bageriet och fortsatte härmed seklet ut. Denna Westin var en mångsidig affärsman, som säkerligen kunde notera stora inkomster. Han hade emellertid en konkurrent: K. S. Lipkin. Denne dök upp nu även i här och verkade mellan åren 1892—98. Låt oss se vad han erbjöd sina kunder år 1894.

Under detta år köpte Lipkin 27 kg jäst, 160 kg smör, 3,040 kg mjöl, 250 kg socker, 3 kg kanelbark, 1,5 kg kardemumma, men inga som helst ägg, och Anna Nordberg använde varje år 1.000 ägg. Nåväl, Lipkin hade en kvinna, som bakade hans bröd och årslönen var 225 mk. Att grädda allt detta kostade Lipkin ytterligare 10 famnar ved. Hans bageri var stängt 1899—1901, men han återkom 1902.

I Oravais liksom även i Vörå fanns det visserligen små bagare, vilka köksvägen sålde sina produkter. Bland dem kan nämnas Thodén och Markén, men Oravais första verkliga bagare var Johan Teodor Lundin, som öppnade sina dörrar år 1894 och fortsatte inpå nästa sekel.

Inga andra kommuner i vår nejd hade på 1800-talet någon yrkesbagare.

Brännvinsbrännerierna i Vörå, i Rekipeldo by och i Oravais, i Kimo by, fortsatte sin verksamhet ännu åren 1890—92, men så började deras lönsamhet att minska. Vörå bränneri var ej i verksamhet 1893—94, 1896, men ett försök gjorde man år 1895 och ett sista år 1897, då bränneriet i december nedbrann. I handlingarna blev tecknat: „Sättes ej mera i skick“.

Disponent Gustaf Bergman i Kimo hade stängt år 1893, men följande år satte han ånyo igång, och steg omsättningen till 55,000 mk. Härmed var det också slut. Visserligen hade han år 1897 grundat ett kommanditbolag vid namn: „G. Bergmans Brännvinsbränneri“, men det blev blott ett bolag till papper, ty år 1898 står antecknat: „Helt nedlagt“.

Ölbryggeriet i Nykarleby lk, som ägdes av Josef Herler, fortsatte in på 1900-talet. Ägaren hade visserligen avlidit, men rörelsen fortsattes av sterbhusdelägarena, som härom gjorde vederbörlig anmälan år 1899. Samma firma drev även från år 1897 en mineralvattenfabrik, vilken rörelse fortsatte likaledes inpå 1900-talet.

I Nykarleby lk bedrev Axel Oldenburg malning av ben ännu åren 1890—91. Följande år gjorde han emellertid konkurs, och konkursboet stängde kvarnen år 1893. Följande år övertog F. A. Juselius kvarnen och malade här 1895—96. Följande år övertogs kvarnen av M. Joel Hedström från Björneborg, som gav rörelsen namnet „Nykarleby Benmjölsfabrik och Tvålfabrik M. Joel Hedström“. Senare gick rörelsen under namnet „Kärrfors fabriker för tillverkning av benmjöl och tvål.“ Denna benkvarn var den enda i de kommuner, om vilka här varit tal.

Så kommer jag till sågarna.

Keppo såg, som fortfarande ägdes av kommerserådet Otto Malm, fortsatte sin verksamhet år 1891—92, under vilket sistnämnda år här sågades 49,835 stockar. Sågen nedbrann i juli månad 1893 och uppvisade ingen verksamhet intill 1899. Kaup eller Finskas såg började 1892 och till den hörde även en kvarn. Den mängd timmer som här sågades intill år 1900 växlar mellan 500 och 1,100 st. per år.

I Munsala anmäldes tvenne sågar år 1898. Det var Pensala såg, som emellertid nedbrann i april månad 1899, och Roparsands Aktiebolags såg i Vexala. Även denna såg torde ha blivit rätt kortlivad.

Har jag rätt tytt stilen nedbrann även denna såg 1899, den 2 aug.

Nykarleby lk kan skryta med sin Haraldsfors såg. Den sågade och sågade m. vinst. År 1892 sågades 70 stand. bräder, år 1893 260 st., år 1894 blott 100 st. Men så följde åren 1895—97, varunder sågades 17,000, 10,000 resp. 12,000 stockar. Så fortsattes seklet ut.

Socklot Ångsåg, som började såga år 1898, slutade samma år. 1899 står antecknat: „Raserad“.

I Vörå fortsatte K. G. Doktars ångsåg 1891—97, varunder sågades årligen stockar till ett antal av 1,470—2,350. År 1898 anmäldes sågen som Barkaråkers såg, äg. M. Jåssis, och fortsatte den sågningen de följande åren.

År 1891 anmäldes första gången M. Ollus ångsåg jämte kvarn, vilken rörelse följ. år gick under namnet Hellnäs ångsåg jämte kvarn. Under första året sågades här 9,740 stockar, år 1893 7,535 st, år 1894 300 stand. plankor, 175 st. battens och 150 st. bräder. År 1895 anmäldes sågning av 21,500 stockar och följande år 40,000 st. Sågningen fortsatte seklet ut.

I Oravais anmäldes första gången år 1893 Ånäs husbehovssåg. Den sågade åren 1893—99 stockar till ett antal av 1000—1700 per år. År 1898 anmäldes Kimo Ångsåg, äg. M. Ollus m. fl. och följande år tillkom Matts Henrik Pärus såg och Mattus husbehovssåg.

I samband med sågar kan antecknas „Jeppo Mekaniska Tunnbinderi“, som ägdes av Elias Lönnqvist och Johan Törnqvist. Första anmälan gjordes år 1899, men redan följande år finns anteckningen „raserad“, om ock årsresultatet uppgetts till hela 13,705 drittlar.

De svenska socknarna var i slutet av förra århundradet översållade med kvarnar, vilka alla tycks ha stått sig rätt väl.

Haraldsfors eller Bjons kvarn, som ägdes av Johan Löf och Vilhelm Forslund var i verksamhet 1890—99. Så även J. W. Nesslers Korsåkers kvarn och Gustaf Häggströms Saarela, varom finnes antecknat, att den år 1899 anmäles som „numera Vernamo“. Gasängs kvarn, som ägdes av Simon Ragg och Matts Bertell, var öppen t.o.m. år 1897. Så stängdes den 1898, men öppnades senare.

I Jeppo fortsatte de gamla kvarnarna att mala 1890—91. År 1892 tillkom Tollikko kvarn, som ägdes av Anders Tyni. Ruotsinkoski, senare Ruoskoski kvarn, brann 1895, men återuppbyggdes. Jungar kvarn nedbrann 18.10 1890, men återuppbyggdes. Mjölnars kvarn, som ägdes av Jonathan v. Essen, var i verksamhet till år 1896, men de övriga kvarnarna i Jeppo tycks ha varit i verksamhet seklet ut.

Storbråta kvarn i Jussila by i Munsala, vilken ägdes av Karl Juslin, var öppen intill 1900. Så även Sarkona kvarn i Munsala by. De tidigare ägarna bland dem Isak Jonasson överlät kvarnen år 1898 till Jakob Gästgivars.

I Vörå upphörde K. G. Doktar med malning år 1895. I Kaurajärvi hade C. J. Cederberg nedlagt all verksamhet redan år 1891. I Koskeby var Mårten Mårtenssons kvarn i gång åtminstone till år 1894, kanske senare i mindre omfattning. Hellnäs ångkvarn anmäldes första gången år 1892. I Hellnäs låg huvudverksamheten i sågen, men kvarnen anlitades även åren 1892—95, varefter någon malning knappast skedde.

I Oravais upphörde Nybrofors kvarn, som ägdes av Gustaf Blom, samt Mattus kvarn, vars ägare var C. J. Nygren, med sin verksamhet år 1897. Jakob Roukkus, Kimo Bruk samt Jakob Lassus m. fl. fortsatte vid sina kvarnar åtminstone till år 1899. Evert Holmbergs och Johan Gustaf Selenius namn försvann ur handlingarna år 1891. Oravais Masugns kvarn anmäldes ännu år 1892. Från och med år 1894 anmäldes en kvarn, vars ägare var Oravais Fabriks Aktiebolag.

M. Ollus m. fl. anmälde år 1898 ett mälteri i Oravais. Följande år vaknade vöråborna Johan Budd och Karl Knuts. Även de anmälde ett mälteri. Detta var något som saknades i de övriga kommunerna.

Meningen med denna artikelserie är att i ljuset framdraga de namn, som här passerat revy. Dessa industriidkares och hantverkares betydelse har för kommunerna varit så stor, att deras namn och verksamhet behöver räddas.
(Forts.)