K. J. Hagfors av Margit Åström

Folket på Viitavesi

1

Viitavesi är Hagfors' fädernegård. Här föddes han den 17 oktober 1860.

Tast-Skog-Viitavesi ligger i Österbottens nordligaste svenskbygd i Nedervetil. Nedervetil var först blott en by i Gamlakarleby socken, sedan kapell med egen kyrka och slutligen socken, vid sekelskiftet med c. 2 000 invånare. Tast-Skog-Viitavesi, tre gårdar, som dock tillhörde samma släkt. Tast gård har en lång historia. Namnet tror man är en sammandragning av Tavast, således ett folkslagsnamn; sådant var vanligt på 1500- och 1600-talen. Det första hemmanet som bröts ut från Tast var Skog, det skedde för över 300 år sedan, och då Skog i sin tur genom nyodlingar utvidgades, delades också Skog. Viitavesi avskildes år 1850. Från Tast till Skog är det 5 km, Skog och Viitavesi är rågrannar. Egendomligt är det finska namnet, ty alla åkrar, ängar och skogar på Skog-Viitavesi hemman hade svenska namn, såsom Kvarnåsen, Hemåkern, Oxängen. Bara tre små träsk bar finska namn, bland dem Viitavesi, efter vilket gården kallades. Språkgränsen gick alldeles nära, avståndet var 2—3 km. Folkmålet i Nedervetil visar huru intim kontakten här är mellan svenskar och finnar, det har upptagit en mängd finska lånord och talesätt. Men släkten på Viitavesi har alltid varit svensk, ingen på gården har enligt Hagfors talat finska.

Stora landsvägen som förbinder Gamlakarleby och Jyväskylä tangerar Nedervetil by och till prästgården är det bara 5½ km. Ändå låg Viitavesi isolerat. Man räknade 25 km till Gamlakarleby, med dåtida kommunikationer var det långt. ”Pirttiniemi ligger dock värre bakom”, skriver Hagfors skämtsamt till J. J. Huldén. ”Där glömde man en gång veckodagarna och vandrade med liarna på axeln en söndag till ängen. Detta har inte hänt på Viitavesi.”

Gården är nu omkring 170 år gammal och ändå ganska oförändrad. Själva gårdsbyggnaden är något yngre, c. 155 år, men av gammal typ med två sidokamrar och krusverk under takkanten, rödmålad med vita knutar. Den ligger lite avskild från granngårdarna som bildar en klunga. Rönnar, aspar och häggar omger huset, de två björkar som Hagfors planterade som ung är nu höga, men högt över alla träd reser sig en stor knotig björk som mätte bara ett par meter då Hagfors' far var pojke. Nedanför åkrarna rinner ännu en liten bäck, som förr om vårarna svämmade över. Då var det som om en stor älv skulle flutit kring gården.

Fädernegården

K. J. Hagfors hemgård flyttad från Viitavesi till Klockarbacken, Nedervetil hembygdsförenings område. Vid flytten kom ej den yttersta vänstra delen med.
Foto: Lars Pensar den 16 januari 2014.
(Inf. 2014-02-05.)

Förfädernas historia kan man följa ännu längre än gårdens. Några av släktens medlemmar är kända från Gustav Vasas tid, således snart 500 år tillbaka i tiden. Men man vet om dem blott vad de hetat och när de levat, de bildar en stor anonym skara, med namn utan kontakt med tiden och förhållandena. Dock kan vi förstå den stora möda de har lagt ned på fädernejorden, den sega uthållighet och kraft de behövt att bryta sten och röja ny mark, vi kan höra de många tunga steg de trampat för att öka åkertegarna. På 1600-talet väljer för första gången en av släkten ett annat yrke. Matts Jönsson Tast blir handlande i Gamlakarleby, får gott anseende och anförtros uppdraget att vara stadens riksdagsman. Sedan talar fädernas saga om huru stora och märkliga bondsläkter griper in i varandra. Märkesmän föds som gör en kommunal, politisk, ekonomisk och kulturell insats i hembygden eller i vidare kretsar. Bland framgångsrika jordbrukare och affärsmän skymtar sexmän, nämndemän och riksdagsmän, en mindre del går studievägen, blir präster och lärare.

Den 8 oktober 1744 gifte sig Anders Andersson Viitavesi med Margareta Jakobsdotter Granö. Han var 23 år gammal, hon 21. Granösläkten har gamla anor. Den äldsta kända medlemmen är en Olof Månsson som levde på 1500-talet. Han var en så förmögen bonde, att han ägde hela Granö by. Mest bekant är prosten Johannes Granö (1850—1913), lantdagsman år 1900, 18 år präst i Sibirien för de förvista finnarna i Omsk, där han arbetade för skolgång, fattigvård och nykterhet. Bekant är också hans son professor Johannes Gabriel Granö (f. 1882), på 30-talet rektor för Turun yliopisto. Det intressanta är här att Granö, det finska universitetets rektor, och Hagfors, det svenska seminariets direktor i Nykarleby, hörde till samma släkt, Granö på fädernet, Hagfors på mödernet.

Margareta Jakobsdotter Granö flyttade till Viitavesi och blev mor till sex flickor. Den äldsta, Elisabet, gifte sig med gårdens dräng, Matts Mattsson Pulkis. Pulkis härstammade från Vetil och tillhörde en gammal bondsläkt i Salo by i Kaustby. Från Vetil kommer släktens mest kända folkrepresentant, kommunalrådet Juho Torppa. Redan som adertonåring blev han kommunalnämndens ordförande, 1917 t.f. guvernör i Vasa län. Avståndet mellan Salo by och Viitavesi var 5—7 km. Ängarna på Lill-Salo gränsade till Viitavesi. Matts Pulkis var därför inte okänd, hans släkt var jämbördig med Tast-Skog-Viitavesi. Matts Mattsson Pulkis var 22 år när han anlände till gården, 25 år när han gifte sig. Matts Mattsson Skog-Viitavesi — så hette han efter sitt giftermål — arbetade med svärfadern i 30 år, till år 1795; då dog Anders Viitavesi. Matts var då 54 år gammal. Ar 1815 delade han gården mellan sina söner Anders och Jakob.

Jakob Mattsson Viitavesi, f. 1774, d. 1828, var Hagfors' farfar. Om honom vet Hagfors egentligen ingenting alls. Hagfors' far visste inte heller mycket om honom, ty vid sin fars död var han endast 14 år gammal. Men farfadern är intressant i släkthistorien, emedan genom honom en ny stor ansedd släkt, en av de mest betydande i Nedervetil, knyts till Viitavesifolket. Tjugutvå år gammal gifte sig Jakob Mattsson Viitavesi med den 19-åriga Margareta Mickelsdotter Slotte. Margareta Slottes farfar var nämndeman, hennes bror var det också, och hennes syster var gift med nämndeman Johan Mårtensson Brännkärr. Hennes hemgård kallades ännu på 1880-talet ”Tolvmans”. Den märkligaste mannen i släkten var dock C. J. Slotte, en mångfrestare: kommunalman, häradsdomare, stockflottare och jägare. Han var också en föregångsman: han införde nya jordbruksmaskiner, byggde kvarnar och mejerier, grundade mot kommunalstämmans vilja socknens första folkskola — på egen gård. Trettiosex år gammal hade han redan så stort anseende att han invaldes i lantdagen och där representerade han bondeståndet i 36 år, till år 1900. Som bondeståndets talman dristade han sig vid lantdagens öppnande år 1891 ensam bland talmännen att tala om folkets oro inför det ryska hotet. Han var klok och omutligt rättrådig, men oerhört häftig och processlysten, storväxt och stark. J. J. Huldén berättar i en av sina tidningsartiklar en episod, då den gamla Slotte med tung hand agade ett marknadsfölje som hade stört nattron utanför hans hem. På mödernet härstammade Margareta Slotte från Gamlakarleby, från en storbondesläkt. Margareta födde sju barn, fem nådde vuxen ålder. Den yngsta, Jakob, f. 1814, blev Hagfors' far. Då hans hustru dött, gifte han sig år 1847 med den tjugufyraåriga Brita Kajsa Kaino, Hagfors' mor. Till Kaino, moderns hem, var det 5 km från Viitavesi.

Moderns släkt kan inte följas så långt tillbaka i tiden som faderns förfäder. Hagfors minns morfadern, Erik Olov Kaino, som en gammal vänlig man med grått hår. Morfar var bonde liksom farfar, men det är möjligt, säger Hagfors, att det växte tistel bland hans korn, för han tänkte mindre på grödan än på jaktlyckan som var fantastisk. Han var också skicklig fiolspelare och långväga eftersökt, tackade aldrig nej då man bjöd honom ett glas, och blev därför ett varnande exempel för gårdens barn. ”Kom ihåg morfar”, så hette det ständigt. Men alla höll av honom, med honom följde alltid glädjen. Mormor skötte om gården, hon spann och vävde, var en snäll gumma, men hade inte samma charm som morfar.

Vilka var då släktdragen och arvsanlagen som Hagfors i sina släktböcker så ivrigt forskade efter?

En släkt som bestått i århundraden måste vara sällsynt livskraftig och livsduglig. Dess medlemmar hade vant sig att använda spade och plog, yxa och hammare och deras hand och sinnelag hade formats därefter. Handen var stor och stark, sinnelaget tåligt och oböjligt. De kunde vara hårda och häftiga, men också veka och rättrådiga. De var allvarliga och fåordiga, men också ett ”Solskensfolk”, redo till skämt och löje. De var sparsamma och försiktiga, vad de med stor möda samlat ihop, fick inte äventyras, och om de lämnade sin jord valde de oftast ett praktiskt yrke, som inte fordrade dyrbara studier. De var konservativa och kände sig lyckligast som oberoende bönder. De kände sig aldrig som underklass. Huru högt uppsatta tjänstemännen än var, så stod de dock socialt i en lägre klass, ty de var löntagare. ”Att du ids vara lektor, du som skulle ha kunnat vara en fri man på eget hemman”, sade en släkting en gång till Hagfors. ”När jag gräftar i Finnkroken, känner jag mig lycklig som en kung.”

Av sådant virke var Hagfors.

2

Jakob Skog-Viitavesi, Hagfors' far, var en ståtlig karl, över medellängd, mager, men bredaxlad. Han hade Viitavesifolkets friska färger, röda kinder, blå ögon och ganska mörkt hår. I ”Fädernas gård och dess folk” har Hagfors hedrat sin far genom att placera hans bild på första sidan. Ansiktet är smalt, ett arv från Slottesläkten, pannan hög, läpparna är hårt slutna och man tror sonens vittnesbörd: ”Han talade alltid sanning eller teg.” Måndagen var faderns gladaste dag, ty då fick han ta arbetskläderna på. Men han ordade inte om allt vad han skulle göra, han gjorde det. Ansiktet med den stora raka och tunna näsan skulle ha verkat strängt, om det inte funnits en så god vänlighet i blicken. I hemlivet lär fadern också ha varit munter, fastän han annars var allvarlig. Det väsentligaste är kanske den stora anspråkslöshet som strömmar en till mötes; det är en människa som inger förtroende. Han var enkel i sin klädsel berättar sonen, men han for aldrig till staden, inte ens till kvarnen, i lappade kläder och han rakade sig alltid innan han gick till bys. Han var omtänksam och försiktig, det skulle alltid finnas ett lager av torrt virke, om det oväntat skulle behövas. Han ville också ha säd i boden helst för ett år. Och några hundramarkssedlar borde det finnas att ta till, ifall olycka eller sjukdom drabbade gården.

Modern var av medellängd, hennes gestalt var tyngre och bredare än mannens. Av henne ärvde sonen antagligen sitt uttrycksfulla ansikte. Karakteristiskt för henne var att hon alltid kisade med ögonen, som om ljuset hade besvärat henne. Hon kunde allt, säger sonen. Såsom tusende österbottniska kvinnor gjort före henne slet hon ut sig i arbetet, hon unnade sig aldrig vila. Hon lärde också barnen läsa, och hon rättade felen medan hon stod vid spisen och kokade eller satt vid spinnrocken. Hon upphörde aldrig med sitt arbete. Hon var ljusare än mannen, också till sinnelaget. Hon hade en strålande hälsa och livslust, hon sjöng och var ständigt glad. Far och mor grälade aldrig och med tjänarna umgicks de som jämlikar, barnen visste inte att det kunde vara annorlunda.

Barndomstiden var så lycklig, att det alltid låg liksom sol över gården, fastän livet som levdes där förefaller vår tid mycket spartanskt.

Systrarna var äldre än brodern, Brita Lena tolv år och Greta Sofia åtta år äldre. Brodern hade således inte sällskap av dem, men han tyckte om att leka. I sina memoarer berättar Hagfors om sitt friska liv ute i skog och mark. På våren gick hans kvarnar i alla diken och rännilar. På sommaren metade han och kastade boll, på senhösten vaktade han korna med grannens barn, ett trevligt arbete, säger han, med lek kring ladorna. På vintern åkte han skridsko på bäcken och skogen var full av hans skidspår. Han gillrade fällor för järpar, tjädrar och orrar, under hösten kunde han få 15—20 fåglar. Vilket rikt liv, säger Hagfors, då han ser tillbaka på sin barndom. Ännu som stadsbo, ännu som gammal man följde han intresserat med fågellivet. Sina tidningskrönikor inleder han ofta med en naturskildring, han annoterar vårens första lärka och stare, han iakttar trast och bofink, grönsiska och rödstjärt. Sädesärlor och svalor förirrar sig in i hans brev.

Det kom aldrig på fråga att föräldrarna skulle köpt leksaker åt sonen. Han gjorde allt själv, kvarnar, slädar och kärror. Ofta fick han hjälp av drängen. Det fanns alltid en dräng på gården och pojken var god vän med dem alla. Anders Rask var händig timmerman, Johannes kunde lagga kärl, Alfred Pelander var en makalös skytt, Leander gjorde fantastiskt levande hästar av trä. På Tast gård, hos Vilhelm Björkqvist, sonson till Hagfors' syster Brita Lena, finns ännu en liten brun trähäst, som Hagfors täljt åt sig som pojke, den hänger som dekoration i ett fönster. Karl Johan var elva år gammal då han knåpade ihop en smörbytta, till belöning fyllde mor den med smör, enbart för hans räkning. Ett bord, en kommod, en pinnsoffa som höll hela hans liv, tillverkade han. ”Jag hade kunnat livnära mig som snickare, om jag blivit yrkesman.” Men en gång hände en olycka. Han höll på med en pipa eller ett munstycke, materialet var hårt och han högg med yxan av sig spetsen på vänstra pekfingret. Mor försökte förgäves att få fingertoppen att växa ihop med fingret. Det där skadade halva pekfingret lärde sig alla hans seminarister sedan att känna. Då han fundersamt tog sig om haka eller skägg med vänster hand, då satt man i spänning: nu har Hagfors något klokt eller elakt att säga.

Vid åtta års ålder skulle barnen börja med nyttigt arbete. Både far och mor hade respekt med sig, och de brukade inte rätta sin åsikt efter barnens vilja och önskningar. Också sonen lydde utan invändning, fastän han om sig själv säger att han hade ett hårt sinne och egentligen inte var snäll. Det som tillhörde honom, fick man inte röra, en grundsats som han behöll livet igenom. På familjekortet från år 1869 ser han också ganska stursk ut med sitt stubbklippta hår, som igelkottsaktigt spretar rakt uppåt, där han står mellan föräldrar och systrar, infångad och tämd för fotografen. Stryk fick han aldrig, fastän systrarna tyckte att han en och annan gång behövt det.

Barnen uppfostrades metodiskt till arbete. Man tillverkade på den tiden hemma på gården det mesta av det som nu köps i staden eller i handelsboden. Hemmet var på det sättet något av våra dagars yrkes- och hushållsskola. Flickorna spann och vävde och sydde, de var så skickliga att byborna gjorde beställningar hos dem. Fadern fick tårar i ögonen då han såg huru lätt hans son hade för att lära sig allt vad som gjordes på åker och äng. Men ville pojken ibland ha ledigt för att meta i träsket eller ån, fick han visserligen lov till det, men dessförinnan skulle han dika eller rensa potatislandet, och sedan var dagen slut. Då systrarna blev bjudna till bröllop, måste de först göra utearbete, så att de knappast hann klä sig. Fadern hade en otrolig förmåga att hitta på sysselsättning åt barnen.

Men livet var inte alldeles utan nöjen. Ungdomen dansade då liksom nu. Man såg ”TV”, teater och hörde musik. Man var bara anspråkslösare i forna dagar. Om det inte fanns spelman i byn, gnolade man själv och dansade i oeldad sal. ”TV” var ”gyckelskåpet”, ett skåp med ett hål i väggen och genom ett förstoringsglas såg man bilder som vevades runt. En gammal man från Pörtom vandrade varje år runt bygden med skåpet på ryggen och vart han än kom samlades mycket folk. Hagfors minns bra huru gubben kommenterade bilderna: ”Här kommer Alexander II och hans ädla gemål; här tronföljaren och den blivande kejsarinnan; en så nätter människa är hon. Här är Otto von Bismarck, som just nu förtrampar Frankrikes härliga jord; här har vi kejsar Napoleon med de spetsiga mustascherna.” Det var bra underhållning tyckte publiken, men priset var dyrt: 10 penni för vuxna, 5 penni för barn. Teatern ”Halitjis-dockuna”, Harlekins dockor, visades i en vanlig bondstuga, dockorna uppträdde på ett bräde, rampen var ett par talgljus. Men föreställningarna drog fulla hus.

Då Lill-Heikko, Smed-Mattaslunno och Storbacksmålaren klämde till med en bröllopsmarsch, då var det fest. ”Då blommade livet”, säger Hagfors. Först kom prästen och sedan kom bruden med hög krona, brudskaran och spelmännen. Björkarna vajade, flaggorna smällde i vinden, hästarna gnäggade och folket stod högtidsklätt.

Läsförhöret var vinterns stora tilldragelse. Hagfors berättar, huru barnen tränade för förhöret såsom sportsmännen nuförtiden för de olympiska spelen. För god läsning fick man ibland som premium Nya testamentet, ”den tidens guldmedalj”.

Man använde också läskonsten. I hemmets bokskåp stod böcker med slitna pärmar och ryggar, det var nog inte bara en gång man vänt bladen i dem. ”Och detta i ett hem, där alla var upptagna av strängt kroppsarbete och där ingen åtnjutit skolundervisning”, säger Hagfors. Om kvällarna samlades gårdens folk kring brasan. Far och drängen snickrade och reparerade, spinnrocken surrade och man ”hörde nyheter”. Då man läste högt stannade arbetet av. Hagfors undrade senare ofta över att en sådan mängd ur världslitteraturens ”Det Bästa” hittat vägen till en så avlägsen gård i Österbotten. Bland berömda postillor och uppbyggelseböcker fanns Den heliga Genoveva, en prosaroman från 1600-talet och Defoes Robinson Crusoe. John Bunyans En kristens resa togs fram vart tredje år. Med mågen Leander Riska kom Runeberg till hemmet. Fältskärns berättelser kom på 1870-talet. Far beundrade bondekungen Aron Bertila och längtade att få se Storkyro åkrar. Småningom nådde tidningar gården: Finlands allmänna tidning, Folkvännen, Svedbergs Österbotten och Barnavännen, Vasabladet.

Lyckan på Viitavesi räckte 20—25 år, säger Hagfors. Då var systrarna vuxna och friare anmälde sig till gården. Båda systrarna var vackra, särskilt den yngre väckte uppmärksamhet. Båda var kunniga i en husmors olika sysslor och hade gott förstånd. Den första friaren tillhörde en gammal känd släkt, men han var folkskollärare och enligt faderns mening ville folkskolan ge bonden kunskaper som han inte behövde. Föräldrarna var inte högfärdiga, men de satte hårt emot. Dock fick de nu erfara att barnen ärvt deras fasta vilja. Ar 1872 firade den 19-åriga Sofia bröllop på Viitavesi med den 26-åriga folkskolläraren Leander Riska och ett år senare blev det också giftermål av för den 25-åriga Brita Lena, fastän det den gången inte bestods något bröllop. Skräddarmästaren Johan Björkqvist och Brita Lena blev i tysthet man och hustru, emedan enligt föräldrarnas åsikt en hantverkare stod socialt lägre än en bonde.

Svårast blev konflikten med sonen. Vid 10—12-årsåldern började han få intressen som far och mor inte gillade. Skolmästaren Carl Fredrik Enqvist kom varje år till byn, höll skola och öppnade sin bokkista. I den fanns kartor och jordglober och märkvärdiga böcker som han sålde. Karl Johan fick köpa Boken om vårt land och var som bortbytt. Föräldrarna och han levde snart i alldeles olika världar. Böckerna lockade, han tänkte bara på dem — medan han tröskade, tog upp potatis och plöjde. Solen över Viitavesi gick ned, kvar stod i skuggan en gammal gård med trasiga gärdsgårdar. Han hörde att andra pojkar reste till skolan och han blev ifrån sig. Men far ansåg att studier kostade för mycket pengar. Om den första sammandrabbningen med fadern skriver Hagfors så här:

      — Varför studera? undrade far.
     — För att bli lycklig och få veta mera om den värld vi leva i.
     Far menade att lycklig kunde man bli blott på Viitavesi.
     Jag sade att jag nått den ålder, då jag ville ta mitt öde i egna händer.
     — Jag har fått ett liv att leva och det skall jag själv gestalta.
     — Vid 15 års ålder? frågade far.
     — Ja.

Två generationer, två diametralt motsatta tänkesätt och livsideal stod emot varandra. Fadern hade varit gift en gång tidigare; i 18 år hade han väntat sig en son, modern i 12 år. När han äntligen hade fått en arvinge, en stor och kraftig pojke, kunde han inte tänka sig något annat än att Viitavesi skulle stanna i släktens händer. Det tunga arbetet hade inte tryckt honom och fädernas mark var honom helig. Men nu ville denna hans son överge gården för att bli herre och tala herrskapsspråk. Ett hårdare slag hade inte kunnat träffa fadern.

För sonen var huvudsaken att komma bort. Han var för gammal att söka sig in i Gamlakarleby elementarskola, seminariet var enda utvägen. Nykarleby seminarium hade öppnats år 1873. Men han ville inte bli folkskollärare. Han kunde inte säga vad han ville bli. Lycklig? Han visste inte vad lycka var. Hela livet skulle han söka lyckan.

Det blev en kompromiss mellan far och son. Sonen skulle fara på prov, på ett år. Sedan skulle han komma hem. Fadern hoppades att han skulle misslyckas. Sonen kom som han hade lovat, men han hade haft god framgång och han hade trivts. Han kom en söndag, på måndagen krängde han arbetskläderna på och gick ut i skogen för att barka tall. ”Det som nu följde blev mitt livs tyngsta år”, skriver Hagfors i sina memoarer. Föräldrarna hade ingenting att säga honom, och han hade ingenting att säga dem, fastän de tänkte på samma sak. Han berättar att han var lydig som en hund för att vara föräldrarna till lags, men han var inte glad och fadern såg långt på honom, då han ibland stack någon lärobok i pälsfickan. På väg till skogen eller till höladan hann man alltid läsa några sidor. Livet i hemmet blev slutligen outhärdligt för alla och så gjorde föräldrarna och sonen en ny överenskommelse. Han skulle gå igenom seminariet och sedan stanna hemma. Men efter dimissionen från seminariet år 1882 drev sonen på nytt sin vilja igenom. Det bestämdes att han skulle fara till Helsingfors för att bli student. Och när han för tredje gången — som student — lämnade hemmet, hade fadern resignerat. Han var nu en gammal man, sjuk och bräcklig, och vid 71 års ålder fick man inte hoppas för mycket, sade läkaren.

Redan efter de första studieveckorna i Helsingfors kallade ett telegram sonen tillbaka. Far levde ännu då sonen kom, det sista han yttrade var sonens namn. Han dog ett par timmar senare, kl. 11 på kvällen. Det var den 20 oktober 1885 den sista husbonden av släkten Viitavesi gick bort från gården, som han hade älskat högre än allt annat.

”Under den tid jag växte upp, fann jag min far inte på något sätt märkvärdig”, säger Hagfors. Visserligen hade fadern gott huvud och många goda egenskaper, men han var ingen betydande personlighet. Han hade alltid bott på samma ställe och sällan kommit i kontakt med människor utom hemsocknen, därför var han emot allt nytt och därför var hans synkrets så trång.

Det var den unge Hagfors' omdöme om sin far. Senare har bilden av fadern förändrats. ”Hans gestalt har vuxit under årens lopp”, säger Hagfors. Fadern framstod för honom som en sällsynt helgjuten personlighet.

Efter faderns död bodde modern kvar på den gamla gården och styrde och ställde med van hand. Men hon blev småningom gammal och hon tappade arbetsglädjen och arbetslusten, hon visste ju att gården förr eller senare skulle säljas, hon hoppades inte längre på att sonen skulle bli husbonde där. År 1888 såldes gården till bonden Jakob Viklund från Öjan i Gamlakarleby. Modern förbehöll sig rätten att få bo kvar i sin gamla kammare och få 2 famnar ved i året. Men ännu var modern vid god hälsa, hon kunde göra mycken nytta för sig och hon besökte barnen turvis. Mågarna som först inte hade gillats på Viitavesi, tog väl emot henne. Hos äldsta dottern Brita Lena på Tast hade modern ett vackert rum åt söder, och i Kronoby hos dottern Sofia hade hon också en egen kammare och full frihet, hon kunde vila när hon behagade. Sedan sonen 1903 hade fått ett eget hem i Nykarleby vistades hon varje år och höst flera veckor i sträck hos honom. I Hagfors' efter lämnade brevsamling finns det många brevkort från Leander Riska till svågern Karl Johan med samma korta meddelande: ”Mommo kommer med godståget.” Hon levde endast för sonen, fastän hon egentligen inte förstod sig på hans studier och intressen. Hon tyckte att hon ingen annan uppgift hade i livet än den att göra vad hon kunde för hans bästa.

Men innerst inne längtade hon till det ensliga Viitavesi, där människorna kände henne och talade hennes språk. ”När reslusten griper gumman, så reser hon, om ock vad som helst var i vägen”, skriver Leander Riska till svågern och han skjutsar henne alltid med samma tålamod från och till.

Hennes ålderdom var lycklig, säger sonen, men då hon blev 83 år gammal längtade hon efter att få dö. En augustimorgon 1911 dog hon alldeles stilla, hon bara somnade in för alltid.

Huru högt sonen älskade henne kommer fram i ett brev till Emma Irene Åström, brevet är daterat den 23 september 1894:

Och sen jag kom hem har jag byggt bo. Jag har tre rum och kök. Allting är så nytt och fint: nymålat golf, ny tapetserade väggar, nya stolar, nya draperier för fönsterna i mitt arbetsrum. De ha mörkgröna bottnar med förtjusande, leende ränder ... Först kände jag mig ensam i mina rum. De liksom ropade efter en värdinna. Men så skrev jag till Mamma, och hon kom för en vecka sedan. Det är öfverdådigt roligt att äta vid eget bord och ha Mamma här. Och så hon trifs sedan! Hon tycker att hon aldrig haft det så bra. Hon stickar och dricker kaffe ur mina nya, jungfruliga koppar, hvita med förgyllda kanter. Och så sitter hon på min ressorsoffa, som hon finner förträfflig. Och hon är glad öfver att det gått mig så väl och ger därmed liksom förlåtelse för att jag handlade mot hennes och pappas vilja, då jag lemnade hemmet. Om Mamma nu skulle dö också, skulle hon känna sig försonad, känna lifvet helt. Men Pappa fick blott se, huru hans beräkningar brast. Mamma var ödmjukare och böjligare. Hon bad till Herren icke endast för att hennes vilja skulle ske, utan äfven att det skulle gå mig väl, äfven om hennes vilja icke skedde. Och hon tycker väl nu, att Gud hört hennes bön, och därför känner hon himmelens frid i sin själ.

Sonen övergav hemgården, men på sin nya väg tog han med sig en outslitlig arbetsvilja och ett klart förstånd, som i kombination med egenskaper från gångna släkten blev ett dyrbart karaktärsarv.

[Inf. 2008-04-07.]