K. J. Hagfors av Margit Åström

Seminaristen Karl Johan Hagfors

1

År 1863 grundades Jyväskylä seminarium och strax därpå inlämnades till senaten en mängd petitioner om en motsvarande svensk läroanstalt. Liksom placeringen av den nya lärarhögskolan i våra dagar utlöst en häftig debatt, var diskussionerna också då långa och segslitna och argumenten ungefär desamma som nu. Alternativen var: ett enda seminarium i Kristinestad som låg centralt, eller två, ett i Nyland och ett i Österbotten.

Uno Cygnaeus hade helst önskat ett dubbelseminarium liksom i Jyväskylä, men på grund av den spridda svenska bosättningen föreslog han, att den kvinnliga avdelningen skulle förläggas i Ekenäs, den manliga i Österbotten. Flera skäl talade för Nykarleby. Enligt Cygnaeus' principer var den lilla lugna småstaden förmånligare än en större stad med en oroligare livsrytm, bostäder kunde erhållas billigare och eleverna kunde lättare övervakas. Om seminariet förlades till en större stad med många andra inrättningar, skulle det möjligen mista något av sin självständighet. Överinspektor Carl Synnerberg i skolöverstyrelsen talade också varmt för Nykarleby som var hans hemstad. Nykarlebybygden var centrum för den österbottniska bondebefolkningen som enligt hans åsikt skulle ge ett gott elevmaterial. Också opinionen i Österbotten var för seminariet. Tack vare Anders Svedbergs folkskola i Munsala var man förtrogen med idén 1). Svedberg grundade sin skola, den första fasta folkskolan i svenska Österbotten, år 1862 och dess goda rykte nådde snart långt ut över landskapsgränsen, ända till Åland och St Petersburg. Man kunde kalla den Svedbergska skolan småbarnsskola, folkskola, medborgarskola, folkhögskola, folkskollärarseminarium, allt inrymdes i den gula tvåvåningsbyggnaden i Storsved vid stora landsvägen, ett märkligt bildningscentrum. Därifrån utgick de första folkskollärarna till de ambulatoriska folkskolorna, de enda som existerade dåförtiden.

1) Anders Svedberg, född i Munsala 1832, skollärare, tidningsman, kommunalman lantdagsman. Död 1889.

Nykarleby stad själv visade stort intresse och utlovade större förmåner än konkurrenterna: gratis tomt och rum för billig hyra. Man reflekterade på Kuddnäs. Zachris Topelius kände sig lycklig över att hans kära barndomshem skulle få tjäna ett ideellt syfte, få arbeta ”för ljusets rike”, såsom han senare säger i sin hyllningsdikt till Nykarleby seminarium vid invigningsfesten år 1873. Han erbjöd gården till ett förmånligt pris. Men emedan man befarade att läget nära kyrkogården var osunt, valde man den s. k. residenstomten snett emot, på västra älvstranden, en torr och vacker plats som låg närmare staden än Kuddnäs. Här uppfördes två stora, höga hus, de enda tvåvåningshusen i hela staden. Hösten 1875 blev huvudbyggnaden färdig, hösten 1882 kunde direktorsbostaden och internatet tas i användning.

Den 1 september 1873 invigdes Nykarleby seminarium och några månader tidigare, i mars, hade skolöverstyrelsen utsett skolans första direktor, Frans Edvard Conradi. Han var 60 år gammal och ägde ingen akademisk grad, en ögonsjukdom hade i hans ungdom tvingat honom att avbryta studierna. Ändå var han just en sådan man det nya seminariet behövde. Han hörde till tidens mest framstående skolmän, i flera år hade han varit direktor för Vasa tekniska realskola, han ägde goda fackkunskaper och höll en mönstergill ordning.

För denna direktor anmälde sig Karl Johan Jakobsson Viitavesi en augustidag år 1877. Utsikterna att bli antagen var små. Framförallt, han borde ha varit 18 år, men först i oktober skulle han fylla 17. Dessutom var ansökningstiden förbi och han hade inte de papper som fordrades. Men hemsocknens präst, hans lärare i skriftskolan, den unga vänliga Wilhelm Johansson, bror till ärkebiskop Gustaf Johansson, hade skrivit ut en attest över föräldrarnas förmögenhetsvillkor och hans svåger Leander Riska intygade att han kunde skriva, räkna med hela tal och bråk och att han kunde regula de tri. Conradi tog emot pappren och gjorde inga anmärkningar. Följande dag skulle inträdesförhören äga rum. Då hade Karl Johan Jakobsson Viitavesi redan ett nytt tillnamn. Jakobsson var ju inte något riktigt tillnamn, Viitavesi var finskt och därför ville han ha ett nytt. Många vanliga namn började på Hag-, såsom Hagman, Haglund, Hagmark. I seminariets fjärde klass fanns en pojke som hette Kaitfors och så komponerade han namnet Hagfors, som Conradi utan vidare godkände. Mycket häpen blev den nydöpta då han några veckor senare på en koralbok såg namnet E. A. Hagfors och fick veta att han lagt sig till med ett namn som en känd musiker ägde, lektorn i musik vid Jyväskylä seminarium.

Hagfors skildrar sina kamrater vid inträdesförhöret. Det var en brokig samling. De kom från nästan alla trakter i det svenska Finland, mest från Österbotten. De flesta var söner till bönder och torpare. De var i olika ålder, hade olika klädsel och talade olika tungomål, var och en sin dialekt, utan att förstå varandra. Det som var modernt i Vörå och Närpes, väckte löje i Nykarleby. Vöråpojkarna hade glänsande knappar av glas i västen och vajande tuppfjädrar i mössorna. Bara Johan Svedberg, son till Anders Svedberg, och två bröder Lindman från Mariehamn som hade varit till sjöss, hade skick och fasoner. Hagfors klarade förhören, och det kändes för honom som om första etappen till lyckan var nådd. De andra pojkarna hade väl inte heller så gedigna kunskaper, anmärker han. Han kom t. o. m. till internatet. Det var en stor ekonomisk fördel, 30 elever av 100 kunde tas in i internatet. Där fick de bo två år, de fick mat, sängkläder, klädtvätt, ljus och för allt detta betalade de endast 120 mk i årsavgift. Priset för inackordering i staden var 45 mk i månaden. Tre elever bodde tillsammans. I varje rum stod ett arbetsbord och tre stolar, en byrå med tre lådor, ett klädskåp med tre hängare, tre järnsängar och en tvättkommod.

Det föll sig svårt för landspojkarna att anpassa sig till allt nytt. På internatet skulle man ligga mellan lakan. ”Hur kunde man hitta på något sådant!” Och på kosthållet skulle man äta med kniv och gaffel. ”Konstiga redskap!” Liksom Uno Cygnaeus inbjöd Conradi seminaristerna då och då hem till sig på te tillsammans med skolans lektorer, deras hustrur och några stadsbor, så att pojkarna skulle lära sig uppträda. Men sådana samkväm hade bättre förutsättningar att lyckas vid ett dubbelseminarium med både flickor och pojkar. På bondpojkarna verkade det löjligt när herrarna var artiga mot damerna, bockade och krusade och konverserade dem. Största svårigheten var språket. Hittills hade pojkarna talat endast dialekt. Liksom fadern hade Hagfors motvilja för herrskapsspråket. Han hade den nordösterbottniska dialektens svaga genusöra, och ännu som student kämpade han hårt för att bli kvitt Nedervetilmålets accent. Det breda ä-ljudet följde honom livet igenom.

2.

Man hade samma stränga arbetstakt i Nykarleby som i Jyväskylä. Dagen började kl. 7 och så höll man på till kl. 22 då dörrarna stängdes. I allt var det 7—8 lektioner om dagen, därtill kom läxläsning och pianospelning. Seminariet hade ingen vaktmästare. Pojkarna skulle själva hugga ved och elda, fylla på lamporna med fotogen, städa inte bara sina egna rum, utan också klassrummen, sångrummet och lärarrummet, gymnastiksalen, matsalen och verkstäderna.

Enligt läsordningen skulle eleverna ha ledigt mellan 9 och 10, mellan 13 och 15 och på kvällen. I verkligheten hade de inte mycken fritid. Men Hagfors var så lycklig med sina böcker, att det tunga arbetet kändes lätt för honom.

Om sina lärare i seminariet säger han att de var kunniga och samvetsgranna, men endast Conradi och Sundwall var ovanliga personligheter. I sin minnesskrift över Nykarleby seminarium ägnar han Conradi två sidor. Det är ett hedrande eftermäle till seminariets första direktor och ger en briljant karakteristik av en märklig pedagog. På bokens första blad bekräftar Conradis porträtt den bild Hagfors tecknar i ord. Han ser ut som inkarnationen av kraft och vilja.

Conradi hade rest mycket, det gav färg åt hans geografilektioner, och historiens gestalter blev levande genom hans suggestiva kraft. ”Den, som hört Conradi tala om Epaminondas, Regulus och Gracchus, glömmer det aldrig”, skriver Hagfors. ”Ingen skådespelare skulle kunnat inlägga samma förakt i tonen som han, då han nämnde Efialtes.” Karaktärsdaning var huvudsaken för Conradi. Arbete och vilja, det var två ord som han ville etsa in hos sina elever, ordet ”omöjlig” fick inte existera. Många ansåg att han var för sträng. Han hade ett koleriskt temperament, och hans humor fick ofta en satirisk udd som kränkte. Han ville uppfostra sina elever till ordning, han gick ofta på inspektion till elevernas rum, skåp och lådor skulle öppnas. En gång upptäckte Conradi en pipa, det var förbjudet att röka, och Conradi utropade: ”Min kära Lassus, vad är det för en revolver, bort med den!” En annan gång uppgav en elev ett alldeles oriktigt årtal. ”Ja, för Antell är liksom för vår Herre, tusen år såsom en dag”, sade Conradi. Han motarbetade all världslig fåfänglighet. Seminaristerna ville gärna ha en kårmössa och en deputation uppvaktade Conradi. ”Mössan skulle bäras som ett igenkänningstecken, vasa? Så att då man ser en dumbom stå med händerna i fickorna på kyrkbacken i Vörå, så skall man strax veta: den där är från Nykarleby seminarium!” . Vad Hagfors säger om Conradi, kunde lika bra sägas om Hagfors, då han senare själv var lärare och direktor.

Conradi måste ha fäst sig vid Hagfors, vid hans energi och ordningssinne. Han gav honom i tredje klassen förtroendeuppdraget att vara seminariets överdejour. Överdejouren hade ungefär samma åligganden och samma ansvar som en nutida skolvaktmästare. Om morgnarna skulle han öppna seminariets dörrar, om kvällarna stänga dem, han skulle övervaka städning och eldning, ha hand om en del redskap, vid fester stå för dekorering och biljettförsäljning. Det var mycket extra arbete. Men säkert åtog Hagfors sig uppdraget gärna. Det var ett sätt att redan nu göra sig ekonomiskt mindre oberoende av föräldrarna. Han blev frielev och tillsammans med internatets överdejour fick han ett särskilt rum i internatet. Fadern hade förklarat, att sonen inte skulle räkna på någon hjälp hemifrån ifall han efter seminariet fortsatte studierna, och då sonen hade menat att han nog skulle klara sig, hade fadern ansett honom för barnslig. Det var också en ambitionssak för Hagfors att stå för vad han hade sagt.

Conradi avgick efter ”sju hårda år”, och hans organisationsarbete fortsattes av Fr. Wilhelm Sundwall, lektorn i religion och pedagogik vid seminariet. Hagfors ger honom i sin minnesskrift allt det erkännande som tillkommer honom, som pedagog, direktor och organisator, i ett par avseenden ställer han honom t. o. m. högre än Conradi, även om det tydligt framgår att hans sympatier är hos Conradi. I sina memoarer, där Hagfors kan yttra sig öppnare än i en officiell minnesskrift, säger han att både Conradi och Sundwall hade ”den heliga elden”, men den värmde endast hos Conradi.

Sundwall var lugn och klar i sin undervisning och hade ordet fullkomligt i sin makt. Emedan hans lektioner var noggrant genomtänkta och emedan han genom sin auktoritet förmådde eleverna att lägga ned mest arbete på hans ämnen, hann han alltid med årets pensum. Däri brast det hos Conradi. Han ägde inte talets gåva och hans subjektivitet drog honom ofta bort från ämnet. ”Men fråga är”, säger Hagfors, ”om icke en subjektivitet som ger liv och färg åt framställningen, är en lärares bästa egenskap.”

Båda direktorerna var stränga herrar, Sundwall hade pojkarna så i sin hand, att t. o. m. förebråelser var överflödiga. Men om något brast hos eleverna i deras ordning och flit, såg Conradi skulden i deras ungdom och oförmåga. För Sundwall var det en synd som skulle avhjälpas med böner. Luften kring Conradi var friskare, säger Hagfors.

Det väsentligaste för Hagfors i hans inställning till Conradi och Sundwall var deras olika religiösa uppfattning. Han karakteriserar dem med två ord ur Jesu bergspredikan. Conradis livsgrund menar han var: ”Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: Herre, Herre, utan den som gör min Faders vilja”, men Sundwalls tro var: ”Söken först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så faller eder allt detta till.”

De religiöst anlagda eleverna såg i Sundwall sin andliga ledare. Hagfors som var en Tomas-natur och som hade Conradis rationalistiska läggning, kände sig mera dragen till honom. Hagfors säger i sina memoarer att han som liten pojke aldrig hade trott på storken och julgubben. Med Gud hade han förstått att det var annorlunda. Men far och mor visste så litet om honom. Den 16-åriga Hagfors hade därför glatt sig åt skriftskolan, kanske han där kunde komma till klarhet. Men då prästen vid konfirmationen talade över en text i Josua: ”Icke viljen väl I också gå bort”, hade han velat fråga, varför människorna inte förmådde följa den väg kristendomen visade på.

När han första gången gick till nattvarden, var han medveten om att han inte hörde till de ”värdiga”. Nattvarden var för honom ingenting annat än en åminnelsefest. Han visste att han var en syndig människa, men ansåg inte att han behövde någon särskild förlåtelse för sina synder. Gud var för honom allmän försyn, livets mysterier kunde man inte fatta och om livet efter detta visste man ingenting. Han säger om sig själv att han var agnostiker, innan han förstod ordets betydelse.

Kyrkofientlighet och religiös likgiltighet låg i luften på 1880-talet. Senare hade Hagfors inte heller haft någon orsak att ändra sin religiösa uppfattning, säger han. Ett par år innan han dog, skrev han till sin goda vän Ivar Heikel, att han inte kunde komma från formuläret: av jord är du kommen och till jord skall du varda igen. ”Och därmed är vår saga slut.”

Hagfors' negativa inställning till Sundwalls kristendom har ännu en förklaring. Sundwalls tro hade en pietistisk anstrykning. I sin barndom hade Hagfors upplevat, huru pietismen förmörkade livet hos farbrodern på Tast, där man förbjöd barnen att leka och där alla gick i mörka kläder. Hagfors' föräldrar hade inte varit pietister. Böckerna i hemmet vittnar för det mesta om en strikt inställning till den lutherska ortodoxin. I bokskåpet stod bredvid bibeln postillor av Luther, Johann Arndts Sanna kristendom och Christian Scrivers Själaskatt. Men där fanns också pietisten Peter Murbecks predikningar och Anders Nohrborgs uppbyggelseböcker i pietistisk anda. Föräldrarna intog således en mellanställning. De lade inte alltför hårda band på glädjen, men de hade ungefär samma åsikter om det världsliga livets fåfängligheter som pietisterna. Då systrarna Brita Lena och Greta Sofia blev vuxna och ville gå på dans, förbjöd modern dem det inte, men hon grät i hemlighet.

Hagfors' älsklingsämne var modersmålet och uppsatsskrivning. Men Alexander Hellgren, lektorn i svenska och finska, hade så litet att ge. Visserligen hade han haft Runeberg som lärare — han hade genomgått Borgå gymnasium — och visserligen talade han svenska nästan utan brytning, trots att han var från det finska Tavastland. Han hade goda meriter, men han var för godmodig för att verkligt fordra något av sina elever. Då han rättade uppsatserna, kapslade han in anmärkningarna, så att de inte skulle såra. En gång skreven elev som gärna använde främmande ord, att ”Lotta Svärd var ett schema för fruntimmer.” Och den vänliga Hellgren sa: ”Såsom Bergman här skriver, lär man nu kanske inte kunna uttrycka sig, schema kan väl möjligen i vissa fall betyda mönster, men ...”

Så råkade modersmålet allt mer i lägervall under denna vänliga och välvilliga lärares tid. En god sak var det dock med Hellgren. Han lät Bjurstens litteraturhistoria ofta ligga kvar i klassen på katedern. Där satt Hagfors om kvällarna och om söndagarna, varje ledig stund och läste med glupsk iver. Thorild intresserade honom, Kellgren väckte hans beundran, Tegnér hänförde honom. Runeberg blev för honom under hans seminarietid en stor skald, under pojkåren hade han lämnat honom oberörd. ”Det var en fröjd att leva!” Man kan förvåna sig över att så olika författare fängslade honom, men hos dem alla fann han något drag som han hade gemensamt med dem och som senare skulle karakterisera hans egen stilkonst. Satiren och kvickheten som han mötte hos Kellgren och Tegnér, skulle bli ett av kåsören Hagfors' främsta stilmedel. Tegnér förblev alltid en av hans litterära husgudar, trots sin klingande retorik och sitt effektsökeri. Hagfors skulle aldrig glömma Tegnérs dikt Hammarspik, strafftalet över den anspråksfulla obetydligheten. Inte sträva utöver förmågan, den lärdomen höll han själv väl i minnet och försökte senare som lärare inpränta den i sina elever. Tegnérs tal och prosa läste han utförligt med dem. Konstens stora hemlighet var för honom dock enkelheten och häri var Topelius enligt hans åsikt oöverträffbar. Högst menade han att Topelius nådde som prosaförfattare i Boken om vårt land. Med åren närmade sig Hagfors — medvetet eller omedvetet — den topelianska stilen allt mer och mer.

I seminariets lärarrum fanns många tidskrifter som Hagfors också studerade. Det var mycket som förde honom långt ut över de kurser som lästes i klassen.

Den 14 juni 1882 dimitterades sju elever från Nykarleby seminarium, en nylänning och sex österbottningar, bland dem Hagfors. Den äldsta var 29 år, den yngsta 20. Hagfors var 22 år gammal. I kunskapsämnena hade han 8,15 i medeltal, i samtliga ämnen 8,21, i svenska språket och uppsatsskrivning 9, i förmågan att undervisa 8. Hans betyg ansågs gott, ty lärarnas vitsordsskala var låg.

Tidningen Folkvännen skrev om dimissionen och återgav Hagfors' tackord till lärarna. Klassen hade valt honom till sin representant. Fastän nerverna svek inför den fullsatta festsalen och framförandet gick illa, gillade direktor Sundwall talet och Hagfors själv var nöjd. Han tyckte att han nu hörde till samhället på annat sätt än förr.

[Inf. 2008-04-15.]

En bondestudent

1

Efter dimissionen från Nykarleby seminarium erbjöds Hagfors några folkskollärartjänster. Han avböjde. Lycklig kunde han bli endast om han fick läsa mera. Ganska tidigt måste tanken på studentexamen ha vaknat hos honom. I brev diskuterar han framtiden med Alexander Slotte, sin barndomsvän. Studentproblemet låg lite annorlunda till för Slotte. Fadern hade skickat honom i läroverk, men från Åbo där han gick i skola, skrev han till Hagfors som då var i Nykarleby seminarium: ”Åh, lef du, var glad . . . du som har att göra hvarken med 'latinsk' eller 'grekisk' . . . sörj ej för framtiden; du eger ju hoppet att en gång som välbeställd lantdagsman få roa dig i Helsingfors, under det att en frodig hustru sköter ett frodigt hemman i Nedervetil. Sådant skulle jag i ditt ställe icke utbyte mot 15 lärartjenster.”

Studentexamen lockade och skrämde. Flera kamrater hade misslyckats. Hagfors visste själv att hans kunskaper var otillräckliga för inträde till sjätte klassen i ett reallyceum. Därför reste han på ett år till Gamlakarleby. Här fick han följa med undervisningen 10—12 timmar i veckan i fröken Kyntzells privata fruntimmersskola. En telegraftjänsteman Alexander Åivo, en landspojke som en gång själv velat bli student men inte haft råd, lärde honom tysk och fransk grammatik. Slotte som var en skicklig matematiker, gick igenom algebrakursen med honom.

Sedan begav sig Hagfors ”på väg mot lyckans land” som han skriver i sina memoarer. I själva verket var det den mödosamma väg som så många bondestudenter före honom hade vandrat och ännu länge skulle vandra. Det är snart hundra år sedan Hagfors bröt sig ut ur sin samhällsklass. Stipendier eller andra studieunderstöd var sällsynta, var och en skulle klara sig själv. Sin far hade han inte behövt be om pengar. I fickan hade han 250 mk som han hade förtjänat med sin penna. I bagaget fanns en smörbytta och bröd som mor hade bakat, det var den sedvanliga utrustningen för den som skulle ut på arbetsförtjänst.

Själva resan var ett företag och ett äventyr. Två dagars hästskjuts — till Alavo, den närmaste järnvägsstationen, där Hagfors med oro väntade på tåget. Huru skulle det röra sig på de där skenorna av järn! Hastigheten syntes honom så stor, att man på en dag borde komma till ekvatorn. Men den första dagen kom man bara till Tammerfors, där man måste övernatta. Följande kväll var Hagfors i Helsingfors. Helsingfors var då en småstad med 40 000 invånare. Byggnaderna var för det mesta envåningsträhus, stenhus i flera våningar var sällsynta. Men allt väckte Hagfors' förvåning, främst ”denna ström av människor”. Han kände ingen, ingen fanns som tog hand om honom. Spårvagnar existerade inte, men ville man åka, behövde man bara ställa sig i ett gathörn och ropa ”isvoschik”, då kom vanligtvis flera hyrkuskar. De hade tvåsitsiga droskor och var klädda i långa ryska kaftaner. Det var billigt att åka. Hagfors köpte Hufvudstadsbladet och lät sig köras omkring i staden för att söka sig ett rum. Sitt första kvarter fick han vid Stora Robertsgatan.

Den 1 september stod han inför Reallyceets lärarkollegium. Det blev hans livs bittraste dag. Hans kunskaper motsvarade inte alls de fordringar som krävdes för sjätte klassen, i matematik kunde han inte ens godkännas till klass V. Benen ville inte bära honom ned för trappan. Rektor Crusell som såg hans förtvivlan, gav honom rådet att gå till Helsingfors privatlyceum, där man nyligen hade infört en reallinje. Men ”solen hade förlorat sitt ljus och alla träd voro gula.” Fullkomligt desperat berättade han följande morgon för Privatlyceets rektor om sitt misslyckande i reallyceum, han förklarade att hans krafter var slut och att han inte orkade med flera förhör. Svaret blev för honom en ny chock. Rektor Böök och kollegiet föreslog att han utan förhör som extra elev avgiftsfritt skulle följa med i kl. VIII. Men efter tre dagar bad han att få flytta ned i kl. VII, han kände att kunskaperna inte räckte till. På våren 1884 erhöll han ett rätt så gott betyg: i kunskapsämnena 7,0, i samtliga ämnen hade han 7,5, i svensk grammatik och uppsatsskrivning 10. I språk var han svag, där hade han endast approbatursvitsord, de finska skolskrivningarna hade för det mesta underkänts, i franska var han så skral att lektor Biaudet inte ansåg sig kunna sätta ut något vitsord. Dock visar framstegen överhuvudtaget och vitsordet 10 i uppförande, flit och ordning att Hagfors arbetade hårt, för han försörjde sig samtidigt själv.

Ur hans anteckningar framgår att han var ganska nöjd med livet. En positiv upplevelse för honom var kamraterna. De flesta var söner till högre förmögna tjänstemän, de hade lätt kunnat visa översitteri mot en fattig bondpojke, som dessutom var äldre än de, vilket ju inte är en merit i en skola. Men de var alltid vänliga mot honom och drog honom in i konventslivet. Eleverna i kl. VII och VIII hade en gång i månaden ett konventsmöte hemma hos en kamrat. Man diskuterade ivrigt något aktuellt ämne. Hagfors var flitig medarbetare i konventstidningen Gnistan och i åttonde klassen blev han vald till konventsordförande, fastän han var mycket blyg. Han blev god vän med flera kamrater, särskilt med Björn Lindberg, son till den berömda och kunniga botanikern, professor Sextus Otto Lindberg. Sommaren 1884 reste Hagfors inte hem, utan vistades som gäst på Solhem, professorsfamiljens sommarvilla, därifrån Björn och han företog fiskefärder och utflykter med båt, eller vandringar, bl. a. till Paikkari torp [Elias Lönnrots barndomshem]. Men han gjorde också nytta, hjälpte till med snickar- och röjningsarbeten och fick dessutom tid att läsa finska, tyska, och franska. I sina memoarer säger Hagfors att han alltid haft svårt att försona sig med ”herrarna”, men att hans principer allvarligt rubbades av den stora vänlighet som herrarnas söner visade honom i Privatlyceum och hos herrskapet Lindberg ute på Solhem.

I klass VIII tränade man dåförtiden lika hårt för studentexamen som nu. Skrivningarna började den 15 mars med en katastrof. Orsaken var matematikuppgifterna som var så formulerade, att pojkarna inte begrep dem. Endast tre blev godkända, över hälften begick underslev. Hagfors som inte kunde lösa ett enda problem, var bland dem. Redan före skrivningen hade abiturienterna kommit överens om att ”hjälpa” varandra, ifall någon inte klarade sig. Pojkarna straffades med tre dagars karcer, men fick efter fem veckor ta om matematikprovet, emedan det hade gått illa i hela landet och tidningarna slagit larm. Hagfors kände ingen ånger, fastän rektor Böök visat honom ”en sådan obegriplig godhet” och hela lärarkollegiet från första början ställt sig så humant gentemot honom. Hans åsikt var vår tids demokratiska: lärarnas ställning är så ojämförligt mycket starkare än elevernas, att eleven ibland måste tillgripa också rättsstridiga medel för att bringa maktfördelningen i balans. Senare som lärare ändrade Hagfors inte uppfattning. Han straffade aldrig elever som i en liknande situation begick underslev, d. v. s. då det gällde en ung människas framtid, i andra fall kunde han vara mycket sträng.

I det förnyade matematikprovet blev han godkänd.

Bland studentuppsatserna valde han: Gror bragdens ära blott på stridens mark? Som ung pojke hade han inte gillat Fänrik Ståls sägner, emedan han ansåg att Runeberg med orätt förhärligade kriget — en förvånansvärt avancerad och självständig ståndpunkt på den tiden. Nu gav han fritt utlopp för sin krigsavsky och lade ut sin kärlek för det fredliga arbetet. Arbetets hjältar borde äras mera än krigshjältarna, skrev han, men de vilade okända på kyrkogårdarna.

Den 20 maj 1885 erhöll Hagfors sitt studentbrev: modersmålet laudatur, finska cum laude, matematik approbatur. ”Mitt livs lyckligaste dag”, skriver han i sina memoarer. Det var ”högtid och fest djupt i själen”. På natten kunde han inte sova, emedan lyran blänkte så, att han ständigt måste upp för att prova sin nya mössa. I nattskjortan gick han av och an framför spegeln.

Som lektor vid Nykarleby seminarium ställde Hagfors varje 1 maj ut sin studentmössa till påseende i det låga gatufönstret, en påminnelse åt seminaristerna att sträva vidare och skaffa sig en bättre mössa än seminariets tofsförsedda.

2

Efter studentexamen tvekade Hagfors inte vilken väg han skulle välja. Hans närmaste mål var filosofie kandidatexamen med svenska språket och allmän historia som huvudämnen, estetik och nyare litteratur samt filosofi som biämnen. För filosofiskt tänkande hade han inte sinne, men han intresserade sig för lyckans problem, som filosofin framom andra vetenskaper borde ha som uppgift att lösa. Det femte ämnet som skulle vara från en främmande sektion, blev botanik, emedan kursen ansågs lätt. Men först måste han stöka undan pro exercitio i latin och här fick han hjälp av Ivar A. Heikel, ”prästas pojtjin från Fossbakka i Nykaby”. Redan år 1884 hade Alexander Slotte presenterat Hagfors för honom. Heikel avlade licentiatexamen och blev docent i klassisk litteratur samma vår som Hagfors blev student. Han var ovanligt begåvad; redan tio år efter studentexamen utnämndes han till professor i grekiska, 27 år gammal. Två gånger var han universitetets rektor. En bättre lärare hade Hagfors inte kunnat få. Han skulle också bli Hagfors' trognaste kamrat genom hela livet. Från Heikel finns 61 brev till Hagfors, från Hagfors till Heikel 77. Hagfors vände sig i alla sina svårigheter till Heikel och Heikel satte sig alltid grundligt in i Hagfors' problem och gav råd, trots sin ofantliga arbetsbörda; han var en framstående forskare och skriftställare. På grund av svag hälsa, efter en svår sjukdom 1901, förorsakad av överansträngning kunde han ibland arbeta endast tre timmar om dagen. Betecknande för honom är den sansade tonen och den fördomsfria inställningen i alla frågor. Han var ett år yngre än Hagfors, ändå får man genom breven intrycket av en mycket äldre och mognare vän. Hagfors var i sitt förhållande till Heikel avgjort den mottagande parten, Heikel den givande.

Hagfors ställde sig inte bara som ung student, utan under hela studietiden mycket kritisk till föreläsningarna vid universitetet. Han menade att han inte hade någon annan nytta av dem än att han lärde känna professorerna. Han förstod inte, huru en sådan undervisningsform hade kunnat hålla sig genom århundraden. Man kom alltför långsamt fram. Eftersom dagens studentdemonstrationer bl. a. skarpt riktat sig mot denna ålderdomliga undervisningsmetod, kan det vara intressant att läsa huru Heikel bemötte Hagfors' klander. Brevet är daterat den 4 april 1887 i Rom, där Heikel då vistades under en ettårig stipendieresa:

Att Du aldrig hör en ny tanke från universitetets katedrar förefaller mig något öfverdrifvet sagdt, men visst är att det finnes en stor mängd gamla sanningar som studenterna böra icke lära sig utantill, utan värkligen inse, så att de blifva en värklig öfvertygelse. Det är ett faktum att universiteten alltid förefalla något konservativa, emedan den vetenskapliga forskningen lär att gå till väga med försiktighet och aldrig drar på sig sjumilastöflar . . . Om universitetsföreläsningarna ej lära studenterna vetenskaplig forskning äro de av föga betydelse. Många föreläsningar tarva omgestaltning, särskilt borde praktiska öfningar i historieforskning anställas . . . Du har önskat några tröstens ord, jag har ej kunnat annat än uttala mina åsigter i de frågor som harmat Dig. För resten, Du har ett godt förstånd . . . arbeta för all del i afdelningen för Dina åsigter. Är Du säker på att Du har sanningen på Din sida — och till en del tror jag att Du har det — är det af stor vikt att vinna de energiska österbottningarna därför.

Hagfors intresserade sig mest för de svenska studierna och han redogör i sina memoarer också utförligast för dem. Professor Axel Olof Freudenthal föreläste i svenska och Hagfors hörde honom flitigt. Han medgav att Freudenthal var saklig, redig och klar, men han entusiasmerade inte, varken i tal eller skrift, han var en stram herre och visade inte det minsta intresse för sina elever, fastän de inte var många. Så här tecknar Hagfors hans utseende i ord: ”Han hade en jättegestalt, ett ädelt utseende, och hans täta vackra skägg påminde om Moses, såsom denne framställdes på en tavla i vår skola, då han mottog lagens tavlor av Gud på Sinai berg. Professor Freudenthal log aldrig.”

Utan docent Herman Vendells tolkningar hade det varit svårt för studenterna att klara den omfattande svenska laudaturskursen som professor Freudenthal hade sammanställt. Vendell var den verkliga kontrasten till Freudenthal, liten och rödlätt, pratsam och tillgänglig; han lade nästan genast bort titlarna med sina elever, berättar Hagfors. Han gav också extra kurser för en billig penning; han hade det ganska fattigt och gick illa klädd. Han hade intet vetenskapligt anseende och blev aldrig befordrad, först som gammal fick han upprättelse, man erkände värdet av hans dialektordbok över de östsvenska folkmålen.

Hagfors föreslog själv som ämne för sin avhandling i svenska språket folkmålet i Nedervetil, sitt ”modersmål”, som han behärskade fullkomligt. En bra vägledning hade han i Freudenthals arbete om Vöråmålet och Närpesdialekterna. Laudaturskursen tenterade han den 5 maj 1889. Han var mycket nervös, när han gick upp för trapporna Annegatan 34. En tentamen för Freudenthal var ingen lek, säger han. Det gick skralt, han stakade sig t. o. m. i Sundéns grammatik, som han hade läst i seminariet. Det var den grammatiken, som hans elever en gång i framtiden måste plugga så pärmarna förvandlades till lump; då kuggade han i sin tur utan barmhärtighet de okunniga. I sin första tentamen för Freudenthal blev Hagfors endast partiellt godkänd. Han var förkrossad över sitt nederlag.

Professor i estetik och nyare litteratur var alltsedan år 1860 Carl Gustaf Estlander. Han gjorde starkt intryck på ungdomen och Hagfors skriver i sina memoarer att Estlanders föreläsningar var .I de enda som han gillade. Ändå var Hagfors i sina åsikter i många avseenden radikalare än Estlander. Det berodde naturligtvis till endel på generationsmotsättningar, men kanske mest på Estlanders personliga läggning. ”Det är de två yttersta polerna i konsten, som jag inte älskar”, berättar Jac. Ahrenberg att Estlander yttrade om A. Galléns tavla Ilmarinen smider Sampo. Det var inte gudar och hjältar man såg, utan råa lönnbrännare och rövare. Estlander var alltså rädd att denna riktning skulle gå för långt, därför ogillade han Zola och naturalism. Av Strindbergs produktion anmälde han endast Röda rummet och Det nya riket positivt.

Hagfors' ungdom inföll på 1880-talet, under naturalismens genombrottstid och han omfattade de nya idéerna med entusiasm. Hans generation upplevde verkligen litteraturen, de litterära problemen debatterades då lika tungt som demokratin i våra dagar. Hagfors hade tidigare läst författare med realistiskt inslag. Men naturalisterna öppnade liksom en ny värld. De såg storstaden, fattigdomen, arbetaren, de satte problem under debatt, de angrep vad de konservativa och de liberala försökte konservera: kyrka, kungamakt, konventionalism.

Hagfors har noga upptecknat vad han läste under studietiden, i allt blev det c. sextio skönlitterära verk. Mest läste han 80-talets svenska litteratur, men också rätt många av Danmarks och Norges främsta författare. Ur världslitteraturen nämner han franska och ryska författare. Av finska författare intresserade honom bara Aho och Minna Canth. Huru han hann med allt detta, förstod han efteråt inte själv. Han levde fortfarande av sin penna, läste korrektur om nätterna för Nya Pressen, om dagarna undervisade han vid folkskolan Kaserngatan 21.

I hans studentlya, alltid i gripbar närhet, låg Strindberg, Tavaststjerna, Ibsen, Kielland och Tegnér. Han läste allt vad Strindberg skrev. Röda rummet läste han om och om igen, boken var alldeles sliten. Tavaststjernas För morgonbris hänförde honom, där fanns verkliga ”pärlor”, sade han: Kielland var blixtrande kvick. ”Ja, det var all livets rikedom och jag var fullkomligt lycklig”, skriver han i sina memoarer. Dessa stora författare grep honom ibland så, att tårarna steg honom i ögonen, han måste ut på en stund för att lugna sig:

Det var nämligen en så obegriplig lycka att leva i deras sällskap i ett litet studentrum, medan livet brusade runtomkring — Och de stora talade just om det, som mest intresserade. De sågo livet från olika synpunkter och öppnade perspektiv åt alla håll. Inte för att de hade sanningen, men livet blev genom dem så stort, så rikt och så intressant. Och jag hade detta liv framför mig.

Mycket intresserad, fastän inte så engagerad som i svenska, var Hagfors också för sitt andra huvudämne i kandidatexamen, allmän historia. Politiskt vaken läste han politisk litteratur och skrev politiska uppsatser i pressen. Det omdöme som Hagfors ger sina lärare i allmänhet i en tillbakablick år 1930 i ett brev till J. J. Huldén, kan man gott anta att gäller också professorerna Magnus Gottfrid Schybergson och J. R. Danielson. ”Jag har haft flere förträffliga lärare . . . men impulser ha de kanske inte givit.” Schybergsons Finlands historia kom ut åren 1887—1889, just de åren då Hagfors ägnade sig åt sina historiska studier. Den väckte stort uppseende och har blivit läst som kursbok av generationer studenter. Schybergsons styrka som historiker låg i samvetsgrann vederhäftighet, men någon briljant stilist och talare var han inte. Under sitt tentamensår 1889 på sommaren tenterade Hagfors laudaturskursen för Schybergson och blev godkänd.

Pro gradu avhandlingen i historia skrev Hagfors för professor Danielson: ”Orsakerna till Gustav II Adolfs deltagande i 30-åriga kriget.” Då han i källskrifterna läste huru antalet öde hemman tillväxte i Finland, huru unga män motvilligt gick ut i kriget, fick han en helt annan uppfattning om Gustav II Adolf än förr. Han var för honom inte längre troshjälten, utan en politiker som strävade efter en stormaktsställning för Sverige. Liksom i sin studentuppsats såg Hagfors på ämnet ur sin pacifistiska synpunkt. Folkets lidande hävdade han var ett för högt pris för ära och makt. Danielson gillade inte den tendens som Hagfors lagt in i sin avhandling, men han godkände den, emedan arbetet var noggrant utfört och huvudsak och bisak stod i riktig proportion till varandra.

Den 23 november 1889 avlade Hagfors offentlig filosofie kandidatexamen och erhöll sitt kandidatbrev. Han hade klarat av sina studier på 4 år utan ekonomiskt stöd hemifrån. Efter sin sista tentamen gick han upp till sin vän Heikel, som bjöd honom på ett glas vin, och efter den offentliga kandidatexamen tyckte han att han behövde och ville vila. Han beslöt att följande morgon sova till ½ 9 i stället för till 6.

[Inf. 2008-04-22.]

3

Gamlakarlebymålet

K. J. Hagfors

Ljud- och formlära samt språkprov

Akademisk afhandling

disp. 25/2 1891 kl. 10 f. m.

Så står det på titelbladet för Hagfors' doktorsavhandling. Tio månader efter filosofie kandidatexamen låg manuskriptet färdigt för tryck, och efter ytterligare fyra månader var Hagfors licentiat. Samma vår auskulterade han och skötte sin tjänst i folkskolan med fem timmar om dagen. Det var ett jättearbete och en akademisk stormläsning som lämnade alla hans kamrater långt efter.

Huru var en så snabb takt möjlig?

Som grund för doktorsavhandlingen använde Hagfors sin avhandling för filosofie kandidatexamen om Nedervetilmålet. Språket inom Gamlakarleby och Nedervetil socknar företer inga väsentliga olikheter; uppgiften bestod i en fördjupning av ämnet, ”som jag hade i huvudet”, säger Hagfors.

För att forcera sina studier vistades Hagfors hela vårterminen 1890 vid Uppsala universitet, där professor Adolf Noreen undervisade i nordiska språk och docent Johan August Lundell i fonetik. Noreen hörde till de främsta grundläggarna av den moderna forskningen i de nordiska språken och hans ”Dalmålet” blev en förebild för dialektforskningen. Han var en lysande föreläsare och en inspirerande lärare; han gav Hagfors goda råd och anvisningar. För Lundell gick Hagfors igenom en grundlig kurs i fonetik, och Lundell som gav ut en tidskrift, Svenska landsmål och svenskt folkliv, lät också Hagfors' avhandling ingå i den. Båda vetenskapsmännen handledde således just på det område som var aktuellt för Hagfors. Mycket givande och stimulerande var den kamratkrets som Hagfors rörde sig i. Han hade rest till Sverige med Hugo Bergroth, som också ville fortsätta sina svenska studier i Uppsala och som också intresserade sig för dialektforskning. Hans studier kom sedan att omfatta hela den finlandssvenska språkprovinsen och hans namn är närmast knutet till problemet finlandismer. Både han och Hagfors skrev in sig i Norrlands nation, dit de flesta hörde som studerade nordisk filologi. Många av deras studiekamrater blev sedan bemärkta språkforskare, professorer eller skolmän, såsom Natanael Beckman, författare till den första tillfredsställande svenska skolgrammatiken, och J. V. Lindgren, professor i Göteborg. Lindgren arbetade just då på sin avhandling och av honom hade Hagfors stor nytta, ty Burträskmålet i Norrland hade mycket gemensamt med Gamlakarlebymålet. Lindgren var också opponent, då en del av Hagfors' avhandling granskades i Nordiska språkseminariet, där både Bergroth och Hagfors blivit medlemmar och hans anmärkningar var mycket värdefulla för Hagfors.

I Uppsala ägnade Hagfors hela sin tid åt studierna, han tog sig ledigt från allt förvärvsarbete. För resan till Sverige och uppehället i Uppsala hade hans egna pengar inte räckt till, men hans mor delade med sig av det som inflöt då hemmanet såldes, och han behövde inte skuldsätta sig. Dessutom sökte han och fick det stipendium på 50 kronor som fanns vid Uppsala universitet för studenter från Finland, och från Helsingfors universitet erhöll han 150 mk.

Då Hagfors den 25 februari 1891 vandrade hem efter sin doktorsdisputation var han mycket trött och mycket glad. Freudenthals ”opposition” hade räckt från 11 till 14.30, men hade slutat med utlåtandet ”ett mycket gott arbete”. Och Noreen i Sverige hade sagt, att avhandlingen med heder kunde tryckas. För den som inte ligger inne i fonetik och dialektforskning är det svårt att bilda sig en åsikt om Hagfors' avhandling, men också en lekman kan där hitta intressanta synpunkter. Gamlakarlebymålet talas i de nordligaste svenska socknarna, i Gamlakarleby och Nedervetil, på ett område som är omkring tre mil långt och något över en mil brett. År 1891 då avhandlingen trycktes, var folkmängden 6 117 personer, c. 300 av dem hade finska som modersmål. Gamlakarlebymålet skiljer sig skarpt från språket i de andra angränsande svenska socknarna genom sin nominalböjning och sin accent. Liksom de nordligare målen i allmänhet i svenska Österbotten saknar Gamlakarlebydialekten genusböjning. Hagfors påvisar att detta inte beror på grannskapet till finska socknar och inflytande från finskan. Orsaken är bortfall av slutartiklarna -n och -t.

Om sin prestation säger Hagfors själv, att framgången inte berodde på någon högre grad av begåvning, ”men jag hade ett kritiskt omdöme, lätt att fatta det som var väsentligt”. Vartill man kunde invända att just denna förmåga kännetecknar ett skarpt intellekt. Till hans fädernearv hörde inte bara det goda huvudet, utan den sega arbetsviljan som ingenting tycktes bita på och en järnhälsa. ”Förläna mig, kära, något af din eldiga lust, din hänsynslösa energi och beslutsamma karaktär”, skriver en av hans studiekamrater, Leonard Öhberg, till honom, just under hans hektiska arbetsveckor före doktorsdisputationen (10. 2. - 91). ”Glöm inte Leonard. Om än du blir doktor i rappet, minns dock att en tid var du blott student som jag.” Och i ett annat brev, några decennier senare, då de båda var gamla: ”Du tycks vara en av Försynen särskilt favoriserad person, en kärnfrisk ek, stadigt rotad i alla väder.”

Efter licentiatexamen var Hagfors dock överansträngd, han led av en pinande nervvärk i bakhuvudet. Läkaren menade att ingen människa kunde stå ut med så starka påfrestningar och sände honom till Lovisa, till bad och vila.

4

Hagfors skriver i sina memoarer att han inte hade tid att vara ung. Han var för upptagen för att kunna känna ungdomens sorglöshet. Han var äldre än de andra studenterna, han var utbildad folkskollärare och förtjänade sitt bröd själv. Samma år han började studera dog hans far. Sjungom studentens lyckliga dar-mentaliteten var honom främmande, han säger själv att han inte var någon sällskapsmänniska. Dessutom var han bondestudent. Studenterna från landsbygden sammansmälte inte med studenterna från staden. Sönerna till herrskap bildade en grupp för sig. De levde i helt andra ekonomiska förhållanden. De hade också andra studieförutsättningar, inte så att de var mera begåvade, men genom fädernas ställning som höga tjänstemän hade de fått en bättre start.

Hagfors deltog inte mycket i avdelningslivet. Det hade på den tiden så litet att ge. Språkstriden stod i brännpunkten och skilde åt studenterna i partier. Flertalet i Österbottniska avdelningen var fennomaner, finnar och svenskar som hade gripits av den finsknationella rörelsen. De höll på majoritetsväldets rättvisa och angrep svensk kultur och svenskt språk. Vi bor i Finland, således är vi finnar, således bör vi tala finska, det var deras bevisföring. Avdelningens officiella språk var finska, fastän många talade språket ganska knaggligt. Heikel berättar i sina levnadsminnen, huru han vid sitt första besök i Österbottniska avdelningen 1878 häpnade, då de svenska studenterna från det svenska Vasa och det svenska Vasa lyceum talade finska. Då Hagfors i sin tur år 1886 första gången var med om ett avdelningsmöte, satt de finsksinnade till höger om kurator, de svensksinnade till vänster. I spetsen för den svenska nationalitetens samlingsrörelse stod Axel Olof Freudenthal och Axel Lille med anhängare främst bland nylänningarna. Ett tredje parti, de liberala, ville mildra hätskheten och ville ha fred mellan språkgrupperna. Ar 1882 fick Freudenthals anhängare ett språkrör i Nya Pressen, med Axel Lille som huvudredaktör. Strax efter starten började Hagfors arbeta i tidningen, skriva uppsatser och läsa korrektur. Lille blev en av hans vänner.

Utom avdelningen hade de svenska österbottningarna en egen förening U. V., d.  ä. Uleåborgare och Vasaiter, eller skämtsamt uttytt Ultra Vikingarna. Deras man var V. K. E. Wichmann, Gånge Rolf, vikingaskalden som i sin deklamatoriska ”Dikt och drapa” förkunnade den nyvaknade svenska nationalitetskänslan. Under ordföranden Kristian von Alfthans ledning tätnade de svenska leden, tills Vasa nation bildades som en direkt fortsättning på U. V. Alfthan var son till guvernören i Uleåborgs län, vänlig och tillgänglig, snabb i repliken och full av uppslag. Han hade ett stort anseende bland svenskarna. Hagfors hörde också till hans vänner. År 1886 blev han intagen i U. V. som medlem. U. V:iterna talade och ville tala svenska i österbottniska avdelningen. De förde en intensiv agitation bland österbottningarna för svenskheten. Ett led i kampanjen för den svenska befolkningen var folkhögskolan. I den här frågan var Hagfors aktiv. Han skrev en längre uppsats om folkhögskolan i Skandinavien i Svenska Folkskolans Vänners kalender år 1886. Danmark hade då 74 folkhögskolor i arbete, Norge 12 och Sverige 24. Sin åsikt uttryckte Hagfors genom att som motto för artikeln sätta några ord av Gödecke, en av den svenska folkhögskolans ivrigaste förkämpar: ”För min syn ter sig saken så, att vi, som nu lefva och höra till de ringa och fordom af ljuset icke delaktiga, just stå i dagbräckningens stund.” Artikeln observerades och på initiativ av Alfthan kom Kronoby folkhögskola till år 1891, den första svenska folkhögskolan i Österbotten. Den första i Finland var Borgå folkhögskola, grundad år 1889. Ar 1931 skriver Hagfors i en av sina krönikor om en märklig studentfest. Då firade U. V. sitt femtioårsminne. 90 gamla U. V:iter hade infunnit sig. Flera av dem hade ägnat hela sitt liv åt folkbildningen, andra hade gjort sin insats som vetenskapsmän. Många var prydda med ordnar och band.

Studenter med olika språkuppfattning och från olika avdelningar var inte mycket tillsammans. Men Hagfors umgicks gärna med de finska studenterna efter avdelningsmötena. Finnarna hade ett anspråkslösare sätt att uppträda än svenskarna. De kom liksom de svenska bondestudenterna från enkla förhållanden, var stillsamma och ville inte väcka uppseende. Många av dem gjorde sedan glänsande karriärer, främst inom politiken, eftersom de hörde till majoriteten. K. J. Ståhlberg, professor, senator, Finlands första president, Lauri Ingman, professor, riksdagens talman, statsminister, ärkebiskop, Hannes Gebhard, professor, andelsrörelsens stora man.

Hagfors yttrar sig inte i språkfrågan under studietiden. Striden var antagligen enligt hans mening så tidsödande, att han inte ville engagera sig. Indirekt kan man dock sluta sig till hans ståndpunkt. Flera av hans vänner hörde till de aktiva ledande svenskarna. Hans bästa vän Heikel angrep professor Danielson skarpt, då Danielson uppmanade svenskarna att ställa sig i den fennomanska rörelsens tjänst och han polemiserade mot Uusi Suometar, emedan tidningen ville intala sina läsare, att svenskan var ett främmande språk. Han vände sig också emot J. W. Runeberg, inspektor för Österbottniska avdelningen, som var liberal. Heikel ansåg att liberalernas inställning i språkfrågan var farlig, den invaggade svenskarna i en falsk känsla av säkerhet. I stället för passivitet ville han aktivitet, ett energiskt arbete för svenskbygdens folk, ett arbete som samtidigt gagnade hela landet. Han försökte förlika den svensknationella synpunkten med den fosterländska och påvisa svenska språkets och den svenska kulturens betydelse för den finskspråkiga kulturen i Finland. Därför borde den svenska nationalitetens rättigheter i landet vara desamma som finnarnas.

Hagfors' ställning i språkfrågan var således klart svensk, men om hans utveckling skulle gå i moderat eller radikal riktning var ännu osäkert.

5

Trots allt arbete stängde Hagfors sig inte inne i sin studentlya. Hela studietiden följde han vaket med allt vad det kulturella Helsingfors då hade att bjuda på och han tog för sig, av konserter, teatrar, konstutställningar, föredrag så mycket som hans kassa och tid tillät. Han var ganska musikalisk. Redan som tolvåring hade han byggt sig en fiol, som han själv spelade på. Fortfarande hörde han helst fiolspel. I musik och sång hade han berömliga vitsord både i Nykarleby seminarium och Helsingfors privatlyceum, under sina sista studieår sjöng han med i Akademiska sångföreningen. Vid seminariet upplevde han första gången musik och sång som konst, och emedan Nykarleby var genomfartsort för konstnärer från södra till norra Finland, fick han redan som seminarist vara med om fina konserter. Nu i Helsingfors stod han bland de första i biljettkön, då någon berömdhet väntades. Han besökte symfonikonserterna i universitetets solennitetssal, där studenterna betalade endast 1 mk, han njöt av de s. k. populära konserterna i Societetshuset, där Robert Kajanus dirigerade sin orkester, här kostade biljetterna 50 penni.

Vilket intryck gjorde teatern på en landspojke som bara hade sett ”Halitjis dockuna”? Då Hagfors år 1883 kom till Helsingfors åkte han förbi Svenska teatern på väg till sitt kvarter. Kvällsföreställningen skulle just börja, teatern strålade i ljus, hyrkuskar stannade framför ingången, festklädda människor strömmade in. Allt detta verkade besynnerligt och främmande på Hagfors. Han kom inte ihåg vilket stycke han såg första gången, men han erinrade sig vad han tänkte, då han missmodig gick hem: ”Vilken dårskap och flärd. Att annars kloka människor kunde hitta på något sådant.” Men ganska snart slutade han att förarga sig, han kunde t. o. m. skratta. Han trivdes uppe i ”Paradiset” (tredje raden) med sina kamrater från Privatlyceum. Där var ”hett som i helvete”, men biljetten kostade bara 50 penni och man kunde sitta i skjortärmarna. Som student såg han nästan varje stycke. Då upplevde han högtidsstunder, Ibsens Byggmester Solness på Svenska teatern, Kivis och Minna Canths stycken på Finska teatern.

Hagfors' intresse för konst, särskilt för måleri, väcktes antagligen av professor Estlander. Som framstående talare förmådde han entusiasmera med sina föreläsningar. Hagfors besökte utställningar och gick till Ateneum. Han var med i ett kotteri som samlades i Petrus Nordmanns gästfria hem. Nordmann var då sekreterare i Svenska folkskolans vänner, den drivande och ledande kraften i allt svenskt folkupplysningsarbete. Men man diskuterade inte bara folkbildningsarbete utan också litteratur och konst. Lika engagerad som i litterära problem blev Hagfors dock aldrig i konstnärliga frågor. Hans konstintresse var inte djupgående; han saknade förståelse för en senare tids måleri.

Hagfors var en god kamrat. Hans vänskap räckte livet ut. Han hade omkring sig en krets kamrater, som delade vardagen med honom och som gjorde att han trivdes i Helsingfors. ”Det kännes så behagligt att ega en så förtrogen vän som du med hvilken man kan, då man behöfver, rådföra sig och som själf tydligt visar sig icke blifva besvärad”, skriver Leonard Öhberg. De två blev bekanta under docent Vendells föreläsningar, de flanerade soliga middagsstunder på Espen och byggde luftslott. En tid var de kära i samma flicka, Jenny Kyrklund. Hagfors skrev till henne förtroliga brev, där han poetiskt och högstämt filosoferade över kärleken, hon som var förlovad med Öhberg svarade rätt kyligt och talade om alldagliga ting. År 1892 gifte hon sig med Öhberg. Via Kristinestad kom de till Åbo, där han blev lektor vid Åbo reallyceum i svenska och tyska. Vänskapen mellan Hagfors och Öhberg bröts inte genom giftermålet, 1903 uppmanade Öhberg Hagfors att söka sig till Åbo. ”Jag föreställer mig ofta, huru gemytligt det skulle vara att få sitta med Eder (Hagfors var då också gift) tillsammans någon eftermiddagsstund i vårt eller Ert trevliga hem vid kaffebordet, att få se ditt glada runda av hälsa strålande anlete, att lyssna till ditt smittande skratt.” — Jenny dog 1927. Öhberg skriver:

Broder, vid de stora händelserna i mitt liv, de glada såväl som de sorgfulla, har det varit sed att du, käre vän, sänt mig några vänliga deltagande rader. Tackar dig varmt för ditt vackra av ungdomsminnen omsusade brev. — Ja, Jennys och min levnadssaga är nu slut. Henne kan jag tacka för: ett ljust och glatt hem, ett liv rikt på lycka, och så hennes jämna glada lynne. .

Efter Jennys död fortsatte korrespondensen mellan de två vännerna, Öhberg intresserade sig för allt vad Hagfors skrev i tidningarna, men ”aptiten på livet” hade han mist. Det sista brevet är daterat Annandag jul 1938: ”Vi gamla lever ju blott på nåder.”

Närmast Hagfors stod barndomsvännen Alexander Slotte från hans hemsocken och Henrik Ståhl från grannsocknen Kronoby.

Munter som en spelman hade Slotte kommit hem från Helsingfors samma vår som Hagfors dimitterades från Nykarleby seminarium, och då han körde förbi Viitavesi på väg till Slottegårdarna i Nedervetil kyrkoby, hade hans vita studentmössa stuckit Hagfors i ögonen och eggat hans studielust. På hösten skrev Slotte till honom: ”Vi vänta dig alla som en verksam medlem i vår verksamma förening (U. V.). Det kan ju hända, att du redan nästa år kommer in . . . Ty icke äro de alla studenter som höra till föreningen. . . . Ändlösa helsningar till dig . . .” — Slottes far, den myndiga nämndemannen i Nedervetil, hade bestämt att sonen skulle bli ingenjör, men sonen ville bli filosofie magister och skald. Han gick helt upp i avdelningslivet, dansade och var kär, intresserade sig för teater och teaterfolk. Redan som nykläckt gulnäbb festtalade han på vers i U. V. i 108 strofer. Om framgången berättade han för Hagfors. Studenterna hade hurrat, professor Estlander hade tackat honom två gånger och Gånge Rolf hade rynkat pannan och jämkat på pincenén, ett tecken på att han var belåten och så hade han svurit högljutt: ”de' va' ett jääfla stiligt poem”.

Av Slottes studier blev det inte mycket. Då ryktet om detta nådde fadern, indrog han sonens studieunderstöd. Båda var lika envisa och häftiga, de råkade i strid med varandra, en gång kom det till och med till ett allvarligt handgemäng. Kanske var det orsaken till att Alexander Slotte på 22 år inte besökte hembygden. Han tog aldrig någon akademisk examen, de konstnärliga intressena lade helt beslag på honom. Han gick in vid teaterskolan, debuterade på Svenska teatern, men han hade bl. a. den österbottniska accenten emot sig. Två år var han teaterledare och 15 år teaterkritiker i Hufvudstadsbladet. Men främst var han skald och författare. Flykten från hembygden blev en livslång hemlängtan och den skapade hans vackraste poesi: ”Slumrande toner fjärran ur tiden, / toner ifrån stugor, från fält och vänan lid . . .” Hans berättelser ”Karlebybor” och ”Solskensfolk” är en samling humoresker om de människor, bland vilka han hade vuxit upp och som han älskade för deras skämtlynnes skull, vare sig det var en naturgåva eller en småningom tillkämpad levnadsvisdom.

Hagfors talar i ett brev till J. J. Huldén om att en liten kärleksidyll, som just ingenting var, ligger bakom Slottes kärleksvisor och hans Bröllopssvit. Slotte tyckte ganska bra om en flicka, de var på många bröllop tillsammans, tillsammans vandrade de mellan blommande rågfält och över ljung. Med henne förband han sedan alltid sommar och sol och blommor. ”Plocka vill jag skogsviol . . .” En förgången vår och sommar och lycka, som ingen kunde frånta honom, gav färg åt visorna. Slottes obalanserade lynne gjorde det svårt för honom att komma överens med folk. Hans självkänsla yttrade sig ofta som högfärd. Som hembygdsskalder var Ernst Knape och han konkurrenter. Knape hade större framgång och det kunde Slotte inte finna sig i. Hagfors talar om några episoder, som visar huru antagonismen skalderna emellan, särskilt från Slottes sida, kunde få ett stänk av komik över sig. Vid en sångfest i Gamlakarleby kom Slotte inte dit, emedan man sjöng tre sånger av Knape, endast två av honom. Vänskapen till Hagfors bestod. ”Du är i alla fall min enda verkliga vän . . .”, försäkrar Slotte i ett av sina brev. De hade samma litterära intressen och det var främst med Slotte som Hagfors diskuterade samtidens författare. I allmänhet gick bådas meningar bra ihop och de hade många lyckliga stunder tillsammans. Slotte dog 1927. ”Nu är han aska och jag saknar honom, ty jag höll ju mycket av honom, och han var min äldsta vän, vän sedan mer än 50 år”, skriver Hagfors till J. J. Huldén.

Henrik Ståhl och Hagfors möttes i österbottniska avdelningen. Sommaren 1892 vistades de tillsammans i Ilmola för att lära sig finska och där dansade de också av hjärtans lust med storböndernas döttrar i Ilmajoki ungdomsförening. Särskilt i sitt förhållande till Ståhl visade Hagfors huru trofast och pålitlig han var som vän. Ståhl promoverades till filosofie magister år 1894. Han levde under ständig ekonomisk press. Det finns 125 brev från Ståhl till Hagfors och redan från början av 1900-talet handlar breven nästan uteslutande om skulder, amorteringar, räntor och växlar. Ständigt ber han Hagfors om nya lån och Hagfors säger aldrig nej. Sedan Hagfors hade fått sitt lektorat i Nykarleby, ansåg kamraterna honom i allmänhet så penningestark att de kunde räkna med honom som säker faktor.

Till det glada gänget ”Bragafull” hörde fyra stamgäster: 1) Gösta Sundholm, från Borgå skärgård, Hagfors' kollega i folkskolan i Helsingfors, alltid vid god hälsa och gott humör, 2) Mårten Thors, också han folkskollärare och kollega till Hagfors, ”med en djäkla ekonomi och en ännu djäkligare magkatarr”, författare till Svensk ordlista för rättskrivning som användes i decennier i våra skolor, 3) Herman Vendell, docenten som hjälpte Hagfors att klara Freudenthal, 4) Hagfors, ”den glada doktorn”, gängets stolthet. Genast den första dagen då Sundholm och Hagfors möttes på skolgården blev de vänner. Sundholm var begåvad och sansad, fiskade och seglade, men diskuterade också litteratur och konst. Hagfors och han korresponderade ivrigt. Stamgästerna träffades på Kämp och Catani, skämtade, sjöng, skålade och skrev roliga protokoll över sina möten. De var inte stora i världens ögon, men deras hjärtan klappade varmt för allt ädelt och sant. Så ungefär karakteriserar Sundholm ”Bragafull”.

Om kärleken skriver Hagfors från Nykarleby till Jenny Kyrklund (27. 2. -92):

Min mening är, att ingenting i hela världen är ”upphöjt” öfver kärleken. Ett sinligt element ingår väl i kärleken, men man vet ej ens af det. Det blir någonting skört och poetiskt. Man hör bara i sitt inre en jublande lofsång öfver den älskades väsende, och det är som om en djup orgelton skulle variera temat i basen. O, det är härligt! Det är det högsta på jorden. Men nog förgår kärleken, äfven om den icke är inbillad, i synnerhet om man riktigt sträfvar att arbeta bort den, såsom jag gjort . . .”

Och ett år senare (9. 3. -93):

Det är just det vemodiga, det att då man var ung och kärleken klappade på ens dörr, då hade man ej tid eller kunde ej ta emot — för examensböckernas skull.

I Nedervetil kunde Hagfors ha gift sig vid unga år. Föräldrarna hade gott anseende, han var enda sonen och skulle snart överta en välmående gård. Kärleken klappade också på dörren. Han deltog i bygdens ungdomsliv och han blev bjuden till alla bröllop i Nedervetil och Kronoby och förälskade sig också. Men han var mycket blyg och tänkte mycket lite på äktenskap den tiden.

Förteckningen på hans ungdomsförälskelser i Helsingfors blev inte lång. En obekant student utan relationer, utan ”fint sätt” stod lågt i kurs på äktenskapsmarknaden, säger han. För fröken Rosina Tengen som studerade sång för Lucca i Wien, var han en ”ovanligt varmhjärtad, pålitlig och trofast vän”. I sagan om Dagmar Björklund slår en hetare puls, men hon tog en annan. För sin forna skolkamrat Björn Lindberg berättade Hagfors i ett brev våren 1891 att han varit ”alldeles förb.-dt kär” i ”stjernan”, Naima Tavaststjerna, en lång och smärt flicka, dotter till överstelöjtnant F. R. W. Tavaststjerna. Hon var säkert hans stora kärlek, för då han märkte att ”hans prestige inte var den bästa” och att han måste avstå från henne, kändes det ”som att amputera de finaste hjärtnerverna”. Antagligen var han också kränkt i sin österbottniska självkänsla av hennes bördsstolthet. Sarkastiskt skriver han i brevet: ”Så var det med den flamman.”

Sina levnadsminnen ”På väg mot lyckans land” slutar Hagfors med följande bittert vemodiga reflexioner:

Mina ungdomsförälskelser ledde till intet resultat. Men dessa flickor beredde mig glädje: de fängslade mina tankar och var mig sällskap under långa år av ensamhet. — Det dröjde länge innan Naima Tavaststjernas plats fylldes av en annan, ja, den fylldes egentligen inte alls. Svärmeriets tid och min ungdom var förbi. Då jag blev fil. kand., steg mina aktier ganska plötsligt. Då jag kort därpå blev doktor, log de unga damerna ibland riktigt vänligt emot mig och jag log tillbaka. Många unga damer korsade min väg, förmögna och fattiga, vackra och mindre vackra, men mina hjärtkamrar var tomma . . .

Den 17 oktober 1890 när Hagfors blev 30 år gammal gjorde han ett bokslut över sin ungdomstid:

Det heter, att den som inte kan något vid 20 år, inte är något vid 30 år och inte har något vid 40 år, aldrig kommer att kunna något, bli något eller ha något.
     Det är tvivelaktigt, om denna sats är till sitt innehåll riktig. Men vid 20 år kunde jag hantera kniv och yxa, hammare och såg . . . jag kunde timra en ängslada och spika ett pärttak; jag kunde harva och plöja, . . .så råg och korn, bärga hö på ängen . . . d. v. s. göra alla vanliga arbeten på ett hemman. Det är mycket nog, och jag är lycklig däröver.
     Vid 30 år är jag blott folkskollärare, men jag är också filosofiekandidat och har min doktorsdisputation under tryckning. Det är inte så mycket, men det kunde vara sämre . . .
     Om jag har något vid 40 år?
     — Däröver bekymrar jag mig inte nu.

Det som frapperar här, är att Hagfors uttrycker större glädje över allt vad han fått i arv från den gamla fädernegården än över de kunskaper han så lidelsefullt eftersträvat och med egen kraft och egen möda vunnit under en tid som måste ha varit bräddfull på nya intryck. I ett brev till Jenny Kyrklund (26/1 -95) ger han själv förklaringen:

Men femton års lifegenskap under examensböckerna går naturligtvis ej spårlöst förbi. Slaftjensten har bränt märken i ens själ, som icke kunna utplånas. Hur väl jag minns den dagen jag begynte! Lifvets lycka — hvad var det? Jo, att komma några trappsteg upp mot bildningens höjder. Där vore så ljust, och så kunde man verka en smula för dem, som famlade i mörkret, — i synnerhet skulle jag kunna det, emedan jag kände dem så väl! Och så begynte man stiga uppför Jakobsstegen, som skulle föra till himmelen. Här och där vid vägen hafva varit lockande paviljonger med lifvets njutningar i, men dem har man nödgats gå förbi — bara klättra, klättra! Men klättringen tar på krafterna, och då man kommer upp till höjden, märker man att det — allsingen höjd är, och under den långa vägen har man åldrats. Det som hägrade för 1-åringens entusiasm såsom höjden af jordisk lycka visar sig för 32-åringens kalla reflexion som ”bara bosch”! Men han är glad ändock att kampens mödor äro öfverståndna. Nu ville han så gärna ha tillbaka hälst en tiondedel af entusiasmen och den svärmande kärlekens sköna drömlif, men — de komma icke! Då märker man, att man betalat för högt pris för det som man trodde vara lyckan.

Och sedan talar Hagfors om varför Ibsens Byggmester Solness gjort så starkt intryck på honom. Ibsen hade liksom plockat bitar ur hans egen själ och därav byggt upp sitt drama. Hagfors tecknar Solness så som han ser honom och det blir en slående karakteristik av honom själv. ”Byggmester Solness vill blifva stor för att kunna njuta af lifvets fullhet. Och så begynner kampen, och det med en järnflit och energi; och hvad menniskan riktigt vill, det kan hon äfven, säger han, men då måste hon in i fingerspetsarna besjälas af denna vilja.” Hagfors är en byggmästare Solness och stycket handlar om lyckans problem, det problem som han ständigt grubblade på.

Man kunde kanske tro att raderna i Hagfors' brev återger en förbigående stämning och är en romantiserad bikt till en flicka som han är förälskad i, men hans vemodiga rader över lyckan återkommer alltför ofta i hans brev för att man inte skulle sätta tro till dem och förstå att vemod och pessimism är något mycket väsentligt i hans livsinställning, fastän energin är det som mest faller i ögonen.

I sitt bokslut över sin ungdom skriver Hagfors ändå: ”Jag är lycklig över att få leva och ser förhoppningsfullt mot framtiden . . .”

[Inf. 2008-04-30.]

Skolmannen

1

”Det är som om jag skulle blivit förd. Och ofta måste jag fråga mig: ”Finns det dock någon makt, som leder våra steg?” skriver Hagfors i ett brev till J. J. Huldén. Ursprungligen ville han inte bli lärare. Men med sitt dimissionsbetyg från Nykarleby seminarium på fickan livnärde han sig under studietiden flera år som lärare i Helsingfors och växte småningom in i skolförhållandena. Han trivdes ofantligt bra med arbetet och kamraterna. Disciplinen vållade honom ingen möda, fastän Helsingfors' folkskolepojkar ansågs ganska svårhanterliga.

Efter licentiatexamen våren 1891 började han dock se sig om efter ett arbete, som gav högre löneinkomster än lärartjänsten i en folkskola, och på hösten 1891 blev ett vikariat i svenska och finska vid Nykarleby seminarium ledigt, med full lektorslön. Men Hagfors ville inte acceptera. Han hade inte gjort sig kompetent för finska och han hade stor motvilja att igen börja med examensläsning. ”I femton långa år har examensböckerna legat som svartalfer öfver mina sinnen, gjutit sin galla i hvarje njutning, som hört ungdomen till”, skrev han till Heikel. I all synnerhet hade han motvilja för Nykarleby. Han kände förhållandena där. ”Där var andligen trångt och fattigt, livet glädjelöst.” Helst hade han stannat i Helsingfors. Helsingfors var rikt på människor och händelser, där stod han i det andliga livets brännpunkt, där kunde han finna glädje i annat än bara arbete.

Men vännerna drev på. Henrik Ståhl menade att Hagfors överskattade Helsingfors, Kristian v. Alfthan ansåg att han på sin nya plats skulle kunna göra något för den svenska folkbildningen, Heikel talade om en livsuppgift. I skolöverstyrelsen bemötte överinspektor Carl Synnerberg Hagfors välvilligt. En gång hade han rekommenderat Nykarleby som seminarieort, nu ville han där placera en ung energisk lärarkraft. Nykarleby seminarium förde en tynande tillvaro. Under de senaste åren hade elevantalet gått katastrofalt nedåt. År 1881 — 58 elever, år 1889 — 25. Det var t. o. m. fråga om att indra läroverket. Inga tjänster besattes tillsvidare ordinariter. Särskilt undervisningen i svenska var skral, de svenska folkskollärarna sände till skolöverstyrelsen brev, där det vimlade av grammatikaliska, lexikala och ortografiska fel: lånkt, hålme, tyx o. s. v. Sist och slutligen kunde han inte gärna välja en folkskoletjänst framom ett lektorat i ett seminarium. Mot sin vilja sökte han och fick vikariatet.

Lördagen den 3 oktober 1891 kom Hagfors till Nykarleby i hällande regn. Det hade just varit marknad, avfall och papper låg på gator och torg. Gyttjan var djup. Detta första intryck var liksom en illustration till den leda han kände vid småstaden.

Nästan omedelbart började Hagfors söka alla lediga tjänster som fanns och som han var kompetent till: en lektorstjänst i historia och svenska i Åbo, en lektorstjänst i svenska vid universitetet, en lektorstjänst i St. Michel, en folkskoleinspektorstjänst i Vasa län, en i Nylands län, en i Helsingfors, en notarietjänst vid skolöverstyrelsen. Men alltid blev han förbigången. Då han ville veta varför, gav statsrådet L. L. Lindelöf, chefen för skolöverstyrelsen följande uppskattande, men också diktatoriska besked: ”Bered er att stanna i Nykarleby; vi önska, att ni genom er verksamhet skall bidraga till att ge seminariet ett sådant anseende, att elevantalet stiger och att lärartjänsterna åter skola kunna besättas med ordinarie innehavare.” Samtidigt fick Hagfors nogsamt veta, att han hade stungit den som makten haver. Professor C. G. Estlander som då var tillförordnad ledamot i skolöverstyrelsen, gav honom i ett brev en personlig tillrättavisning: det hade gjort ett ofördelaktigt intryck, att han så snabbt ville lämna lektoratet som överstyrelsen hade bokat för honom.

År 1895 då seminariet hade repat sig och elevantalet hade stigit till det normala, bestämde överstyrelsen, att de lediga tjänsterna skulle få besättas ordinariter. Nu var Hagfors välkvalificerad. Under väntetiden hade överinspektor Floman metodiskt pressat honom fram till denna tjänst. Han hade tvingat honom att läsa finska, att följa med folkskoleinspektorn på hans resor och att avlägga praktiskt prov. Han hade utverkat åt honom ett rätt så stort stipendium för en utlandsresa. Hagfors hade besök seminarier i Sverige, Schweiz och Württemberg. Främst hade han intresserat sig för undervisningen i modersmålet.

Hagfors utnämndes den 21 augusti 1895 till lektor i svenska och finska vid Nykarleby seminarium. 1) Kände han sig lycklig? Det var en snabb och lysande karriär. Flomans ord om honom till kollegiet kändes smickrande: seminariet hade i den nya lektorn fått just den man som där behövdes. I seminariet trivdes Hagfors från första stund och där arbetade han i 40 år och där utförde han sitt livsverk. Men i 40 år talar de brev som Hagfors skriver till sina vänner om huru han vantrivs i småstadsmiljön och huru han förgäves försöker bryta sig ut ur den. ”Om jag ock vore här 100 år, så kan jag ej tycka om denna ort och inte just så mycket om menniskorna häller”, skriver han till Heikel. Han blev aldrig kvitt känslan av att ha stannat i växten och lämnat krafter outnyttjade inom sig. Då han nalkades 60 år, längtade han intensivt till en annan omgivning, innan åldern spärrade alla möjligheter för honom. Han var redo att lämna sin trygga och ansedda ställning i Nykarleby, lektorstjänsten och direktorsbefattningen vid seminariet. Som i sin ungdom sökte han gång på gång nya tjänster. Vid Svenska folkskolans vänner i Helsingfors var år 1916 en bibliotekskonsulentplats ledig, en dåligt avlönad bisyssla. Men Hagfors eftersträvade inte någon ledande ställning, han tyckte man kanske kunde dra nytta av hans kunskaper och hans billiga arbetskraft, han skulle ägna sig helt åt sin syssla. År 1919 sökte han en tjänst vid Mercator, 1920 reflekterade han på en skolrådsbefattning och på överlärartjänsten i svenska vid Svenska normallyceum i Helsingfors. Men det var redan för sent, huru vital en sextioåring än är, så anses han alltför gammal för en ny tjänst, och då denna erfarna framgångsrika lärare fick genomlida den förödmjukelsen att han i sitt praktiska lärarprov bedömdes sämre än för 29 år sedan, skrev han till Heikel: ”Och så är det intet mera om den saken. Jag sänder inte alls in mitt betyg till skolstyrelsen utan få mina papper falla utan vidare som vissna löv till marken.”

1) År 1900 förändrades lektoratet till ett lektorat endast i svenska.

Han var liksom utsedd att utföra sitt livsverk i Nykarleby och fullfölja det där.

Då Hagfors kom till Nykarleby, hade han inga planer på att försöka lyfta seminariet ur dess förfall: han var ju endast vikarie. Men 1893 då han följde folkskoleinspektorn på hans inspektionsresor till distriktets folkskolor kunde han inte undgå att märka, huru svag undervisningen var, särskilt i modersmålet, seminariets och folkskolans centrala ämne. Mycket energiskt tog Hagfors nu folkbildningen under debatt. I Tidskrift för Folkskolan ingår ett 30-tal vägande inlägg av honom. Särskilt ofta skrev han på 90-talet, då han hörde till medarbetarna. År 1894 redogjorde han för modersmålsundervisningen i Sveriges folkskolor, där förhållandena liknade våra, och där inspektorernas anmärkningar mot bristande kunskaper och slentrianmässiga lektioner träffade främst lärarna, men indirekt seminarierna. Hagfors uppmanade inspektorerna i Svensk-Finland att offentligt uttala sig om sina erfarenheter, så att seminarierna fick veta vilka reformer som behövdes.

I uppsatsen ”Allmogemålen i folkskolan” (1898) vände Hagfors sig mot docent H. Vendell, sin forna lärare vid universitetet och sin forna kamrat i Bragafull. Stick i stäv mot honom visade han att folkspråket utgjorde ett av de största hindren vid undervisningen. Folkskollärarna var ännu starkt påverkade av sina dialekter, i tal och i skrift. Liksom eleverna använde de sin hemorts uttal. Lärare och elever kunde nätt och jämt begripa varandra. Eleverna kunde läsa högsvenska, men ordförrådet föreföll dem nästan lika besynnerligt som om de hörde ett främmande språk:

Ännu i seminariets första klass kan man få höra, huru ”tärnans” blyga qval (Runeberg, ”Färd från Åbo”) uppfattas såsom det aflägsna ljudet af fisktärnan (Sterna hirundo) på klipporna i skärgården, huru ”sippan” i Runebergs ”Flyttfåglarna” (”när sippan sig döljer”) af österbottningen uppfattas som smeknamn på kalf, huru gässen (på Capitolium) i hastigheten uppfattas såsom taggfeningen gersen (Acerina cernua) . . .

Själv kom Hagfors med en mängd reformförslag, särskilt efter sin första studieresa till Schweiz, där folkbildningen stod på en helt annan nivå än i Finland och Sverige. (”Ett besök i tvenne utländska eminarier”, 1896). Det är en intressant, men samtidigt också nedslående läsning att gå igenom hans artiklar; många av de missförhållanden som han angriper, fortbestår ännu. I ”Reflexioner” (1898) gör han den moderna, samvetsgranna läraren uppmärksam på huru han visserligen undanröjer alla svårigheter för sina elever, men därigenom förslöar deras tankeförmåga och alltför mycket betungar deras minne. Uppsatsen ”Några ord om gymnastiken” (1895) är ett memento för fackmannen. Gymnastiken är ett tveeggat svärd, den kan skapa hälsa, men kan också skada, den är ingen rekreation för den psykiskt överansträngda. Den praktiska lärarutbildningen vid seminarierna i Finland var bra, men kunde vara ännu bättre, om inte den teoretiska skolningen var så omfattande, att den tog den tid som borde användas för praktisk ledning av kandidaterna. I uppsatsen ”Något om folkskollärarnas fortsatta studier, särskilt i modersmålet” (1898), föreslår Hagfors akademiska approbatursbetyg, något som först i vår tid, år 1968, blev obligatoriskt, då seminarierna omvandlades till treåriga studentseminarier med inbyggda universitetsstudier. Hagfors tror inte på gott och Samvetsgrant arbete utan övervakning (”Vår folkskoleinspektion”, 1895). Utan kontroll fick vi snart en folkundervisning blott till namnet. Igen en varning till vår nya skola som i hög grad vill begränsa, eller t. o. m. avskaffa examina och betyg.

Hagfors talade inte endast om reformer, han satte dem också i verket. Målet stod klart för honom: säkrare kunskaper i modersmålet för landets svenska folkskollärare. Och botemedlet skulle vara en ”noga genomtänkt och konsekvent genomförd plan. Metoderna kunde vara olika, men utan metodik var varje undervisning resultatlös.

Visserligen reviderades programmet för undervisningen i modersmålet vid Nykarleby seminarium vart tredje år, men det avfattades endast i allmänna ordalag. För sina seminarister stakade Hagfors ut vägen så här: hård grammatisk träning, sträng uppsatsskrivning, umgänge med de gamla stora skalderna.

Kärnan i modersmålsundervisningen var grammatiken. ”Grammatiken var för honom någonting av sakrament”, säger Selim Smeds 1). Genom grammatiken tilldelas eleven nådegåvan att tala och skriva rätt. Sällan har därför grammatiken studerats med sådan grundlighet och sådant allvar som i Nykarleby seminarium på Hagfors' tid. Hans egen ”Folkskolans språklära I och II” och D. A. Sundéns grammatik, en lunta på 272 sidor, slogs in ”med hammaren” som folkskolläraren och författaren Uno Högnäs, f. d. elev till Hagfors sade, och han lovade när som helst tentera satsläran för vitsordet 10. Men Hagfors ville inte tom utantilläsning, utan levande kunskap. Övningar i ord- och satsanalys duggade tätt i alla klasser, skriftliga prov förekom en gång i månaden, för att innehållet i språkläran verkligen skulle uppfattas. Han menade att grammatikens finesser och språkets egenheter var en del av folksjälens liv. Dr Emil Huldén, f. d. elev, berättar att hela timmar kunde gå åt att ändra och flytta på satsdelarna och iakttaga betydelseskillnaden. Vad säger ditt öra nu? Och om vi ändrar så här? På detta sätt förvandlades Sundéns grammatik, enligt många seminaristers åsikt världens torraste lunta, till en intressant bok och modersmålstimmarna som man hade bävat för, blev dagens trevligaste lektioner, berättar Högnäs.

1) Selim Smeds föddes år 1906 i Nykarleby landskommun, blev folkskollärare 1932, student 1937, var redaktör, läroboksförfattare och förbundssekreterare i F.S.F. (Finlands svenska folkskollärarförening). Han dog 1969.

För uppsatsskrivningen redogör Hagfors i sina memoarer. Den började redan under första terminen. Hagfors valde uppsatserna så, att eleverna behärskade materialet och — som en f. d. elev, folkskolläraren Axel Frilund, anmärker — så att han själv lärde känna elevens hemförhållanden, t. ex. Min resa till Nykarleby seminarium, En arbetsdag där hemma, Mina syskon, En fiskefärd. Sitt genealogiska intresse försökte han också ge vidare åt sina elever, de skulle liksom han själv lära känna sitt ursprung. ”Min släkt” är en uppsats som antagligen varje elevgeneration vid Nykarleby seminarium skrivit under Hagfors' tid.

Eleverna fick illustrera sina berättelser och det tyckte de om. Uppsatserna skrevs alltid i klassen för att eleverna skulle vänja sig vid självständigt arbete, men ämnet disponerades först grundligt, enligt den metod som Hagfors hade lärt sig i Zürich: att fastslå ämnet, samla, ordna, sammanbinda och utarbeta materialet. Enda uppslagsboken var rättskrivningsläran. Rättskrivningen på lågstadiet krävde hård träning. Ännu i första klassen hörde diktamensskrivning till kursen och dagens pensum, regler och undantag, måste felfritt rabblas upp, säger Emil Huldén. Hagfors hade själv ett mycket gott minne, och han väntade sig det av andra.

I de högre klasserna växlade hem- och klassuppsatser i regelbunden följd. Nu var uppgifterna svårare och fordrade mycken eftertanke. Det var karakteristiker, betraktelser och uppsatser där elevernas åsikter och politiska ståndpunkter kom fram, såsom Min tidningsläsning, Socialismens grundprinciper . . . I högsta klassen ställdes lärarkandidaterna inför skolfrågor: Disciplinens betydelse för skolarbetet, Huru motverka tobaksrökningen? Huru få skolans elever att tala högt?

Hagfors lade ned ett enormt arbete på att rensa seminaristernas språk. Häftpackorna gav honom långa och mödosamma arbetskvällar. Enligt E. Huldén var Hagfors oerhört petig. Ortografiska fel jagades som synden. Fel i rättskrivning, kongruens, interpunktion kunde sänka vitsordet ett steg.

”Attributstrykaren” har en f. d. elev kallat Hagfors. Hagfors kunde inte fördra falsk grannlåt och struntprat. Det heter, ”att där tanken slutar, står ett ord på vakt, och där kunskapen tryter, skarvar man i med en fras.” Hagfors tvang sina elever att lämna bort det ordet och den frasen, säger J. J. Huldén. Hagfors ville saklighet och enkel, logisk formulering. Han strävade således inte bara efter korrekthet, utan också efter ett stilistiskt gott arbete. Vilken stenig mark han ibland plöjde i, bevisar ett brev till Gånge Rolf där han berättar om kandidaterna, ”snälla gossar, men ganska ovana tillsvidare i undervisningskonsten. En av dem tyckte t. ex. att det var för höglärdt att tala om Lots hustru och talade en hel timme om Lots 'käring', som blev en saltstod.”

De hårda kraven gav goda resultat. Hagfors' elever fyllde högt ställda krav och hanterade svenska språket på annat sätt än eleverna före hans tid. Redaktör Fredrik Valros som granskade så många olika insändare, både i Svenska Tidningen och i Hufvudstadsbladet, påstod att de svenska folkskollärarna, i allmänhet, lämnade in de riktigast skrivna manuskripten, där behövdes de minsta rättelserna.

I litteratur var Hagfors en konservativ lärare och för många elever var hans litterära kost för ensidig. Kl. I: Boken om vårt land, kl. II: Runeberg, enl. Samlade arbeten, kl. III: Tegnér, enl. Samlade arbeten, främst hans tal och brev. Endast i högsta klassen förekom litteraturhistoria, belyst med prov ur någon läsebok eller antologi. Den nya litteraturen togs inte upp. Hagfors motiverade detta med att man inte kunde hinna med allt i en skola, endast ”den ytlige” tyckte om att skumma och man kunde inte förstå det nya om man inte kände till det gamla. Inte visste heller samtiden vad som hade bestående värde. Man förvånar sig blott att Hagfors drog gränsen så tidigt. Årsberättelserna från Nykarleby seminarium säger ingenting om Strindberg och åttiotalets författare, som Hagfors en gång varit så engagerad i.

Metodiken i litteraturläsning var inte heller ägnad att entusiasmera pojkarna. Memorering förekom i alla klasser, utom i den högsta. Hagfors visste antagligen själv, att hans handledning i recitation var svag, därför rekommenderade han särundervisning för Josef Herler, berättar Axel Frilund. Josef Herler var skådespelare och bosatt i Nykarleby. Hagfors' röst låg inte för recitation, den var hård och kall och nykter, och E. Huldén tillägger att då Hagfors läste dikter blev han sentimental och lade in en falsk känslobetoning, ofta på versens slutord. Hagfors koncentrerade sig däremot på dikttolkningen och språket. ”Att syssla med det som man mest tycker om, det är salighet”, skrev han en gång till Emma Irene Åström.

Om sitt arbete vid seminariet säger Hagfors i sina memoarer: ”Det var ett vidlyftigt program att genomföra, men då jag ensam hade all undervisning i modersmålet om hand, var det som att spela en stor orgel, därvid alla stämmorna skulle harmonierande samverka och åstadkomma det hela.”

Hagfors' gärning karakteriserades av hans kollega lektor K. T. Oljemark på hans 70-årsdag som ”en modersmålets sång, kanske något kärvare än den sång som diktats av Hagfors' namne 1), men liksom den egnad att väcka kärlek, till modersmålet”.

1) Johan Fridolf Hagfors föddes i Orimattila år 1857 och dog i Stockholm år 1931. Fil. kand., tidningsman och kompositör. Författare och kompositör till Modersmålets sång.

[Inf. 2008-05-05.]

2

Ungefär på samma sätt som Geijer skildrar Gustaver och Karlar dem nationen följde ”ovillig och beundrande, motsträvig och älskande”, så skildrade enligt J. J. Huldén seminaristerna Hagfors och hans förehavanden i Nykarleby seminarium.

”Då den blyge, försagde ynglingen kom till seminariet, kom han i själva verket till doktor Hagfors”, skriver Selim Smeds. Och i Hagfors mötte han en lärare som var nästan obarmhärtig i sina krav både på sig själv och sina elever, driven av sin ambition att göra allt vad han förmådde för sitt modersmål. Hagfors säger själv, att elevmaterialet var av bästa slag, ofördärvat och friskt. ”Det tålde att prässas, och jag prässade ganska hårt.” Visserligen var pojkarna starka och unga, men ovana vid intellektuellt arbete, många kom direkt från plogen, utan att ens det ringaste ha repeterat sin folkskolekurs och många österbottniska pojkar hade dessutom tuberkulösa anlag, för dem var det forcerade arbetet inte utan fara. I sina memoarer rentvår sig Hagfors med följande motivering. Han kände flera alldeles okunniga folkskollärare som suttit 30 år i sin tjänst. Det var synd om barnen som ingenting lärde sig och synd om lärarna som aldrig fick resultat. Han ville inte dimittera sådana lärare. ”Så var det med min hänsynslöshet.”

Det första året diskuterade man i kollegiet en justering av Hagfors' vitsord. Men sedan blev det aldrig mer tal därom. Hagfors höll fast vid sin stränga vitsordsskala sin lärartid ut; En seminariesexa i svenska hade på Hagfors' tid samma värde som åtta på ett studentbetyg, påstår Erik Viljam Fågelbärj 1). Men han beklagar sig inte och är vänligt stämd mot Hagfors, fastän äldre lärare som han var handikappade i konkurrensen med de yngre, som dimitterats från Nykarleby enligt en humanare vitsordsskala. Just denna Fågelbärj fick Hagfors ändock för ett ögonblick att vackla. Fastän det skedde först år 1936, efter pensioneringen. Hagfors skrev till J. J. Huldén: ”Det gläder mig mycket, att han (Fågelbärj) behandlar svenskan formellt utmärkt. Jag var kanske för sträng vid undervisningen och kunde kanske inte noggrant beräkna, huru ungdomen skulle skriva, sedan åren mognat den.” ”Men”, tillfogar han, igen säker i sadeln, ”jag ser på min stränghet dock med tillfredsställelse. Den noggranna självkritiken stärkte också eftertanken och, gudskelov, den förtog inte intresset.”

1) Erik Viljam Fågelbärj föddes i Munsala år 1901. Han var folkskollärare och tidningsman, socialist och radikal pacifist. Han dog år 1961.

”Redan då jag som barn såg dig skrida genom Nystaden bredaxlad och frackklädd på Seminariets avslutningsdag, tyckte jag att du var en urbild av robur et securitas . . .”, skriver J. J. Huldén till Hagfors på hans 75-årsdag. Hagfors undervisade med energi och fart, och den kraft som hans koleriska väsen utstrålade kunde svepa som en vindil genom salarna och kom mången att blekna, säger S. Smeds. Albert Brommels 1), som hade ”lättjan som sitt specialintresse” under seminarietiden, kompletterar uttalandet med att den som försökte strejka, obarmhärtigt kuggades i tentamen. Slarv och bristande punktlighet tolererades inte, inga ursäkter godtogs om inte uppsatsen var färdig i tid. Man behöver bara se Hagfors' namnteckning och handstil, för att förstå huru ordning och reda hörde ihop med honom. Han hade en sällsynt säker och klar, jämnflytande piktur. Redan under Hagfors' första seminarieår, så snart nyhetens första begeistring lagt sig bland pojkarna, spred sig ryktet att den nya läraren i svenska var en ”farlig kar!”. Det är ganska märkligt, ty under sin auskultering i Helsingfors ogillade Hagfors skarpt sin handledare i modersmålet, mag. Lagerblad, han kände sig t. o. m. pinsamt berörd av den skräck Lagerblad, ”den vita terrorn”, som han senare kallades då han blivit gammal och vit i skägg och hår, spred bland pojkarna genom sin järnhårda disciplin. Hagfors' stränga krav drev också honom till orimlighet. År 1913 i januari försenade sig en seminarist till skolstarten, och de skarpa förhören slutade med pojkens självmord. Många år demonstrerade seminaristerna mot Hagfors genom att i ett hederståg marschera till graven varje första maj.

1) Albert Brommels föddes i Övermark år 1891. Han var folkskollärare, ungdomsledare, politiker och tidningsman (signatur ”Post Janne”). Han dog år 1962.

Men Hagfors använde ett ännu mer problematiskt hjälpmedel än stränghet och hård bedömning i sin kamp för goda resultat.

”Jag är tyvärr svag för allt som blixtrar av kvickhet, även om där bakom skulle dölja sig en smula elakhet”, skriver han en gång till J. J. Huldén. Hans satir kunde vara bitande och drabbade främst de svaga eleverna, deras oriktiga svar belönades alltid med ett ironiskt skämt. Men såsom de flesta satiriker förstod han inte själv, vilken sveda hans pedagogiska piskrapp kunde lämna efter sig. Hans ironi var i hans tyckte ett muntert skämt av mildaste slag, han försökte avsiktligt undvika satir, sade han, för han tyckte om pojkarna. Till Jenny Öhberg (f. Kyrklund) skrev han om en gemensam kamrat: ”Jag vet inte hvarför hon så gärna vill tro, att jag är 'ironisk'. Jag har aldrig vetat mig vara ironisk, utan snarare godmodig, äfven om jag stundom skämtar en smula.”

Det är klart att en lärarpersonlighet med sådana egenskaper som Hagfors inte kunde undgå att stöta sig med sin omgivning. Mången elev gick en krok för att inte möta honom, och bland folkskollärarna, hans f. d. elever, kunde gammalt agg kytta, som ibland slog ut i full låga, framför allt i pressen. Därom säger Hagfors i ett brev till redaktören för Å. U.: ”För vilken tarvlig anmärkning som helst av en elev, som fått en lägre siffra än han själv önskat, stå många tidningars spalter tacksamt öppna.” Och om impopulariteten skriver han till J. J. Huldén år 1934: ”För Nykarleby seminarium har jag tvivelsutan betytt något, då jag så länge arbetat där, men många av eleverna funno åtminstone en tid mitt inflytande av ondo. Ännu vid 50-årsfesten hade en del elever vid ett sammanträde yrkat, att den, som skulle hålla tal till mig, inte fick säga, att jag varit en god lärare, vilket blev majoritetens beslut . . .”

De starka eleverna däremot insåg fördelen av att ha råkat i händerna på en så skicklig och målmedveten pedagog. I Hagfors' brevsamling finns det många tack från forna elever för gedigna kunskaper, också från sådana som likt Axel Ahlström inte trivdes med hans spartanska undervisning och inte heller gillade hans konservatism. När Hagfors år 1933 reste genom Österbotten, sände lärare Westerberg i Pensala en hälsning: ”Först då man kommer som lärare till en folkskola, vet man, vad Hagfors' undervisning betydde . . .” Algot Jansson, föreståndare för Annegatans folkskola i Helsingfors, preciserar det som för honom varit det väsentligaste i Hagfors' undervisning i ordet lustkänsla; särskilt i modersmålet hade Hagfors gett honom denna arbetsglädje.

”Det var inte bara grammatik; under de emellanåt förekommande fria resonemangen lade vår modersmålslärare grunden till en livsuppfattning, som jag under årens lopp prövat vara fast och sund”, skriver Albert Brommels och andra elever bekräftar att den diskuterande undervisningsformen var Hagfors' styrka och att han just i det avseendet var före sin tid, han ställde frågor under debatt. Emil Huldén berättar huru Hagfors en gång tog upp auktoritetsproblemet, då klassen läste Graven i Perho. Fadern håller ihop sönerna genom stränghet. Är det bra? frågade Hagfors. Och han fick till svar: Ja, men då måste det vara hårt virke i barnen, annars kan det bli hat till fadern. A. Frilund talar om huru Hagfors vid korrigeringen av uppsatser gjorde sig mödan att redogöra för sina egna åsikter. Efter att ha rättat en skrivning om ”Min tidningsläsning” kunde han tillfoga med rödpennan: ”Visst är det bra att läsa tidningar, men alltför stort intresse för tidningarna kan förta intresset att läsa böcker, vilket dock är viktigast för en skollärare, i all synnerhet i ungdomen.” Frilund anför ännu ett annat exempel. Uppsatsen ”Socialismens grundprinciper” hade av en elev avslutats med orden: ”Men trots allt måste dock alla enas om att själva tanken i socialismen är i hög grad vacker och upphöjd”. Hagfors tillade: ”ehuru den inte kan förverkligas av själviska människor, allra minst av obildade.” Mer än de andra lärarna gav han akt på seminaristerna och ville uppfostra dem.

”Det bästa av allt”, skriver Uno Högnäs i tidningen Österbottningen (28. 10. -39), ”lektionerna voro ovanligt trevliga.” Hagfors var ”glad som en skolpojke, bara man kunde läxan”. Och i ett brev till Hagfors tecknar han en bild av honom i klassen, kraftig och axelbred framför den första pulpetraden, med släktens starka färg på kinderna, en glimt i ögonen. ”Och när någon kommer av sig i ett föredrag 'Om sommarnattens klarhet' eller svarar att 'gumman kan inte ha någon slutartikel', skakar den väldiga gestalten av skratt.” Humorns vänliga, godmodiga och befriande skratt hörde i själva verket mera ihop med Hagfors' gladlynta natur än satirens elaka sting, fastän som Brommels säger, humorn hos Hagfors inte sällan i onödan vantolkades. Som en äkta humorist uppskattade han också humor hos andra och tog inte illa upp fyndiga svar.

I kosthållet hade en seminarist en gång tagit för sig en portion potatis som Hagfors tyckte var väl stor.

Hagfors: Vem är det som sitter bakom den där potatishögen?
     Seminaristen (observerar att Hagfors själv serverat sig en stor portion): Om direktorn äter lite från tallriken, kanske han börjar se mig.
    Hagfors (till en seminarist): Du borde förkovra dig i svenska.
     Seminaristen: Jag far till Nedervetil. (Hagfors blev aldrig fri sin dialekt.)

Direktorsbostaden och internatet, ”Knarkon”, var belägna i samma byggnad. Direktorn skulle övervaka ordningen bland internerna. I allmänhet skötte pojkarna sig och sina läxor bra, berättar Frilund, men då 30 unga pojkar är tillsammans, kan det ibland gå livat till. Då kom Hagfors ned från sin våning och återställde ordningen, men hemma lär han ha skrattat hjärtligt åt pojkarnas, ”burkarnas”, huvudlösa påhitt.

Det var förbjudet att utan lov gå ut efter stängningsdags. En kväll sitter en pojke på fönsterbrädet, färdig att hoppa ut, för att gå på dans eller till en träff, då Hagfors kommer in.
     Hagfors: Vart är du på väg?
     Seminaristen: Å, jag sitter och svalkar fötterna lite.

De flesta såg endast pedagogen i Hagfors, men det fanns också elever som bakom barskhetens uniform upptäckte människan. Johannes Åbonde skriver: ”Mitt förtroende för Doktorn har varit fullt och helt sedan de första veckorna i seminariet . . .  Tack . . . för allt, vad jag personligen fått av Doktorn och seminariet! Det är gåvor, som man aldrig glömmer, det är klenoder som man vårdar.” Uno Högnäs vänder sig till ”Min bästa vän och lärare” och säger: ”Jag tror inte att det finns många lärare som så uppriktigt varit fästa vid sina elever.”

Men få anade vad pojkarna betydde för Hagfors. Till Heikel skrev Hagfors 1923: ”Jag älskar mina pojkar, och ehuru de nu äro 110 (+ 10 flickor), ha de inte gjort mig det minsta bekymmer. Det är som om vår Herre sänt hit ett nytt och bättre släkte.” Han var stolt över sina pojkar. I ett brev till J. J. Huldén år 1925 säger han: ”Vi ha just haft konferens för vitsorden; och vi förvånade oss verkligen över att 135 pojkar kunna hålla sig så i skinnet, att inte ens skuggan av en anmärkning kom över någon lärares läppar.” Hagfors tyckte själv att han var en byggmästare Solness, som hade velat bygga högt för att nå ära och lycka, men ett hem hade han inte förmått bygga, och barnkamrarna stod tomma. Under årens lopp kom dock seminaristerna, särskilt pojkarna i internatet, att betyda allt mera för honom. År 1930 skriver Hagfors till J. J. Huldén: ”vi började den 16 (januari) under angenäm stämning och det är trevligt att ha pojkarna där nere. Det är som om cellerna på internatet hade blivit mina barnkamrar.”

[Inf. 2008-05-12.]

3

”Om jag ogärna blev lektor i Nykarleby, så hade jag inte ens haft en tanke på direktorstjänsten, innan Gånge drog sig tillbaka. Jag täcktes inte låta bli att söka, då jag varit lektor i 25 år och dessutom prodirektor, varförutan jag hade högst betydande meriter. Men då jag sökte uppstod en verklig storm”, skrev Hagfors till J. J. Huldén år 1930 om direktorsvalet 1916. Tidningskampanjen blev omfattande och ettrig. ÅU riktade sitt angrepp både mot Hagfors och Nykarleby seminarium. Seminariet skulle ”enligt uppgift” behöva en uppryckning i ny anda med friskare vindar, för att vinna allmänhetens förtroende. Seminariets framtid var ”mörk” . . . Hbl hade en ledande artikel om den lediga direktorstjänsten, där ÅU:s tankar gick igen. Wasa-Posten eller redaktören för Wasa-Posten som hörde till Hagfors' personliga vänner och som Hagfors hjälpt vid tidningsstarten och ofta sänt bidrag till, skrev att Hagfors ”kastade skugga framför sig” T. o. m. Studentbladet hade något ofördelaktigt att komma med. Också Svenska folkpartiet i Vasa läns norra krets tog sig talan i denna helt opolitiska fråga. Skolöverstyrelsen vände sig till Alfons Takolander, då lektor i svenska vid Ekenäs seminarium, och uppmanade honom att konkurrera med Hagfors, fastän Takolander endast var fil. mag. med 5 tjänsteår, Hagfors doktor med 25 tjänsteår. På tredje förslagsrum ställde man ännu Torsten Ström, rektor för Kristinestad samskola. Först då Takolander drog sig tillbaka, måste skolöverstyrelsen utnämna Hagfors, emedan andra utvägar inte fanns.

Hagfors utnämndes till direktor för Nykarleby seminarium den 2 maj 1917 efter V. K. E. Wichmanns fyraåriga direktorat. Hagfors ger i sin ”Minnesskrift över Nykarleby seminarium” Wichmann mycket erkännande, fastän med det tillägget att kansliarbete och praktiska åligganden kanske inte låg så väl till för en skaldenatur.

Hagfors' ställning var inte angenäm. Han var impopulär i vida kretsar. Kollegiet var lojalt, men han hade ingen vän bland lärarna. Spelöppningen bådade intet gott. Redan i september 1917 levererade Wasa-Posten en skandalartikel som var kränkande inte bara för Nykarleby seminarium utan ännu mera för Hagfors personligen. Uppsatsen togs in också i Tidskrift för folkskolan och fick på så sätt stor spridning i folkskolans egna kretsar.

Då man vet huru känslig Hagfors innerst var och huru häftigt hans temperament, måste man beundra den behärskning och den styrka han visade under denna kampanj mot seminariet och mot honom själv. I sina offentliga genmälen förgick han sig inte, och han svarade sansat och korrekt. Men naturligtvis led han av presskritiken. I ett personligt brev till redaktören för ÅU kan han inte undertrycka sin egen smärta och sitt förakt för smädarna. Brevet är daterat den 29 oktober 1916:

Edert uttalande formade sig liksom till en ”hyllning” efter 25 års svenskt kulturarbete, och jag kände med bitter ljuvhet, huru sant Ni har, då Ni talar om skollärarens otacksamma värv. — Hade jag i Åbo sålt spik och brännvin . . ., skulle Å. U. hedrat mig i ord och bild, då jag fyllde 50 år . . . Jag väntar inte en ursäkt utan bereder mig tvärtom på ett svar med nya förolämpningar. Det är publicistisk sed. Men jag börjar nu förstå, vad jag länge haft svårt att begripa, varför en del ämbetsmän hyser ett så djupt förakt för tidningspressen.

Sju år senare i ”Minnesskrift över Nykarleby seminarium” redogör Hagfors kort och sakligt för händelserna, men man känner ändå vreden bakom orden och i brevet år 1930 till J. J. Huldén förråder den snärtiga formuleringen den bitterhet Hagfors ännu fjorton år efter direktorsvalet erfor. Han låter hela oppositionen mot sig passera revy och konkluderar ironiskt: ”Stackars Nykarleby seminarium”.

Men svaghet fanns inte hos honom. Till J. J. Huldén skriver han:

Det var synd med de missnöjda, men impopulariteten var för mig ingen börda. Det var snarare angenämt att inte känna sig stå i förbindelse till någon. Den ensammes styrka! De svårigheter jag haft kunna för andra te sig stora, men de ha inte berett mig någon enda sömnlös natt.

Man hade fruktat Hagfors som direktor. Men han var godmodigare och mildare som chef än som lärare. Man hade väntat slitningar. De uteblev. Han hade en smidig anpassningsförmåga. Och framför allt var han varmt intresserad för seminariet. Med sin obändiga arbetsvilja tog han itu med uppgifterna. Svårigheterna var många. Seminariet skulle omorganiseras, kursen bli femårig, ryska språket införas. Dyrtid och anarki rådde i landet. Elevantalet gick nedåt. Fyra seminarister begav sig i januari 1917 över Sverige till Tyskland och anslöt sig till 27 jägarbataljonen. Seminaristerna hörde till skyddskåren och deltog i striderna 1918. Seminariet var från den 4 februari till den 4 maj 1918 kringgärdat med taggtråd och förvandlat till fångläger för 1.000 ryssar, övningsskolan användes som kasern av ryssarna från våren 1916 till augusti 1917, som lokal för skyddskårens stab under februari—maj 1918.

En liten föreställning om en rektors enorma arbetsbörda och ändlösa papperskrig ger den matrikel, som direktor Hans von Schantz sammanställde år 1957 om Nykarleby seminarium. Han har i kapitlet ”Ur seminariets dagbok” fogat ihop några spridda notiser ur seminariets årsberättelser, ur kollegiets protokoll och ur direktorernas brevkonceptböcker, och dessa anteckningar talar om allt vad en rektor skall vara: ansvarig chef, disponent, ekonom, kassör, korrespondent, renskrivare — i Nykarleby seminarium dessutom föreståndare för internatet. Det var en lycklig tillfällighet att Hagfors var bondson och van vid praktiska göromål. Han skulle övervaka att allt som hörde till skötseln av en stor gård blev gjort. Städnings-, renhållnings-, reparations- och målningsarbeten, särskilt efter militärinkvarteringen, skulle utföras, både i seminariet och i övningsskolan, nya hus byggas, bastu och lider, vattenledning införas. Men Hagfors' upprepade anhållan om att få själva seminariet utvidgat och moderniserat avslogs gång på gång. Denna dröm gick i fullbordan först under direktor Hans von Schantz' direktorat, efter tio års långa underhandlingar med statens myndigheter. I två etapper 1954 och 1963 kom de nya byggnaderna på Älvbranten till, med salar för alla övningsämnen, bibliotek, lärarrum och kansli, elevhem och kosthåll — fullt färdiga sju år innan Nykarleby seminarium upphörde! —

Hagfors' ämbetsrum förvandlades allt mer till ett kontor och till en räkenskapsbyrå. I årsberättelsen 1928 skriver han:

Myndigheterna bombardera oss med prospekt angående skolresor, ålägger oss att intressera de unga för det inhemska arbetet, för sporten, för nykterheten . . . Sportklubbar och föreningar behöva våra idrottsmän för tävlingar än i Vasa län, än i Ekenäs, än i Kajana. Skyddskårerna, scoutrörelsens ledande män, nykterhetstalare och det sedliga livets väktare, djurvänner, ja, brandskyddsmän — alla tränga de fram för att kräva vår medverkan . . . Vi skulle för närvarande behöva mera samling och ro.

För Marita Heikel, I. A. Heikels dotter, berättar Hagfors i ett nyårsbrev 1923 att han sitter vid skrivbordet alla dagar, också under ferierna, över lönelistor och meritförteckningar . . . och han fullständigar uppräkningen i ett brev till I. A. Heikel i december samma år:

Lönelistorna äro oändliga och växla flere gånger i året, anslagen äro otillräckliga, så att tillskott ideligen måste begäras. Och de komma aldrig under beräknad tid. Det kommer påbud om sparsamhet och hotelser, om anslagen överskridas, ty då måste man eventuellt själv betala.
    Men tillskott, som jag begärde de sista dagarna av juni och de första dagarna av juli, ha ej kommit ännu. Om jag inte skulle överskridit anslagen, hade jag fått stänga kosthållningen den 15 oktober och låtit trädgårdsarbetet upphöra den 20 sept. Och ingen skurning skulle kunnat verkställas på hela höstterminen. Omkring den 15 nov. hade jag bort stänga verkstaden, ty då tog virket slut.

Allt detta kansliarbete utförde Hagfors med sin ambitiösa pliktkänsla så utomordentligt, att en medlem av skolstyrelsen på Hagfors' 70-årsdag försäkrade, att Hagfors var den ordentligaste av alla landets seminarieföreståndare. Det märkligaste var dock, att Hagfors trots att hans direktorstid var en enda lång arbetsdag, förblev vad en rektor främst skall vara, skolans andliga och pedagogiska ledare, som trycker sin personliga prägel på läroinrättningen. Men han glorifierar inte sin uppgift. För Marita Heikel erkänner han nyktert, att ”allt detta arbete ger ganska ringa behållning åt själen, men upptar tiden”. Ändå knorrar han inte: ”Arbetet passar ju annars rätt bra för en åldrande, för vilken livets lusteldar börja slockna. Det skulle vara synd, om en yngre nödgades sitta med dylik sysselsättning.”

Själv var han tillfreds med det resultat bokslutet 1930 utvisade: ”Det är rent förunderligt, att det gått så bra som det gått. Elevantalet har från 46 stigit till 148 under min direktorstid, och ingen elev har fått nedsatt vitsord i uppförande. Min direktorstid har rent av varit den angenämaste under min långa tjänstetid,” Äran och förtjänsten av framgången tog han inte åt sig själv. ”Jag tror, att det inte i hela landet finns ett så angenämt lärarkollegium som det vid Nykarleby seminarium. Och pojkarna nå tämligen nära idealet . . .” Den negativa kritiken sparade han åt sig själv. ”I många avseenden är jag ju en dålig direktor, är inte alls representativ, kan inte hålla tal och saknar böjelse för sällskapsliv . . .” Men i sin ”Minnesskrift över seminariet” kan han inte låta bli att ge en snärt åt sina smädare i den stora direktorsfejden 1916, som siade om en mörk framtid för Nykarleby seminarium. ”Bäst är att icke vara spåman.”

Opinionen hade svängt. Hagfors hade själv känslan av att detta skedde efter direktorsvalet. Sitt stora inflytande i lärarkollegiet tillskrev han inte någon popularitet. Men ”jag var sakkunnig och kanske mer praktisk än flertalet bland lärarna.”

Då Hagfors år 1920 tog tjänstledighet ett år med tanke på att aldrig mer återvända, blev han glatt överraskad av ett brev, där en f. d. elev skrev att de flesta av eleverna önskade honom tillbaka, både som direktor och lärare. Om de också tidigare var glada över ombytet, så hade de nu börjat inse, att ”Doktorn ä' Doktorn” . . . ”Jag tror att Herr Doktorns krafter bäst behövs vid Nykarleby seminarium”, slutar han.

Psykologiskt besynnerligt föreföll det Hagfors, att det som folkskollärarna och allmänheten förr uppfattat som fel hos honom, nu förvandlades till förtjänster. Därom skriver J. L. Birck i ett brev till Hagfors så här: 1)

1) Johan Ludvig Birck föddes i Nykarleby år 1886. Han blev folkskollärare och publicist. Han var medlem i FSF:s centralstyrelse 1926—47, tidvis styrelsens sekreterare och ordförande. FSF's hedersmedlem. Skolrådstitel erhöll han 1953. Han dog år 1972.

När har ärligt, samvetsgrant vardagsarbete och trogen pliktuppfyllelse i lärarkallet varit föremål för ungdomens och den stora menighetens popularitet och stormande entusiasm? Först vid mognare år börjar för ärliga naturer en stilla, ofta skamsen omvärdering utan ovationer för den rehabiliterade. Men hell den ungdomens lärare, som vinner på omvärderingen! Jag är glad att få säga, att Ni, Herr Direktor, hör till dem.

Redan vid seminariets 50-årsfest år 1923 fick Hagfors motta så många bevis på uppskattning, att han blev ”mjuk invärtes”. Allt det vackra som sades föreföll honom högst egendomligt. Han var van vid angrepp, och tystnad hade av honom alltid betraktats som det högsta erkännande.

Då Hagfors år 1930 avgick var hyllningarna än mer storartade. Pressen, Hagfors' forna fiende, var ”övermåttan vänlig” och ”plockade bort alla törnen”. Det var tal, sång, blommor, lyckönskningar, 700 telegram anlände från landets alla delar. Vid avskedsfesten den 17 oktober som hade samlat 400 deltagare, avtäcktes Hagfors' porträtt, målat av konstnären Albert Gebhard. Det var en gåva av forna elever. Medlen, 6000 mk, för Hagfors ”en rent obegriplig summa”, hade hopbragts på ett par månader. Vid avtäckningen av porträttet sammanfattade J. L. Birck Hagfors' betydelse för svensk kultur och svensk folkbildning i några ord.

Han talade om hur en gammal man såg enda sonen överge arbetet på hemmets jord, ”men av den 'oförnuftige' ynglingens handlingssätt växte fram en mångfalt större och rikare livsgärning än det någonsin kunnat bliva av arbetet på hemmets jord . . . Ja, säkerligen vore även den gamle husbonden på fädernegården tillfreds med den Högstes visa ledning, om han kunde överblicka de väldiga tegar på den andliga odlingens åkerfält svenskbygden runt, i vilkas uppodling hans son har sin obestridliga, dryga anpart.”

[Inf. 2008-05-19.]