Nykarleby den 22 januari 1876. En liten tid bortåt har väderleken ej varit så sträng som förr i vinter, men ingen blida har med undantag af en tillstymmelse till sådan en enda natt inträffat, hvarföre vattenbristen fortfarande är ganska kännbar. För att stadens qvarn ej helt och hållet skulle stadna, såsom det redan en tid såg ut, har man nödgats inrätta en provisionell damm i forsen vesterom Brunnsholmarne, för att inleda det öfverifrån kommande vattnet i den bassin, som ligger innanför nämnda holmar och hvilken ger qvarnen dess nödiga vatten.

[Stadskvarnen från sydväst.
Foto: Lars Pensar sommaren 1984 när vattenmagasinet var tömt på grund av dammbygget. Den ”provisionella” dammen byggdes strax till höger utanför bilden.]


     För åtta à tio år tillbaka visste man här ej af vargar, men under de sednaste åren ha sådane här begynt visa sig. Om höstarne, så snart köld inträffar, och om vintrarne har man sett dem, och mången hund har blifvit deras rof. Men mig veterligen har man icke här på orten gjort något för att störa dessa besvärliga gäster, utan tyckas de i allsköns ro få existera. Dock kan denna sorglöshet med tiden bära bittra frukter; ty vi ha redan erfarit att vargarnes freqvens och djerfhet år ifrån år tilltagit. Följden kan blifva den slutligen, att de på orten så säkra vargarne fortplanta sin glupska afföda, och denna skall om sommaren födas med färskt ur våra betande boskaps- och fårahjordar. Vår gamla kyrkoväktare tyckes med sina saxar vara en Nimrod för våra räfvar, men ännu har ingen väldig jägare med gevär, vargsaxar, luder [åtel] och brockar [En i fett inkokad brödbit, en fisk, ett köttstycke eller dylikt som används som bete vid rovdjursfångst. Nordisk familjebok 1905.] uppenbarat sig såsom ulfvarnes förklarade fiende. Varggropar och varggårdar torde här numera få sökas endast i gamla jagtstadgar, om ej anses helt och hållet såsom antediluvianska [från tiden före syndafloden].
     I många år har man med lappning underhållit locket på bron, som här leder allmänna landsvägen öfver ån till Nykarleby, men det har visat sig vara lika vanskligt, som att sätta en ny klut på ett gammalt kläde, hvarföre det redan tidigt under sistförlidne höst beslöts vid rådhusstämma, att ej allenast locket utan ock den del af dess underlag, som består af träd, skulle under denna vinter renoveras. Och utsågos vid stämman personer, hvilka ej allenast skulle underrätta de landskommuner, de der med Nykarleby äro pligtige att bygga och underhålla denna bro, utan ock i förening med dem genast och med skyndsamhet, så snart isen lagt sig öfver ån, för att kunna begagnas såsom en naturlig brygga, sörja för arbetets vidtagande. Och denna vinter vore synnerligen passlig derför; men tills dato har icke ett enda handtag i berördt afseende blifvit gjordt. Det har gemenligen velat vara fallet med de arbeten Nykarleby stad haft att utföra i gemenskap med Nykarleby socken (som numera sönderfallit i flera församlingar), att staden efter många omgångar och mycket bråk fått sina medintressenter eller rättare medarbetspligtige att gripa verket an. Exempel kunde anföras för detta påstående, men exempla sunt odiosa. [Exemplen är förhatliga.] Nå, hvarföre skulle väl Nykarleby socknebor vara snabbare i beslut och handling än den beskedliga Pedersöbon? Och för att ge läsaren ett slags karaktersskildring om den sednare, må det tillåtas mig berätta följande anekdot:

[Storbrons östra landfäste och kyrkan. Bortom bron skymtar dammbygget.
Foto: Lars Pensar sommaren 1984.]
    
     Det hände en regning dag, att en bonde i Pedersö ingick till sin granne i något ärende och fann denne under bordet; hvarföre följande dialog utspann sig:

     Den inkomne: hvi ligger tu ther?
     Grannen: nå, tå he regnar så, å' takje läker.
     Den ink.: hvi rustar å' ripprärar*) tu int' he tå?
     Grannen: hvem ska djära**) he i tocko Herrans väder?
     Den ink.: nå, hvi särn djär tu tå int' he i fagert väder?
     Grannen: ä' du geulo***) tu? ast [?] läker he na tå.

*) Reparerar.     **) Göra.     ***) Tokig.

     Skulle nu sådan taktik följas vid renovation af vår bro, fruktar jag det kunde hända en vacker sommardag, att någon resande mot sin vilja finge pröfva forsens vilda fall.