Särtryck ur

SKRIFTER UTGIVNA AV
SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET
I FINLAND

NR 512, PRESSHISTORISKA OCH ANDRA STUDIER
TILLÄGNADE TORSTEN STEINBY PÅ 75-ÅRSDAGEN
DEN 25 AUGUSTI 1983.

RAGNAR MANNIL

JOHAN KALDÉN — ÖSTERBOTTNISK PUBLICIST PÅ 1800-TALET

En av allt att döma försummad presshistorisk forskningsuppgift är identifieringen av skribenterna i vår äldre tidningspress. För den framtida forskningen kommer det helt säkert att bereda en stor lättnad att t.ex. de ledande artiklarna numera oftast är signerade. Så har det ju emellertid inte alltid varit. En stor del av materialet i vår äldre tidningspress kommer för all framtid att vara anonymt. Är artiklarna och notiserna däremot försedda med signatur, frågar vi oss ganska snart vem som döljer sig bakom den eller den pseudonymen.
    I Åbo Underrättelser och Vasabladet är ”Nabopolassar” en ofta återkommande österbottnisk signatur på 1860- och 70-talen. I själva verket svarar Nabopolassar, ibland förkortat till ”N—r”, för över 250 kortare eller längre notiser från Jakobstad, Nykarleby och några sydösterbottniska kommuner. Flera av hans bidrag ger viktiga och intressanta upplysningar, vilket väckte min nyfikenhet. Att varje källa bör kunna identifieras och en uppgiftslämnares tillförlitlighet bedömas är ju en av grundreglerna för den historiska forskningsmetodiken.

Den ”kaldeiska” Nabopolassar
Vem var Nabopolassar? Jag frågade vänner och bekanta, studerade Jakobstads historia, rådfrågade pseudonymförteckningarna, både de tryckta och otryckta i universitetsbiblioteket, i Åbo Akademis bibliotek och på Brages urklipps verk. Ingen kunde ge besked. Vid ett besök på SFV i april 1969 av skolrådet Johan Ludvig Birck (1886—1971) frågade jag honom och fick omedelbart svaret:
    — Det var ju elementarskolläraren Johan Kaldén i Nykarleby.

Johan Kaldén.

    Så enkel var den gåtan för den som visste svaret. Senare fann jag uppgiften bestyrkt i V. K. E. Wichmanns lilla skrift Nykarleby stad 1620—1920 (Hfors 1920). Han omnämner på ett ställe elementarskolans sista lärare ”den trirolige, haltande, tidningsskrivande odågan Kaldén med binamnet Nabopolassar efter hans signatur i Vasabladet och Åbo Underrättelser”.
    Under årens lopp har jag i olika sammanhang träffat på uppgifter om Johan Kaldén. Den ena biten har fogats till den andra. Då jag på sjuttiotalet undervisade i släktforskning i svenska arbetarinstitutet använde jag ofta materialet om Johan Kaldén för att påvisa hur mycket man faktiskt kan få fram om en för forskaren tidigare fullkomligt okänd person. Kaldén-samlingen svällde med tiden ut till ett ganska tjockt konvolut. Avsikten med denna artikel är att redovisa en del av detta material för att på så sätt göra en hittills s. g s. helt obeaktad österbottnisk publicist känd. Han hör säkert inte till de stora publicisterna — såsom t.ex. Anders Svedberg — men han var flitig och ibland också t. o. m. mycket underhållande.
    En gåta som jag grubblat på ända sedan jag kom underfund med vem Nabopolassar var är Kaldéns val av signatur. Varför just Nabopolassar? Denne hör inte till min generations historiska bekantskapskrets, vilket i sin tur säger oss att den historiska allmänbildningen på 1800-talet tydligen innefattade ett långt större persongalleri än i våra dagar. Nu vet jag, att Nabopolassar i en avlägsen forntid erövrade Babylon och brände Ninive. Han var far till den för oss mera kända självhärskaren Nebukadnesar. Men vilken släktskap kunde Johan Kaldén ha med den krigare som år 612 f. Kr. utplånade det assyriska väldet? Först nu i samband med utskrivningen av denna artikel har också den gåtan lösts. Nabopolassar kom från Kaldéen och var grundaren av det nybabyloniska eller kaldeiska riket.
    Johan Kaldéns ”kaldeiska” ursprung hade sina rötter i Kallnäs by —även benämnd Kaldnäs — i Närpes, där han föddes den 12 april 1827. Föräldrarna var bonden Daniel Andersson Teir och hans 38-åriga hustru Anna Henriksdotter. I dopet som enligt ortens sed förrättades följande dag erhöll han namnet Johan. Modern var född Backfolk i Tjärlax by. Äktenskapet hade ingåtts 1815 och Johan var familjens sjätte barn i ordningen.
    Om Kaldnäs-ynglingens liv hade gestaltat sig enligt det vanliga mönstret på den österbottniska landsbygden, hade släktforskarna i dag troligen kunnat leta fram en bonde eller torpare Johan Danielsson Teir. Men tydligen gav han prov på ovanliga läsanlag och sattes därför i skola. Han skrevs först in i Kristinestads lägre elementarskola 1842 och därefter i Vasa högre elementarskola 1844. I skolmatrikeln i Vasa kallas han kort och gott Johan Kaldén, och så kallas han härefter i alla officiella sammanhang. Både hans egentliga tillnamn Danielsson och hemmansnamnet Teir försvinner ur handlingarna. Efter elementarskolan åtnjöt han enskild undervisning — okänt av vem — och den 6 och 7 december 1848 avlade han studentexamen vid Alexandersuniversitetet i Helsingfors. Några fortsatta studier blev det tydligen inte. I stället kom han att i åtta år verka som ”enskild barnalärare” hos kapellanen och vicepastorn J. R. Eneberg i Närpes, hos vicepastorn Hjerpes fostersöner i Storå, hos predikanten G. A. Cajanus i Hongsjoki (Honkajoki) och hos kyrkoherden Henrik Sandberg i Kankaanpää.

Magister Johan Kaldén
Om Johan Kaldéns fortsatta verksamhet nöjer vi oss med att här anföra några uppgifter ur hans meritförteckning. Han avlade lärarprov för lägsta lärartjänsten vid lägre elementarskolor inför Åbo domkapitel 1859, blev först lärarduplikant i Åbo, men ”konstituerades” i december samma år som biträdande lärare i Tavastehus, där han också öppnade en bokhandel med ”nådigt privilegium”. Han befordrades med fullmakt till lägre elementarskolan i Jakobstad 1863, varefter han på egen begäran 1866 transporterades till lärare vid samma skolform i Nykarleby. I och med att Nykarleby seminarium inrättades 1873 indrogs elementarskolan stegvis, och från 1878 till 1880 var han t.f. lärare vid Väster-Yttermarks folkskola. Nu började det finnas utbildade lärare både för folkskolan och för de enligt 1872 års förordning inrättade nya lärdomsskolorna, varför den pedagogiska banan i fortsättningen var stängd för Johan Kaldén. Han uppges ha verkat som ”privat folkskollärare” i Närpes till 1889, flyttade i januari 1891 till Vasa och i november 1891 till Etseri (Ähtäri). Följande år flyttade familjen till Fredrikshamn, där Kaldén vann anställning som pressombudsman, dvs. som tjänsteman inom censurväsendet. I denna befattning kvarstod han sedan till sin död den 7 januari 1899.

Biografiska uppgifter om folkskolornas lärare och lärarinnor vårteminen 1880. Hvarje lärare och lärarinna afgifver, enhvar å särskild blankett, svar å följande frågor:
1.	Namn och namnförändringar?
2.	Födelseort och tid?
3.	Faderns stånd?
4.	Genomgått hvilka läroverk och när?
5.	Aflagda prof (examina)?
6.	Annan verksamhet före inträdet på lärarebanan?
7.	Hvar och när tjänstgjort såsom lärare?
8.	När stadfästad såsom ordinarie i tjensten?
9.	Gifvit ut från tryck egna arbeten eller öfversättningar? hvad och när? Utgifvit tidning eller deltagit i någon tidnings redaktion? när?
Kaldéns egna uppgifter till Gustaf Lönnbecks folkskolmatrikel 1880. Riksarkivet.

[Svar i ofvanstående nummerordning: 1. Johan Kaldén; 2. i Närpes Sockens
Kaldnäs by, den 12 april 1827; 3. Bonde; 4. Freqventerat Kristinestads lägre
och Wasa högre elementarskolor åren 1842—1844 samt åtnjutit privatundervisning
derefter i december 1848, då studentexamen aflades; 5^o Studentexamen
och speçimen för lägsta läraretjensten vid lägre elementarskolor; 6. Privatlärare
i åtta års tid, ordinarie lärare vid lägre elementarskolor från början af September
1859 och fortfarande, söndagsskolföreståndare och lärare i Nykarleby under
åren 1867—1877 och [?] rektorstjensten skilda resor vid Nykarleby lägre
elementarskola; 7. Vikarierat såsom lärare vid högre folkskolan för manliga
elever i Närpes Sockens Westeryttermark by från den 15 januari 1878; 8. Ej blifvit
stadfästad i [?] sagde tjenst; och 9. Varit korrespondent till ”Åbo Underr.” och ”Wasabl.”
i åtskilliga år.

Närpes den 27 Febr. 1880.

Johan Kaldén.]

    Johan Kaldén gifte sig 1873 med Maria Katarina Sundqvist, som var född 23 mars 1838 i Nykarleby och dotter till sjömannen Johan Matsson och Maja Johansdotter Forsbacka. Den 13 februari 1873 föddes sönerna Fritiof Johannes Daniel och Axel Henrik Leopold, av vilka den senare dog några månader senare. Fritiof Johan blev kadett i Fredrikshamn redan före föräldrarnas flyttning dit, tjänstgjorde senare bl.a. i Vasa och St. Michel och blev fänrik 1894, men förefaller att senare ha övergått till privat tjänst.
    Redan de anförda korta uppgifterna ur Johan Kaldéns curriculum vitae antyder att livet inte alltid gestaltade sig ljust och lyckosamt. Gånge Rolfs tidigare anförda karakteristik innebär ingen hög uppskattning. Teol. dr Tor Krook som växte upp som lärarson i Väster Yttermarks folkskola betecknar Kaldén som en ”olycklig människa”. Hans studier uppges ha avslutats med förvisning från universitetet, och en tids verksamhet som stadspredikant i Kaskö berättas ha fått ett snabbt slut. Orsak till dessa olyckor var av allt att döma en viss dragning till en oregelbunden livsföring.

Medarbetare i Åbo Underrättelser och Vasabladet
I början av år 1865 framträder Nabopolassar med sitt första bidrag till Åbo Underrättelser. Bidraget, infört i nr 6 den 14 januari, är daterat den 1 januari 1865. Efter att han berättat om nyårskölden och slagsmål och knivhuggningar i Sundby och Nykarleby inger sig Nabopolassar i polemik med en tidigare korrespondent till ÅU, som beklagat sig över att Grannabba torps åbyggnader ”inom prostgårdens territorium” nedbrunnit. Skribenten, som kallade sig Asn, hade uttalat en önskan ”av hjärtat” att torpstället som en ny Fenix snart måtte återuppträda ur sin aska. Kaldén bemöter:

     I samma nyårsbrev berättar N—r om den gamla sjömannen Johan Swahnström, en fantastisk skepparhistoria av det slag som kunde tänkas roa läsekretsen. Då den ger prov på Kaldéns berättarkonst, återger vi här början av historien:

     Berättelsen fortsätter med nya olyckor och äventyr, bland dem tre skeppsbrott: ”Med skäl kunna vi således säga, att Swahnström genomgått flere faror än apostelen Paulus”.
      Att vara tidningskorrespondent på en mindre ort är inte lätt, och det gällde därför ibland att koka soppa på en spik. Kaldén tar då och då upp denna sida av tidningskorrespondentens tillvaro. Svårigheten består i bristen på nyheter, ty ”det fatala i saken är att ingenting vill hända som skulle förtjäna att framhållas för en större publik”:

Kaldéns program och hans pressetiska regler saknar ingalunda aktualitet i dag ett drygt sekel senare. Att leva upp till dem var inte lika lätt. I en korrespondens till ÅU långt senare försöker han bemästra nyhetstorkan så här:

Detta nödrop är daterat i början av år 1877, i slutskedet av Kaldéns vistelse i Nykarleby. Under sina mest aktiva år kunde han dock visa prov på både vakenhet och iakttagelseförmåga. Med ledning av registret för Finlands tidningspress i universitetsbiblioteket, skall här ges ett plock bland Nabopolassars notiser under åren i Jakobstad och Nykarleby. Rubriceringarna är inte Kaldéns utan lappkatalogredaktörens. Den gängse rubriken i dåtidens tidningar var helt kort: Jakobstad den ---, Nykarleby den ---.

    Från Jakobstad rapporterar Nabopolassar bl.a.:
    Sällskapsliv.
Väderleken.
Skeppsbyggeri.
Falskmyntare.
Den allmänna bildningen.
Bettlare.
Kyrkstugor.
Ryskt underhaltigt småmynt.
Teater.
Grannsämjan småstäderna emellan.
Tacksägelsegudstjänst i anledning av H.M.
Kejsarens räddning vid attentat.
IIlumination å Alexandersdagen.
Brunn på rådhustorget.
Allé-anläggning.
Skeppshamnen.
Gatubelysningen.
Ångbåtsbrygga.
Stadens omgivningar och natur.
Om förnöjsamheten.
Nya fartyg: Vesta, Navigatör och Oden.
Skörden. Strömmingsfisket.
Tyfus.
Kolera.
Om den nya begravningsplatsen.
Revision av gravvårdsräkenskaperna.
Herr Gestrins instrumentalkonsert.
Penningbristen och böndernas kredit.
Prov av brandredskap.
Sjöfarten öppnad.
Spannmålshandeln.
Stickfabrikens torkhus brunnit.
Brunnsinrättning. Brunnshus.
Brunnsdrickning.
Viola tricolor plockats på kalljord.
Nykterhet.
Isförhållandena.
Brist på skeppsvirke.
En hartsfabrik är inrättad.
Fosforstickfabriken i verksamhet.
”Med anl. av yttrandet i Vasabladet om kirurgen Bäck.
” Smörpriset.
Försäljning av hö.
Handl. H.G. Höckerts begravning.

    Minst lika mångsidig är rapporteringen från Nykarleby. Ofta berör han stadens historia:
    Ang. stadens tilltänkta flyttning till Oravais 1858.
Brunnsholmens källvatten och holmarnas historia från 1670.
Avskrift från lägre elementarskolans bibliotek om denna församlings uppkomst år 1607.
Utdrag ur ”Samling till en historisk underrättelse om Scholae inrättningen i Nykarleby utur åtskilliga strödda anteckningar samt äldre handlingar av J. G. Toppelius”.

    Ett utval av övriga nykarleby-notiser:
Nykarleby skeppshamn.
Trädplanteringar i Nykarleby.
”Andra sjön” som ångbåtshamn.
Fisket på Djupsten.
Alö-hamnen.
Ångfartyget Zachris Topelius provseglar.
Majfest.
Gatubelysningen.
Vattenbrist.
Broreparation.
Packhuset ombygges.
Folkmängdsförändringar.
Om isbrytarpråm.
Beskattningen.
Kyrkobetjäningens avlöning.
Romantisk historia.
Bildningsarbete nödvändigt.
Tidningsexpedition.
Klagan över tidningsexpedition.
Skolorna.
Om ångaren ”Kumo”.
Slagsmål i Härmä.
Nykarleby Herr-klubb.
Gåva till kyrkan av rådman J. A. Lybeck.
Lutherska evangeliföreningens kolportör Sundholm hållit föredrag.
Tändsticksfabriken utvidgad.
Tillbyggnader å Nygård bryggeri.
Förslag att upptaga hundskatt.
Nykarleby musikförhållanden.
Kapellansval — agitation.
Eldsvåda.
Gästgiverihållningen.
Seminariet och folkskolorna.
A. Svedbergs skola.
C. J. Slottes arbete för att åstadkomma en folkskola i Nedervetil.
Nykarleby Söndagsskola för tjänsteflickor.
Skådespelaren A. Westermarck och fröken Cederqvist hållit dramatiska föredrag, soiréer.
Seminaridirektorn F. E. Conradi inlämnat sin avskedsansökan.
Artisten A. Liljelund målat hans porträtt.
Ida Basiliers konsert.
Herr O. Pahlmans konsert.
Den Skandinaviska sextettens konsert.
Lotteri för anskaffande av piano.
Konsertbal av herr Fliggs.
Om danssoiréer och bristen på spelmän.
[Löpande text i originalet.]

    Landsortskorrespondentens register var som synes — då liksom nu — mycket brett. Med ledning av UB:s register kan antalet Nabopolassar-notiser uppskattas till omkring 250. Denna uppskattning är emellertid inte exakt. I samma korresponden kan ingå flera notiser, samma notis kan ibland registreras under olika uppslagsord. Man kan dock få åtminstone någon uppfattning om Kaldéns verksamhet som publicist av följande sammanställning som dels visar intensiteten under olika år, dels den geografiska spridningen.

    Nykarleby stad 138 st.
    Nykarleby lk 3 st.

     Ett mindre vackert drag i Kaldéns journalistik är en med åren tilltagande grälsjuka och retlighet, vilket förmodligen bidrog till att han inte var odelat populär som nyhetsförmedlare. I Jakobstad kom han att misstänkliggöra de förtroendemän som ansvarade för den nya begravningsplatsens byggande. Han påpekade, att ingen revision blivit verkställd. När denna sedermera skett, framhärdade han i sina påståenden med att bl.a. insinuera att man inte alltid kunde veta hur stora bidrag till bygget redan döda personer lämnat. Gott omdöme och opartiskhet som Nabopolassar krävt av tidningsskribenterna kunde han inte själv alltid visa. I polemik med kritiker kunde han ibland mista besinningen:

”Till treklövade djurs klass skall hr Nykarlebybo så länge litet Kiesewetter sitter i min skalle, tvinga mig att räkna. Att idissla hörer ju nämnda djurklass till. ... kan betyga Er, hr Nykarlebybo, att om Ni än lyckades få Luthers namnteckning under edra opera och därmed förledde en halv värld, skulle jag nog känna trädet av frukten. Sat sapienti.
     Johan Kaldéns publicistiska gärning sträcker sig över tre årtionden, 1865—84. Huvuddelen berör norra svenska Österbotten, ett knappt femtiotal notiser gäller Sydösterbotten, Närpes, Pörtom, Övermark.

Censor i Fredrikshamn
Om Kaldéns verksamhet i Fredrikshamn som censor vet vi inte mycket. Förtrycket och förryskningen skapade oro och förstämning. Censorns lott var inte avundsvärd. I överstyrelsen för pressväsendet fördes förteckning över varningar till censorerna. Kaldén klarade sig 1892 och 1893 utan varningar, men 1894 fick han två gånger ”erinran”, likaså en gång 1895. Kaldén skall tydligen därför inte räknas till förtrycksregimens hantlangare.
    Johan Kaldén avled i Fredrikshamn den 7 januari 1899. I Hufvudstadsbladet omnämnes dödsfallet utan nekrolog. I ortsbladet, Fredrikshamns Tidning, tecknades hans livsöde på följande sätt:

    Detta är ett litet plock ur ett material som hopbragts under jakten efter en pseudonym. Ibland kan som synes en sådan jakt bli riktigt spännande. Och i vår presshistoria förtjänar de otaliga lokalkorrespondenterna sitt eget kapitel. Johan Kaldén är en av dem.

NOTER OCH HÄNVISNINGAR

Det av förf. insamlade materialet om Johan Kaldén överlämnas efter det arbetet med denna uppsats slutförts till Åbo Akademis handskriftsavdelning, där det alltså kommer att finnas tillgängligt.