Befolkningen i Nykarleby stad vid tiden för stora ofreden
av
Wold. Backman

KAP. I.
Inledning.

Om ock det stora nordiska kriget mellan å ena sidan Sverge—Finland och å andra sidan Danmark, Ryssland och Sachsen—Polen tagit sin början redan år 1700, var dock Finland under flere år befriat från varje krigshandling, emedan krigets tyndpunkt i det vidsträckta stridsområdet var förlagd i helt andra trakter. Först år 1710 kom de direkta känningarna av kriget till Finland. Detta år föll Viborg. År 1713 var hela södra Finland i fiendens våld. Samma år i oktober blev Armfelt slagen i södra Tavastland, vid Pälkäne och drog sig med spillrorna av sin här in i södra Österbotten, där han tog sitt huvudkvarter i Storkyro. Redan nu började man i Sydösterbotten inse den hotande faran och mången sökte skydd bortom Bottenhavet.

Den 19 februari 1714 kom dock den stora skrällen. Armfelt led ett förkrossande nederlag invid Napu by i Storkyro inför en till antal och utrustning vida överlägsen fiende, och nu låg det österbottniska kustlandet öppet för segraren, som icke heller dröjde att begagna sig av sin framgång. Medan den ryske överbefälhavaren furst, Galitsin med infanteriet tågade in i Vasa, förföljde kavalleriet spillrorna av den slagne hären norrut. Segrarens väg belystes av flammorna från brända gårdar och städer och befolkningen greps av panik vid ryktet om av ryssarna begångna våldsdåd och skändligheter av alla slag. Den, som blott kunde, flydde hals över huvud, de förmögnare i regel till Sverge, de fattigare till hembygdens skogar.

Det var nu, som den verkliga stora ofreden gjorde sitt intåg i Österbottens bygder.

Om ock inga direkta krigshandlingar tidigare träffat dessa nejder, hade de dock på ett mera indirekt sätt haft känning av kriget under de gångna åren, nämligen genom talrika utskrivningar av manskap och material samt genom den oro och depression på alla områden, som vållades av kriget, främst på handelns och sjöfartens område. Detta avspeglade sig också tydligt i städernas befolkningssiffror under dessa tider. För att nu här endast hålla oss till Nykarleby, visa dessa följande förändringar. Dock till först en parentes. Den enda källa till befolkningsstatistik var dessa tider mantalslängderna, vilka dock, som redan tidigare nämnts endast upptar en del av befolkningen, men talrika undersökningar ha visat, att de i längderna upptagna personerna antal utgör i medeltal 40 % av ortens hela folkmängd, som således erhålles genom att multiplicera de mantalsskrivnas antal med 2,5. Enligt denna beräkningsgrund var Nykarleby stads folkmängd år 1675 350 samt 1695 590 personer, men finna vi för år 1700, att ett bakslag ägt rum, ty nu var invånarantalet endast 447. Denna nedgång var sannolikt direkt eller indirekt förorsakad av de stora hungersåren i slutet av 1600-talet. Nu trädde åter en jämn ökning rum till dess kulmen nåtts år 1706 med 606 personer. Vid denna tid börjar kriget göra sina verkningar gällande med en år för år skeende minskning av folkmängden, som år 1712 utgjorde endast 387 personer och vad den var senare känna vi ej, ty alla mantalslängder för åren 1713—22 saknas.

Nykarleby kunde till en början rädda sig från att dela grannstädernas öden, att till stor del eller största del bli uppbränd. Det kvarblivna borgerskapet hade nämligen till furst Galitsin i Vasa sänt borgaren Erik Hängelsson Lööf för att mot en brandskatt av 10,000 riksdaler silver utverka stadens förskonande. Till denna brandskatt hade största delen inbetalts av den rika handlanden Matts Andersson. Överenskommelse ficks till stånd, men synes icke ha hållits, åtminstone fullständigt. Skadegörelser anställdes av olika slag, om ock ej i samma omfattning som i grannstäderna. Åverkan begicks på såväl enskild som allmän egendom. Fartygen i hamnen hade redan före ryssarnas ankomst uppbränts på de egna myndigheternas befallning för att de icke skulle falla i fiendens händer. Också i stadens närmaste omgivning brändes gårdarna på Kuddnäs, Smedsbacka, Högbacka, Jutbacka, Forsbacka m. fl. hemman.

Vid riksdagen i Sverge år 1719 inlämnades av stadens representanter rådman Nils Brask och handlanden Johan Bladh en inlaga, i vilken i sju punkter framfördes följande önskemål (inlagan ingår in extenso i slutet av denna uppsats):

Som synes var det ju synnerligen anspråkslösa önskningar borgerskapet uttalade, om man undantager den sista punkten, som väl måste anses som tämligen oblyg.

Vid riksdagen 1723 upprepades ersättningsanspråken, och hade detta nu preciserats, i det de lidna skadorna uppskattades till 268,335 daler silvermynt, därav för skada å allmänna byggnader och allmän egendom 17,640 daler, för enskild fast egendom 53,834 daler och enskild lösegendom 196,861 daler (enligt Wichmann). Den största skadan gällde således enskild lösegendom. Allt vad som ernåddes var skattefrihet under tre år samt en allmän kollekt i rikets alla kyrkor.