Keppo gård av Woldemar Backman



Industriella inrättningar.

Förutsättningen för anläggning av en fabrik var i forna tider uteslutande förekomst av vattenkraft. De österbottniska älvarna utmärka sig genom sin forsrikedom, och bland dessa står Nykarleby älv de andra icke efter. Enbart vid den västra grenen av Nykarleby älv lågo tre större forsar, av vilka den mellersta, Keppo fors, var den starkaste — de två andra voro Lavast fors och Mjölnars fors. Keppo fors hade en längd av 200 m och en fallhöjd av 4,9 m. Den levererade vid medellågvatten 457 hkr, vid normalt vattenstånd 719 och vid medelhögvatten 7.840 hästkrafter. Det var därför icke förvånande, att forsen i stor utsträckning fick användning i synnerhet som det bland ägarna fanns flere initiativkraftiga män. Det är främst fyra industriella inrättningar som här uppförts: såg, mjölkvarn, oljeslageri och yllevarufabrik. Tidigare har nämnts om en del andra mindre industrier under Johan Bladhs tid och den nyss grundade verkstaden för träslöjd, vilken drives med elektrisk kraft. År 1912 skedde den av staten företagna rensningen av Keppo fors. Minnet av dess tidigare betydelse kvarstår i form av tvenne dammkistor, en på vardera sida om älven. Forsen är dock icke fullkomligt utplånad, dess nedersta del kvarstår, bildande enligt uppgift 1 m fall. Omöjligt är det därför icke, att här i sinom tid kunde uppstå en mindre industri. Staten äger nu vattenkraften, såsom tidigare omnämnts.



Sågen.

Den äldsta av de industriella inrättningarna på Keppo är sågen, men exakta tidpunkten när den anlades har icke med säkerhet kunnat utredas. Det nämnes nog årtalet 1741, och den omständigheten att Keppo då ännu var kronohemman utesluter väl icke möjligheten, att där redan vid den tidpunkten skulle funnits en såg. Men någon personal, hörande till sågen, finnes icke skriven på Keppo förrän år 1771, och därav kan den slutsatsen dragas att om där tidigare existerat en såg, har den troligen varit en s. k. husbehovssåg, som icke var skattlagd utan drevs endast för eget behov. Den år 1771 på Keppo antecknade personen var en bokhållare (sågbokhållare), och år 1781 voro två sågkarlar med familjer antecknade. Antalet sågkarlar växlar sedan mellan 4 och 7, vartill tidtals tillkommer särskild sågställare och sågsmed. Först 1785 blev sågen skattlagd. Skatten utgjordes av 10 5/12 tolfter [tolv stycken] helrena och lika mycket halvrena bräder, år 1820 uppskattades värdet av de förra till 96 kopek per tolft, av de senare till 60 kopek.




Såg och mjölkvarn i Keppo.
[För pekaren över bilden för att se den kolorerad av Peter Gullback 2020-05-17.]


Sågen, som på 1760- och 1770-talen ägts av Johan Bladh, synes efter dennes död en tid ha övertagits av ett konsortium i Nykarleby, ty i 1787 års jordabok finnes antecknat, att sågen äges av »hovrättsadvokaten Reinhold Vilhelm Backman och medintressenter». Backman var denna tid handlande i Nykarleby han var född 1724 i Vasa och dog i Nykarleby 1787. Sågen kom sedan jämte hemmanet i B. M. Björkmans hand. Under slutet av den lindqvistska tiden synes sågrörelsen helt och hållet ha legat nere ty under tiden, 1835—1838 finns i mantalslängden icke upptagen en enda till sågpersonalen hörande person, i motsats till vad tidigare varit fallet.

Efter det Otto von Essen övertagit Keppo och därmed sågen, föreligger närmare uppgifter om densammas verksamhet. Genom välvilligt meddelande av doktor Oscar Nikula, som för närvarande är sysselsatt, med att skriva det malmska husets historia, kunna, följande detaljer anföras. Peter Malm junior i Jakobstad intogs som bolagsman i sågen år 1840. Malm finansierade företaget och köpte de färdiga produkterna. Otto von Essen var såginspektor och skötte om inköpen av sågtimmer. Sågen hade vid denna tid rätt att såga tvåtusen stockar årligen.

En ombyggnad av sågen ägde rum 1845. Från denna tid delades de färdiga produkterna mellan de båda sågägarna, och var och en av dem skötte själv om försäljningen av sina plankor. Under 1860-talet översteg produktionen årligen tiotusen stockar. Under Krimkriget hade verksamheten vid sågen inskränkts så mycket som möjligt. År 1869 nedbrann sågen fullständigt, såsom redan tidigare omnämnts, men uppbyggdes omedelbart. Från 1871 förestods sågen av sågförvaltaren N. F. Nordman, för vilken bostad uppförts på den gamla tomten.

På 1870-talet synes bolagsskapet ej ha förlöpt utan missljud, och 1876 övertogs sågen helt och hållet av firman Petter Malm j:r, som genast företog en utvidgning av densamma genom att bygga en ny ram till de två äldre. Sedan fortsatte sågen sin verksamhet under firman Peter Malm j:r, tills den åter nedbrann 1893, och efter denna tid har någon ny såg ej uppförts i Keppo. Exporten av det sågade virket har alltid varit mödosam. Virket fördes under långa tider den två mil långa vågen vintertid med hundratals hästar, uppbådade från trakter vida omkring, till lastageplatserna på Munkgrundet och på Sandön, på vilket senare ställe också funnos uppfördt arbetarbaracker. Firman Peter Malm j.r kom dock i delo med Nykarleby stad, inom vars hamnområde inlastningen skedde, på grund av de debiterade avgifternas storlek och därför förlades år 1880 utskeppningen till Monäs sund med dess ideala hamnförhållanden, dit vägen ej var mycket längre. Efter tillkomsten av Jakobstads bibana fördes virket sedan 1888 per järnväg från Jeppo station, dit vägen från Keppo var 5 km, till hamnen i Jakobstad.

Då det är fråga om Keppo sågs historia, om ock så knapphändig, kan man icke underlåta att nämna namnet Levelius, ty här voro under mer än ett halvt sekel far, son och en kortare tid sonson, samt också en måg till den förstnämnde anställda som sågbokhållare och voro den lokala husbonden under den Bladh—Björkman—Lindqvistska epoken. Den äldsta med namnet var Peter (Pehr) Levelius. Han var född i Munsala 1742, inflyttade därifrån med ung hustru i början på 1770-talet; med honom följde också hans yngre broder Henrik, som blev krögare på Keppo såsom efterträdare till Adam Färdig, som dött. Han flyttade 1786 till Härmä, där ättlingar till honom ännu leva. Peter Levelius fortsatte sitt arbete som sågbokhållare till sin död år 1791, då hustrun med barnen flyttade till Oravais. Sonen Peter Gustav, född på Keppo 1773, var bokhållare 1802—1819, vilket senare år han dog. Han var gift med Anna Kristina Turdin, född i Nykarleby 1774 och död där som änka 1837. Hon hade tidigare varit gift med stadsnotarien Elias Magnus Roundell, med vilken hon hade en dotter Brita Capa, gift med Keppos senare ägare, handlanden Gustav Adolf Lindqvist i Nykarleby (se ovan). En sonson till Levelius, Gustav Ture, var också en tid på 1830-talet bokhållare på Keppo. Han blev senare sjöman och kapten. Det kan ytterligare tilläggas att den äldsta Levelius hade en dotter Anna Brita, född på Keppo 1771 och gift med Levelius efterträdare som bokhållare Elias Ringström, född 1759 i Stockholm. Han blev 1802 inspektor, medan svågern Pehr Gustav blev bokhållare. Ringström avled på sin post 1813.

Efter Petter Gustav Levelius var Johan Fredrik Reuter (f. 1783 i Råneå) bokhållare på Keppo. Han var gift med Gustava Elisabet von Essen, en faster till den blivande ägaren Otto von Essen. De kommo från Oravais 1820. År 1822 efterträddes Reuter av Thomas Reinius, och efter honom kom år 1827 T. V. Ljunggren, född i Kalmar.

Den nya ägaren av Keppo Otto von Essen synes till en början ensam ha skött om sågbokhållarskapet, men på 1850-talet uppträdde här en ung bokhållare Elias Roos, född i Kalajoki 1834, som här vann sin principals dotter Anna Ottilia von Essens hand och hjärta Hon var född i Euraåminne 8/2 1837. Giftermålet ägde rum 1/7 1856. De unga tu flyttade kort därpå till Nykarleby stad, där svärfadern sedan 1847 ägt gård, som han nu sålde åt de nygifta. Handlanden Elias Roos var sedan sågens ombud i Nykarleby.



Tullmjölkvarnen.

Den första som på Keppo tog initiativ till uppförande av en mjölkvarn var handlanden G. A. Lindqvist i Nykarleby, som år 1828 kommit i besittning av Keppo. En junidag 1831 uppgjordes av häradsrätten ett syneinstrument över den tilltänkta anläggningen. Av detta få vi veta, att kvarnen skulle uppföras på västra stranden av älven mittemot sågen och betjäna sig av samma damm, som för detta ändamål icke behövde höjas.

Synerätten lät avväga vattenfallet, som på en längd av 200 alnar från dammen utgjorde sju alnar, och stället befanns således vara »ett, av de fördelaktigaste lägenheter til qvarn-inrättningen».

Det beräknades att kvarnen med sina två par stenar under nio månader, under vilken tid den ansågs kunna vara i gång, skulle mala 2.700 tunnor i året. Då ett dylikt syneinstrument av olika orsaker kan ha sitt intresse intages det här in extenso.

År 1831, den 13. Junii instälde sig underskrifven Lagman och Häradshöfdinge jemte Nämndemännerne HäradsDomare Jacob Yrjas, Anders Back, Nils Rundt, Eric With, Michel Ruotinkoski, Michel Klåckars och Isac Lindblad å Keppo Hemman i NyCarleby Sockens Öfverjeppo för at i anledning af Handelsmannen Gustaf Adolf Lindqvists, såsom ägare till sagde hemman och dervid anlagde SågVerk, begäran och Härads Rättens vid sidst öfverståndit Vinter Ting i denne Socken den 13 de förvikne April vidtagne Beslut Syna och besiktiga ställe för en vatten Mjöl Qvarn, som Sökanden är sinnad under Tull rättighet anlägga med två par stenar uti den nedanför hemmanets Bohlstad varande Keppo Fors och NyCarleby Elf: och har stämning härom blifvit utfärdad och den 9 de sidstlidne Maji i Soknens Moder Kyrka kungjord, dymedelst närmaste grannar och de som gamla qvarnar här närmast hafva, blifvit jämte Sökanden til denna dag kallade at höras om de finna sig befogade til någre påminnelser emot denne inrättning.

Sedan HäradsSyneRätten sammanträdt, instälde sig Sökanden Handelsmannen G. A. Lindqvist, som förnyade dess vid Härads Rätten anmälde åstundan at utsyning til Qvarnstället måtte förrättas; Och som vid efterfrågan icke någon tilstädes var som härvid hade något at erindra; så begaf sig HäradsSyneRätten til det ställe, hvarest Sökanden är sinnad uppföra Qvarnen: detta stället befants på västra sidan om Elfven uti samma damm som SågOvarnen är anlagd, där en ränna redan af ålder var inrättad som innefattar tilräckelig vatten tilgång för Mjölqvarnen, utan den minsta förhöjning eller förändring af den för Sågen inrättade damm, deruti Sökanden jemväl förmälte sig icke vara sinnad göra ändring.

Syne Rätten lät af väga vattenfallet som på en längd af omtrent Tvåhundra alnar ifrån dammen utgör sju alnar och således et af de fördelaktigaste lägenheter til qvarn inrättningen.

De hvilka äro i tilfälle at begagna sig af denna Qvarninrättning utgöras af denne Sockens Munsala hela kapell Församling, Kyrkoby, Ytterjeppo, Öfverjeppo, Heikilä och Wuoskoski i denne soken belägne byars åboer, som, enligt af Syne Rätten innehafvade uppgifter ifrån Häradsskrifvare Contoiret, innefatta en folkmängd af omtrent TreTusende personer, såsom ock Alahärmä och Ylihärmä kapell Församlingars af Lappo Socken inbyggare, hvilkas Folkmängd med säkerhet kan beräknas til Tvåtusende personer, hvilka jemte förenämnde NyCarleby boer utgöra Femtusende som til förmalning tarfva åtminstone Femtontusende tunnor spannemål hvaraf en stor del väl kunna förmalas på NyCarleby Stads, Juthbacka, Haralds och Mölnars här i Soknen beflintelige Tull Mjöl Qvarnar, men deraf likväl ifrågavarande Qvarn skäligen kan påräkna det belopp af mäld som här nedanföre bestämmes.

I anseende til den högst fördelaktiga lägenheten och tilräckeliga tilgången på vatten pröfvades den tiltänkte Qvarnen kunna hållas i gång minst Nio månader af året, då de öfrige tre månader beräknas til reparationer och til äfventyrs inträffande vattenbrist eller öfversvämning; hvarjemte Härads Syne Rätten ansåg vid Qvarnen med två par stenar det ena paret af två och half och det andra af två och en fjärdedels alns diameter kunna förmalas Tio tunnor i dygnet och således årligen Tvåtusende Sjuhundrade Tunnor spannemål emot afgift af en kappa för tunnan.

När Synegången således var förrättad och Härads Syne Rätten åter intagit domsätet instälde sig Bruks Bokhållaren Matts Elenius och såsom ägare til et åttondedels Mantal af Jungarå Skatte hemman anmärkte, at såvida den uti Keppo Fors inrättade damm är bygd endast för Sågverkets gång, så förmodade han den icke böra användas til qvarn anläggning; äfvensom Elenius erindrade, at Krono Fullmägtig för Kampas närbelägne Rustmästare Boställe vore nödig såvida genom Qvarninrättningen vattnet kunde updämmas på Kampas boställes ofvanföre belägna ägor, hvarförutan Elenius ansåg vattenfallets afvägning hafva bordt ske af tilförordnad Landtmätare samt påstod för öfrigt at Sökanden måtte förbjudas upränsa den ofvanföre qvarn inrättningen varande Sippokari Fors hälst sådant skulle minska vattentilgången uti den andra grenen af NyCarleby Elf.

Emot alt detta anförde Sökanden, Handelsmannen Lindqvist, at då han hvarken påstått eller finner nödigt, at förändra eller höja dammen, så förfaller all fruktan, för vattnets updämning å Kampas ägor, och då hvarken Kampas eller Bokhållaren Elenius äro Qvarnägare, så ansåg sökanden, deras rätt härvid icke bero eller någon Krono fullmäktig tarfvas, och som Sökanden icke åstundar eller väkt någon fråga om Sippokari Fors upränsning så trodde han Elenii derom yttrade farhåga vara öfverflödig och förhastad; för öfrigt var härvid nu icke vidare at påminna än at Sökanden anhöll om Härads Syne Rätten utlåtande och tilstyrkan af Qvarn inrättningen; hvarföre och sedan vederbörande afträdt fattades häruti följande afsagde


Utlåtande:

Jemte det Härads Syne Rätten anser sig icke kunna hafva något afseende på de af Bruks Bokhållaren Elenins emot ifrågavarande Qvarninrättning nu gjorda anmärkningar, dertil han såsom hvarken ombud eller qvarnägare visat sig äga någon rättighet, finner Härads Syne Rätten för sin del skäligt tilstyrka denna Qvarnanläggning, hälst stället befinnes fördelaktigt utan ringaste förändring af den i forsen förut inrättade damm samt för öfrigt för ortens inbyggare nyttig och nödig och kan af den inflytande tullen erlägga full skatt då inrättningen verkställes med två par stenar til den storlek Sökanden föreslagit; dock äger Sökanden Handelsmannen Lindqvist at om fastställelse härutinnan såsom et oeconomie mål hos Herr Landshöfdingen i Länet sig anmäla och Dess närmare yttrande afvakta; Skolandes Härads Syne Rättens Skjuts och Arfvode af Sökanden gäldas enligt nedanstoende Räkning med 21 Rubel 63, kopek Silfver; Och äger den härmed missnöjde at sine påminnelser häremot skriftligen ingifva til Her Landshövdingen i Länet inom Trettio dagar härefter. År och dag föreskrifne

På Härads Syne Rättens vägnar
Chr. Sundius


Kvarnens livstid blev icke lång. Den 27/3 1837 nedbrann den fullständigt genom vådeld. Först efter det den nya ägaren av Keppo Otto von Essen trätt till, upptogs frågan om återuppbyggande av densamma. Den 7/7 1840 anställdes ny syn för en kvarn på den gamla platsen. Kvarnen var redan uppförd och av syneinstrumentet framgår, att den var gjord av furutimmer och 14 1/4 alnar lång, 14 7/8 alnar bred inom väggarna och 8 alnar hög, hjulhuset var 8 1/4 aln brett samt försett med två vattenrännor, »vilkas sänkning ifrån dammluckan till mitten under hjulen utgjorde tre och en halv aln». Dessutom säges vidare: »Sträckningen av den för vattnets ledande till qvarnhuset anbragta dambyggnaden utgjorde från qvarnens övre knut i rak riktning mot strömdraget sexton alnar, derifrån den, gående i sned riktning mot mitten av strömmen befanns vara Trettionio alnar. Vid detta ställe tog dambygnaden för att leda vatten till den gent emot mjölqvarnen på östra ågrenen befintliga Sågqvarnen, en sned riktning ned efter strömmen mot sistförmälda byggnad, vilken sträcka utgjorde trettioåtta alnar». Vid synen anmärkte bonden Erik Mattsson Lavast, att den tilltänkta dammbyggnaden blivit tre kvarter [1 kvarter= 1/4 fot= ca 15 cm] högre än tidigare, varav kunde hända att vattnet uppdämmes och förorsakar skada på hans ovanför belägna åkrar, samt anhöll att ägaren måtte åläggas nedriva sagda till byggnad och bibehålla, dammbyggnadens förra höjd. Med anledning härav förklarade sig sökanden von Essen villig, att i händelse genom stark vårflod de ifrågavarande åkrarna skulle översvämmas, ersätta skadan, samt jämväl fälla ned något av dammbyggnaden. Också nu skulle kvarnen utrustas med två par stenar med c:a 9 ½ kvarters diameter och beräknades nu malningsförmågan under 9 månader till 2.160 tunnor årligen. Kvarnen erhöll sitt vederbörliga tillstånd, och var sedan i verksamhet till början av 1900-talet, då den raserades. Stenarnas antal hade ökats till tre par och ett grynverk hade tillkommit. Den var vida anlitad och var i gång dygnet runt. Vid kvarnen fanns en laxpata, som under försommaren gav rikligt lax icke blott till eget behov, utan kunde årligen ett par hästforor med gravsaltad lax sändas till Vasa.



Oljeslageriet.

Otto von Essen var icke nöjd med sågen och kvarnen. Han ville ytterligare utnyttja vattenkraften vid Keppo fors. Det var denna gång fråga om ett oljeslageri, d. v. s. en fabrik för tillverkning av lin- och hampolja. Den 19/6 1851 besiktigades av häradsrätten det föreslagna stället i älven och den där redan befintliga fabriksbyggnaden. Storleken av denna var 11 alnar 8 tum lång, 13 alnar bred och 10 alnar hög med 5 alnar och 3 kvarter långt hjulhus. Oljeslageribyggnaden låg ett stycke nedanför sågen och på samma sida om älven som denna samt vid en djup bukt som älven bildar här och vilken bukt ännu bär namnet Oljekvarnviken. I mitten av älven lågo flere små holmar och till en av dessa fördes dammbyggnaden, vars ledning och beskaffenhet närmare framgår av nedanstående syneinstrument, som också detta intages in extenso:

År 1851, den 19 Junii inställde sig undertecknad Häradshöfding i Österbottens Medledels Nedre domsaga, jemte Nämndemännerne Johan Tollikko, Anders Keuckar, Jakob Högbacka, Johan Lassila, Erik Drakabacka, Eric Hentz och Johan Knutila å Keppo skattehemman i Öfverjeppo by af Nykarleby socken, för att i anledning av Herr Possessionaten Wälborne Otto von Essens hos Herr Gouverneuren öfver Länet gjorda ansökning om tillstånd att I Keppo forss af Nykarleby elf få anlägga ett vattenverk för tillverkning af lin- och hampolja, å sagda vattenverk och vattudraget anställa sådan Häradssyn i ämnet utkomne Författningar föreskrifva, Hafvandes vederbörande genom inom laga tid afkunnad stemning blifvit om terminen till denna förrättning underrättade, Wid ärendets företagande inställde sig sökanden Herr Possessionaten von Essen personligen samt Herr Krono Länsmannen, Expeditionsfogden Mauritz Christfrid Nordquist för att, enligt Herr Gouverneurens i Länet ordres af den 31 Maji innevarande år, iakttaga höga Kronans härvid beroende rätt och bästa.

Sedan Herr Possessionaten von Essen återhemtat sin förut gjorda anhållan och Krono Läns-mannen Nordquist förmält det han icke hade något emot ifrågakomne vattenverks anläggning att erinra samt någre Öfver- eller Under-byggare sig härvid icke infunnit så begaf sig SyneRättens Ordförande och Nämnd till anläggningsstället för att dera anställa besigtning i de delar ämnet, rörande författningar föreskrifva; och inhemtades dervid: att Oljeslageri byggnaden, som härförinnan blifvit uppförd å Sökandens mark är 11 alnar 8 tum lång, 13 alnar bred och 10 alnar hög med 5 alnar 3 qvarter långt hjulhus, samt 31 alnar från nedre lugn vattnet: att till erhållande af nödigt drifvatten till verket, en i sned riktning mot strömfallet gående damm är inrättad, sträckande sig 21 alnar i längd öfver vattnet och 30 alnar under vattnet till en i forssen belägen holme, att till vattnets ledande till vattenhjulet finnes en längs med stranden uppförd 16 alnar lång 4 alnar bred och 2 ½ alnar djup vattenränna, att elfven, som är mycket bred och hvars stränder äro branta och höglända, på ömse sidor omgifves af sökandens ägande Keppo hemmans åkrar och ängar. Till betäckande af den höjd hvartill vattnet ofvanom forssen får uppdämmas, in höggs ett märke uti en jordfast sten, belägen 24 alnar ofvanom olje slageribyggnaden 1. aln 15 tum nedanom dess spets. Som antecknades; dera SyneRätten sammanträdde åter å Keppo Hemman, Och som dervid något vidare icke anfördes, så fingo vederbörande utstiga, medan i Rätten öfverlades till följande Betänkande:

Härads SyneRätten har tagit detta ärende i öfvervägande; Och alldenstund SyneRätten genom den å, anläggningsstället anställde besigtning, funnit, att någon skada genom ifrågakomne vattenverk icke tillskyndas vattendraget omgifvande ägor fördenskull och då ett slikt verk är gagneligt för landet finner SyneRätten för sin del skäligt tillstyrka det må Sökanden Herr Otto von Essen tillåtas att, å nämnde af honom inrättade Oljeslageri, få tillverka lin- och hamp-olja; likväl med iakttagande af de under synegången bestämnde dämnings vilkor. Dock öfverlemnas detta ärende till Herr Gouverneurens öfver Länet slutliga åtgörande, hvarföre Sökanden äger, med bifogande af delta Instrument och öfrige till saken hörande Handlingar, hos Herr Gouverneuren sin ansökning vidare fullfölja, I öfrigt kännes Sökanden skyldig att gälda Ordförandens och Nämndens arvode, enligt nedanstående räkning, med tillhopa 20 RubeI 61 kopek silfver. Som afsades. Ort och tid förutskrifne.

På Härads Rättens vägnar:
N, M, Barck.


Verket var sedan i gång till 1880, då det nedbrann och icke uppfördes ånyo. I samband med denna fabrik har också en benkvarn varit i verksamhet.



Yllespinneriet.

På den förra sågens tomt uppförde fabrikör Grönlund ett yllespinneri, som började sin verksamhet hösten 1900. Dess firmanamn var först »Hugo Grönlunds yllespinneri», men ändrades ett par år senare, sedan väveriet tillkommit, till Jeppo Klädesfabrik.

Fabriken var uppförd i två våningar (se bilden) och sysselsatte c:a 50 arbetare. I fabriken framställdes dam- och herrtyger, sängfiltar, schalar och garn. Fabriken hade redan från början så god framgång, att man så gott som omedelbart kunde övergå till två skiften. Men motgångar inträffade också. Våren 1902 förstörde de stora ismassorna dammbyggnaden ända till grunden, varvid turbinverket och en del av fabriken voro nära att rasa. Samma år i juni påbörjades byggandet av en ny damm, som blev färdig till följande års vårflöde. I april 1909 uppstod eldsvåda mitt på dagen och fabriken nedbrann till grunden. Fabriken var då väl upparbetad. Verksamheten flyttade sedan, såsom redan i det föregående nämnts, till Seinäjoki.


Jeppo klädesfabrik på Keppo.
Jeppo klädesfabrik på Keppo.


Om äganderätten till forsen hade i 8—9 års tid förts process med staten, men år 1909 tilldömde Senaten den åt herr Grönlund, som, såsom också på annat ställe omnämnts, sålde nämnda äganderätt åt staten år 1911.




Källor.

Landsarkivet i Vasa. Länslantmäteriet i Vasa. Häradsskrivararkivet i Nykarleby. Kyrkoarkiven i Nykarleby och Jeppo. Handlingar på Keppo gård.


Tryckta källor:

Backman, Wold: Bidrag till kännedom om det rikssvenska inslaget i Nykarleby stads befolkning på 1700- och förra hälften av 1800-talet. Gen. Samf. årsskrift XIV—XV.

Björkenheim, Carl Gustaf: Släkten Björkman från Vermland. Helsingfors 1913.

Hedman, Karl: Släkten Bladh. Ark. för svenska Österbotten. Band I, sid. 278.

Karsten, T. E.: Svensk bygd i Österbotten. Del I. Helsingfors 1921.

Österbottens svenska, lantbrukssällskaps sjuttonde årsbok 1920.

Viktor Schauman: Keppo gård i Tidskrift för Finlands Svenska Lantmän 1924.

Ett par Sydösterbottniska ayrshireavelscentra i tidskriften Finlands Ayrshireboskap, 1934.


Personliga meddelanden
:

Pastor Yngve Bäck, överingenjör G. M. von Essen, agrolog Sigurd Finnilä, direktör Hugo Grönlund, lektor Hugo Lagström, doktor Oscar Nikula, forstmästaren Hugo Roos, possesionaten Viktor Schauman och fru Ragni Schauman, lektor J. E. Sjöblad, folkskollärare K. V. Åkerblom. Till vilka jag får uttala mitt hjärtliga tack.

Bilderna av Bengt Magnus Björkman, hustrun Ulrika Magdalena och Lars Magnus Björkenheim äro hämtade ur Carl Gustaf Björkenheims arbeten Släkten Björkman från Vermland.



Woldemar Backman (1944) Keppo gård.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.
(Inf. 2006-09-07.)