|
Såg
och mjölkvarn i Keppo.
[För pekaren över bilden för att se den kolorerad av Peter Gullback 2020-05-17.]
Sågen, som på
1760- och 1770-talen ägts av Johan Bladh, synes efter dennes död en
tid ha övertagits av ett konsortium i Nykarleby, ty i 1787 års jordabok
finnes antecknat, att sågen äges av »hovrättsadvokaten Reinhold
Vilhelm Backman och medintressenter». Backman var denna tid handlande
i Nykarleby han var född 1724 i Vasa och dog i Nykarleby 1787. Sågen
kom sedan jämte hemmanet i B. M. Björkmans hand. Under slutet av
den lindqvistska tiden synes sågrörelsen helt och hållet ha legat
nere ty under tiden, 1835—1838 finns i mantalslängden icke upptagen
en enda till sågpersonalen hörande person, i motsats till vad tidigare
varit fallet.
Efter det Otto von Essen övertagit Keppo och därmed
sågen, föreligger närmare uppgifter om densammas verksamhet. Genom
välvilligt meddelande av doktor Oscar Nikula, som för närvarande
är sysselsatt, med att skriva det malmska husets historia, kunna, följande
detaljer anföras. Peter
Malm junior i Jakobstad intogs som bolagsman i sågen år 1840.
Malm finansierade företaget och köpte de färdiga produkterna. Otto
von Essen var såginspektor och skötte om inköpen av sågtimmer.
Sågen hade vid denna tid rätt att såga tvåtusen stockar
årligen.
En ombyggnad av sågen ägde rum 1845. Från
denna tid delades de färdiga produkterna mellan de båda sågägarna,
och var och en av dem skötte själv om försäljningen av sina
plankor. Under 1860-talet översteg produktionen årligen tiotusen stockar.
Under Krimkriget hade verksamheten vid sågen inskränkts så mycket
som möjligt. År 1869 nedbrann sågen fullständigt, såsom
redan tidigare omnämnts, men uppbyggdes omedelbart. Från 1871 förestods
sågen av sågförvaltaren N. F. Nordman, för vilken
bostad uppförts på den gamla tomten.
På 1870-talet synes
bolagsskapet ej ha förlöpt utan missljud, och 1876 övertogs sågen
helt och hållet av firman Petter Malm j:r, som genast företog en utvidgning
av densamma genom att bygga en ny ram till de två äldre. Sedan fortsatte
sågen sin verksamhet under firman Peter Malm j:r, tills den åter nedbrann
1893, och efter denna tid har någon ny såg ej uppförts i Keppo.
Exporten av det sågade virket har alltid varit mödosam. Virket fördes
under långa tider den två mil långa vågen vintertid med
hundratals hästar, uppbådade från trakter vida omkring, till
lastageplatserna på Munkgrundet
och på Sandön, på vilket senare ställe också funnos
uppfördt arbetarbaracker. Firman Peter Malm j.r kom dock i delo med Nykarleby
stad, inom vars hamnområde inlastningen skedde, på grund av de debiterade
avgifternas storlek och därför förlades år 1880 utskeppningen
till Monäs sund med dess ideala hamnförhållanden, dit vägen
ej var mycket längre. Efter tillkomsten av Jakobstads bibana fördes
virket sedan 1888 per järnväg från Jeppo station, dit vägen
från Keppo var 5 km, till hamnen i Jakobstad.
Då det är
fråga om Keppo sågs historia, om ock så knapphändig, kan
man icke underlåta att nämna namnet Levelius, ty här voro
under mer än ett halvt sekel far, son och en kortare tid sonson, samt också
en måg till den förstnämnde anställda som sågbokhållare
och voro den lokala husbonden under den Bladh—Björkman—Lindqvistska
epoken. Den äldsta med namnet var Peter (Pehr) Levelius. Han var född
i Munsala 1742, inflyttade därifrån med ung hustru i början på
1770-talet; med honom följde också hans yngre broder Henrik,
som blev krögare på Keppo såsom efterträdare till Adam Färdig,
som dött. Han flyttade 1786 till Härmä, där ättlingar
till honom ännu leva. Peter Levelius fortsatte sitt arbete som sågbokhållare
till sin död år 1791, då hustrun med barnen flyttade till Oravais.
Sonen Peter Gustav, född på Keppo 1773, var bokhållare 1802—1819,
vilket senare år han dog. Han var gift med Anna Kristina Turdin,
född i Nykarleby 1774 och död där som änka 1837. Hon hade
tidigare varit gift med stadsnotarien Elias Magnus Roundell, med vilken
hon hade en dotter Brita Capa, gift med Keppos senare ägare, handlanden
Gustav Adolf Lindqvist i Nykarleby (se ovan). En
sonson till Levelius, Gustav Ture, var också en tid på 1830-talet
bokhållare på Keppo. Han blev senare sjöman och kapten. Det kan
ytterligare tilläggas att den äldsta Levelius hade en dotter Anna
Brita, född på Keppo 1771 och gift med Levelius efterträdare
som bokhållare Elias Ringström, född 1759 i Stockholm.
Han blev 1802 inspektor, medan svågern Pehr Gustav blev bokhållare.
Ringström avled på sin post 1813.
Efter Petter Gustav Levelius
var Johan Fredrik Reuter (f. 1783 i Råneå) bokhållare
på Keppo. Han var gift med Gustava Elisabet von Essen, en faster
till den blivande ägaren Otto von Essen. De kommo från Oravais 1820.
År 1822 efterträddes Reuter av Thomas Reinius, och efter honom
kom år 1827 T. V. Ljunggren, född i Kalmar.
Den
nya ägaren av Keppo Otto von Essen synes till en början ensam ha skött
om sågbokhållarskapet, men på 1850-talet uppträdde här
en ung bokhållare Elias
Roos, född i Kalajoki 1834, som här vann sin principals dotter Anna Ottilia von Essens hand och hjärta. Hon var född i Euraåminne
8/2 1837. Giftermålet ägde rum 1/7 1856. De unga tu flyttade kort därpå
till Nykarleby stad, där svärfadern sedan 1847 ägt gård,
som han nu sålde åt de nygifta. Handlanden Elias Roos var sedan sågens
ombud i Nykarleby. [Några ord i Hufvudstadsbladet 1875.]
Tullmjölkvarnen.
Den
första som på Keppo tog initiativ till uppförande av en mjölkvarn
var handlanden G. A. Lindqvist i Nykarleby, som år 1828 kommit i besittning
av Keppo. En junidag 1831 uppgjordes av häradsrätten ett syneinstrument
över den tilltänkta anläggningen. Av detta få vi veta, att
kvarnen skulle uppföras på västra stranden av älven mittemot
sågen och betjäna sig av samma damm, som för detta ändamål
icke behövde höjas.
Synerätten lät avväga vattenfallet,
som på en längd av 200 alnar från dammen utgjorde sju alnar,
och stället befanns således vara »ett, av de fördelaktigaste
lägenheter til qvarn-inrättningen».
Det beräknades
att kvarnen med sina två par stenar under nio månader, under vilken
tid den ansågs kunna vara i gång, skulle mala 2.700 tunnor i året.
Då ett dylikt syneinstrument av olika orsaker kan ha sitt intresse intages
det här in extenso.
År 1831, den 13.
Junii instälde sig underskrifven Lagman och Häradshöfdinge jemte
Nämndemännerne HäradsDomare Jacob Yrjas, Anders Back, Nils Rundt,
Eric With, Michel Ruotinkoski, Michel Klåckars och Isac Lindblad å
Keppo Hemman i NyCarleby Sockens Öfverjeppo för at i anledning af Handelsmannen
Gustaf Adolf Lindqvists, såsom ägare till sagde hemman och dervid anlagde
SågVerk, begäran och Härads Rättens vid sidst öfverståndit
Vinter Ting i denne Socken den 13 de förvikne April vidtagne Beslut Syna
och besiktiga ställe för en vatten Mjöl Qvarn, som Sökanden
är sinnad under Tull rättighet anlägga med två par stenar
uti den nedanför hemmanets Bohlstad varande Keppo Fors och NyCarleby Elf:
och har stämning härom blifvit utfärdad och den 9 de sidstlidne
Maji i Soknens Moder Kyrka kungjord, dymedelst närmaste grannar och de som
gamla qvarnar här närmast hafva, blifvit jämte Sökanden til
denna dag kallade at höras om de finna sig befogade til någre påminnelser
emot denne inrättning.
Sedan HäradsSyneRätten sammanträdt,
instälde sig Sökanden Handelsmannen G. A. Lindqvist, som förnyade
dess vid Härads Rätten anmälde åstundan at utsyning til Qvarnstället
måtte förrättas; Och som vid efterfrågan icke någon
tilstädes var som härvid hade något at erindra; så begaf
sig HäradsSyneRätten til det ställe, hvarest Sökanden är
sinnad uppföra Qvarnen: detta stället befants på västra sidan
om Elfven uti samma damm som SågOvarnen är anlagd, där en ränna
redan af ålder var inrättad som innefattar tilräckelig vatten
tilgång för Mjölqvarnen, utan den minsta förhöjning
eller förändring af den för Sågen inrättade damm, deruti
Sökanden jemväl förmälte sig icke vara sinnad göra ändring.
Syne
Rätten lät af väga vattenfallet som på en längd af omtrent
Tvåhundra alnar ifrån dammen utgör sju alnar och således
et af de fördelaktigaste lägenheter til qvarn inrättningen.
De
hvilka äro i tilfälle at begagna sig af denna Qvarninrättning utgöras
af denne Sockens Munsala hela kapell Församling, Kyrkoby, Ytterjeppo, Öfverjeppo,
Heikilä och Wuoskoski i denne soken belägne byars åboer, som,
enligt af Syne Rätten innehafvade uppgifter ifrån Häradsskrifvare
Contoiret, innefatta en folkmängd af omtrent TreTusende personer, såsom
ock Alahärmä och Ylihärmä kapell Församlingars af Lappo
Socken inbyggare, hvilkas Folkmängd med säkerhet kan beräknas til
Tvåtusende personer, hvilka jemte förenämnde NyCarleby boer utgöra
Femtusende som til förmalning tarfva åtminstone Femtontusende tunnor
spannemål hvaraf en stor del väl kunna förmalas på NyCarleby
Stads, Juthbacka, Haralds och Mölnars här i Soknen beflintelige Tull
Mjöl Qvarnar, men deraf likväl ifrågavarande Qvarn skäligen
kan påräkna det belopp af mäld som här nedanföre bestämmes.
I
anseende til den högst fördelaktiga lägenheten och tilräckeliga
tilgången på vatten pröfvades den tiltänkte Qvarnen kunna
hållas i gång minst Nio månader af året, då de öfrige
tre månader beräknas til reparationer och til äfventyrs inträffande
vattenbrist eller öfversvämning; hvarjemte Härads Syne Rätten
ansåg vid Qvarnen med två par stenar det ena paret af två och
half och det andra af två och en fjärdedels alns diameter kunna förmalas
Tio tunnor i dygnet och således årligen Tvåtusende Sjuhundrade
Tunnor spannemål emot afgift af en kappa för tunnan.
När
Synegången således var förrättad och Härads Syne Rätten
åter intagit domsätet instälde sig Bruks Bokhållaren Matts
Elenius och såsom ägare til et åttondedels Mantal af Jungarå
Skatte hemman anmärkte, at såvida den uti Keppo Fors inrättade
damm är bygd endast för Sågverkets gång, så förmodade
han den icke böra användas til qvarn anläggning; äfvensom
Elenius erindrade, at Krono Fullmägtig för Kampas närbelägne
Rustmästare Boställe vore nödig såvida genom Qvarninrättningen
vattnet kunde updämmas på Kampas boställes ofvanföre belägna
ägor, hvarförutan Elenius ansåg vattenfallets afvägning hafva
bordt ske af tilförordnad Landtmätare samt påstod för öfrigt
at Sökanden måtte förbjudas upränsa den ofvanföre qvarn
inrättningen varande Sippokari Fors hälst sådant skulle minska
vattentilgången uti den andra grenen af NyCarleby Elf.
Emot alt detta
anförde Sökanden, Handelsmannen Lindqvist, at då han hvarken påstått
eller finner nödigt, at förändra eller höja dammen, så
förfaller all fruktan, för vattnets updämning å Kampas ägor,
och då hvarken Kampas eller Bokhållaren Elenius äro Qvarnägare,
så ansåg sökanden, deras rätt härvid icke bero eller
någon Krono fullmäktig tarfvas, och som Sökanden icke åstundar
eller väkt någon fråga om Sippokari Fors upränsning så
trodde han Elenii derom yttrade farhåga vara öfverflödig och förhastad;
för öfrigt var härvid nu icke vidare at påminna än at
Sökanden anhöll om Härads Syne Rätten utlåtande och
tilstyrkan af Qvarn inrättningen; hvarföre och sedan vederbörande
afträdt fattades häruti följande afsagde
Utlåtande:
Jemte
det Härads Syne Rätten anser sig icke kunna hafva något afseende
på de af Bruks Bokhållaren Elenins emot ifrågavarande Qvarninrättning
nu gjorda anmärkningar, dertil han såsom hvarken ombud eller qvarnägare
visat sig äga någon rättighet, finner Härads Syne Rätten
för sin del skäligt tilstyrka denna Qvarnanläggning, hälst
stället befinnes fördelaktigt utan ringaste förändring af
den i forsen förut inrättade damm samt för öfrigt för
ortens inbyggare nyttig och nödig och kan af den inflytande tullen erlägga
full skatt då inrättningen verkställes med två par stenar
til den storlek Sökanden föreslagit; dock äger Sökanden Handelsmannen
Lindqvist at om fastställelse härutinnan såsom et oeconomie mål
hos Herr Landshöfdingen i Länet sig anmäla och Dess närmare
yttrande afvakta; Skolandes Härads Syne Rättens Skjuts och Arfvode af
Sökanden gäldas enligt nedanstoende Räkning med 21 Rubel 63, kopek
Silfver; Och äger den härmed missnöjde at sine påminnelser
häremot skriftligen ingifva til Her Landshövdingen i Länet inom
Trettio dagar härefter. År och dag föreskrifne
På
Härads Syne Rättens vägnar
Chr. Sundius
Kvarnens
livstid blev icke lång. Den 27/3 1837 nedbrann den fullständigt genom
vådeld. Först efter det den nya ägaren av Keppo Otto von Essen
trätt till, upptogs frågan om återuppbyggande av densamma. Den
7/7 1840 anställdes ny syn för en kvarn på den gamla platsen.
Kvarnen var redan uppförd och av syneinstrumentet framgår, att den
var gjord av furutimmer och 14 1/4 alnar lång, 14 7/8 alnar bred
inom väggarna och 8 alnar hög, hjulhuset var 8 1/4 aln brett samt
försett med två vattenrännor, »vilkas sänkning ifrån
dammluckan till mitten under hjulen utgjorde tre och en halv aln». Dessutom
säges vidare: »Sträckningen av den för vattnets ledande till
qvarnhuset anbragta dambyggnaden utgjorde från qvarnens övre knut i
rak riktning mot strömdraget sexton alnar, derifrån den, gående
i sned riktning mot mitten av strömmen befanns vara Trettionio alnar. Vid
detta ställe tog dambygnaden för att leda vatten till den gent emot
mjölqvarnen på östra ågrenen befintliga Sågqvarnen,
en sned riktning ned efter strömmen mot sistförmälda byggnad, vilken
sträcka utgjorde trettioåtta alnar». Vid synen anmärkte
bonden Erik Mattsson Lavast, att den tilltänkta dammbyggnaden blivit
tre kvarter [1 kvarter= 1/4 fot= ca 15 cm] högre än tidigare, varav
kunde hända att vattnet uppdämmes och förorsakar skada på
hans ovanför belägna åkrar, samt anhöll att ägaren måtte
åläggas nedriva sagda till byggnad och bibehålla, dammbyggnadens
förra höjd. Med anledning härav förklarade sig sökanden
von Essen villig, att i händelse genom stark vårflod de ifrågavarande
åkrarna skulle översvämmas, ersätta skadan, samt jämväl
fälla ned något av dammbyggnaden. Också nu skulle kvarnen utrustas
med två par stenar med c:a 9 ½ kvarters diameter och beräknades
nu malningsförmågan under 9 månader till 2.160 tunnor årligen.
Kvarnen erhöll sitt vederbörliga tillstånd, och var sedan i verksamhet
till början av 1900-talet, då den raserades. Stenarnas antal hade ökats
till tre par och ett grynverk hade tillkommit. Den var vida anlitad och var i
gång dygnet runt. Vid kvarnen fanns en laxpata, som under försommaren
gav rikligt lax icke blott till eget behov, utan kunde årligen ett par hästforor
med gravsaltad lax sändas till Vasa.
Oljeslageriet.
Otto
von Essen var icke nöjd med sågen och kvarnen. Han ville ytterligare
utnyttja vattenkraften vid Keppo fors. Det var denna gång fråga om
ett oljeslageri, d. v. s. en fabrik för tillverkning av lin- och
hampolja. Den 19/6 1851 besiktigades av häradsrätten det föreslagna
stället i älven och den där redan befintliga fabriksbyggnaden.
Storleken av denna var 11 alnar 8 tum lång, 13 alnar bred och 10 alnar hög
med 5 alnar och 3 kvarter långt hjulhus. Oljeslageribyggnaden låg
ett stycke nedanför sågen och på samma sida om älven som
denna samt vid en djup bukt som älven bildar här och vilken bukt ännu
bär namnet Oljekvarnviken. I mitten av älven lågo flere
små holmar och till en av dessa fördes dammbyggnaden, vars ledning
och beskaffenhet närmare framgår av nedanstående syneinstrument,
som också detta intages in extenso:
År
1851, den 19 Junii inställde sig undertecknad Häradshöfding i Österbottens
Medledels Nedre domsaga, jemte Nämndemännerne Johan Tollikko, Anders
Keuckar, Jakob Högbacka, Johan Lassila, Erik Drakabacka, Eric Hentz och Johan
Knutila å Keppo skattehemman i Öfverjeppo by af Nykarleby socken, för
att i anledning av Herr Possessionaten Wälborne Otto von Essens hos Herr
Gouverneuren öfver Länet gjorda ansökning om tillstånd att
I Keppo forss af Nykarleby elf få anlägga ett vattenverk för tillverkning
af lin- och hampolja, å sagda vattenverk och vattudraget anställa sådan
Häradssyn i ämnet utkomne Författningar föreskrifva, Hafvandes
vederbörande genom inom laga tid afkunnad stemning blifvit om terminen till
denna förrättning underrättade, Wid ärendets företagande
inställde sig sökanden Herr Possessionaten von Essen personligen samt
Herr Krono Länsmannen, Expeditionsfogden Mauritz Christfrid Nordquist för
att, enligt Herr Gouverneurens i Länet ordres af den 31 Maji innevarande
år, iakttaga höga Kronans härvid beroende rätt och bästa.
Sedan
Herr Possessionaten von Essen återhemtat sin förut gjorda anhållan
och Krono Läns-mannen Nordquist förmält det han icke hade något
emot ifrågakomne vattenverks anläggning att erinra samt någre
Öfver- eller Under-byggare sig härvid icke infunnit så begaf sig
SyneRättens Ordförande och Nämnd till anläggningsstället
för att dera anställa besigtning i de delar ämnet, rörande
författningar föreskrifva; och inhemtades dervid: att Oljeslageri byggnaden,
som härförinnan blifvit uppförd å Sökandens mark är
11 alnar 8 tum lång, 13 alnar bred och 10 alnar hög med 5 alnar 3 qvarter
långt hjulhus, samt 31 alnar från nedre lugn vattnet: att till erhållande
af nödigt drifvatten till verket, en i sned riktning mot strömfallet
gående damm är inrättad, sträckande sig 21 alnar i längd
öfver vattnet och 30 alnar under vattnet till en i forssen belägen holme,
att till vattnets ledande till vattenhjulet finnes en längs med stranden
uppförd 16 alnar lång 4 alnar bred och 2 ½ alnar djup vattenränna,
att elfven, som är mycket bred och hvars stränder äro branta och
höglända, på ömse sidor omgifves af sökandens ägande
Keppo hemmans åkrar och ängar. Till betäckande af den höjd
hvartill vattnet ofvanom forssen får uppdämmas, in höggs ett märke
uti en jordfast sten, belägen 24 alnar ofvanom olje slageribyggnaden 1. aln
15 tum nedanom dess spets. Som antecknades; dera SyneRätten sammanträdde
åter å Keppo Hemman, Och som dervid något vidare icke anfördes,
så fingo vederbörande utstiga, medan i Rätten öfverlades
till följande Betänkande:
Härads SyneRätten har tagit
detta ärende i öfvervägande; Och alldenstund SyneRätten genom
den å, anläggningsstället anställde besigtning, funnit, att
någon skada genom ifrågakomne vattenverk icke tillskyndas vattendraget
omgifvande ägor fördenskull och då ett slikt verk är gagneligt
för landet finner SyneRätten för sin del skäligt tillstyrka
det må Sökanden Herr Otto von Essen tillåtas att, å nämnde
af honom inrättade Oljeslageri, få tillverka lin- och hamp-olja; likväl
med iakttagande af de under synegången bestämnde dämnings vilkor.
Dock öfverlemnas detta ärende till Herr Gouverneurens öfver Länet
slutliga åtgörande, hvarföre Sökanden äger, med bifogande
af delta Instrument och öfrige till saken hörande Handlingar, hos Herr
Gouverneuren sin ansökning vidare fullfölja, I öfrigt kännes
Sökanden skyldig att gälda Ordförandens och Nämndens arvode,
enligt nedanstående räkning, med tillhopa 20 RubeI 61 kopek silfver.
Som afsades. Ort och tid förutskrifne.
På Härads
Rättens vägnar:
N, M, Barck.
Verket
var sedan i gång till 1880, då det nedbrann och icke uppfördes
ånyo. I samband med denna fabrik har också en benkvarn varit i verksamhet.
Yllespinneriet.
På
den förra sågens tomt uppförde fabrikör Grönlund ett
yllespinneri, som började sin verksamhet hösten 1900. Dess firmanamn
var först »Hugo Grönlunds yllespinneri», men ändrades
ett par år senare, sedan väveriet tillkommit, till Jeppo Klädesfabrik.
Fabriken
var uppförd i två våningar (se bilden) och sysselsatte c:a 50
arbetare. I fabriken framställdes dam- och herrtyger, sängfiltar, schalar
och garn. Fabriken hade redan från början så god framgång,
att man så gott som omedelbart kunde övergå till två skiften.
Men motgångar inträffade också. Våren 1902 förstörde
de stora ismassorna dammbyggnaden ända till grunden, varvid turbinverket
och en del av fabriken voro nära att rasa. Samma år i juni påbörjades
byggandet av en ny damm, som blev färdig till följande års vårflöde.
I april 1909 uppstod eldsvåda mitt på dagen och fabriken nedbrann
till grunden. Fabriken var då väl upparbetad. Verksamheten flyttade
sedan, såsom redan i det föregående
nämnts, till Seinäjoki.
Jeppo
klädesfabrik på Keppo. |
Om äganderätten
till forsen hade i 8—9 års tid förts process med staten, men år
1909 tilldömde Senaten den åt herr Grönlund, som, såsom
också på annat ställe omnämnts, sålde nämnda
äganderätt åt staten år 1911.
Källor.
Landsarkivet
i Vasa. Länslantmäteriet i Vasa. Häradsskrivararkivet i Nykarleby.
Kyrkoarkiven i Nykarleby och Jeppo. Handlingar på Keppo gård.
Tryckta
källor:
Backman, Wold: Bidrag
till kännedom om det rikssvenska inslaget i Nykarleby stads befolkning på
1700- och förra hälften av 1800-talet. Gen. Samf. årsskrift
XIV—XV.
Björkenheim, Carl Gustaf: Släkten Björkman
från Vermland. Helsingfors 1913.
Hedman, Karl: Släkten
Bladh. Ark. för svenska Österbotten. Band I, sid. 278.
Karsten,
T. E.: Svensk bygd i Österbotten. Del I. Helsingfors 1921.
Österbottens
svenska, lantbrukssällskaps sjuttonde årsbok 1920.
Viktor
Schauman: Keppo gård i Tidskrift för Finlands Svenska Lantmän
1924.
Ett par Sydösterbottniska ayrshireavelscentra i tidskriften
Finlands Ayrshireboskap, 1934.
Personliga meddelanden:
Pastor Yngve Bäck, överingenjör G. M. von
Essen, agrolog Sigurd Finnilä, direktör Hugo Grönlund,
lektor Hugo Lagström, doktor Oscar Nikula, forstmästaren Hugo Roos, possesionaten Viktor Schauman och fru Ragni Schauman,
lektor J. E. Sjöblad, folkskollärare K. V. Åkerblom.
Till vilka jag får uttala mitt hjärtliga tack.
Bilderna av Bengt
Magnus Björkman, hustrun Ulrika Magdalena och Lars Magnus Björkenheim
äro hämtade ur Carl Gustaf Björkenheims arbeten Släkten
Björkman från Vermland.
|