Soldattorp, soldater jämte deras efterkommande i Nykarleby landskommun av Woldemar Backman

Kap. IV

Sammandrag av föregående kapitel.

Soldatnamnen.

Som bekant var det på 1700-talet en rätt ovanlig sak, att menige man på landsorten bestod sig med ett särskilt familjenamn. Men en soldat måste ha sitt eget namn och detta fick han genast han blev antagen som ordinarie soldat, men icke som vargeringsman. Hade han mot ovanligheten ett familjenamn tidigare, dugde dock icke detta. När t. ex. vargeringsmännen Mickel Blanck och Nils Björnfot, båda rikssvenskar, avancerade till soldater, fick den förra tillnamnet Krigsman och den senare Blink, därför att deras företrädare på torpen haft dessa namn. Det synes åtminstone i Nykarleby ha varit fallet att tillträdaren av ett torp ofta också fick övertaga företrädarens namn. Så finna vi t. ex. i Torp 133, att alla hette Blåman, i Torp 137 funnos fyra efter varandra med namnet Kiäx och likaså på Torp 139 fyra med namnet Klift. Man kunde först tro, att dessa med samma namn skulle stå i något släktskapsförhållande till varandra, men man kom snart underfund med, att en dylik uppfattning var fullkomligt felaktig.

Icke heller soldaternas söner, när de följde i fädernas fotspår, finge behålla faderns namn. Sålunda fick korpral Bergmans son namnet Stadig, soldaten Kiäx son namnet Blåman, soldaten Hurtigs son namnet Bastion och av soldaten Nyboms söner fick den ena namnet Vill, den andra Blom. Det är endast i två fall faderns namn går över på sonen, i det Matts Frimodigs son Henrik också heter Frimodig, likaså erhåller Arvid Villmans son Jakob namnet Villman. Då en soldat bytte torp inom samma korpralskap, bibehöll han sitt första namn, men flyttade han till en annan kommun, fick han i regel övertaga företrädarens namn. När sålunda drängen Mickel Henrikson Bjon blir soldat i Ytterjeppo får han företrädarens namn, Villman, men då han något senare transporteras till Härma får han där namnet Vendelin, efter Johan Vendelin, som innehade torpet före honom, vilket namn han (och hans efterkommande) sedan bibehöll efter avskedandet från krigstjänsten, då han slog sig ned som smed på Nygård i Nykarleby.

Att denna något lättsinniga behandling av namnfrågan skall vålla släktforskaren vissa svårigheter, är självfallet.

Vad de enskilda namnen beträffar äro många hämtade från krigsarsenalen eller påminna på något sätt om krigarens yrke. Sålunda ha vi i det föregående stött på namnen Bastion, Carbin, Dunder, Klinga, Kempe, Krigsman, Sabel, Svärd. Värn. I grannkommunen Munsala påträffa vi namnen Bajonett, Canon, Flinta, Kruthorn, Kula, Patron, Pistol, Signal. Många namn äro egenskaper, lämpade för en soldat, såsom Flinck, Frimodig, Frisk, Hurtig, Rapp, Stadig, Tapper. Eller hänsyftar den på någon kroppslig egenskap såsom Stor, Storman, Skön. Men man har utsträckt valet av namn också till andra områden och sålunda hämtat dessa både från växtriket (Asp, Ek, Gran, Tulpan) och djurriket (Bi, Lo, Trast, Tupp). Dock har man också varit nödgad gripa till vanliga borgerliga namn, såsom Friman, Rönnquist, Smedman m. fl. samt också enligt tidens namnbildningssed tillgripit namn, slutande på -lin, såsom Wargelin, Wendelin, Tammelin. Stundom är efterträdarens på torpet namn en förkortning av företrädarens: Fri—Friman, Vill—Villman, Å—Åman, Bast—Bastion, Strömsjö—Sjö, Bohm—Nybohm.

Namnen äro i c:a 44 % enstaviga och i 47 % tvåstaviga och endast i 9 % trestaviga.

Soldaternas födelseort.

Man kunde ha väntat, att av soldaterna i Nykarleby majoriteten skulle varit hemma därifrån, ty kommunen var ju nog tillräckligt stor för att inom sina gränser kunna uppbringa de 26 unga män, som erfordrades. Men så var icke fallet. Det var endast en bråkdel, som hade Nykarleby som födelseort. Födelseorten är dock bekant, såsom synes av nedanstående tablå, endast hos 114, medan den är okänd hos 61, men man har skäl att tro, att de flesta — kanhända alla — av de senare icke hade sin hemort i Nykarleby. Om vi endast räkna med dem, vars hemort är säker, skulle endast 20 % varit nykarlebybor, medan 21 % varit hemma från olika områden i Sverge och 13 från Munsala. För övrigt hänvisas till tablån.

Varför var deltagandet från hemkommunen så ringa? Var krigaryrket för dem icke lockande? Var deras kroppsliga utveckling underhaltig? Föredrogo de att hellre taga anställning i främmande kommuner? På dessa frågor kan jag ej lämna något svar. [Det frågtes blott, det gavs ej svar.]

Rekryternas ålder.

Om dessa förligga uppgifter för 138. Åldersfördelningen framgår av nedanstående tablå:

Medelåldern blir 23,3 år.

Nästan hälften av rekryterna hörde till åldersgruppen 20—24 år och 78,2 % hade en ålder, liggande mellan 20 och 29 år. Under denna ålder kom 13,0 % och över densamma 8,8 %.

Civilstånd.

Det var endast ett ringa antal soldater, som voro ogifta och detta i de flesta fall beroende på låg ålder. Flertalet hade gift sig kort före eller kort efter det de tagit soldattorpet i besittning. Av uppgifterna i kapitel III se vi, att hustrurna i de flesta fall varit soldatdöttrar eller bondhustrur (eller änkor).

Soldaternas kroppslängd.

Denna finnes utsatt i soldatrullorna först från och med 1775. Antalet av de mätta soldaterna är således endast 93, ett antal, som naturligtvis är för ringa för att göra några jämförelser med nutida förhållanden. Dessutom är åldern såpass varierande bland 1700-talets soldater, att också därför en jämförelse är utesluten. Här följer en tablå över soldaternas längd, angiven i tum, men också uträknad i centimeter.

Under 160 cm voro således endast två soldater, mellan 160—169 cm 55 (=59,1 %) medan 36 (=38,7 %) hade en längd mellan 170 och 178 cm. Den kortaste var den 23-åriga skräddaren Carl Fredrik Stadig från Stockholm. De tre längsta om 178 cm voro Lars Törnroos från Österbotten, 24 år, Simon Wargelin från Purmo, 30 år, och Erik Ung, 24 år.

Soldaternas öden.

Här nedan har jag gjort en kort sammanställning av nykarlebysoldaternas öden och har jag delat dessa i följande grupper: 1) döda under krig, 2) döda under fred, medan de ännu stodo i tjänst, 3) kasserade, 4) transporterade till andra kommuner, 5) rymlingar och tillfångatagna.

a) Döda under krig.

Under tiden 1734—1809 var Sverge—Finland invecklat i fyra krig: kriget med Ryssland 1741—43 (den s. k. lilla ofreden), det pommerska kriget 1757—1762, samt krigen med Ryssland 1788—1790 och 1808—09.

Vad det förstnämnda kriget beträffar var det enda egentliga slag, som under detsamma utkämpades, striden vid Villmanstrand. I detta deltog icke Österbottens regemente, ty det inträffade i södra Finland först någon tid efter detsamma.

Det  p o m m e r s k a  k r i g e t utbröt 1757 sedan Sverge blivit övertalat av Frankrike och Österrike att såsom dessas bundsförvant anfalla Preussen. För detta ändamål sändes en svensk-finsk här om 20,000 man över till Tyskland, och i vilken också ingick större delen av Österbottens regemente. Av Nykarleby 26 soldater deltogo 21 i detta fälttågs första skede, det var endast numrorna 130—133 och 141 som tillsvidare stannade hemma. Kriget fördes icke från Sverges sida med någon större energi eller framgång. Mindre strider utkämpades visserligen då och då. En av dessa, vid Clempenow (31/5 1761) säges Österbottens regemente »med mycken tapperhet jagat fienden på flykten». Manfallet var stort i detta krig, icke genom direkta stridshandlingar, utan vållad av härjande farsoter. Av de 21 nykarlebysoldaterna som i krigets början reste till Tyskland återkommo till Finland endast 4 av de 5 som senare inkallats hemkommo alla med livet. Fred med Preussen slöts 22/5 1762. »Så slutade detta ynkliga krig i vilket Sverge hade nafsat ett mot många fiender kämpande lejon i svansen» (Hornborg). Följderna för Sverge—Finland voro bedrövliga: en förlust av 10,000-tals soldater och förstörda finanser. Det har framhållits att den enda vinsten av fälttåget var, att soldaterna lärde sig äta potatis och hemförde i sina ränslar prov på det nya födoämnet.

Här nedan finnes sammanställd en tabell, upptagande nykarlebysoldaternas namn, ålder och civilstånd. Det var, som vi se, mogna män, av vilka 12 kommo på åldersgruppen 20—29, 10 på gruppen 30—39 samt fyra hade överskridit 40-årsåldern. Av soldaterna voro endast fyra ogifta vid sin avresa.

Deltagare i pommerska kriget.

1) (Då det icke är känt vilket år dessa fem inkallades, har den ålder angivits som de hade vid krigets början.)

Kriget 1788—1790. Kriget utbröt 29/6 1788, då svenska trupper överskredo den dåvarande ryska gränsen. I kriget deltog också Österbottens regemente, av vilket 900 man redan under vintern varit stationerade i Helsingfors för fästningsbyggnader på Sveaborg. På hösten 1788 fick regementet återvända till sina rotar för att åter på våren draga ut i fält. Det var då med i flere strider, bl. a. vid Porosalmi och Porkumäki vid vilket sistnämnda tillfälle nykarlebysoldaterna förlorade den ende direkt dödad i strid (Johan Grönberg). Främst ingingo dock nykarlebysoldaterna såsom manskap på Sveaborgs skärgårdsflotta. Genom mönstringsrullorna av 1788, 1789 och 1790 samt rekryteringsrullor för 1788 och 1789 kunna vi få en klar bild över vilka nykarlebysoldater deltogo i detta krig samt deras vidare öden.

Av de 26 deltagande soldaterna återvände 10 till sina rotar såsom oskadade. Av de övriga hade en fått avsked (av obekant orsak), en hade avskedats som vanartig, två hade rymt, två hade tillfångatagits, sju dogo på lasarett, om en uppges att han var dödsskjuten och om en att han dog, utan att det finnes angivet, att det var på sjukhus.

Av de 10 som inträtt under kriget i st. f. de avgångna hade 8 hemkommit oskadade, en hade dött på sjukhus och en hade blivit avskedad såsom lam och blind på ena ögat.

Av samtliga 36 soldater hade således 18 eller jämnt hälften återkommit till sina rotar i Nykarleby.

Deltagare i 1788—90 års fälttåg.

Kriget 1808—1809. Österbottens regemente synes under större delen av kriget ha varit delat. Den ena bataljonen ingick jämte västerbottningar, det i Vasa kort före kriget bildade regementet, delar av Savolax jägare och Karelens dragoner i den nybildade femte brigaden, som erhöll överste Sandels som chef. Denna brigad rensade på en månad Savolax åter från fienden, samt höll fienden stången ända till hösten, då den måste vika för övermakten. Den andra hälften av Österbottens regemente ingick i andra brigaden och utkämpade också den många strider och var sist med om Oravais. För mig är obekant, var Livkompaniet — och såldes också nykarlebysoldater — var placerat.

Jag får här nedan, närmast med ledning av en mönstringsrulla av 13/2 1808 — således endast en vecka före krigsutbrottet — lämna en förteckning av de i kriget deltagande nykarlebysoldaterna, deras ålder, tjänstetid, civilstånd, samt deras öden under kriget, samt för dem, som överlevde det, deras nya yrke efter fredsslutet. På par ställen har jag gjort tillägg, beroende på senare förändringar. Jag har också medtagit sergeanten Petter Östman, ehuru han numera hörde till befälet, boende på Kampas militieboställe i Överjeppo. Detta emedan han så länge, först som soldat, sedan som korpral varit bosatt på torpet 126.

Vid ovannämnda mönstring var torpet 131 vakant ända sedan 1807, tvenne soldater voro sjuka: 119 Simon Wargelin samt 125 Henrik Pan, vilken senare dock deltog i krigets början, två fingo avsked: 128 Erik Klinga för lungsot och 138 Elias Bastion för sträckning av vänstra vaden. Vid krigets början voro således 21 soldater färdiga att träda in, eller med ovannämnda sergeant Petter Östman 22, vartill strax i början av kriget inträdde soldaterna Jakob Rapp och Johan Persson Grå och blev således totalantalet nykarlebysoldater 24.

Dessa voro:

116. Carl Ung, 29 år, 4 tjänsteår, gift. Hans öden äro för mig obekanta.

117. Erik Sabel, 32 år, 7 11/12 tjänsteår, gift. År 1810 landbonde i Vexala, Munsala (2 år mjölnare i Överjeppo). Död i Monäs 1843 i »svullnad».

118. Nils Petter Tupp, 35 år, 5 11/12 tjänsteår, gift. Flyttade 1810 till Västerbotten, varifrån han var hemma.

Tillägg:

Jakob Rapp, 19 år, kom 1808 från Mustasaari, ogift. Död i Uleåborg, sannolikt under reträtten.

119. Simon Wargelin, 40 år, 17 5/6 tjänsteår. Var vid mönstringen sjuk. Hustrun nämndes änka 1810. Han var troligen icke med i kriget.

120. Petter Trast, 33 år, 6 3/4 tjänsteår, gift. Efter kriget torpare i Munsala, först på Pet, sedan på Helsing. Död 1839 av »svullnad».

121. Elias Vill, 31 år. 11 11/12 tjänsteår, gift. Efter kriget kyrkväktare i Nykarleby. Död där 1845.
[Läs mer: Kyrkoväktaren Johan Will och ”Willas mor” av Hilda Olson.]

122. Jonas Asp, 40 år, 18 11/12 tjänsteår, gift. Efter kriget inhysing i Soklot. Död 1830 i slag. Vicekorpral.

123. Göran Is, 29 år, 2 tjänsteår, gift. Flyttade 1814 till Kauhajoki.

124. Jakob Å, 25 år, 4 11/12 tjänsteår, ogift. Hans vidare öden känner jag ej.

125. Henrik Pan, 27 år, 3 11/12 tjänsteår, ogift. Vid mönstringen sjuk. Död i Uleåborg, troligen under arméns reträtt.

126. Johan Fredrik Stadig, 45 år, 4 11/12 tjänsteår, gift, korpral. Flyttade 1814 till Östermyra.

127. Henrik Bi, 25 år, 4 11/12 tjänsteår, gift. Efter kriget torpare på Smeds, Vexala. Död där 1847 i flussfeber.

128. Eric Klinga, 30 år, 8 11/12 tjänsteår, ogift, avsked för lungsot. (Här bodde den till Vasa regemente hörande soldaten Eric Lo.)

129. Jakob Sjö, 39 år, 17 5/6 tjänsteår, gift. Efter kriget bondmåg på Högbacka. Död 1825 i lungsot.

130 Carl Eric Kempe (Harjulin), 30 år, 411/l2 tjänsteår, gift, »skjuten i kriget».

131. Vakant.

Tillägg:

Senare antagen:

Johan Persson Grå, 23 år, ogift. Efter kriget torpare på Ryss, Ytterjeppo, och byskomakare. Död 1823 i lungsot.

132. Johan Torn, 26 år, 4 11/12 tjänsteår. Efter kriget 1811 till Munsala som landbonde, en tid bonde. Har ej kunnat följa honom efter 1829.

133. Matts Blåman, 51 år, 18 11/12 tjänsteår, gift. I kyrkboken står: »Död i Lappo cirka 1807.» Årtalet orätt, då han var med i mönstringen 1808. Torde ej varit med i kriget.

134. Anders Blom, 38 år, 11 11/12 tjänsteår, gift. Efter kriget inhysing. Rotfattig. Död 1837 i slag.

135. Johan Fri, 28 år, 4 11/12 tjänsteår. »Bortkommen i kriget.»

136. Nils Stor, 42 år, 17 5/6 tjänsteår, gift. I kyrkboken 1810—16 står: »med svenska armén bortfaren, men ej återkommen».

137. Petter And, 28 år, 4 11/12 tjänsteår. Flyttade 1810 som torpare till Munsala, först till Kiv, sedan Sandås. Död 1845 i slag.

138. Elias Bastion, 40 år, 17 5/6 tjänsteår, gift. Avskedads vid mönstringen för »sträckning av vänstra vaden».

Tillägg:

Carl Fredrik Bast, 33 år, gift. Till Munsala 1809 som torpare på Helsing. Död där 1847 i andtäppa.

139. Isak Skön, 24 år, 2 11/12 tjänsteår, gift. »Skjuten i kriget.»

140. Simon Blink, 37 år, 11 11/12 tjänsteår, gift. Efter kriget dräng, sedan inhysing på Kampas i Överjeppo. Död 1831 i slag.

141. Johan Värn, 36 år, 11 11/12 tjänsteår, gift. »Bortkommen i kriget.»

Kampas militieboställe. Sergeant Petter Östman 57 år» 29 tjänsteår, gift. Död 1813 i lungsot.

De i kriget deltagande soldaterna voro således i regel mogna män. Endast en var under 20 år samt två hade en ålder av 20—24 år, 8 hörde till åldersgruppen 25—29, 4 till 30—34, 5 till 35—39 samt 4 voro 40 år eller däröver. Endast två hade så gott som ingen utbildning bakom sig. En tid av 2—4 år hade 11, 5—10 år hade 3 soldater, medan 8 soldater kunde se tillbaka på en tjänstetid av över 10 år. Gifta voro 21, ogifta endast 3.

Huru många av de 24 nykarlebysoldaterna kommo helskinnade ur kriget? Tyvärr saknas alla uppgifter om två: 116 Carl Ung och 124 Jakob Å. Av de övriga hade två dött i krigets början i Uleåborg, troligen under arméns reträtt: 118 Jakob Rapp och 125 Henrik Pan. Två blevo skjutna: 130 Carl Erik Kempe och 139 Isak Skön. Tre äro antecknade som »bortkomna», nämligen 135 Johan Fri, 136 Nils Stor och 141 Johan Värn, medan således 15 möjligen kommo oskadda ur kriget.

Av de 15 som med livet sluppit undan kriget men nu efter fredsslutet stodo utan levbröd, hade 7 ägnat sig åt jordbruk, vilket ju låg nära till hands, då de som innehavare av soldattorp vunnit en i regel mångårig erfarenhet på jordbruksområdet. Av dem blevo 5 torpare i Munsala, endast en blev torpare jämte byskomakare i Nykarleby och ytterligare en därstädes som bondemåg. Tre stannade kvar på orten som inhysingar, en som kyrkväktare. Tre flyttade till längre bort belägna orter och en dog en kort tid efter fredsslutet.

De avgångna soldaterna uppnådde på två undantag när — dessa voro 38 och 56 år gamla — 60 års ålder eller överskredo den. Tre dogo i lungsot, fyra i slag, två i »svullnad» och en i flussfeber.

Sammandrag av rubriken: döda i krig.

b) Döda under fredstid.

Av de 175 soldaterna hade 28 dött under sin tjänstetid i Nykarleby. Av dessa dogo fem på Sveaborg (fyra år 1773). Ytterligare två, avledo år 1773 borta från hemmet, kanhända också dessa på Sveaborg. Dödsorsaken är angiven endast hos tio och är denna hos fyra »hetsig feber» (flussfeber), hos fyra lungsot, hos en vattsot och hos en drunkning.

Dödsåldern har varit:

c) Kasserade och kassationsorsaker.

Av de 175 soldaterna ha 42 vid de tid efter annan förekommande generalmönstringarna av en eller annan anledning blivit avskedade från sitt soldatskap. Följande förteckning visar orsakerna till kassationerna.

Huru har det ställt sig med de avskedades öde? Då detta avsked träffat många, som ännu voro relativt unga, måste dessa uppsöka andra levnadsbanor. Åldersfördelningen vid avskedandet ges av följande tablå:

Av de avskedade stannade 18 kvar på orten, nämligen i den by, där de bott under soldattiden. Av dessa dogo tre män de närmaste åren (två i lungsot), en blev torpare, en fiskare, en kyrkväktare. Om de övriga finnes ej uppgivet något särskilt yrke. De sysslade väl med tillfälligt arbete, närmast då med jordbruksarbete. Två äro uppgivna som vagabonder.

Tretton bortflyttade från orten, av dem fyra till Munsala (torpare), två till Härma, två till Sverge (därifrån de voro hemma) samt till följande ställen: Tavastehus, Kelviå, Jurva, Purmo, Pedersöre.

En hade rymt och därför blivit avskedad. En rymde från flerårigt fängelsestraff och en dog som avskedad i fängelse.

Angående de sjukdomar, i vilka de avlidit är detta känt endast för 9, nämligen lungsot 4, rödsot 1, blodsot 1, slag 1, drunkning 1, ålderdom 1.

d ) Transporterade till soldattorp i andra kommuner.

Av de 18 transporterade har 11 flyttats till Munsala, 6 till Härma och 1 till Vörå. Av dessa hade åtminstone 9 senare erhållit avsked för olika krämpor, en hade dött på fältlasarett 1790, två hade drunknat under tjänstgöringstiden och tre hade troligen deltagit i 1808—09 års krig, från vilket två återvände oskadade.

e) Rymda och tillfångatagna.

Fyra av soldaterna ha rymt, därav en två gånger. Två rymde under 1788—90 års krig över till fienden (Johan Stadig och Anders Blåman).

Tillfångatagna blevo under 1788—90 års krig tvenne på samma dag. Troligt är också att åtminstone någon av de som »borttappades» under 1808—09 års krig råkat i fångenskap.

Resumé av soldaternas öden.

Soldaternas efterkommande.

I föregående kapitel har jag meddelat efterkommande till de soldatsläkter, som stannat inom Nykarleby eller i dess närhet. Här skall endast nämnas uppgifter om sådana släkter som ännu ha medlemmar därstädes. För närmare detaljer hänvisas till sagda kapitels medlemar därstädes. För närmare detaljer hänvisas till sagda kapitel.

Asp, Jonas,  vicekorpral. Från dennes son, som också hette Jonas, härstammar en släktgren (Aspegren) i Oravais och Vörå. INykarleby ha vi ättlingar på kvinnosidan; bonden Emil Forsbacka samt också den från Nykarleby stad härstammande folkskolläraren Einar Sundström i Larsmo.

Bastion, Elias Eliasson,  var son till soldaten Elias Hurtig. Direkta avkomlingar till dessa finnas ännu som bönder (och emigranter) på Högväg, Lågväg, Back och Ryss i Ytterjeppo.

B l i n k.  Från de fem, icke med varandra besläktade soldaterna Blink, finnas efterkommande till Matts och Simon. Den förres släkt fortlever på kvinnosidan på Rundt och Draka (Lövstrand och Finnila). Från Simon Blink härstammar en släkt, som ännu lever under detta namn i nuvarande Jeppo. Det är att märka, att  detta är det enda soldatnamn som ännu fortlever här.

Carbin, Hans. Den sista med släktnamnet, Johan Carbin, avled på Nykarleby kommunalhem år 1904. På kvinnosidan ha vi här ättlingar efter Maria Carbin och Matts Boman d. y.

Dahn, Johan.  Hans sonsonson Johan Danielson Hagman lever som bonde på Isakas i Nykarleby kyrkby.

Friman, Jakob.  En sonson till denne avled på Nykarleby kommunalhem 1925 av ålderdom. Dennes gifta dotter Katarina Envik lever ännu som änka på Bro, Ytterjeppo, jämte sonen Axel Albert.

Kempe, Carl Petter och sonen Carl Fredrik Bast, som också var soldat. Den sistnämndas sondöttrar voro gifta med två bröder, vardera bönder på Stenbacka, Vexala. På det ena hemmanet är sonen nu husbonde, det andra hemmanet har gått i främmande händer, barnen, som antagit namnet Viklund, äro skingrade.

Kempe, Carl Erik (Harjulin). Dennes enda dotter var gift med bonden Johan Johansson Bonäs. Deras dotter Maria gifte sig med Jakob Johansson Imbur, som senare antagit namnet Jansson, bonde på Bonäs, sedan på Klockars. Dessa dogo 1920 resp. 1918. Flertalet av dessas barn ha emigrerat. En dotter Vendla har kvarstannat, lever i Jakobstad, gift (mannen Alfred Gabriel Korpela är i Amerika).

Malm, Erik. Flyttade med familj till Härma. En direkt avkomling (heter Malmi) är bonde på Perkiömäki i Alahärmä.

Munsin (Munsen), Matts. Sonen Erik Reinhold hade talrika efterkommande, av vilka flertalet emigrerat. En sonsonsonson är Matts Viktor Nylund, bonde på Pelat i Munsala.

Nybom, Jonas, hade bland andra två söner, som båda voro soldater, Nils Stor och Anders Hurtig. Den förra »kom bort» i 1808—09 års krig och barnen skingrades. Anders Hurtig, som var soldat i Munsala, flyttade efter kriget som landbonde till Oravais, där släkten fortlever på kvinnosidan. Här kan annoteras, att en av dennas döttrar var gift med sjömannen Matts Axelson i Nykarleby och således mor till sjökapten Matts Julius Axelson därstädes.

Nysten, Jakob. En dotterdottersonsdotter, Maria, lever i Ytterjeppo, Löv, gift med parcellägaren Emil Lagerberg.

Nysten, Matts, har talrika efterkommande i Munsala, där sonsonsonsöner äro bönder på Gästgivars, Adams och Smeds i Vexala (Vikberg, Björk, Nyvall). Tre bröder av familjen Vikberg äro folkskollärare.

Qvist, Henrik, som var son till försvarskarlen och mjölnaren i Nykarleby stad Henrik Grönlund efterlämnade en son Matts, som en tid var värvad jägare och denne hade en son Henrik Johan som var bonde på Drakabacka, Nykarleby Forsby (död 1868). Tre av dennes söner, som, kallade sig Henriksson, voro sjömän, av vilka två försvunnit i obekanta öden, den tredje död i Melbourne 1883.

Sabel, Erik. Dennas son och sonson voro bönder på Flygar, Monäs, Munsala. Flertalet av den senares barn flyttade över till Sverge.

Stadig. Av de fyra soldaterna med detta namn ha vi avkomlingar av Carl Fredrik Stadig, hemma från Stockholm, nämligen på kvinnosidan: släkten Eklund i Nykarleby samt av korpral Johan Fredrik Stadig, son till korpral  S i m o n  B e r g m a n  samt född i Vörå. Den förras son var en tid bonde på Bonäs och sonsonen bonde på Drakabacka. Den sistnämndas yngsta dotter Amalia lever ännu i Vasa, änka efter skomakaren Karl August Forsberg.

S t o r m a n,  L a r s,  hade två söner, båda soldater med namnen Blom och Vill. Den förra flyttade till Tavastehus, den senare kvarstannade i Nykarleby som kyrkväktare efter kriget. Den sista av släkten var Katarina, gift med styrmannen i Nykarleby  M a t t s  B r u n b e r g  samt död 1880.

W a r g e l i n,  M å r t e n.  Dennes son, sonson och sonsonson levde som torpare på Träsk, Hirvlax, samt på Kuddnäs. Den sistnämnda hade två döttrar födda 1850 och 1852, vars öden jag dock ej kunnat följa.

Wargelin, Matts. Dennas son Anders blev bonde i Vörå, där avkomlingar finnas, likaså i Maxmo, men under andra namn.

Källor.

Rättelser och tillägg.

Dahn, tab. 3 nedtill står att Albertina Danielsdotter Smeds var gift med Emil Johan Henriksson, bör vara brodern Johannes (f. 2/9 1869) (Edv. Holmström).

Janhoinen, Carl, hade utom nämnda barn ytterligare en son Carl, f. 1734, gift i Munsala 24/5 1754 till Nyby, Kantlax, hemmåg och sedan bonde där. Stamfar för en liten släkt där, numera utdöd. Av olika skäl är det antagligt att den i släktförteckningen nämnda sonen Lars är liktydig med Lars Carlsson Suni, som först var dräng på Suni, sedan salpetersjudare, slutligen torpare, död. 30/12 1805. — Gift 27/12 1781 med Anna Johansdotter Jussila, f. 1/12 1752 (Hugo Lagström).

Nybom, III, tab. 3. Den här nämnda Matts Julius Axelsson hade varit dels styrman, dels kapten på följande av C. G. Wolffs fartyg i Vasa: Styrman på barkskeppet Mentor (289 l.) 1863—65 skeppare på skonaren Alfen (58 l.) 1866, på barken Mentor 1867—69, på barken Apollo (249 l.) 1870 och på barken Delphin (331 l.) 1872 (J. A. Bengs)