Fortsättning

Minnen från barnaåren
i Nykarleby
af Hilda Olson.
Nedskrifne på anhållan af Z. Schalin
år 1900 i Nykarleby

[7] Mamsell Glansk

Mellan Nykarleby norra Tullbom och Frillas fanns en ganska stor plan, der gräs och potäter växte om hvartannat. Denna täppa hade intet namn, men alla visste att Mamsell Glansk egde den. Ingångsporten var ej vid landsvägen, ehuru gärdet stod der; utan man måste gå omkring till östra sidan, der var en grind; när man gått genom grinden fann man närmast ett skjul: som tjenade till stall och litet längre fram var ett litet hus med dörr, skorsten och ett mycket litet fönster. Denna byggnad var Mamsell Glansks residens sedan hennes far, Rådman Glansk, gjort konkurs, och hon hade att lifnära sig sjelf. Hon reste omkring, på landet, och klädde brudar. Hon hade en svart sidenklänning, som passade åt alla brudar, stora eller småväxta, feta eller magra; jag har sjelf sett den vid ett bröllop, dit äfven jag var bjuden; detta var i min yngsta ungdom. Till brudskruden hörde en krona af röda rosor med mycket skrafvelmessing i stället för ståndare och pistiller; dessa rosor nästan dolde den tre £ tunga silfverkronan, som bruden hade att bära oftast tre dygn; ty fästligheten, vigseln, begynte vanligen kl. 12 på Torsdagen och derefter kom middag med många rätter, sittande fester; och sedan dans; fredagen fortsattes med dans, mat och dryck, likaså lördagen. Först lördagsafton fick bruden taga af sig kronan; hon dansade, åt och drack prydd dermed och äfven om hon kunde få en blund under den tiden, sofde hon med dess tyngd på sin hjessa. Att aftaga den och åter igen sätta på den hade varit för mycket arbete och bråk; så den fick sitta hela tiden. Söndagen gick man till kyrkan och eftermiddagen dansade ungdomen igen — men då var festligheten också slut.

Mamsell Glansk måste för sina resor och alla dessa saker som hon måste föra med sig, ha egen häst och åkdon. Hennes afsigkomna far, Rådmannen för detta, brukade följa med och taga vara på hästen. Ibland behöfde man hålla reda på honom själf. Gubben ville qväfva sin sorg och glömma huru lågt han sjunkit; ty han hade fordom haft goda tider, då han var herre på egen skuta, med hvilken han seglade ända upp till — Torneå — och skref ankommen dit till sin hustru, att: „Midt i hennes förtret, är han nu i Torneå och äter fil med silfversked!“

Nu var han — ingenting — och det måste ha grämt honom att vara beroende af sin dotters arbete. — En vacker dag, allena hemma, tog han ut stoet ur stallet och klädde det i brudskruden och promenerade på gatorna i staden ledande stoet. — Detta var ett herrligt spektakel för gatpojkarna, och äfven alla andra sprungo för att se derpå.

Stackars Mamsell Glansk! Nu var hon ruinerad! Ingen brud ville mera bära den kronan, som stoet, öket, nötet hade burit!

Och många år förgingo; innan någon bondbrud mera sågs i den fordna ståtliga skruden; nu är den alldeles bortglömd.

Susanna Glansk var ej rådlös, hon började nu att istället färdas som gårdfari-handlande, och då hon hvilade sig och sin häst, idkade hon målning; det vill säga hon målade bänkar och bord, stolar och fönsterposter; ja till och med husknutar; der lyxen så fordrade. Hon bygde sedan ett större hus på sin tomt, det bestod af sal och kammare, kök och farstu; vid bygnaden var hon sjelf med och hjelpte timmermannen att passa stockarna, — och murarna voro hennes eget verk. Det var en driftig qvinna! Hon skulle helt säkert vunnit mera beundran, mera framgång om hon lefvat i en tid då qvinnan fördomsfritt kan egna sig åt en verkningskrets, som då för tiden ansågs opassande, och om hon fått, utan att bli begabbad, göra hvad hon finner att hon kan och måste uträtta.

Då för tiden var allt oqvinligt som nöden och förhållandena tvungo en till, utom det cirklade, „det passande.“

Susanna Glansk hade, som man säger, hufvudet på rätta stället; hon vann sin bärgning genom sin klokhet, fyndighet och beräkningsförmåga; hon skydde intet, hvad rätt och lofligt var, ingen möda ingen kraftansträngning, hvarken fysisk eller moralisk, när det fordrades. Intet arbete huru karavulet och groft det än var, skydde hon, om hon fann det nödvändigt att utföras.
(Inf. 2004-03-14.)

[8] Kardmakar Granholm,

var en mycket stilla och oförarglig person i sig sjelf; men hans verksamma andes verk gaf ingen ro åt grannarna. Han egde ett litet tvåvånings hus vid Östra gatan och i öfra våningen hade han byggt ett orgelverk, hvars pipor gingo ut genom taket på vinden. Som barn minnes jag, att engång i sällskap med flera vuxna personer, en söndagseftermiddag jag hade nöjet att se detta stadens underverk och höra det mäktiga ljudet från alla dessa pipor. Ljudet gaf ej något angenämt intryck; det måste ha varit allt för starkt att ej verka störande på öronen i ett så inskränkt rum. Men kardmakar Granholm var nöjd och njöt troligen mest sjelf af sitt handarbete. Han hade ej haft någon annan lärdom i instrumentmakeri annat än hans egen energi och studerandet af Kyrkans orgels anatomi. Det var en af naturens på orätt ställe placerade förmågor; hvars verk omintetgjordes för alltid i branden 1858 den 12 Januari.
(Inf. 2004-03-15.)

[9] Repslagar Sjoman

[”Repslagerihjul” i artikeln Repslageri i Nordisk familjebok.]

Det är ej ofta en menniska kan förtjena sitt dagliga bröd med att gå baklänges. — Men detta gjorde Repslagar Sjoman. Han hade sitt stora hjul mellan tvenne bockar uppe vid norra sidan af kyrkotorget, bakom stadens spruthus, der Östra gatan började. Denna gata gick i en båge derifrån ned till Hengbron, der Stora- och Lillagatan också mynnade; Stora gatan söder om och Lilla gatan norrom. Byggnaderna vid Östra gatan bestodo af små trädhus, mestadelen envånings, något tvåvånings deribland sträckte sin öfra våning eller frontespis en smula högre. Nu behöfde mannen, som spann rep, någonting att hålla repet från marken och för detta ändamål var i många husknutar en träarm uppspikad, som horisontellt sträckte ut åt gatan ett par alnar eller tre med jern-krokar under på hvilka Sjoman skickligt svängde sitt rep, när han passerat den: så fortsatte han, ibland ända ut till norra tullen.

Hjulet, uppe vid andra ändan af Östra gatan nära kyrkan, vefvades af en karl i skjortärmar så fort hans armar kunde och orkade röras; ty det måste ha blifvit tyngre ju längre repet växte.

[”...och för detta ändamål var i många husknutar en träarm uppspikad, som horisontellt sträckte ut åt gatan ett par alnar eller tre med jern-krokar under på hvilka Sjoman skickligt svängde sitt rep, ...” Trots att Hilda var konstnär är detta den enda illustrationen som finns i manuskriptet.]	[Motsvarande ställning i artikeln Repslageri i Nordisk familjebok.]

Jag tror att Repslagar Sjoman var den siste i verlden, som nyttjade en „cachette“, en sådan läderhufvudbonad, som i tiden begagnats af Ludvig XI af Frankrike.

[10] Inspektör Werfving

Från torget, emellan apoteket och Juthska gården, i hvilket hus General von Döbeln under kriget 1808 var inkvarterad, gick en gränd åt öster; bredare i början, men sedan smalnande och krökande sig mot gamla begrafningsplasten, der det spökade.

På venstra sidan af denna gränd stod ett rödmåladt tvåvåningshus, med öfverbyggd port och som tröskel till denna ett högt bräde att stiga öfver, hvilket ej var någon lätt sak för små flickor. — Huset egdes af Inspektor Werfving; han hade arbetat vid väg- och vattenkommunikationerna under Baron Karl von Rosenkampf, som bygde Nykarleby bro omkring 1820 [1817] eller så, i stället för den som brändes, för att hindra ryssarne att komma öfver elfven och hinna den finska hären, stadd på återtåg norrut. Inspektor W. var en i allt duglig, pålitlig och arbetsam man; och hade i tjensten fått medalj, som han mycket sällan bar.

Han hade en son och tvenne döttrar. Sonen blef Öfverste vid samma korps, och hans familj lefver i södra Finland.

Af döttrarna var Karin, den yngre, en fin jungfru, som tjenade någontid, men tröttnade derpå troligen och höll sedan hus för far och syster. Om henne är ej mycket att säga annat än godt och bra. Stina, den äldre af syskonen, var duktig, lång till växten, för lång nästan; ty ryggen ville knappast hålla hufvudet uppe. Hon färdades med Inspektor W. till Stubben, Båk och Lotsplast utan för Nykarleby, under somrarna och hjelpte honom med strömmingsfiske lika bra, som en karl; jag har sett henne bära på sin axel en strömmingsfjerding som ingenting; när hon och gubben W. kommo upp till staden för att proviantera.

Under vintern arbetade W. som snickare, gjorde i synnerhet likkistor, när dödsfall i staden hade inträffat; äfven i denna branch var Stina sin fars handtlangare. Och mången byrå och månget skåp eller andra husgerådssaker voro Stinas verk. — Hon nickade alltid vänligt åt oss skolbarn, då vi kommo till skolan.

[11] Mamsell Susanna Sahlbom, boende hos Werfvings

Öfra våningen bestod af en stor rymlig sal; men den var så låg att när Mamsell Salbohm, lärarinna för generationer i Nykarleby, gick öfver golfvet med sina sväfvande steg, hennes hvita mössrimsa rörande vid takbjelkarna.

I rummet fanns, när man kom in genom dörren, i högra hörnet en säng med blått kattuns löstäcke och deröfver en dyna bländande hvit med spetsar och remsor, bredvid sängen stod en stol, så ett bord framför fönstret, så igen en stol, och på den satt den stränga lärarinnan; hennes högra armbåge hvilade vanligen på en gammalmodig messingsbeslagen inlagd byrå; vid hennes armbåge fanns ett hvitt papper med små lakritsbitar, som någon af eleverna alltid hemtade, för den torra, stygga hostan, som ibland tog ord och anda af lärarinnan, när hon hade orsak att bli häftig; och då blef hela straffpredikan endast ett stammande, med pekfingret högt uppe: „Tyck — tyck — tycker du!“ Så kom hostan och der stannade alltsammans. Framför denna byrå stod alltid den som läste a. b. c. och innantill.

Mamsell Sahlbom hade varit lärarinna åt hela Nykarlebys herrskaps barn; generation efter generation. Z. Topelius och hans syster, hans kusiner och hans fru och hennes systrar och bröder; ja alla den tidens ungdomar. Sedan min tids jemnåriga och från den tiden mins jag många komiska episoder, som ej går an att nedskrifva, men de finnas i minnet efter mera än sextio år.

Mamsell Sahlbom lärde ej allenast a. b. c. och lilla och stora Catechesen samt flickorna att sy; men hon lärde sina elever äfven att lyda, skicka sig och tala sanning. Respekten för henne var stor hos både gamla och unga.

Det oaktadt hände det ibland att någon af gossarna som straffats att sitta på skampallen i vrån, under ett obevakadt ögonblick smög sig ut genom dörren och sprang hem.

[12] Lagman Sundius å Domarbacka o. hans familj

Domarbacka, häradsdhöfdingeboställe i Wexala beboddes i början af 19de århundradet af Häradshöfdingen i Korsholms medledels norra domsaga, Lagmannen Christian (?) Sundius. En mycket stolt man. Hans fru var en fin dam äfven. De hade trenne döttrar och en son. Sonen var jurist och anlade Udden i Wexala viken, som ännu är ett utmärkt vackert och välbeläget landtställe; tyvärr lefte han icke länge; hans namn fanns inristadt på en sten i parken.

De båda älsta döttrarna sändes i pension till Stockholm och skulle tagas om hand af Lagmannens bror, Kungliga Rådet (någon tittel jag glömt). Mina den andra i ordningen var en brunett skönhet, qvick och liflig; Dåvarande Kronprinse Oskar (sedermera Kung Oskar I) observerade henne på en Amarantbal vid hofvet och sände sin adjutant med befallning, att han önskade dansa med henne. Men hvem, som ej dansade med kronprinsen det var Mina Sundius. Hon var finska, och den finska nationalandan förnekade sig icke hos henne; på upprepad befallning svarte hon nej, och dervid blef det. Kronprinsen skall ha kallat henne „den envisa finskan“.

De unga flickorna återvände sedan till Domarbacka. Lagman Sundius umgicks med ingen: han var alltid klädd i skor och silkesstrumpor, som begagnades i 18de seklet af ståndspersoner och adeln. På landet funnos inga andra ståndspersoner än presten; och jag tror de båda herrarna hade ej någonting gemensamt.

Nykarleby societet var allt för ringa att pläga umgänge med; och med stor nöd fingo de komma till staden, om der var någon större tillställning. Man berättade att, engång när de kommo storståteligt i vagn åkande till staden, de skulle sins emellan frågat „hvem som vore der, de skulle kunna dansa med? Herrarna liknade alla gråsidor!“ [En betydelse för gråsida är gråsej, av vilken görs lutfisk. Om det är det som avses må vara osagt.]

Följden blef att de klädde sig som bondflickor och gingo i smyg och dansade med bondpojkarna och Domarbacka drängarna. En bekant, som ville göra sig vigtig, kom en afton och öfverraskade pappa lagman med underrättelsen, att hans flickor som bäst dansade i en bondgård i granskapet. Fadrens förargelse var stor, och han påstod att budbäraren talte osanning. För att öfvertyga sig gingo de båda herrarna till stället, der dansen pågick; men de funno ej lagmansmamsellerna mera der. Värdinnan som fått nys om att lagmannen var på väg, hade nämligen öppnat källarluckan i golfvet i stugan, och båda mamsellerna hade stigit dit ned, tills ovädret aflägsnat sig och dansen kunde fortsättas.

Maria, den äldre, förälskade sig i en af drängarna, och det gick allt vidare nedåt i osedlighet, utan att Lagmannen hade det ringaste nys om hurudant lif hans döttrar förde. Fru Lagmanskan, hade för stor åga att låta sin herre och man få veta af hvad som föregick i hans närmaste omgifning; och skylde sin dotters fel och lefnad med största möda. Ändtligen när Marias andra barn kommit till verlden och lagmannen med tåradt anlete besökte henne i en af sidobyggnaderna på Domarbacka samt dåförst förnam, huru sakerna stodo, gav han genast befallning om vigsel, och sedan lefde Maria såsom hemmansvärdinna i Wexala by.

Mina åter, hon gifte sig med en annan dräng; men han hade hufvud och vilja; for till sjöss såsom kock på ett af Nykarleby stads fartyg och inom en mycket kort tid var han kapten på ett större segelfartyg. De voro mycket lyckliga och allt tycktes gå väl — men hafvet är icke alltid säkert! Kapten Neuman for ut och kom aldrig tillbaka med skeppet Ellida. Ingenting hördes af fartyg, besättning eller kapten. Minas sorg var stor och som hon trodde utan ända; och så väntade hon förgäfves år efter år. — Hon var sedan långt inne i medelåldern, när hon sällade sig till de väcktas antal, och icke länge derefter blef hon gift med en man, som var henne underlägsen i allo. Han spekulerade med fru Neumans pengar, bragte henne nära tiggarstafven; tog in arsenik och slutade ett ovärdigt lif som en usling på Sandnäs Glasbruk. Hon lefde ej länge derefter. —

Den tredje dottern var äfven gift med en bonde.

[13] Fru Kämpe

Nykarleby hade ingen tidning; men Fru Kämpe var fataburen för alla nyheter. Allt hvad som skedde och hände i staden inom och utomhus kunde hon berätta; och berätta kunde hon! Qvickt och skarpt var hennes förstånd; omdömet klart, satiriskt och icke alltid vändande till en bättre sida. Den som misshagade henne, fick nog veta af det på ett eller annat sätt. Glad och munter kunde hon förmå den mest svårmodiga att åtminstone le, om ej att skratta åt hennes historier.

Hennes far hade under svenska tiden varit Tullförvaltare i staden och hette Giers, var en kusin till min mormor, deraf räknade vi en slägtskap, som ibland var upptagen och ibland alldeles glömd; men på sednare tiden kallades hon Moster Kämpe af många andra och äfven af oss. Jag tror samma namn [Giers] förekommer på kronorna i Nykarleby Kyrka och troligen af samma familj. — När han dog vet jag ej; ej heller om hon var gift derförinnan. Men att hon såsom dotter till en af funktionärerne i staden blifvit gift med en af tullvaktmästarne, är och förblir mig en gåta. Han var ingalunda någon fin man; ty hon hade många svåra dagar, när han kom hem drucken och misshandlade henne. — Hon var omkring 70 vid den tid, från hvilken jag minnes henne; då redan länge enka och allt ännu liflig och glad. Bland annat sade hon engång till någon, som beklagade sig öfver att vara gammal vid 35 års ålder: „Håh, då jag var så gammal hoppade jag öfver sju ladu-tak!“ ett mycket karakteristist uttryck af henne!

Hon infann sig, bjuden till någon högtidlighet, alltid ännu i „stycke och mössa“ såsom brukligt var under adertonde århundradet (hon var född omkring 1780); och någon vän som engång ville skänka en hatt, fick till svar „tack skall Du ha; men en hatt sätter jag aldrig på mig; jag skulle se ut som katten i gluggen! ne — he!“

[14] Kyrkoväktaren Johan Will och „Willas mor“

Johan Will, var en gammal f. d. soldat af de indelta; 1840 och länge derefter fungerade han som kyrkvaktmästare i Nykarleby Kyrka. Jag minnes hans hvita hufvud, en smula framåt lutadt, när han i kyrkan vid någon begrafning ställde spaden och „sla'fatet“ med mull bredvid båren och väntade att presten skulle anlända och förrätta jordfästningen.

Hans hustru icke mycket yngre, var en nödvändig person i samhället. Hennes påse med sprutan var alltid vid hennes sida och mången lidande fick lindring af hennes behandling; dessutom var hon den, som mottog varje ny medborgare eller medborgarinna, som kom till verlden inom stadens krets, ända tills att hennes ålderdom nödgade stadsboerne att få en examinerad fru för det kommande slägtets väl.

[15] Befallningsman Nordqvist med familj

Befallningsman Mauritz Nordqvist var en jättelik skepnad, nära 7 fot hög, axelbred och rak; såg ut som en rysk guvernör när han kom gående längs gatan, med den rödkantade uniformsmössan; uniform med blanka knappar och röd krage, samt det röda fodret i rocken uppslagen över bröstet och tuggande den, då mycket vanliga „Tubussen“ som herremän numera helt och hållet lagt bort.

Han och hans voluminösa fru, och tvenne barn hade kommit från Savolax till orten. Fru M. var så stor, att hennes man beklagade sig, „25 alnar sidentyg icke räcka till klädning åt henne“. Hennes händer och fötter voro också utomordentligt stora; Skomakaren sade, att ehuru han begagnat den största sjömansläst, han hade, blefvo kängorna ändå för små.

De hade en vagga som kunde hålla både pappa och mamma att sitta uti; den hade de äfven hemtat med sig; ty då voro både Ida och Alfred ännu små. Fru N. berättade, att hennes far hade gifvit sina döttrar hundra riksdaler hvardera och hennes syster hade fått dertill en guldklocka och hon en vargskinspels i hemgift.

När Befallningsman Nordqvist sågs på afstånd, ämnade sig göra visit hos någon, såsom tillexempel om han vek in på „tåget“ som ledde från landsvägen ner till Smedsbacka, blef det i köket brådska med att få kaffepannan på elden; hela familjen var mycket svag för denna dryck; ja, det påstods till och med, att det var det enda, som kokades hos dem.

När nu Ida och Alfred redan gått någon tid i skolan, skulle de gå i dansskolan, som just var i görningen det året. — Under qvällarna var då någonslags repetitioner i hemmet, deri både mamma och pappa deltogo. Tjensteflickan utgjorde då publiken, hvars enhälliga omdöme efterfrågades när föreställningen tagit slut. Om publiken ej gaf sitt enhälliga bifall åt mamma, kunde nog hända att den ej kallades in nästa gång. —

Hvad ordning i huset herskade är svårt att säga, familjemedlemmarna emellertid lefde i frid och förnöjda sinsemellan; hade föga, ja inga visiter, ej heller besökte de några andra. — Men hände det någongång att någon oförmodadt kom på besök, bemöttes den besökande med vänligt emottagande, och Fru N. försattes i extas. Man fann de första tiderna henne då vanligen klädd i en gul, blå och hvit randing bomullsklädning, som var så fabricerad, att den kunde begagnas på båda sidorna; och mot slutet af dess tillvaro, när armarna blefvo benägna att yfvas som fransar, slets den delen af, tills att Fru N. i drägtens sista dagar var klädd i korta ärmar.

Befallningsmannen, såsom embetsman i länet, hade att flera gånger om året resa till Wasa för att inför guvernören afge redovisning; och då var stor brådska i familjen; ty det var då nödvändigt att få ihopsydt åt honom twå nya schirtings skjortor för resan.

Sedan när Ida varit i pension i Wasa och var fullvuxen, var det ett trefligt och gästfritt hus och många kaffekalas gafs der Sofiadagen; både mamma och Ida Sofia till ära.

Befallningsmannen skröt engång för doktorinna Topelius öfver, att han förtjenat lös sin gård i staden (sederm. T. Heikels [Kivinen]) med pietisternas böter. — „Vet bef. man, de pengarna skulle jag ej velat röra vid ens med två stickor“, svarade därtill Fru T.

[16] Familjen Mathesius på Smedsbacka

På Smedsbacka bodde vid tiden efter kriget, från omkring 1815 eller så; kanske ock sednare, en prestfamilj vid namn Mathesius; om han var kaplan eller sockneadjunkt vet jag ej; ty allt detta berättar jag efter hörsägen. — Det var en mycket olycklig familj. Fru M. skall ha varit en utomordentligt älskvärd mor och menniska; de hade många barn. Älste sonen, som jag tror var ännu omkring 1858 kyrkoherde i Wasatrakten, kanske i Storkyro. Hos honom befann sig en syster, som tidningarna berättade det sistnämnda året, hängde sig; ty hon hade ej mod att, såsom sedan sägen gick, öfverlefva den vanära som förestod henne.

En son hoppade på stora bron från shäsen, der han suttit vid sin mors sida, i forsen, och drunknade midt för hennes ögon. Stackars modershjerta! — Der fanns ännu en son, som nödvändigt ville fara till sjöss; föräldrarna ville ej ge sitt samtycke; ty de påstodo och trodde att någon olycka skulle drabba honom der.

Då han ändeligen vann bifall till sin önskan, skall han vid afskedet sagt att han kommer och säger, om något skulle hända honom. —

Han utrustades och reste ut om hösten; hade redan skrifvit något bref och det väntades ankomstbref om skeppet snart. — Då en natt väckte Fru M. sin man och sade: Nu just var vår sjöman son här och sade „Nu far jag!“

Pastorn steg up slog eld och antecknade timmen och dagen.

När sedan bref anlände, skref kaptenen att en störtsjö hade sköljt bort unge Mathesius, och tiden var den samma, som antecknats af fadern den natten.