1) I den mycket ofullständiga konceptsamlingen af från kamreraren utgångna skrifvelser saknas svar såväl på denna förfrågan som många andra hauptmannens förfrågningar, men vid den tvist, som längre fram uppkom mellan uppbördsmannen Carl Nilsson och hauptmannen, förekastades hauptmannen bland annat äfven den beskyllningen, att han skulle hafva betalt bonden mindre för levererad timmerstock, än hvad denne därför sjelf måst gifva, likasom ock att han i räkenskaperna godtgjorde bonden, som måste leja karl att i sitt ställe utföra dagsverken till kungsgården, mindre, än hvad denne sjelf för karlen måste betala. Till dessa beskyllningar svarade hauptmannen, att han därvid följt order.

„Hvar man skall öfverkomma snickare, vet man icke, dock tror man den i orten kunna bekommas, men tjenlig murmästare finnes här ingen. Där är en uti Christine stad, den temmeligen väl skopar murar; men förnummit hans arbete ovaraktigt, ty fruktar jag murmästare måste beställas ifrån Sverige. Tegel kan man bekomma, men ganska odugligt; jag väntar i morgon få tala med en tegelslagare, som hafver lärt i Sverige, om icke han vill taga sig uppå att slå här tegel. Befarar jag en del måste ock ifrån Sverige beställas, om icke mer, dock det som behöfves öfver taket, ty bönderna bränna sitt tegel illa“.

Den 9 juli skriver han åter:

„Här är ondt om både bräder, tegel, snickare och murare. Så framt med byggningen skall gå fort, måste förskickas tegel och bräder ifrån Sverige, besynnerligen tegel, så mycket som behöfves på taket. Bräder fås uti Pedersöre 9 al. långa, temligen tjocka, men förr än de kunna hit bringas, kommer tolften på 17 eller 18 m. koppmt.

Köpeaftal gjordes med en bonde, men borgmästaren i Jakobstad lade sig däremot, såsom varande ett otillåtet landsköp. Hauptmannen skrifver d. 5 nov. härom:

„Jag är his[k]eligen fixerat med bräderna, som jag uti Pedersöre förtingade. Borgmästaren uti Jakobstad lät tribulera bonden, som dem mig tillsade, så att han måste föra dem i staden och försälja dem, oaktandes jag dem likväl på en deras borgares tillåtelse hade köpt; nu vet jag sannerligen icke, huru jag skall sådana tillbehör kunna bekomma, ty här finnes ingen annorstädes bräder än där, och de äro denna staden så motsträfviga, att man det icke kan uttala“.

I mars 1657 omtalar hauptmannen, att han från Vasa anskaffat tvenne glasmästare för att „låta göra fönster till kungsbyggningen, efter jag icke allenast“, skrifver han, „befann dem bättre förfarne i sjelfva konsten än deras glasmästare här i staden, utan ock förmente mig få bättre accord och arbetslön, tror ock icke Hans Grefl. Exc. efter adeliga privilegier och sin donation vara förbunden till stadens bönhasare. Nu hafva de gifvit härå både munt- och skriftligt förbud, och efter jag icke ville i detta fall å Grefl. Exc:s vägnar parera deras commando, är jag undsagd om förskrifning. Och oansedt jag icke tror, måste jag likväl befrukta stämplingar, ty verlden är stadd i det onda; jag fördenskull emellertid skall väl mig förese, att de skola icke finna stor sak med mig, skall ock söka friden, så långt jag kan, allenast såvida att det gemena bästa icke må taga nachdrag“.

Sjelf hade hauptmannen haft sin bostad i staden, naturligtvis utan att där i förstone behöfva deltaga i stadens tunga eller mycket däraf beröras. Men sedan enligt riksdagsbeslutet af år 1655 stadens accis och afrad odeladt skulle tillfalla kronan, föll det sig äfven för hauptmannen kännbart nog att vara stadsbo. Han skrifver härom till kamreraren d. 3 mars 1657 följande:

„Jag åstundar högeligen att komma till residenset; de utarma mig här med tull, accis, bakugnspenningar etc. Jag hafver alltså, efter som det slog mig fel i Pedersöre om sågbräder, tagit mig före att köpa af bönderna täljebräder, i den akt att jag med första måtte få en våning färdig“.

Men så fort skulle det ej gå; ännu i september 1658 skrifver han: „Jag vill nu gerna göra min högsta flit att få nedre våningen färdig på kungsgårdsbyggningen; för detta hafver jag intet folk bekommit“, hvilket dock icke var att undra på, då det betraktades såsom ett arbete, för hvilket bonden icke behöfde erhålla full ersättning. När denna sak senare kom till tals vid tinget, hade hauptmannen blott till svar, att han därvid följde order ifrån grefven. Då han härutinnan och i åtskilliga andra punkter, som bonden kommit att reflektera på och protestera emot, blott vädjade till gifna order, synes visserligen, att öfvergrepp från vederbörandes sida egt rum och att krafvet på bondeprestationerna gått utöfver lagliga fordringar, om än här afsetts att tillämpa de bonden eljes åliggande skyldigheter till kungsgårdars underhåll. Det ansågs såsom något förtjenstfullt att af bonden kunna utpressa allt hvad möjligt kunde vara, såsom ock framgår följande hauptmannens utlåtande till kamreraren d. febr. 1656: „Jag arbetar på den residens-veden, som bönderna tillförene hafva gifvit till forna landshöfdingarne, att den ock nu till grefven måtte utgå, dock intet än synnerligen kommit därmed fort“.