Några blad ur Carleborgs grefskaps historia 1652—59 av E. W. Bergman


7.   Grefskapet och 1655 års reduktion, hauptmannen åren 1656—58.

 

I februari 1656 fick hauptmannen genom skrifvelse från kammar-råden meddelande om riksdagsbeslutet såväl rörande fjerdeparten som angående återgång till kronan af bortdonerade städers tullinkomster, och i augusti samma år ankom från landshöfdingen i Vester- och Österbotten Johan Graan en skrifvelse om dessa tullinkomsters snara aflevererande.

I och för sig var den pekuniära förlusten af stadsinkomsterna obetydlig, då grefvens andel i tull- och accisdel icke ens steg till 200 dr smt (hvartill kom stadens taxa, uppgående till 150 dr smt); men så mycket mera inverkade det moraliskt försvagande på föreställningen om den grefliga myndigheten inom staden, hvarom redan förut är vidrördt, likasom det hade menliga följder för hans ekonomi, då grefven hade anslagit inkomsterna från staden till dess underhåll och nu ej vidare ville bidraga därtill.

Förordningen om fjerdepartens ingående till kronan inkastade likaledes en brandfackla i grefskapets hittillsvarande relatift fredliga och lugna förhållanden. Kronoombudens mellankomst härvid och pockande fordringar likasom de olika uppfattningarna om riksdagsbeslutets innebörd, som hos kronans ombud och grefskapets tjenstemän gjorde sig gällande, föranledde störande och obehagliga slitningar. I april 1656 skrifver hauptmannen följande:

„Här är en ny kronans befallningsman i vinter ankommen, hvilken gifver folket nog beskaffa, i det han mäkta strängt fordrar (som jag ock förnimmer honom är nog hårdt imponeradt) utan någon undskyllan kronans anpart af restitutionen såväl som af de extra ordinarie räntorna för innevarande 1656 året, hvilket bonden högeligen besvärar ej kunna erlägga, förr än han får bränna sin tjära och sedan efter vanligheten med årsens tid det utgöra. — — — Här i ganska fögderiet äro inga herrskapernas fullmäktige, som sådan ovanlighet vilja sig företaga, utan släppa honom sjelf till bonden, men jag och uppbördsmannen intet fördristat det göra, utan försäkrat drifva verket så högt vi kunna; — — dock oss intet efter hans i förstone stränga proposition vidare förobligerat än möjligt är“.

Följande månad skrifver han åter:

„Här är en ifrån vestersidan nu nyligen ankommen, nästan alltför närgången; man måste tugga in sådana förtretliga skrifter och ord, så att man kan sig icke nogsamt däröfver beklaga. Det vore önskligt, herr kamreraren täcktes låta sig öfvertala och låta kronans tjenare taga sitt af grefven till prof, så hoppas jag mindre rest skulle blifva på grefvens sida“.

Under det att hauptmannen på detta sätt blef „pressad“ för kronans räntor, försummade han dock icke att se sin herre till godo i hans rättigheter.

„Jag gifver härmed herr kamreraren till att förnimma“, skrifver han d. 15 sept. samma år, „det uppbördsmannen hafver öfverskeppat allt hvad han hafver kunnat tillväga bringa, hvilket jag dock förnimmer mot all förhoppning stiga ganska ringa; nog hafver jag honom förmanat, kan ock icke heller annat se, än att han hafver gjort sin flit, men, Gud bättre, här finnes ringa förmögenhet hos allmogen“.


En talande bild af det betryck i ekonomiskt hänseende, hvarunder bonden hade att prestera sina mångahanda utskylder och gärder till kronan och grefven, gifves i följande skildring däraf i en skrifvelse från hauptmannen från samma tid:

„Här befinnes en stor fattigdom hos allmogen, därtill med förorsakar kronans extra ordinarie räntor stor rest, ty dehär komma på idel penningar; bonden (fastän han sjelf skall äta määs 1) och bark) skaffar någorlunda persedlarna ifrån sig, men fast större mangel och brist hafver han på penningar, därtill med ligger kronans fogde så hårdt an, att det är både odrägligt och ovanligt“.

1) I en supplik till K. M. från allmogen i södra Österbotten af år 1643 beskrifves, huru man tillredde detta bröd, som i nödår användes till „ett eländigt lefverne“. Dess beståndsdelar utgjordes af „råg, vippor, halm, tallbark och kärre-rötter, sammanstampade, och var dock detta blott med stor nöd att finna“.

Det var således medan i månget bondehem blott fans „määs och bark“ att sätta fram på bordet, som en skeppslast matvaror rustades att föras ur landet, under det samtidigt ytterligare kronans fogde „låg hårdt an“ att indrifva extra ordinarie räntorna (anordnade för krigsstaten och hvilka framför andra skulle utgå) och fjerdeparten. Ifrågavarande skeppslast innehöll för öfrigt icke blott matvaror, smör och kött, utan medföljde ock en stor post penningar för kronans befallningsmans räkning af grefskapets extra ordinarie ränta för år 1656, stadens utskylder och 1,000 dr koppmt af 1655 års fjerdepart; men sedan skutan under en månads tid varit i sjön, måste den för vidriga vindar vända tillbaka och lägga upp. „Befruktandes det sköna köttet med smörtunnan“ — en särskild post från grefvens enskilda ladugård — „kunde förderfvas, men så kan nu ingen råda för Herrens vilja“, skrifver hauptmannen.

Emellertid hade äfven landshöfdingen anländt till orten. Han stannade dock icke mer än öfver natten i Carleborg, men stämde till Vasa alla, som hade några besvär att andraga, emedan han där ämnade dröja någon tid. Hauptmannen begaf sig då äfven dit för att communicera sig med landshöfdingen „gemena bästa angående“. Men knappt hade samtalet begynt, förr än han, med anledning af de oroande ryktena om ryssens infall, dels „efter Hans Härlighets permission som ock eljes för det farliga ryktets skull måste öfvergifva alltsammans oafhandladt och på timmen begifva sig hem till Carleborg“. Där fann han folket stadt i största förskräckelse, då fienden hade hörts hafva infallit dels uti friherreskapet Kajana, dels i byarna ofvanför friherreskapet Kalajoki och till och med bränt och illa huserat i Saarijärvi, „näst ofvanför Pedersöre“. Man befarade äfven ryska lodjor i sjön, „som skulle spana efter hvar hustrur, barn och annan egendom utföras skulle“. „Detta gaf folket en grufvelig skräck“, skrifver hauptmannen d. 9 juli, „oaktadt vi, som någon förfarenhet hade om situationens beskaffenhet, höllo otroligt fienden något stark kunna komma öfver oss; — — men hvad som kan vara på färde på andra sidan Kexholm, det står med tiden att förnimma“. Dock resolverades, att så många, som förmådde draga vapen, skulle gå emot fienden, „där omtränga skulle“. Värst var bristen på gevär och krut, hvarföre borgmästaren Kordt Bockmöller d. 16 juli härom skref till grefve Per Brahe, då fienden hördes vara i anmarsch mot Österbotten öfver 7,000 man stark. Det visade sig dock mestadels vara falskt alarm; emellertid höllo de sig „på all händelse vägfärdiga“. Den 6 aug. skrifver hauptmannen, att infall gjorts ofvanföre Kajaneborg, att Pielis och Nurmis socknar skulle hafva svurit sig under fienden och några byar i Kuopio socken vara brända. Om fienden fortsatte sin marsch, vore man besluten att från hvar socken göra uppbrott norr ut till motvärn. Ryssarnes infall i norra Finland inskränkte sig dock denna gång till ofvannämda trakter. Hauptmannen kunde således ostördt egna sin uppmärksamhet åt grefskapets ekonomiska angelägenheter och de af kronans ombud uppstälda reduktionskrafven, hvilka icke alla voro oomtvisteliga. Den förnämsta tvistepunkten gälde arfvegodsen, för hvilka grefve Tott visserligen hade fått grefskaps-privilegier, men för hvilka dock på samma gång arfvegodsrätt var förbehållen; hauptmannen menade därföre i enlighet med kamrerarens uppfattning, att de borde gå fria för fjerdepartsräfsten, medan landshöfdingen ville betrakta dem uteslutande såsom en del af grefskapet.

„Såsom jag väl alltid hafver tänkt hit och dit“, skrifver hauptmannen d. 25 nov. 1656, „huruledes den fjerdeparten efter reduktionen skall kronan igen restitueras af detta grefskap och arfvegodsen, så hafver jag ock, sedan borgmästaren förde mig herr kamrerarens bref tillhanda, icke varit mindre därom bekymrad. — — — Jag bad herr landshöfdingen, när han senast reste här igenom, det Hans Härlighet ville göra skriftlig decision, hvad han ville fordra på K. M:ts vägnar 1), det han väl mig lofvade och tillsade uti Vasa beställa, men när Carl Nilsson kom dit, blef med likväl intet bevändt, utan, som Carl högeligen beklagar, öfver förskyllan mycket hårdt bannad och tilltalad. Gud vet, huru det står till; Hans Härlighet brukar ganska sällan skriftligen befalla, icke som de förriga landshöfdingar gjort hafva. Alltså man här intet, hvad man skall taga sig före“.

1) Särskildt rörande länsmans-, postbönders och gästgifvarehemman inom arfvegodsen, hvilka landshöfdingen likaledes ville vederkunna under kronan, utgörande dessa samtliga tillsammans inom grefskapet och arfvegodsen 12 1/4 mantal.

Några dagar senare, d. 4 dec., skrifver åter hauptmannen följande:

„Landshöfdingen gick så hårdt uppå Carl Nilsson i Vasa, att det halp intet någon räkning eller excuser, utan hotade honom öron och äran, så att han måste precis skaffa de 600 dr koppmt, som Daniel Staffansson qvitterat hade, tage dem, hvar kunde. Denna pressur för kronans räntor kan aldrig förr stillas än kronans fogde dem sjelf uppbär; det är omöjligt någon kan härmed längre uthärda; en fattig tjenare (som dock hafver gjort så godt prof som andra) skall blifva så skänderad, hotad och undsagd och måste bekänna, det landshöfdingen af ringa tillfälle understundom är därtill mäkta benägen. Gud må veta, af hvad orsak han är detta grefveskapet intet gunstig“.

Från kamreraren ankom en skrifvelse rörande fjerdeparten, på grund hvaraf hauptmannen förklarade sig icke utan särskild order kunna utlemna något för arfvegodsen, utan blott för grefskapet, hvilket enligt hauptmannens uträkning uppginge till 897 dr. 20 öre 5 pgr smt, och förbjöd han uppbördsmannen att göra några vidare utbetalningar härför. Hauptmannen anhöll emellertid om att från reduktions-collegium få ett bestämdt besked om arvegodsens frikallelse från fjerdeparten, enär kronans fogde i saken fordrade något visst att rätta sig efter. Ehuru kamreraren icke kunde prestera en sådan frikallelse, kunde han dock beropa sig på collegii „löfte och tillsägelse om förskoning“ därifrån. Men då landshöfdingen i juli 1657 återkom till Carleborg, yrkade han ånyo på att erhålla fjerdeparten af arfvegodsen, hvilket yrkande hauptmannen fortfarande vägrade att villfara. Landshöfdingen befalde då kronans fogde att förrätta inventering i grefvens uppbördsbod och öfverlemna nyckeln förseglad i borgmästarens händer. Hauptmannen tillstälde landshöfdingen genom Carl Nilsson kamrerarens skrifvelser rörande denna sak, men denne förklarade, att han icke ville rätta sig efter kamreraren, „vore det af Hans Grefl. Exc. sjelf, så ville han det någorlunda respectera“ 1).

1) Gång på gång hade under tiden kamreraren inlenmat påminnelser till reduktions-collegium i frågan och vann ock till sist dess bifall till den uppfattning rörande arfvegodsen, som han sjelf förfäktade.

Det kan hafva sitt intresse att se, huru denna sak i reduktions-collegium behandlades. Den 21 apr. 1656 inlemnade kamreraren första gången en inlaga eller „några frågepunkter“ rörande grefskapet och arfvegodsen, hvilken inlaga han förnyade d. 21 okt. samma år och ännu tvenne gånger under det följande året, utan att från collegium erhålla annat svar, än att man i detta ärende måste afvänta K. M:ts nådiga förklaring. Kamreraren aflät då d. 28 aug. 1657 till presidenten i collegium Herman Fleming, hvilken för tillfället befann sig på sin egendom Norrnäs på Vermdö, en skriftlig anhållan, att han måtte gifva landshöfdingen eller häradsfogden order att inställa utkräfvandet af fjerdeparten från arfvegodsen. Presidenten svarade härtill redan följande dag att, ehuruväl han intet hellre önskade än att kunna vara kamreraren och hans herre till viljes, så vore detta dock en sak, som han in particulari utan collegio icke kunde afgöra, då han icke egde att göra någon förminskning i de räntor, som K. M. och kronan enligt riksdagsbeslutet kunde hafva att pretendera, men om kamreraren med ett ord eller två ville låta denna sin begäran föredragas reduktions-collegio i Nyköping om 3 veckor, så skulle han göra sin högsta flit, att saken komme till ett ändtligt slut, så att ingen med skäl skulle hafva sig att besvära. Emellertid, om kamreraren ville betala fjerdeparten af de gods, som han förmenade kunna räknas för arfvegods och om hvilka man nu ännu icke kunde fullkomligen veta, om de kunde eximeras ifrån reduktionen, så torde man finna goda vägar att decourtera summan eller nöjaktigt betala densamma. Ännu följande år i januari ingaf Strömsköld till sekreteraren i collegium Olaus Thegner en uppfordran att befordra saken till en god resolution. Collegii bifall synes hafva följt samma år.

Medan hauptmannen någon tid förut på våren var på ett besök till Stockholm, hade kamreraren d. 18 juni skrifvit till uppbördsmannen, att han skulle bevista tingen och sitta uti hauptmans ställe tills vidare order, och skulle ingen annan befatta sig med Freeses rest än uppbördsmannen allena. Denna kamrerarens skriftliga utlåtelse hade kommit i landshöfdingens händer, och tog hän sig däraf anledning förklara, „hvilket han ock andra dagen kastade mig för näsan“, skrifver hauptmannen, det denne vore afsagd ifrån tjensten, hvarföre han intet vidare ville förhandla med honom, utan hålla sig till Nilsson, hvilken han gaf order att till fjerdepartens erläggande af arfvegodsen för år 1655 uttaga penningar från grefvens bod, hvilken befallning denne äfven åtlydde: „Detta kan nu vara tvång, men aldrig hade jag samtyckt, att Carl sjelf skulle öppna boden, sedan nyckeln en gång var förseglad buren på rådstugan“.

„Nu är jag väl råkad uti temmelig confusion“, fortsätter hauptmannen, „ty här spargeras [beströ; strö över?] både ibland borgare och bönder, som vore jag renuntierad ifrån tjensten; — — — kan icke inbilla mig herr kamreraren hafva annat menat, än att Carl mig frånvarande skulle sådant uträtta; — —  — har görligen förstått, det Carl Nilsson skall mig sådan förtret utaf skarfvade inbillningar hafva uppåkommit, det jag aldrig förlåter, förr än han det utsupa skall; — — jag är likväl (ovärdig) hans förman, sådan jag är. — — — Alltså efter föregånget med mig noga betänkande, fattar jag den resolution, det jag intet sjelf vill eller kan nu uti högnådiga herres och grefves fjerran frånvaro och för herr kamrerarens vidare order mig sjelf kassera utan nu i denna dag reser till tingen och förrättar mitt vanliga embete“.

Härmed afreste hauptmannen till tinget i Lappo, men utbröt i full låga den mellan honom och uppbördsmannen uppkomna ovänskapen, hauptmannen redogör för det närmare förloppet härvid i en skrifvelse till kamreraren af d. 20 aug., däruti han klagar öfver, hurusom Carl Nilsson „uppenbarligen i en fri tingstuga, ja vid sjelfva tingsbordet honom icke förskona kunde, utan af en gifven orsak honom så plötsligen skamfärat, skällandes honom för en skälm och sade honom intet med det hafva att beställa och att han icke skulle nånsin sitta mera i hauptmans ställe med hvad mera, som han allt icke ville skrifva om“.

Den ringa anledningen till detta utfarande hade Carl Nilsson tagit sig däraf, att, då vid tinget rörande Freeses rest en persons namn utropades och „tolften“ förklarade, att mannen, hvilken Nilsson hade låtit sakfälla, emedan han icke hade infunnit sig vid stämningen, vore en blind tiggare, hauptmannen yttrade sig, att det vore synd att låta sakfälla sådana och att det vore rätt, att den, som det gjort, sjelf skulle betala för honom. Häraf „gjorde uppbördsmannen sig så öfvermåttan onyttig“, att hauptmannen, „då orden började växa oss emellan“, för att icke mera förargelse skulle ske hos den gemene allmogen, nödgades stiga upp från bordet och under protest i rätten begifva sig därifrån 1). Därefter utlåter sig hauptmannen i sin skrifvelse till kamreraren öfver sitt förhållande till Carl Nilsson och de svårigheter, som i tjensten mötte honom. Han hade befordrat mannen till platsen, hade skaffat honom löftesmän och stått honom bi, då han varit utsatt för beskyllningar, men huru hade denne nu lönat honom för allt? Om han blott hade låtit honom veta, att han ville stricte tyda herr kamrerarens bref, „aldrig skulle jag hafva lagt mig i sådan vidlyftighet eller gjort mig så odieus [besvärlig] för landshöfdingen“.

1) Protesten var ställd till „lagläsaren och samtliga de ärade tingsrättsbivånare“.

— — — „Jag kan icke af godt samvete annars göra än absentera och upphöra med all disposition, som mitt embete fordrar, till förfrågan, krafteligast härmed præcaverandes all rättmätig pretention emot Nilsson för en sådan otillbörlig, jag menar lättfärd, och utan all måtta ohöflad process. — — Vare alltså all disposition härmed uti Carl Nilssons ansvar och åhåga alldeles transporterad; dock ingalunda längre än till vidare besked och svar ifrån min nådiga öfverhet.

Datum Lappo länsmansgård d. 13 aug. 1657“.

„P. S. Såsom jag förmodar mig undertecknad ännu att existera i förriga embete, beder jag den ärade rätten ville påminna allmogen här i Lappo socken, det de äntligen leverera den tjära, som de voro vana för sina utlagor att utgifva, i sjelfva sorten till uppbördsmannen efter greflig befallning och icke till borgaren, så för extra ordinarie som för ordinarie räntan, därföre uppbördsmannen voro pligtig räkenskap att göra. Denna sedel förvaras till vedermål, sedan han publicerad är.

Detta skriftligen, emedan jag mitt vederbörliga rum förvist är“.

„Gud gifve“, fortsätter han, „det ordet hade ock varit tillagdt uti herr kamrerarens bref, att hauptmannen intet skulle befatta sig med något, aldrig skulle jag heller gått obuden eller trängt mig till den omkostnad och besvär, som jag hafver måst utstå med kringresande att besigtiga ödesgodsen, med höbergningen, boskapen, utskrifningsväsendet, tullväsendet och mycket annat. Jag hade icke velat lida sådan skymf för 2 års lön, som jag nu oskyldeligen lida måste. —  — — Jag måste här alltid lefva i fara, här är ingen jag kan förlåta mig uppå utan Gud allena, här äro de alla slägt och svågrar, men jag och min fattiga hustru alldeles främmande och obefryndade i landet; de låta sig väl i ögonen se som vänner, men på baken är det fast annorledes. — Kyrkoherden, lagmannen, borgmästaren, lagläsaren, uppbördsmannen och många flere äro allt förbundne i slägt och svågerskap. Somliga låta sig småningom förnimma och påskina sin dristighet af den stora gunsten de här och där kunna obtinera, och en annan däremot ringa aktad blifver, men så hoppas man genom Guds milda tillhjelp, det sanningen och rättvisan en gång varder uppflytandes och kunbar gjord“.

Till d. 17 aug. var häradsting för Ny Carleby socken utlyst att hållas i staden, men ehuru såväl domare som allmoge voro på platsen, lät hauptmannen tills vidare uppskjuta detsamma, såsom han skrifver, „till att undfly all vidlyftighet, till dess någon skrifvelse kunde komma ifrån herr kamreraren antingen till mig eller Carl, den jag nu stundligen åstundar och eftertraktar“.

Från kamreraren ankom visserligen en skrifvelse, men af så oklart innehåll, att hauptmannen därmed icke kände sig tillfredsstäld, hvarföre han d. 24 aug. till uppbördsmannen afgaf en förklaring af följande innehåll:

„Emedan det Carl Nilsson, att herr kamreraren Olof Andersson Strömskölds bref mig nu på stunden tillskickadt faller mig mäkta sällsamt före, alldenstund han ännu synes likasom dubieus om alla saker, så ehuruväl hans välb. icke, då jag var i Stockholm, lät förnimma om någon remotion eller förändring med hauptmans tjensten här vid Carleborg, ej heller nu eller mellertid hafer expresse därom skrifvit, likväl, emedan han differerar med staterna, fattar jag med mig den enfaldiga resolution, det jag intet längre kan på sådan condition lefva på expectance af något ovisst, besynnerligen efter jag ock här på orten är med otillbörliga processer öfverilad med min största skada, omkostnad och försummelse“.

Den 3 sept. hölls det uppskjutna tinget i Ny Carleby, hauptmannen föredrog sin tvist med uppbördsmannen och vändande sig till „tolften och gemene man, som på golfvet stodo“, frågade dem, „om han någon vrångvisligen hade anfört eller med afvoge ordom missfirmat, utan fast hellre såväl om uppbörderna såsom ock andra fall allmogen undervist jemte vid alla tider socknen troligen biståndit, därtill alla mest här närvarande bejakade; uti hvilken question fjerdingsman Hans Michelsson något inspråk gjorde“, såsom att vid Carleborgs byggning den bonde, som levererat timmer, blott fått 16 öre afskrifvet på sina utlagor, medan stockarna kostat honom sjelf 1 dr, och att för dagsverken ej betalats mera än 10 öre, medan bonden, som därtill måst leja karl, fått betala 3 mark, „hvilket allt till sitt vederbörliga forum ställes“, heter det i tingsrättens protokoll, „eftersom hauptman föregifver sig därom hafva sin nådiga grefves och herres order“.

Hela tvistefrågan uppsköts till grefvens „eller Grefl. Exc:s kamrerares disposition“.

Inför rådhusrätten i Ny Carleby stad förevar samma sak d. 14 okt., och resolverade rätten:

„Efter ett noga betänkande uti denna här olägliga tiden hafver man deras otidiga trätor och vitesord till Hans Grefl. Exc. Grefve Totts vidare order måst uppskjuta och emellertid låta så hauptmannen som Carl Nilsson uti sina förra tjenst- och lägenheter att förblifva, med flitiga förmaningar att, så framt de sina tjenster uti någon måtto försumma, skola de åt Hans Grefl. Exc. allan bevislig skada uppfylla“.

Föredragandet af detta tvistemål inför häradsrätt och rådhusrätt förefaller snarast som en komedi, då såväl häradshöfdingen som borgmästaren hade sina fullmakter af grefven (borgmästaren Bockmöllers af samma datum som hauptmannen Wernes d. 16 juni 1653) och dessa rätter således ingalunda kunde vara rätta forum i sådana frågor; också se vi dem skjuta ärendet ifrån sig.

Uppbördsmannen skref likaledes om saken till kamreraren, uttalande den förhoppning, att han ville sjelf försvara sina egna skrifvelser; för öfrigt innehöll skrifvelsen beskyllningar mot hauptmannen för trätlystnad, hvarjemte klagomål från allmogens sida framfördes öfver extra pålagor såsom höbergning, åkerarbete och fiskeri, hvarigenom åtskilliga hemman skulle hafva blifvit öde.

Kamreraren föreslog att låta tvisten uppgöras vid ett personligt möte i Stockholm, dit ock på senhösten såväl hauptmannen (nu för andra gången under året) som uppbördsmannen och borgmästaren begåfvo sig. Om ock tillfällig uppgörelse härvid kom till stånd, någon förening till ett godt samarbete blef det dock icke af. Borgmästaren, som icke fick tid att personligen sammanträffa med kamreraren, som för tillfället vistades på Ekholmsund, ehuru denne hade skickat hästar efter borgmästaren till Stockholm, förklarade skriftligen, att han ansåge sin svåger vara oskyldig och att, då hauptmannen kasserat sig sjelf, tjensten utan olägenhet skulle kunna indragas. Det varade ej heller längre än till december, förr än hauptmannen åter utgjuter sig i bittra klagomål öfver såväl uppbördsmannen, som borgmästaren och kyrkoherden.

„Jag blyges sannerligen väl före“, skrifver han, „att föra klagomål på banan om den oenighet, som här på nejden vankar, men ser mig oundvikligen ännu det göra måste; mina tillförene hemliga missgynnare äro nu till en del blefne uppenbare, besynnerligen de 2:ne, borgmästaren och herr Nils, kyrkoherden, så att här föröfvas sådana stämplingar, hat, nit och uppstudsighet tillväxer, som Gud sig däröfver förbarme; uppbördsmannen Carl Nilsson grasserar uti uppstudsighet öfverflödeligen, så att jag kommer med honom intet till rätta; allt hvad jag bjuder och vill Grefl. Exc:s vägnar efter befallning hafva fram, det står han emot“.

Carl Nilsson åter skrifver till kamreraren om hauptmannen på följande sätt:

„Jag önskade af hjertat gerna han regerades af Guds ande; på vägen ifrån Stockholm var han som en „veislig“ man, sedan han kom hem, var han en annan menniska, af hvad orsak må Gud veta“. —

I det föregående är anfördt, huru stor fattigdomen hos mången bland allmogen var under år 1656, men huru mycket större och allmännare måste ej armodet och nöden hafva varit under året 1657, då vi läsa följande rader från hauptmannen efter hans återkomst från ofvannämda Stockholmsresa:

„Säden, som vid min återkomst från Stockholm allestädes stod mäkta härlig, är uti Ilmola alldeles bortfrusen öfver hela socknen, ett ohörligt lit hö är fallet i år, så att gamla säga sig aldrig hafva sett sådant tillförene“.

I sammanhang härmed må anföras den supplik, som med anledning af den stora sädesbristen från grefskapets „undersåtar“ insändes till grefven.

„Foge vi Eders Grefl. Exc. i ödmjuk underdånighet klageligen att förnimma den stora nöd mestadels Eders Nådes undersåtar i Carleborgs grefskap förmedelst stor missväxt, endels af köld, endels af torka, endels af grufvelig skogsbrand uti komne äro, så att merendels rätt nu öde blifva, som af afkortningslängden är att aftaga, i det hela torrveds skogen (Gud bättre) förderfvad, att vi ej veta med hvad vi oss och våra i detta år föda, mycket mindre vara vanliga och pligtiga utskylder betala kunne; bedje därföre i största underdånighet till Eders Grefl. Exc., det Eders Grefl. Exc. täcktes af misskundsamhet sig öfver oss förbarma och oss någon lindring med skattespanmåls utgörande för innevarande år nådigst förskona och tillgifva.

Ödmjuke och underdånige undersåtar
af Carleborgs grefskap“.         

Såsom en följd af detta missväxtår sprang ock ödeshemmanens antal upp från 50 år 1655 till 116 år 1658 1).

1) För att grefskapets allmoge alltid skulle bibehållas vid förmåga att fullgöra sina skattskyldigheter hade kamreraren velat förbjuda all utflyttning från landsdelen. En intressant upplysning härom förekommer i hauptmannens brefvexling med kamreraren från år 1655. Med anledning af något klagomål ifrån kamrerarens sida öfver att personer fått „tillstånd att öfver vintern (för att söka arbetsförtjenst) vistas i Sverige, förklarar hauptmannen i en skrifvelse af d. 14 nov. nyssnämda år, att han „icke kunnat finna annat än att det skulle lända dem och deras hemman till nytta, eftersom de ock alltid för dem hafva haft det manéret och må herr kamreraren intet tänka, att man förlofvat något löst folk, utan fastmera ofta förbudit, det ingen må dem öfverföra; men dessa äro gifta karlar, hafva här hustru och barn, likväl hafver jag tagit för hvar och en borgen, och som jag förnimmer detta vara herr kamreraren emot, skall en annan gång däruppå väl bot följa“.

Tjära var nu ock den enda vara Lappo- och Ilmolabonden hade att erbjuda för sina utskylder. Angående tjäruuppbörden hade borgerskapet i Ny Carleby stad redan i augusti 1656 inlemnat en förnyad supplik till grefve Tott och klagat öfver hauptmannens pretention att, på grund af borgerskapets oförmåga att enligt kontraktet inlösa räntepersedlarna, taga tjäran af bonden, „som vår endaste handel och borgerliga näringsmedel är“, skrifva de. De anföra också, hurusom de genom den nyfunderade staden Jakobstad gått förlustiga „sköna poster tjära“. Hauptmannen hade åberopat riksmarsken Jakob De la Gardies exempel, som också hade utskeppat tjära, hvartill svarades, att de visserligen däröfver klagat och äfven fått goda resolutioner, „dock intet hulpit“. Forna magistraten hade också därmed indulgerat och sett genom fingren. Skulle de nu icke få behålla tjäran, så vore dem omöjligt länge i staden bo och uppehålla sig.

Detta oaktadt hade hauptmannen efter af kamreraren vid besöket i Stockholm om våren 1657 gifven föreskrift gifvit Lappoboarne vid förut omnämda ting anmaning att så för extra ordinarie som för ordinarie räntorna leverera tjäran, icke till borgarena, utan till uppbördsmannen. För att nu, när bönderna kommo ned till staden med sin tjära, vid torget mottaga densamma, hade han därtill beordrat vaktmästaren och gevaldigern, men borgarena ville icke släppa tjäran ifrån sig, förklarande att de hade försträckt bonden penningar, hvarföre de hotade att „sancka sold“, nemligen hela borgerskapet, öfver dem, „hvilket allt visade sig“, skrifver hauptmannen, „ske efter aftal emellan borgmästaren och Carl Nilsson“. Fyra bönder, hvilka emot förbud hade bortfört sin tjära, hade hauptmannen satt „i kistan“, hvarifrån de ej blefvo lössläppta, förr än de stält borgen för att de skulle lemna ifrån sig sin tjära för skulden, men så snart de kommo ut, tog bördsmannen i stället penningar af dem.

Borgmästaren skref också om saken till kamreraren med beklagande öfver att hauptmannen „är benägen att gifva orsak till krakel“ och protesterande emot hans förfarande med den förklaring, att, „där en stad för en mans nytta skulle ruineras, det är aldrig Kongl. M:ts vilja eller behag“.

„Jag hafver nu en tid“, skrifver han vidare, „Gud bättre, haft ondt i benet, att jag intet hafver förmått gå ut; där hafver hauptman varit på torget och sagt: jag gifver borgmästaren, herr och Carl Nilsson och deras svågerskap, alla dem han i hast hafver kunnat nämna, och mante mig ut med gevär, som intet kan gå. Jag fruktar den mannen kommer ännu värre ut än som förr, ty han kan icke regera sitt sinne. —  — — Hvad såsom hans oenighet kan anbelanga, så vet jag mig aldrig hafva gjort det vattnet orent, som han vill hafva rent, utan efter lägenheten allt godt bevist. Det vore väl önskligt, att herr kamreraren i denna vinter sjelf täcktes komma hit både för en och annan orsaks skull, eljes befruktar man, att här intet blifver godt. Och om han med uppbärandet således ville gå till värket att tvinga bonden för rest och extra ordinarie utlagor leverera tjära, oskyldeligen honom fängsla och sedan taga af honom en halfdaler för kistepenningar, om sådant höga öfverheten förekomme, vet jag intet, om det kunde vara försvarligt. Lappoboarne föregifva, att de i förledne år eller i fjor hafva bötit sakören på fjerde hundrade daler, däraf blifva de litet förekomna, eljes är också väl kunnigt, att de hafva låtit bonden sitta uti handklofvar och böta 5 eller 600 daler“ 1).

1) En sådan bötfällning, som här omtalas, kan visserligen hafva egt rum utan att därom i den förefintliga brefvexlingen något förekommer och torde ej heller hafva varit så ovanligt för försummelse att passa upp vid de litet emellan utlysta uppbördsstämmorna o. d. Dessa stämmor voro allmogen till icke ringa tunga, hvaröfver ock i allmogens besvärsskrifvelser klagas. Genom det af borgmästaren begagnade uttrycket „de“ finner man dock, att den mot hauptmannen framkastade beskyllningen lika mycket torde hafva afseende på uppbördsmannen, hvilken särskildt hade att göra med uppbördsväsendet och därvid obesvaradt synes hafva utöfvat sin rätt att sakfälla vid förekommande försummelser.

Af hauptmannens reflexioner med anledning af hvad som passerat må följande här anföras:

„Herr kamreraren tro mig, om han täckes, det är för Gud en sanning, att Carl Nilsson skattar fast högre sin svågers, borgmästarens gunst än att söka Hans Grefl. Exc:s gagn och bästa; borgmästaren åter är litet bekymrad om Hans Grefl. Nådes, utan fastmera om sin egen välfärd och fördel (anklagelserna mot uppbördsmannen förbigås här såsom af mindre allmänt intresse). Bönderna äro så uppstudsade emot dagsverken, timret, vägrödjning och emot valören för fångshö, oxe och får etc., så att man aldrig hafver hört dess like; uti detta hafver jag kyrkoherden mycket suspect, det allt med tiden utan tvifvel lär yppa sig. Detta skall visserligen allt vara ansedt mig till värsta, men såsom jag intet hafver gått öfver order, förhoppas jag mig sådant intet skada kunna, men det lär angripa Hans Grefl. Nådes intresse. In summa, jag ser fast omöjligt vara, att Nilsson och jag nånsin kunna draga under ett ok med hvarandra, utan vi måste endera vika, när året blifver ute; tycker herr kamreraren godt vara och befinner mig duglig uti Hans Exc:s tjenst, så vill jag för en billig lön taga mig uppå uppbörden och allt och se till att jag ställer därföre goda löftesmän, och sedan vill jag taga mig en ung karl till hjelp, som låter sig kommendera, då jag förmodar fast bättre skall tillgå än som nu sker uti grefskapet; täckes då herr kamreraren hellre acceptera Carl Nilsson, så måste jag gifva mig tillfreds hellre än jag ligger uti ett sådant djefvulskt förtret och ser ingen ända däruppå, så länge denna politik här uppåstår“.

Men kamreraren var icke den, som ville taga parti någondera parten, då han ansåg dem behöfliga hvar sin post; han förklarade blott, att de båda skulle fortfara i sina tjenster. Af hans skrifvelse till lagläsaren Gustaf Gabrielsson Rothovius någon tid senare, d. 9 febr. 1658, ser man, hvad politik han förde.

„Uti Hans Grefl. Exc:s frånvaro är förekommet“, skrifver han „huru såsom någon oenighet emellan hauptmannen och uppbördsmannen samt borgmästaren och flere skall vara af missförstånd uppvuxen; huru därmed är, gifver väl tiden, men det är ett gammalt ordspråk och kanske sant, att när hustru och bonde träta, lider bostället skada i hvar vrå, hvarföre är till lagläsaren på Hans Grefl. Exc:s vägnar min vänliga begäran, det lagläsaren icke låter sig uppå någon sida göra medhåll, utan sitt embete till fylles och styra allt till enighet, så att Hans Grefl. Exc. ingen skada däraf tagandes varder, såsom inråda och hålla bönderna till hörsamhet och lydnad att i rättan tid aflägga sina utlagor“.

Till uppbördsmannen skref kamreraren under samma datum några rader af följande innehåll:

„Carl Nilsson, eder rådes såsom den ene vännen plägar göra den andre, att I akten väl eder tjenst och tjenen H. K. M., kronan och grefven och ingen particular uti det som grefven är emot, så kärt I hållen eder välfärd“.

Uppenbarligen hade kamreraren från början felat och gifvit uppbördsmannen uppdrag, som tillhörde hauptmannens tjensteåligganden, utan att därom meddela sig med denne och utan att senare vilja vidgå detta fel. Vid det missförstånd och missämja, som häraf föranleddes, höll han ej heller sin närmaste man ryggen fri, hvadan förtalet fick fritt spelrum och begångna oegentligheter under tjenstemännens inbördes trätor kommo i dagen, hvarigenom den grefliga myndigheten i dess företrädares person alltmera förlorade tillbörlig auktoritet och värdighet. Hauptmannen hade visserligen också ådagalagt ett alltför ensidigt nit i herres tjenst, ett nit som icke alltid tog tillbörlig hänsyn till förhandenvarande omständigheter och förhållanden, till hvad som var rätt och rättvist, låt ock vara att han därvid följde order från Stockholm, såsom i afseende på taxeringen af böndernas prestationer till kungsgårdsbyggningen och tjäruleveranserna, hvilken sistnämda fråga, som redan vid 1657 års slut föranledde så mycken split, under det följande året rentaf skulle sätta i harnesk mot hauptmannen såväl bönder som borgarena i staden.

På våren 1658 skrifver hauptmannen till kamreraren, huru han redan en lång tid bortåt med stor åstundan förväntat någon skrifvelse ifrån honom „och dock icke njutit den lyckan“.

„Jag hade sannerligen“, skrifver han vidare, „icke ringa orsak till att skynda till min nådiga öfverhet, förty jag är så omhvärfd med missgynnande och afundsfulla menniskor, så att jag det icke för Gud eller någon menniska nogsamt beklaga kan“. Blefve han icke Carl Nilsson qvitt, så måste han afstå, „ehuruväl jag med hjerta, flit och trohet ville tjena min nådige herre och grefve i alla mina lifsdagar, men sant är det, ingen borgmästare vill jag gerna låta mig cojonera, fastän han vore en tysk, mer förfaren än denne och hade ätliga tusen daler 1).

1) Till besvären mot borgmästaren hörde ock, att han toge grefvens bönder „mig ovetandes (dock närvarandes)“, skrifver hauptmannen, „och förer i fängelse“

Såsom föregående året kallade hauptmannen äfven för år 1658 skriftligen allmogen i Lappo socken att komma ned till Carleborg med sin tjära till afbetalning af förra rester och för det löpande årets utlagor. Bönderna infunno sig, men borgarena ville ej heller nu tillåta dem till hauptmannen lemna sin tjära, utan erbjödo sig i stället att försträcka dem penningar, men hauptmannen vägrade att gå in därpå. Då därföre ingen uppgörelse kunde komma till stånd, lät borgmästaren sina tvenne drängar gå i hvar sin tjärubåt, och gjorde borgarena på samma sätt och fördes så båtarna dels till borgmästarens beckpanna, dels till borgarenas bodar. Tre af hufvudmännen bland bönderna, hvilka gåfvo signal åt de öfriga att ro bort med sina båtar, lät emellertid hauptmannen sätta „i kistan“. Följande dag skickade borgmästaren och rådet till hauptmannen tvenne personer såsom ombud med erbjudande att betala för hela Lappo socken den tjära, hvartill allmogen förbundit sig för årliga räntan och gärden, men hauptmannen gaf till svar enligt af kamreraren gifven föreskrift, att han endast under det vilkor kunde antaga anbudet, att de äfven betalade för den extra ordinarie räntan, men detta afslogo de med den förklaring, att mottoge han icke detta anbud, så skulle han icke få en tunna.

„Det de ock den dagen görligen beviste“, fortsätter hauptmannen i sin redogörelse till kamreraren för tilldragelsen, „i det borgmästaren sjelf tillika med borgarena stod neder i stranden och så snart tjärubåtarna kommo, läto de dem strax borttaga, och ehuruväl vaktmästaren böd till att taga en båt i sender, slog det honom fel, ty när han ensam rodde fram, så rodde bonden sjelf annan tillbaka. Nu är jag sannerligen så perplex, att jag icke vet hvad jag göra skall; intet törs jag låta uppbära penningar för räntan, och till att vänta svar ifrån herr kamreraren förlöper tiden, till dess skutorna löpa härifrån, och så kan ingen ränta i år öfverkommas. Kamreraren må söka borgarenas skutor i höst 1), så framt ej dessförinnan kan komma besked att låta uppbära penningar eller andra persedlar. — — — Jag står aldrig länge ut med detta väsendet, ty hvad mig befaldt blifver att göra och jag beflitar till att efterkomma, det blifver mig alltsammans våldsamligen afslaget, och ingen är som mig i embetet försvarar; om de andra alla gjorde aldrig så mycket illa, så få de näppeligen en otack derför“.

1) Eller, såsom han i en senare skrifvelse uttrycker sig, „lägga arrest på borgerskapets skutor och gods, när de i höst dit komma, alldenstund de hafva förhindrat både räntornas uppbärande och resters indrifvande“.

Ungefärligen samma procedure upprepades med den tjära, som under de följande dagarna nedkom till staden. I anledning häraf och till svar å en kamrerarens skrifvelse gör hauptmannen i ett nytt meddelande fjorton dagar efter sitt föregående ytterligare åtskilliga betraktelser efter senaste sammandrabbning med borgerskapet i Ny Carleby och bönderna.

„Belangande herr kamreraren besvärar“, skrifver han, „öfver den ringa tjära, som förledne vår blef öfverskeppad Hans Grefl. Exc. till godo, så förmodar jag icke annat, än herr kamreraren mina tvenne bref ju hafver bekommit med förmälan, hvad press jag tillika med de andra betjente (undantagandes Carl Nilsson, som nu i sommar hafver lagt sig hvarken mot eller med) hafver utstått, dock ingenting kunnat uträtta, och bekräftar jag härmed för visso, att det är aldrig mer tänkandes att bekomma någon tjära på grefvens vägnar, så framt herr kamreraren icke finner någon utväg därtill, ty borgarne hafva så fast uppstudsat bönderna, att det är mig och mina betjente fast omöjligt vidare däruppå att drifva. Jag tackar min Herre Gud, att det intill denna stund är aflupet utan lifsspillan, och det är sant, straffe mig Gud, aktar borgmästaren mer Hans Grefl. Exc. i dessa och andra slika ärender än fans, mycket mindre hans tjenare, orsaken att ingen är för handen, som dess myndighet defenderar, ej heller dess tjenare på denna orten; ursprunget härtill kan jag icke se annorledes härkommet än äfven den stora freundskap, som herr kamreraren borgmästaren i god mening för detta öfverflödeligen betett hafver, och därföre en annan fattig tjenare i många goda intentioner måst underduka. Lappoboar voro i dessa dagar tredje gången efter stämning här nere med tjära, men levererade icke en tunna, utan tillbådo penningar eller persedlar efter jordeboken, hvilket jag ingendelen törs låta emottaga, förr än jag får resolution ifrån herr kamreraren. Om Lappoboarna påminner jag ytterligare, det jag menar Hans Grefl. Exc. fast nyttigare vara, om man ännu kunde så vida hålla med dem kontrakt, att de betala tjäran med penningar som tillförene, hellre än uppbära persedlar, ty det stiger likväl högre för årliga räntan, gärden och vinterkörslen, till 8 1/2 dr smt ungefär på hvart mantal“.

På detta sätt slutade året 1658, som ej hade medfört mindre våldsamma skakningar inom grefskapet än föregående år; snarare hade det ifrån en oenighet tjenstemännen emedan nu kommit till en öppen brytning emellan hauptmannen å ena sidan samt stadens borgare och allmogen å den andra.


E. W. Bergman (1894) Några blad ur Carleborgs grefskaps historia 1652—59.

Nästa kapitel: 8. Hauptmannens lönevillkor, hans resor och död.
(Inf. 2004-08-30.)