En talande bild af det betryck i ekonomiskt hänseende, hvarunder bonden
hade att prestera sina mångahanda utskylder och gärder till kronan
och grefven, gifves i följande skildring däraf i en skrifvelse
från hauptmannen från samma tid:
„Här befinnes en stor fattigdom hos allmogen, därtill
med förorsakar kronans extra ordinarie räntor stor rest, ty
dehär komma på idel penningar; bonden (fastän han sjelf
skall äta määs 1) och bark) skaffar någorlunda
persedlarna ifrån sig, men fast större mangel och brist hafver
han på penningar, därtill med ligger kronans fogde så
hårdt an, att det är både odrägligt och ovanligt“.
1) I en supplik till K. M. från allmogen i södra Österbotten
af år 1643 beskrifves, huru man tillredde detta bröd, som
i nödår användes till „ett eländigt lefverne“.
Dess beståndsdelar utgjordes af „råg, vippor, halm,
tallbark och kärre-rötter, sammanstampade, och var dock
detta blott med stor nöd att finna“.
Det var således medan i månget bondehem blott fans „määs
och bark“ att sätta fram på bordet, som en skeppslast
matvaror rustades att föras ur landet, under det samtidigt ytterligare
kronans fogde „låg hårdt an“ att indrifva extra
ordinarie räntorna (anordnade för krigsstaten och hvilka framför
andra skulle utgå) och fjerdeparten. Ifrågavarande skeppslast
innehöll för öfrigt icke blott matvaror, smör och
kött, utan medföljde ock en stor post penningar för kronans
befallningsmans räkning af grefskapets extra ordinarie ränta
för år 1656, stadens utskylder och 1,000 dr koppmt af 1655
års fjerdepart; men sedan skutan under en månads tid varit
i sjön, måste den för vidriga vindar vända tillbaka
och lägga upp. „Befruktandes det sköna köttet med
smörtunnan“ — en särskild post från grefvens
enskilda ladugård — „kunde förderfvas, men så
kan nu ingen råda för Herrens vilja“, skrifver hauptmannen.
Emellertid hade äfven landshöfdingen anländt till orten.
Han stannade dock icke mer än öfver natten i Carleborg, men
stämde till Vasa alla, som hade några besvär att andraga,
emedan han där ämnade dröja någon tid. Hauptmannen
begaf sig då äfven dit för att communicera sig med landshöfdingen
„gemena bästa angående“. Men knappt hade samtalet
begynt, förr än han, med anledning af de oroande ryktena om
ryssens infall, dels „efter Hans Härlighets permission som ock
eljes för det farliga ryktets skull måste öfvergifva alltsammans
oafhandladt och på timmen begifva sig hem till Carleborg“.
Där fann han folket stadt i största förskräckelse,
då fienden hade hörts hafva infallit dels uti friherreskapet
Kajana, dels i byarna ofvanför friherreskapet Kalajoki och till och
med bränt och illa huserat i Saarijärvi, „näst ofvanför
Pedersöre“. Man befarade äfven ryska lodjor i sjön,
„som skulle spana efter hvar hustrur, barn och annan egendom utföras
skulle“. „Detta gaf folket en grufvelig skräck“, skrifver
hauptmannen d. 9 juli, „oaktadt vi, som någon förfarenhet
hade om situationens beskaffenhet, höllo otroligt fienden något
stark kunna komma öfver oss; — — men hvad som kan
vara på färde på andra sidan Kexholm, det står
med tiden att förnimma“. Dock resolverades, att så många,
som förmådde draga vapen, skulle gå emot fienden, „där
omtränga skulle“. Värst var bristen på gevär
och krut, hvarföre borgmästaren Kordt Bockmöller d. 16
juli härom skref till grefve Per Brahe, då fienden hördes
vara i anmarsch mot Österbotten öfver 7,000 man stark. Det visade
sig dock mestadels vara falskt alarm; emellertid höllo de sig „på
all händelse vägfärdiga“. Den 6 aug. skrifver hauptmannen,
att infall gjorts ofvanföre Kajaneborg, att Pielis och Nurmis socknar
skulle hafva svurit sig under fienden och några byar i Kuopio socken
vara brända. Om fienden fortsatte sin marsch, vore man besluten att
från hvar socken göra uppbrott norr ut till motvärn. Ryssarnes
infall i norra Finland inskränkte sig dock denna gång till
ofvannämda trakter. Hauptmannen kunde således ostördt
egna sin uppmärksamhet åt grefskapets ekonomiska angelägenheter
och de af kronans ombud uppstälda reduktionskrafven, hvilka icke
alla voro oomtvisteliga. Den förnämsta tvistepunkten gälde
arfvegodsen, för hvilka grefve Tott visserligen hade fått grefskaps-privilegier,
men för hvilka dock på samma gång arfvegodsrätt
var förbehållen; hauptmannen menade därföre i enlighet
med kamrerarens uppfattning, att de borde gå fria för fjerdepartsräfsten,
medan landshöfdingen ville betrakta dem uteslutande såsom en
del af grefskapet.
„Såsom jag väl alltid hafver tänkt hit och dit“,
skrifver hauptmannen d. 25 nov. 1656, „huruledes den fjerdeparten
efter reduktionen skall kronan igen restitueras af detta grefskap och
arfvegodsen, så hafver jag ock, sedan borgmästaren förde
mig herr kamrerarens bref tillhanda, icke varit mindre därom bekymrad.
— — — Jag bad herr landshöfdingen, när
han senast reste här igenom, det Hans Härlighet ville göra
skriftlig decision, hvad han ville fordra på K. M:ts vägnar 1),
det han väl mig lofvade och tillsade uti Vasa beställa, men
när Carl Nilsson kom dit, blef med likväl intet bevändt,
utan, som Carl högeligen beklagar, öfver förskyllan mycket
hårdt bannad och tilltalad. Gud vet, huru det står till;
Hans Härlighet brukar ganska sällan skriftligen befalla, icke
som de förriga landshöfdingar gjort hafva. Alltså man
här intet, hvad man skall taga sig före“.
1) Särskildt rörande länsmans-, postbönders och
gästgifvarehemman inom arfvegodsen, hvilka landshöfdingen
likaledes ville vederkunna under kronan, utgörande dessa samtliga
tillsammans inom grefskapet och arfvegodsen 12 1/4 mantal.
Några dagar senare, d. 4 dec., skrifver åter hauptmannen
följande:
„Landshöfdingen gick så hårdt uppå Carl
Nilsson i Vasa, att det halp intet någon räkning eller excuser,
utan hotade honom öron och äran, så att han måste
precis skaffa de 600 dr koppmt, som Daniel Staffansson qvitterat hade,
tage dem, hvar kunde. Denna pressur för kronans räntor kan
aldrig förr stillas än kronans fogde dem sjelf uppbär;
det är omöjligt någon kan härmed längre uthärda;
en fattig tjenare (som dock hafver gjort så godt prof som andra)
skall blifva så skänderad, hotad och undsagd och måste
bekänna, det landshöfdingen af ringa tillfälle understundom
är därtill mäkta benägen. Gud må veta, af
hvad orsak han är detta grefveskapet intet gunstig“.
Från kamreraren ankom en skrifvelse rörande fjerdeparten,
på grund hvaraf hauptmannen förklarade sig icke utan särskild
order kunna utlemna något för arfvegodsen, utan blott för
grefskapet, hvilket enligt hauptmannens uträkning uppginge till 897
dr. 20 öre 5 pgr smt, och förbjöd han uppbördsmannen
att göra några vidare utbetalningar härför. Hauptmannen
anhöll emellertid om att från reduktions-collegium få
ett bestämdt besked om arvegodsens frikallelse från fjerdeparten,
enär kronans fogde i saken fordrade något visst att rätta
sig efter. Ehuru kamreraren icke kunde prestera en sådan frikallelse,
kunde han dock beropa sig på collegii „löfte och tillsägelse
om förskoning“ därifrån. Men då landshöfdingen
i juli 1657 återkom till Carleborg, yrkade han ånyo på
att erhålla fjerdeparten af arfvegodsen, hvilket yrkande hauptmannen
fortfarande vägrade att villfara. Landshöfdingen befalde då
kronans fogde att förrätta inventering i grefvens uppbördsbod
och öfverlemna nyckeln förseglad i borgmästarens händer.
Hauptmannen tillstälde landshöfdingen genom Carl Nilsson kamrerarens
skrifvelser rörande denna sak, men denne förklarade, att han
icke ville rätta sig efter kamreraren, „vore det af Hans Grefl.
Exc. sjelf, så ville han det någorlunda respectera“ 1).
1) Gång på gång hade under tiden kamreraren inlenmat
påminnelser till reduktions-collegium i frågan och vann
ock till sist dess bifall till den uppfattning rörande arfvegodsen,
som han sjelf förfäktade.
Det kan hafva sitt intresse att se, huru denna sak i reduktions-collegium
behandlades. Den 21 apr. 1656 inlemnade kamreraren första gången
en inlaga eller „några frågepunkter“ rörande
grefskapet och arfvegodsen, hvilken inlaga han förnyade d. 21
okt. samma år och ännu tvenne gånger under det följande
året, utan att från collegium erhålla annat svar,
än att man i detta ärende måste afvänta K. M:ts
nådiga förklaring. Kamreraren aflät då d. 28
aug. 1657 till presidenten i collegium Herman Fleming, hvilken för
tillfället befann sig på sin egendom Norrnäs på
Vermdö, en skriftlig anhållan, att han måtte gifva
landshöfdingen eller häradsfogden order att inställa
utkräfvandet af fjerdeparten från arfvegodsen. Presidenten
svarade härtill redan följande dag att, ehuruväl han
intet hellre önskade än att kunna vara kamreraren och hans
herre till viljes, så vore detta dock en sak, som han in particulari
utan collegio icke kunde afgöra, då han icke egde att göra
någon förminskning i de räntor, som K. M. och
kronan enligt riksdagsbeslutet kunde hafva att pretendera, men om
kamreraren med ett ord eller två ville låta denna sin
begäran föredragas reduktions-collegio i Nyköping om
3 veckor, så skulle han göra sin högsta flit, att
saken komme till ett ändtligt slut, så att ingen med skäl
skulle hafva sig att besvära. Emellertid, om kamreraren ville
betala fjerdeparten af de gods, som han förmenade kunna räknas
för arfvegods och om hvilka man nu ännu icke kunde fullkomligen
veta, om de kunde eximeras ifrån reduktionen, så torde
man finna goda vägar att decourtera summan eller nöjaktigt
betala densamma. Ännu följande år i januari ingaf
Strömsköld till sekreteraren i collegium Olaus Thegner en
uppfordran att befordra saken till en god resolution. Collegii bifall
synes hafva följt samma år.
Medan hauptmannen någon tid förut på våren var
på ett besök till Stockholm, hade kamreraren d. 18 juni skrifvit
till uppbördsmannen, att han skulle bevista tingen och sitta uti
hauptmans ställe tills vidare order, och skulle ingen annan befatta
sig med Freeses rest än uppbördsmannen allena. Denna kamrerarens
skriftliga utlåtelse hade kommit i landshöfdingens händer,
och tog hän sig däraf anledning förklara, „hvilket
han ock andra dagen kastade mig för näsan“, skrifver hauptmannen,
det denne vore afsagd ifrån tjensten, hvarföre han intet vidare
ville förhandla med honom, utan hålla sig till Nilsson, hvilken
han gaf order att till fjerdepartens erläggande af arfvegodsen för
år 1655 uttaga penningar från grefvens bod, hvilken befallning
denne äfven åtlydde: „Detta kan nu vara tvång, men
aldrig hade jag samtyckt, att Carl sjelf skulle öppna boden, sedan
nyckeln en gång var förseglad buren på rådstugan“.
„Nu är jag väl råkad uti temmelig confusion“,
fortsätter hauptmannen, „ty här spargeras [beströ;
strö över?] både ibland borgare och bönder, som
vore jag renuntierad ifrån tjensten; — — —
kan icke inbilla mig herr kamreraren hafva annat menat, än att
Carl mig frånvarande skulle sådant uträtta; — —
— har görligen förstått, det Carl Nilsson skall
mig sådan förtret utaf skarfvade inbillningar hafva uppåkommit,
det jag aldrig förlåter, förr än han det utsupa
skall; — — jag är likväl (ovärdig) hans
förman, sådan jag är. — — —
Alltså efter föregånget med mig noga betänkande,
fattar jag den resolution, det jag intet sjelf vill eller kan nu uti
högnådiga herres och grefves fjerran frånvaro och för
herr kamrerarens vidare order mig sjelf kassera utan nu i denna dag
reser till tingen och förrättar mitt vanliga embete“.
Härmed afreste hauptmannen till tinget i Lappo, men utbröt
i full låga den mellan honom och uppbördsmannen uppkomna ovänskapen,
hauptmannen redogör för det närmare förloppet härvid
i en skrifvelse till kamreraren af d. 20 aug., däruti han klagar
öfver, hurusom Carl Nilsson „uppenbarligen i en fri tingstuga,
ja vid sjelfva tingsbordet honom icke förskona kunde, utan af en
gifven orsak honom så plötsligen skamfärat, skällandes
honom för en skälm och sade honom intet med det hafva att beställa
och att han icke skulle nånsin sitta mera i hauptmans ställe
med hvad mera, som han allt icke ville skrifva om“.
Den ringa anledningen till detta utfarande hade Carl Nilsson tagit sig
däraf, att, då vid tinget rörande Freeses rest en persons
namn utropades och „tolften“ förklarade, att mannen, hvilken
Nilsson hade låtit sakfälla, emedan han icke hade infunnit
sig vid stämningen, vore en blind tiggare, hauptmannen yttrade sig,
att det vore synd att låta sakfälla sådana och att det
vore rätt, att den, som det gjort, sjelf skulle betala för honom.
Häraf „gjorde uppbördsmannen sig så öfvermåttan
onyttig“, att hauptmannen, „då orden började växa
oss emellan“, för att icke mera förargelse skulle ske hos
den gemene allmogen, nödgades stiga upp från bordet och under
protest i rätten begifva sig därifrån 1). Därefter
utlåter sig hauptmannen i sin skrifvelse till kamreraren öfver
sitt förhållande till Carl Nilsson och de svårigheter,
som i tjensten mötte honom. Han hade befordrat mannen till platsen,
hade skaffat honom löftesmän och stått honom bi, då
han varit utsatt för beskyllningar, men huru hade denne nu lönat
honom för allt? Om han blott hade låtit honom veta, att han
ville stricte tyda herr kamrerarens bref, „aldrig skulle jag hafva
lagt mig i sådan vidlyftighet eller gjort mig så odieus [besvärlig]
för landshöfdingen“.
1) Protesten var ställd till „lagläsaren och samtliga
de ärade tingsrättsbivånare“.
— — — „Jag kan icke af godt samvete annars göra
än absentera och upphöra med all disposition, som mitt embete
fordrar, till förfrågan, krafteligast härmed præcaverandes
all rättmätig pretention emot Nilsson för en sådan
otillbörlig, jag menar lättfärd, och utan all måtta
ohöflad process. — — Vare alltså all disposition
härmed uti Carl Nilssons ansvar och åhåga alldeles
transporterad; dock ingalunda längre än till vidare besked
och svar ifrån min nådiga öfverhet.
Datum Lappo länsmansgård d. 13 aug. 1657“.
„P. S. Såsom jag förmodar mig undertecknad ännu
att existera i förriga embete, beder jag den ärade rätten
ville påminna allmogen här i Lappo socken, det de äntligen
leverera den tjära, som de voro vana för sina utlagor att
utgifva, i sjelfva sorten till uppbördsmannen efter greflig befallning
och icke till borgaren, så för extra ordinarie som för
ordinarie räntan, därföre uppbördsmannen voro
pligtig räkenskap att göra. Denna sedel förvaras till
vedermål, sedan han publicerad är.
Detta skriftligen, emedan jag mitt vederbörliga rum förvist
är“.
„Gud gifve“, fortsätter han, „det ordet hade ock
varit tillagdt uti herr kamrerarens bref, att hauptmannen intet skulle
befatta sig med något, aldrig skulle jag heller gått obuden
eller trängt mig till den omkostnad och besvär, som jag hafver
måst utstå med kringresande att besigtiga ödesgodsen,
med höbergningen, boskapen, utskrifningsväsendet, tullväsendet
och mycket annat. Jag hade icke velat lida sådan skymf för
2 års lön, som jag nu oskyldeligen lida måste. —
— — Jag måste här alltid lefva i fara, här
är ingen jag kan förlåta mig uppå utan Gud allena,
här äro de alla slägt och svågrar, men jag och
min fattiga hustru alldeles främmande och obefryndade i landet;
de låta sig väl i ögonen se som vänner, men på
baken är det fast annorledes. — Kyrkoherden, lagmannen, borgmästaren,
lagläsaren, uppbördsmannen och många flere äro
allt förbundne i slägt och svågerskap. Somliga låta
sig småningom förnimma och påskina sin dristighet af
den stora gunsten de här och där kunna obtinera, och en annan
däremot ringa aktad blifver, men så hoppas man genom Guds
milda tillhjelp, det sanningen och rättvisan en gång varder
uppflytandes och kunbar gjord“.
Till d. 17 aug. var häradsting för Ny Carleby socken utlyst
att hållas i staden, men ehuru såväl domare som allmoge
voro på platsen, lät hauptmannen tills vidare uppskjuta detsamma,
såsom han skrifver, „till att undfly all vidlyftighet, till
dess någon skrifvelse kunde komma ifrån herr kamreraren antingen
till mig eller Carl, den jag nu stundligen åstundar och eftertraktar“.
Från kamreraren ankom visserligen en skrifvelse, men af så
oklart innehåll, att hauptmannen därmed icke kände sig
tillfredsstäld, hvarföre han d. 24 aug. till uppbördsmannen
afgaf en förklaring af följande innehåll:
„Emedan det Carl Nilsson, att herr kamreraren Olof Andersson Strömskölds
bref mig nu på stunden tillskickadt faller mig mäkta sällsamt
före, alldenstund han ännu synes likasom dubieus om alla saker,
så ehuruväl hans välb. icke, då jag var i Stockholm,
lät förnimma om någon remotion eller förändring
med hauptmans tjensten här vid Carleborg, ej heller nu eller mellertid
hafer expresse därom skrifvit, likväl, emedan han differerar
med staterna, fattar jag med mig den enfaldiga resolution, det jag intet
längre kan på sådan condition lefva på expectance
af något ovisst, besynnerligen efter jag ock här på orten
är med otillbörliga processer öfverilad med min största
skada, omkostnad och försummelse“.
Den 3 sept. hölls det uppskjutna tinget i Ny Carleby, hauptmannen
föredrog sin tvist med uppbördsmannen och vändande sig
till „tolften och gemene man, som på golfvet stodo“,
frågade dem, „om han någon vrångvisligen hade
anfört eller med afvoge ordom missfirmat, utan fast hellre såväl
om uppbörderna såsom ock andra fall allmogen undervist jemte
vid alla tider socknen troligen biståndit, därtill alla mest
här närvarande bejakade; uti hvilken question fjerdingsman
Hans Michelsson något inspråk gjorde“, såsom
att vid Carleborgs byggning den bonde, som levererat timmer, blott fått
16 öre afskrifvet på sina utlagor, medan stockarna kostat
honom sjelf 1 dr, och att för dagsverken ej betalats mera än
10 öre, medan bonden, som därtill måst leja karl, fått
betala 3 mark, „hvilket allt till sitt vederbörliga forum
ställes“, heter det i tingsrättens protokoll, „eftersom
hauptman föregifver sig därom hafva sin nådiga grefves
och herres order“.
Hela tvistefrågan uppsköts till grefvens „eller Grefl.
Exc:s kamrerares disposition“.
Inför rådhusrätten i Ny Carleby stad förevar samma
sak d. 14 okt., och resolverade rätten:
„Efter ett noga betänkande uti denna här olägliga
tiden hafver man deras otidiga trätor och vitesord till Hans Grefl.
Exc. Grefve Totts vidare order måst uppskjuta och emellertid låta
så hauptmannen som Carl Nilsson uti sina förra tjenst- och
lägenheter att förblifva, med flitiga förmaningar att,
så framt de sina tjenster uti någon måtto försumma,
skola de åt Hans Grefl. Exc. allan bevislig skada uppfylla“.
Föredragandet af detta tvistemål inför häradsrätt
och rådhusrätt förefaller snarast som en komedi, då
såväl häradshöfdingen som borgmästaren hade
sina fullmakter af grefven (borgmästaren Bockmöllers af samma
datum som hauptmannen Wernes d. 16 juni 1653) och dessa rätter således
ingalunda kunde vara rätta forum i sådana frågor; också
se vi dem skjuta ärendet ifrån sig.
Uppbördsmannen skref likaledes om saken till kamreraren, uttalande
den förhoppning, att han ville sjelf försvara sina egna skrifvelser;
för öfrigt innehöll skrifvelsen beskyllningar mot hauptmannen
för trätlystnad, hvarjemte klagomål från allmogens
sida framfördes öfver extra pålagor såsom höbergning,
åkerarbete och fiskeri, hvarigenom åtskilliga hemman skulle
hafva blifvit öde.
Kamreraren föreslog att låta tvisten uppgöras vid ett
personligt möte i Stockholm, dit ock på senhösten såväl
hauptmannen (nu för andra gången under året) som uppbördsmannen
och borgmästaren begåfvo sig. Om ock tillfällig uppgörelse
härvid kom till stånd, någon förening till ett godt
samarbete blef det dock icke af. Borgmästaren, som icke fick tid
att personligen sammanträffa med kamreraren, som för tillfället
vistades på Ekholmsund, ehuru denne hade skickat hästar efter
borgmästaren till Stockholm, förklarade skriftligen, att han
ansåge sin svåger vara oskyldig och att, då hauptmannen
kasserat sig sjelf, tjensten utan olägenhet skulle kunna indragas.
Det varade ej heller längre än till december, förr än
hauptmannen åter utgjuter sig i bittra klagomål öfver
såväl uppbördsmannen, som borgmästaren och kyrkoherden.
„Jag blyges sannerligen väl före“, skrifver han,
„att föra klagomål på banan om den oenighet, som
här på nejden vankar, men ser mig oundvikligen ännu
det göra måste; mina tillförene hemliga missgynnare
äro nu till en del blefne uppenbare, besynnerligen de 2:ne, borgmästaren
och herr Nils, kyrkoherden, så att här föröfvas
sådana stämplingar, hat, nit och uppstudsighet tillväxer,
som Gud sig däröfver förbarme; uppbördsmannen Carl
Nilsson grasserar uti uppstudsighet öfverflödeligen, så
att jag kommer med honom intet till rätta; allt hvad jag bjuder
och vill Grefl. Exc:s vägnar efter befallning hafva fram, det står
han emot“.
Carl Nilsson åter skrifver till kamreraren om hauptmannen på
följande sätt:
„Jag önskade af hjertat gerna han regerades af Guds ande;
på vägen ifrån Stockholm var han som en „veislig“
man, sedan han kom hem, var han en annan menniska, af hvad orsak må
Gud veta“. —
I det föregående är anfördt, huru stor fattigdomen
hos mången bland allmogen var under år 1656, men huru mycket
större och allmännare måste ej armodet och nöden
hafva varit under året 1657, då vi läsa följande
rader från hauptmannen efter hans återkomst från ofvannämda
Stockholmsresa:
„Säden, som vid min återkomst från Stockholm
allestädes stod mäkta härlig, är uti Ilmola alldeles
bortfrusen öfver hela socknen, ett ohörligt lit hö är
fallet i år, så att gamla säga sig aldrig hafva sett
sådant tillförene“.
I sammanhang härmed må anföras den supplik, som med anledning
af den stora sädesbristen från grefskapets „undersåtar“
insändes till grefven.
„Foge vi Eders Grefl. Exc. i ödmjuk underdånighet klageligen
att förnimma den stora nöd mestadels Eders Nådes undersåtar
i Carleborgs grefskap förmedelst stor missväxt, endels af
köld, endels af torka, endels af grufvelig skogsbrand uti komne
äro, så att merendels rätt nu öde blifva, som af
afkortningslängden är att aftaga, i det hela torrveds skogen
(Gud bättre) förderfvad, att vi ej veta med hvad vi oss och
våra i detta år föda, mycket mindre vara vanliga och
pligtiga utskylder betala kunne; bedje därföre i största
underdånighet till Eders Grefl. Exc., det Eders Grefl. Exc. täcktes
af misskundsamhet sig öfver oss förbarma och oss någon
lindring med skattespanmåls utgörande för innevarande
år nådigst förskona och tillgifva.
Ödmjuke och underdånige undersåtar
af Carleborgs grefskap“.
Såsom en följd af detta missväxtår sprang ock ödeshemmanens
antal upp från 50 år 1655 till 116 år 1658 1).
1) För att grefskapets allmoge alltid skulle bibehållas
vid förmåga att fullgöra sina skattskyldigheter hade
kamreraren velat förbjuda all utflyttning från landsdelen.
En intressant upplysning härom förekommer i hauptmannens
brefvexling med kamreraren från år 1655. Med anledning
af något klagomål ifrån kamrerarens sida öfver
att personer fått „tillstånd att öfver vintern
(för att söka arbetsförtjenst) vistas i Sverige, förklarar
hauptmannen i en skrifvelse af d. 14 nov. nyssnämda år,
att han „icke kunnat finna annat än att det skulle lända
dem och deras hemman till nytta, eftersom de ock alltid för dem
hafva haft det manéret och må herr kamreraren intet tänka,
att man förlofvat något löst folk, utan fastmera ofta
förbudit, det ingen må dem öfverföra; men dessa
äro gifta karlar, hafva här hustru och barn, likväl
hafver jag tagit för hvar och en borgen, och som jag förnimmer
detta vara herr kamreraren emot, skall en annan gång däruppå
väl bot följa“.
Tjära var nu ock den enda vara Lappo- och Ilmolabonden hade att
erbjuda för sina utskylder. Angående tjäruuppbörden
hade borgerskapet i Ny Carleby stad redan i augusti 1656 inlemnat en förnyad
supplik till grefve Tott och klagat öfver hauptmannens pretention
att, på grund af borgerskapets oförmåga att enligt kontraktet
inlösa räntepersedlarna, taga tjäran af bonden, „som
vår endaste handel och borgerliga näringsmedel är“,
skrifva de. De anföra också, hurusom de genom den nyfunderade
staden Jakobstad gått förlustiga „sköna poster tjära“.
Hauptmannen hade åberopat riksmarsken Jakob De la Gardies exempel,
som också hade utskeppat tjära, hvartill svarades, att de visserligen
däröfver klagat och äfven fått goda resolutioner,
„dock intet hulpit“. Forna magistraten hade också därmed
indulgerat och sett genom fingren. Skulle de nu icke få behålla
tjäran, så vore dem omöjligt länge i staden bo och
uppehålla sig.
Detta oaktadt hade hauptmannen efter af kamreraren vid besöket i
Stockholm om våren 1657 gifven föreskrift gifvit Lappoboarne
vid förut omnämda ting anmaning att så för extra
ordinarie som för ordinarie räntorna leverera tjäran, icke
till borgarena, utan till uppbördsmannen. För att nu, när
bönderna kommo ned till staden med sin tjära, vid torget mottaga
densamma, hade han därtill beordrat vaktmästaren och gevaldigern,
men borgarena ville icke släppa tjäran ifrån sig, förklarande
att de hade försträckt bonden penningar, hvarföre de hotade
att „sancka sold“, nemligen hela borgerskapet, öfver dem,
„hvilket allt visade sig“, skrifver hauptmannen, „ske efter
aftal emellan borgmästaren och Carl Nilsson“. Fyra bönder,
hvilka emot förbud hade bortfört sin tjära, hade hauptmannen
satt „i kistan“, hvarifrån de ej blefvo lössläppta,
förr än de stält borgen för att de skulle lemna ifrån
sig sin tjära för skulden, men så snart de kommo ut, tog
bördsmannen i stället penningar af dem.
Borgmästaren skref också om saken till kamreraren med beklagande
öfver att hauptmannen „är benägen att gifva orsak
till krakel“ och protesterande emot hans förfarande med den
förklaring, att, „där en stad för en mans nytta skulle
ruineras, det är aldrig Kongl. M:ts vilja eller behag“.
„Jag hafver nu en tid“, skrifver han vidare, „Gud bättre,
haft ondt i benet, att jag intet hafver förmått gå
ut; där hafver hauptman varit på torget och sagt: jag gifver
borgmästaren, herr och Carl Nilsson och deras svågerskap,
alla dem han i hast hafver kunnat nämna, och mante mig ut med gevär,
som intet kan gå. Jag fruktar den mannen kommer ännu värre
ut än som förr, ty han kan icke regera sitt sinne. —
— — Hvad såsom hans oenighet kan anbelanga, så
vet jag mig aldrig hafva gjort det vattnet orent, som han vill hafva
rent, utan efter lägenheten allt godt bevist. Det vore väl
önskligt, att herr kamreraren i denna vinter sjelf täcktes
komma hit både för en och annan orsaks skull, eljes befruktar
man, att här intet blifver godt. Och om han med uppbärandet
således ville gå till värket att tvinga bonden för
rest och extra ordinarie utlagor leverera tjära, oskyldeligen honom
fängsla och sedan taga af honom en halfdaler för kistepenningar,
om sådant höga öfverheten förekomme, vet jag intet,
om det kunde vara försvarligt. Lappoboarne föregifva, att
de i förledne år eller i fjor hafva bötit sakören
på fjerde hundrade daler, däraf blifva de litet förekomna,
eljes är också väl kunnigt, att de hafva låtit
bonden sitta uti handklofvar och böta 5 eller 600 daler“ 1).
1) En sådan bötfällning, som här omtalas, kan
visserligen hafva egt rum utan att därom i den förefintliga
brefvexlingen något förekommer och torde ej heller hafva
varit så ovanligt för försummelse att passa upp vid
de litet emellan utlysta uppbördsstämmorna o. d. Dessa
stämmor voro allmogen till icke ringa tunga, hvaröfver ock
i allmogens besvärsskrifvelser klagas. Genom det af borgmästaren
begagnade uttrycket „de“ finner man dock, att den mot hauptmannen
framkastade beskyllningen lika mycket torde hafva afseende på
uppbördsmannen, hvilken särskildt hade att göra med
uppbördsväsendet och därvid obesvaradt synes hafva
utöfvat sin rätt att sakfälla vid förekommande
försummelser.
Af hauptmannens reflexioner med anledning af hvad som passerat må
följande här anföras:
„Herr kamreraren tro mig, om han täckes, det är för
Gud en sanning, att Carl Nilsson skattar fast högre sin svågers,
borgmästarens gunst än att söka Hans Grefl. Exc:s gagn
och bästa; borgmästaren åter är litet bekymrad
om Hans Grefl. Nådes, utan fastmera om sin egen välfärd
och fördel (anklagelserna mot uppbördsmannen förbigås
här såsom af mindre allmänt intresse). Bönderna
äro så uppstudsade emot dagsverken, timret, vägrödjning
och emot valören för fångshö, oxe och får
etc., så att man aldrig hafver hört dess like; uti detta
hafver jag kyrkoherden mycket suspect, det allt med tiden utan tvifvel
lär yppa sig. Detta skall visserligen allt vara ansedt mig till
värsta, men såsom jag intet hafver gått öfver
order, förhoppas jag mig sådant intet skada kunna, men det
lär angripa Hans Grefl. Nådes intresse. In summa, jag ser
fast omöjligt vara, att Nilsson och jag nånsin kunna draga
under ett ok med hvarandra, utan vi måste endera vika, när
året blifver ute; tycker herr kamreraren godt vara och befinner
mig duglig uti Hans Exc:s tjenst, så vill jag för en billig
lön taga mig uppå uppbörden och allt och se till att
jag ställer därföre goda löftesmän, och sedan
vill jag taga mig en ung karl till hjelp, som låter sig kommendera,
då jag förmodar fast bättre skall tillgå än
som nu sker uti grefskapet; täckes då herr kamreraren hellre
acceptera Carl Nilsson, så måste jag gifva mig tillfreds
hellre än jag ligger uti ett sådant djefvulskt förtret
och ser ingen ända däruppå, så länge denna
politik här uppåstår“.
Men kamreraren var icke den, som ville taga parti någondera parten,
då han ansåg dem behöfliga hvar sin post; han förklarade
blott, att de båda skulle fortfara i sina tjenster. Af hans skrifvelse
till lagläsaren Gustaf Gabrielsson Rothovius någon tid senare,
d. 9 febr. 1658, ser man, hvad politik han förde.
„Uti Hans Grefl. Exc:s frånvaro är förekommet“,
skrifver han „huru såsom någon oenighet emellan hauptmannen
och uppbördsmannen samt borgmästaren och flere skall vara
af missförstånd uppvuxen; huru därmed är, gifver
väl tiden, men det är ett gammalt ordspråk och kanske
sant, att när hustru och bonde träta, lider bostället
skada i hvar vrå, hvarföre är till lagläsaren på
Hans Grefl. Exc:s vägnar min vänliga begäran, det lagläsaren
icke låter sig uppå någon sida göra medhåll,
utan sitt embete till fylles och styra allt till enighet, så att
Hans Grefl. Exc. ingen skada däraf tagandes varder, såsom
inråda och hålla bönderna till hörsamhet och lydnad
att i rättan tid aflägga sina utlagor“.
Till uppbördsmannen skref kamreraren under samma datum några
rader af följande innehåll:
„Carl Nilsson, eder rådes såsom den ene vännen
plägar göra den andre, att I akten väl eder tjenst och
tjenen H. K. M., kronan och grefven och ingen particular uti
det som grefven är emot, så kärt I hållen eder
välfärd“.
Uppenbarligen hade kamreraren från början felat och gifvit
uppbördsmannen uppdrag, som tillhörde hauptmannens tjensteåligganden,
utan att därom meddela sig med denne och utan att senare vilja vidgå
detta fel. Vid det missförstånd och missämja, som häraf
föranleddes, höll han ej heller sin närmaste man ryggen
fri, hvadan förtalet fick fritt spelrum och begångna oegentligheter
under tjenstemännens inbördes trätor kommo i dagen, hvarigenom
den grefliga myndigheten i dess företrädares person alltmera
förlorade tillbörlig auktoritet och värdighet. Hauptmannen
hade visserligen också ådagalagt ett alltför ensidigt
nit i herres tjenst, ett nit som icke alltid tog tillbörlig hänsyn
till förhandenvarande omständigheter och förhållanden,
till hvad som var rätt och rättvist, låt ock vara att
han därvid följde order från Stockholm, såsom i
afseende på taxeringen af böndernas prestationer till kungsgårdsbyggningen
och tjäruleveranserna, hvilken sistnämda fråga, som redan
vid 1657 års slut föranledde så mycken split, under det
följande året rentaf skulle sätta i harnesk mot hauptmannen
såväl bönder som borgarena i staden.
På våren 1658 skrifver hauptmannen till kamreraren, huru
han redan en lång tid bortåt med stor åstundan förväntat
någon skrifvelse ifrån honom „och dock icke njutit den
lyckan“.
„Jag hade sannerligen“, skrifver han vidare, „icke ringa
orsak till att skynda till min nådiga öfverhet, förty
jag är så omhvärfd med missgynnande och afundsfulla
menniskor, så att jag det icke för Gud eller någon
menniska nogsamt beklaga kan“. Blefve han icke Carl Nilsson qvitt,
så måste han afstå, „ehuruväl jag med hjerta,
flit och trohet ville tjena min nådige herre och grefve i alla
mina lifsdagar, men sant är det, ingen borgmästare vill jag
gerna låta mig cojonera, fastän han vore en tysk, mer förfaren
än denne och hade ätliga tusen daler 1).
1) Till besvären mot borgmästaren hörde ock, att han
toge grefvens bönder „mig ovetandes (dock närvarandes)“,
skrifver hauptmannen, „och förer i fängelse“
Såsom föregående året kallade hauptmannen äfven
för år 1658 skriftligen allmogen i Lappo socken att komma ned
till Carleborg med sin tjära till afbetalning af förra rester
och för det löpande årets utlagor. Bönderna infunno
sig, men borgarena ville ej heller nu tillåta dem till hauptmannen
lemna sin tjära, utan erbjödo sig i stället att försträcka
dem penningar, men hauptmannen vägrade att gå in därpå.
Då därföre ingen uppgörelse kunde komma till stånd,
lät borgmästaren sina tvenne drängar gå i hvar sin
tjärubåt, och gjorde borgarena på samma sätt och
fördes så båtarna dels till borgmästarens beckpanna,
dels till borgarenas bodar. Tre af hufvudmännen bland bönderna,
hvilka gåfvo signal åt de öfriga att ro bort med sina
båtar, lät emellertid hauptmannen sätta „i kistan“.
Följande dag skickade borgmästaren och rådet till hauptmannen
tvenne personer såsom ombud med erbjudande att betala för hela
Lappo socken den tjära, hvartill allmogen förbundit sig för
årliga räntan och gärden, men hauptmannen gaf till svar
enligt af kamreraren gifven föreskrift, att han endast under det
vilkor kunde antaga anbudet, att de äfven betalade för den extra
ordinarie räntan, men detta afslogo de med den förklaring, att
mottoge han icke detta anbud, så skulle han icke få en tunna.
„Det de ock den dagen görligen beviste“, fortsätter
hauptmannen i sin redogörelse till kamreraren för tilldragelsen,
„i det borgmästaren sjelf tillika med borgarena stod neder
i stranden och så snart tjärubåtarna kommo, läto
de dem strax borttaga, och ehuruväl vaktmästaren böd
till att taga en båt i sender, slog det honom fel, ty när
han ensam rodde fram, så rodde bonden sjelf annan tillbaka. Nu
är jag sannerligen så perplex, att jag icke vet hvad jag
göra skall; intet törs jag låta uppbära penningar
för räntan, och till att vänta svar ifrån herr
kamreraren förlöper tiden, till dess skutorna löpa härifrån,
och så kan ingen ränta i år öfverkommas. Kamreraren
må söka borgarenas skutor i höst 1), så framt
ej dessförinnan kan komma besked att låta uppbära penningar
eller andra persedlar. — — — Jag står
aldrig länge ut med detta väsendet, ty hvad mig befaldt blifver
att göra och jag beflitar till att efterkomma, det blifver mig
alltsammans våldsamligen afslaget, och ingen är som mig i
embetet försvarar; om de andra alla gjorde aldrig så mycket
illa, så få de näppeligen en otack derför“.
1) Eller, såsom han i en senare skrifvelse uttrycker sig, „lägga
arrest på borgerskapets skutor och gods, när de i höst
dit komma, alldenstund de hafva förhindrat både räntornas
uppbärande och resters indrifvande“.
Ungefärligen samma procedure upprepades med den tjära, som
under de följande dagarna nedkom till staden. I anledning häraf
och till svar å en kamrerarens skrifvelse gör hauptmannen i
ett nytt meddelande fjorton dagar efter sitt föregående ytterligare
åtskilliga betraktelser efter senaste sammandrabbning med borgerskapet
i Ny Carleby och bönderna.
„Belangande herr kamreraren besvärar“, skrifver han,
„öfver den ringa tjära, som förledne vår blef
öfverskeppad Hans Grefl. Exc. till godo, så förmodar
jag icke annat, än herr kamreraren mina tvenne bref ju hafver bekommit
med förmälan, hvad press jag tillika med de andra betjente
(undantagandes Carl Nilsson, som nu i sommar hafver lagt sig hvarken
mot eller med) hafver utstått, dock ingenting kunnat uträtta,
och bekräftar jag härmed för visso, att det är aldrig
mer tänkandes att bekomma någon tjära på grefvens
vägnar, så framt herr kamreraren icke finner någon
utväg därtill, ty borgarne hafva så fast uppstudsat
bönderna, att det är mig och mina betjente fast omöjligt
vidare däruppå att drifva. Jag tackar min Herre Gud, att
det intill denna stund är aflupet utan lifsspillan, och det är
sant, straffe mig Gud, aktar borgmästaren mer Hans Grefl. Exc.
i dessa och andra slika ärender än fans, mycket mindre hans
tjenare, orsaken att ingen är för handen, som dess myndighet
defenderar, ej heller dess tjenare på denna orten; ursprunget
härtill kan jag icke se annorledes härkommet än äfven
den stora freundskap, som herr kamreraren borgmästaren i god mening
för detta öfverflödeligen betett hafver, och därföre
en annan fattig tjenare i många goda intentioner måst underduka.
Lappoboar voro i dessa dagar tredje gången efter stämning
här nere med tjära, men levererade icke en tunna, utan tillbådo
penningar eller persedlar efter jordeboken, hvilket jag ingendelen törs
låta emottaga, förr än jag får resolution ifrån
herr kamreraren. Om Lappoboarna påminner jag ytterligare, det
jag menar Hans Grefl. Exc. fast nyttigare vara, om man ännu kunde
så vida hålla med dem kontrakt, att de betala tjäran
med penningar som tillförene, hellre än uppbära persedlar,
ty det stiger likväl högre för årliga räntan,
gärden och vinterkörslen, till 8 1/2 dr smt ungefär
på hvart mantal“.
På detta sätt slutade året 1658, som ej hade medfört
mindre våldsamma skakningar inom grefskapet än föregående
år; snarare hade det ifrån en oenighet tjenstemännen
emedan nu kommit till en öppen brytning emellan hauptmannen å
ena sidan samt stadens borgare och allmogen å den andra. |