XII. BRANDBEREDSKAPEN

Brandstodsbolaget träder i verksamhet

Takbeläggningen av mossa, näver, pärtor och ved utgjorde vid denna tid en stor brandfara. I början av år 1838 hemställde Allmänna brandstodsdirektionen i landet hos K.M.:t om en förklaring, att takvedstak å byggnader i landets städer, utom i Helsingfors och Åbo, ovillkorligen borde upphöra, eller endast på vissa villkor få begagnas. Detta berörde i hög grad Nykarleby, där nästan alla hus var belagda med takved el. dyl. och uthusen fortfarande delvis med mossa eller torv. Vid en rådhusstämma den 2 april 1838 togs saken upp till behandling.

Endast en mindre del av invånarna hade infunnit sig. Efter att ha åhört uppläsningen av förslaget, uttalade sig menigheten på följande sätt. Man ansåg för sin del att s.k. takvedstak även hade sina fördelar vid eldsvådor framom andra tak, emedan de, där så påfordrades, inom mycket kortare tid kunde nedrivas. Dessutom var de, om de sorgfälligt bevakades genom rensopning från mossa och undanskaffande av genom röta angripna takvedsträn, ej eldfarligare än gamla brädtak. Detta i synnerhet om dessa mindre omsorgsfullt renhölls och överströks med tjära, försatt med rödmylla.

Stadsborna ville dock ej frånkänna de av Brandstodsdirektionen föreslagna taken företräde framom takvedstak, särskilt i prydlighet. De förklarade sig villiga att i framtiden företrädesvis begagna bräder till takläggning på hus och byggnader inom staden. Dock, eftersom bräder av furu ej var att påräkna på orten, sedan tallskogarna blivit medtagna genom tjärbränningen, var man tvungen att använda granbräden, ”som vanligtvis spricka och förorsaka läckor”. Stadsborna anhöll därför att till förekommande av läckage få lägga ett enkelt lager näver under bräderna.

Tiden för avlägsnandet av takvedstaken borde även utsträckas till 10 år för de förmögnare stadsborna. Rivningshus borde undantagas. Mindre bemedlade husägare, ”som ej mäktade påkosta brädtak, skulle fortfarande få begagna takvedstak”.

Magistraten förenade sig om dessa synpunkter. 22)

I juli 1838 bestod brandbefälet av följande personer: Vid den större sprutan nr 1: brandmästare rådmännen J. A. Lybeck och C. J. Collander, rotmästare färgaren Johan Wilhelm Forsberg och garvaren Johan Forsell, strålförare hökaren Johan Häggblom. Vid den mindre sprutan nr 2: brandmästare stadsfogden, vicestadsfiskalen J. H. Forssén och hökaren Henrik Sund, rotmästare färgaren Carl Erik Wahlberg och smeden Johan Åberg, strålförare glasmästare Henrik Bergh. 23)

Ett par elakartade brandtillbud inträffade emellertid hösten 1838. Den 4 okt. ropades ”elden är lös”. Det var Häggbloms ria på Nygård, som stod i ljusan låga. Faran var ringa eller ingen; vädret var lugnt och huset låg avskilt ute på en trädesåker. Topelius, som bevittnade händelsen, skriver: ”Sprutor och folk i verksamhet, ehuru mest bakvändt, så att vattenstrålarna oftast gingo öfver elden utan verkan. För resten buller, skrik och commando från alla håll. Beklagar NyCarleby om större fara är å färde. — Lustig villervalla — Lågan slår upp öfver taket — det blir som ljusan dag runtomkring — alla springa tillbaka — En hel rad tumlar i ett djupt dike. — Kerrman knuffar en finne och bägge falla i diket. — Gubben Wiklund får sprutstrålen rakt i flinten och stryker sig förbryllad om skägget. — Det är ett larm och ett väsende. — Men rian brinner ned (med spannmål i) och intet vidare.”

Brandmanskapet visade sålunda bristande övning och skicklighet. Den 31 dec. kom det andra tillbudet: det rasade en förskräcklig storm och eldsvåda var nära att utbryta hos Salins mitt i staden ”adieu då NyCarleby” skriver Topelius. Det hade varit en stor illumination högtidskvällen till prydnad. ”Men den gode Guden fängslade det ena elementet, under det han lössläppte det andra”. 24)

I slutet av dec. 1838 gjordes ett allvarligt försök från Allmänna Brandstods Bolaget i Finland att förbättra brandberedskapen i staden i anledning av en inspektion, som företagits s.å. Genom guvernörsämbetet uppmanades magistraten i Nykarleby att skyndsamt avhjälpa följande brister i brandanstalterna:

Genom kungörelse i stadens kyrka sammankallades i anledning härav stadens gårdsägare till onsdagen den 13 febr. 1839 för att inför magistraten höras och besluta om bästa sättet att avhjälpa dessa brister i brandanstalterna. De frånvarande skulle få åtnöjas med de närvarandes beslut.

Vid sammankomsten yttrade emellertid gårdsägarna efter rådplägning, att stadens allmänna eldsläckningsredskap visserligen kunde vara i bättre skick, men i alla fall ansågs motsvara behovet och ändamålet. Därför ville gårdsägarna med avseende å sin ringa förmåga ej förbinda sig till någon viss tid, inom vilken brandredskapen borde vara anskaffade, utan förklarade, att sådant skulle ske tid efter annan, så långt de såg sina tillgångar medge detta.

Magistraten förenade sig i detta yttrande. Den förklarade, att såväl en allmän brunn som den nödig ansedda eldsläckningsredskapen skulle i mån av brandkassans tillgångar tid efter annan anskaffas, utan att vederbörande skulle kunna förpliktigas att inom någon bestämd tid ha fullgjort, vad Brandstodsdirektionen äskat. 25)

Brandberedskapen förblev sålunda tillsvidare dålig i staden. I maj 1839 beslöt man emellertid förstärka brandskyddet på följande sätt.

Under längre tider av stark blåst eller torka skulle 10 man patrullera jämte brandvakten från kl. 23 till kl. 4, två tillsammans, i och omkring staden. De skulle noga efterse, om ”anledning” till eldsvåda skulle märkas. De skulle också se till, att varje gårdsägare, med undantag endast för sjömän, som var stadda på sjöresor, och fattiga änkor, i tur efter gårdarnas nummer skulle utse en sådan vaktkarl för sina gårdar, på tillsägelse av stadsbetjänte.

Rådman Lybeck, såsom numera magistratsledamot, handl. Collander och vicestadsfiskalen Forssén samt färgaren Carl Wahlberg uppsade sina befattningar som brandmästare. Collander hade skött denna befattning i fyra och Forssén i två års tid, medan Wahlberg hade varit rotmästare i tio års tid. Borgerskapets äldste motsatte sig emellertid detta och ansåg att endast en av brandmästarna, nämligen Lybeck, borde få avgå på en gång. Även rotmästaren Wahlberg fick avsked, medan de två andra ännu ett år skulle fortsätta.

Till brandmästare efter Lybeck utsågs färgaren Johan Wilhelm Forsberg och till rotmästare i Forsbergs ställe vid brandsprutan nr 1 färgaren Magnus Wahlberg och vid sprutan nr 2 skräddaren Anders Adolf Grönqvist i två års tid i Carl Wahlbergs ställe.

Av stadens 4 brandvakter förklarade sig 3 vilja kvarstå, nämligen Anders Ropar och Henrik Limingo i ett år vardera och Anders Gädda i två år. Brandvakten Jakob Gästgifvars, som blivit beträdd med oordentlighet och vårdslöshet, uppsade sin befattning. I hans ställe anmälde sig arbetskarlen Johan Wärn, som antogs på tre år.

Brandvakten Ropar förklarade sig även villig att tillsvidare vara stadens risare mot en ersättning av 4 rbl bco ass. för varje förrättning. 26 )

År 1840 uppsade Limingo sin tjänst, men då ingen ny brandvakt anmälde sig, beslöt borgerskapet att tillsvidare kvarhålla honom. Samma dag anmälde sig emellertid torparsonen Matts Larsson Wörlin från kyrkobyn, 26 år gammal. Han antogs nu till brandvakt för tre år framåt. 27) Limingo anhöll att i stället bliva antagen till arbetskarl och såsom sådan få njuta försvar i staden, vilket bifölls med skyldighet för honom att även bestrida brandvaktsgöromål vid behov.