XII. BRANDBEREDSKAPEN

Fortsatta brandskyddsåtgärder

Under år 1839 fortsatte åtgärderna att öka brandsäkerheten. Den 2 sept. var åtskilliga gårdsägare uppkallade till magistraten för att stå till svars för fortsatta försummelser rörande sina fastigheter.

I stadens åtgärder att förbättra gator och anläggningar ingick även magasinen och bodarna vid Åminne samt backen ned till dem. Den 1 maj 1835 beslöts, att plats- och bodägarna vid Åminnet skulle fylla ut backen och kajanläggningen samt reparera bodar och magasin. Ännu i dec. 1839 hade de inte åtgjort någonting i saken, varför rådman Matts Lithén, handl. G. A. Lindqvist, änkefru Sofie Lybeck och handl. och skepparen G. W. Aspegren uppkallades till magistraten och förelades att före den 1 aug. 1841 fullgöra arbetena. Samtliga hade undskyllt sig på olika sätt. Lithén åtog sig ej att släpa någon fyllning till backen, emedan det medförde så mycket arbete, utan endast att sätta en stenmur vid älvstranden för att hindra backen att vidare rasa ned. Han upplyste även om att han visserligen på Gustaf Turdins konkursauktion inropat en boda med plats söder om gamla ”nerkullringsstället”, men därigenom hade han likväl ej iklätt sig någon sådan skyldighet, varom frågan nu uppstått. Han befriades även från denna och staden övertog iståndsättandet av hans del, liksom av de ställen, där enskild ägare ej fanns. 28)

I jan. 1840 beslöts, att kungörelse skulle utgå till gårdsägarna, att undanskaffade numera förbjudna runda takvedstaken. En kommitté hade uppskattat gårdarnas värde och uppgjort ett förslag till debitering av brandkasseavgiften, som antogs den 20 jan. 1840.

Den 17 jan. s.å. utfärdade guvernören ett memorial angående anskaffandet av nya brandredskap till staden. Samtliga gårdsägare kallades till rådhuset till den 6 april. Diskussionen var en fortsättning av den, som ägt rum den 13 febr. föregående år och i ett memorial, som upplästes, berättade guvernören, att han meddelat direktionen för Allmänna Brandstodsbolaget, att borgerskapet vägrat att inom en viss tid förbättra stadens eldsläckningsredskap och andra till brandväsendet hörande inrättningar, som påyrkats av direktionen. Denna hade nu framhållit, att eftersom borgerskapet ej på något sätt ställt ifråga nödvändigheten att förbättra och utöka nämnda redskap och direktionen ansett skyndsamhet av nöden med detta allmännyttiga ändamål, som ej kunde medföra kostnader av kännbar vikt för en hel stad, hade direktionen sett sig föranlåten att begära, att borgerskapet skulle förpliktas att fullgöra, vad direktionen yrkat, och anskaffa brandredskapen successivt under några års tid.

[Stenmur i älvbranten vid Gamla hamn. Kanske det är den som Lithén åtog sig att uppföra.
Foto: Lars Pensar, april 2003.]

Direktionens erinringar grundade sig på det för Allmänna Brandstodsbolaget den 11 dec. 1832 fastställda reglementet och avsåg såväl bolagets som varje enskild gårdsägares fördel. Guvernören anmodade därför magistraten att gå i författning om att de i hans skrivelse av den 29 dec. 1838 omnämnda förbättringar i brandväsendet verkställdes senast hösten 1842. Berättelse härom skulle inlämnas till guvernören. 29 )

Borgerskapet förklarade i anledning härav, att man nogsamt insåg nyttan och fördelarna av goda eldsläcknings- och brandredskap i staden samt att de nuvarande borde förbättras. Detta hade dittills ej kunnat ske i saknad av medel och utvägar därtill. Man ville dock nu gå brandstodsdirektionens fordringar till mötes och till hösten 1842 anskaffa en ny brandspruta. Denna skulle motsvara de av fabrikör W. Sjöberg i Stockholm tillverkade kärrsprutorna av 4. storleken. Vidare skulle man anskaffa 3 brandsegel samt nödigt antal brandgafflar, kofötter, ämbaren och huggyxor jämte kälkar till sprutornas transport under vintertid och några repstegar. Man skulle även inrätta ett nytt spruthus med eldstad, och en allmän brunn med pumpverk på det s.k. Kyrkotorget, och anbringa ett vattenuppfordringsverk vid stranden av den ”genom norraste delen af staden” flytande ån, allt inom två år.

Magistraten fastställde denna överenskommelse. Brandbefälet skulle vaka över verkställigheten härav. 30) Under 1840-talet anskaffades även den nämnda materielen.

Staden var 1840 liksom tidligare indelad i rotar under ledning av 4 brandmästare och 4 rotmästare, som valdes av rådhusstämman den 1 maj varje år. Alla vuxna och friska invånare i staden var skyldiga att biträda vid släckning av eldsvådor. Den stående brandbevakningen handhades av 4 anställda brandvakter, vars lön 1842 utgjorde 17 rbl 2/7 kopek s:r jämte ett par pjäxor. Brandvakterna ombesörjde även sotningen. Brandsyn förrättades minst två gånger årligen av därtill utsedd magistratsperson med hjälp av murarmästare och brandvakter.

Redskapen förvarades i Spruthuset öster om kyrkoplan. De stod under tillsyn av brandmästarna och rotmästarna. Redskapen utgjordes av 2 kärrsprutor med läderslangar. Dessutom fanns
-   2 st. brandsegel,
-   6 st. stegar,
-   3 st. brandgafflar,
-   5 st. brandhakar,
-   6 st. vattenämbaren,
-   2 st. vattentråg,
-   8 st. lyktor,
- 12 st. huggyxor,
-   9 st. kofötter,
-   6 st. handmåkare, [släggor]
-   6 st. gittror 31) [Någon form av gnistskydd? Gnistskydd för kakelugn kallas gitter.] och
-   2 kärror med tunnor för vattensläpning.

Det för sprutorna och övriga redskap erforderliga handräckningsmanskapet bestod av sjömän, arbets- och försvarskarlar samt tjänstehjon och var indelat i tre sprutlag. 32)

En avsevärd och länge efterlängtad förstärkning av brandberedskapen erhölls i nov. 1840, då rådman Adolf Hammarin förärade staden en ny brandspruta. Den var tillverkad av fabrikör Sjöberg i Stockholm och av 4. ordningen. Värdet var 475 rdr bco. Sprutan var av den typ, som Brandstodsdirektionen ålagt staden att anskaffa.

Staden framförde genom magistraten sitt tack till rådman Hammarin för visad välvilja. 33)

Eldsvådetillbud förekom ej ofta. Den 25 jan. 1846 på förmiddagen utbröt dock eld i boningshuset i gården nr 37 i andra stadsdelen. Gården ägdes av borgaränkan Maria Elisabeth Friberg, men beboddes av stadsläkaren, dr Frosterus. Elden uppkom invid ett rökrör av järnplåt i vattentaket. Röret avledde röken från en kakelugn i vinkelbyggnaden, som stod i förbindelse med karaktärsvåningen, och hade genom stark eldning blivit så upphettat att taket fattat eld. Röret hade ej varit omgivet av tegel, där det gick genom vattentaket. Elden hade genast kunnat släckas.

Efter undersökningen hemställde brandchefen i andra sprutlaget J. H. Forssén till magistraten, om en sådan rökavledare vidare kunde få begagnas eller ej. Kakelugnen hade föregående höst blivit uppsatt av kakelugnsmakaren Gustaf Herman Löfgren (f. i Tammerfors 28.8. 1818, d. i Nkby 27.3. 1891). Rökledaren hade sedan uppförts av muraren David Frill. Då ett tegelrör på grund av det trånga utrymmet ej kunde anbringas, hade Frill försäkrat änkan Friberg, att ingen eldfara kunde uppkomma av ett järnrör, varför änkan gett honom tillstånd att sätta in ett sådant. Hon kände ej till byggnadsordningens föreskrift, att sådana rör ovillkorligen skulle vara omkringmurade med tegel på de ställen, där de mötte vägg eller tak.

Brandmästare Wahlberg ansåg, att kakelugnen borde flyttas till ett lämpligare ställe i rummet. Murare Frill medgav, att han försäkrat, att ingen eldfara kunde uppkomma av järnröret. Magistraten friade änkan Friberg från ansvar, men förbjöd henne att begagna kakelugnen, innan hon flyttat den och låtit uppföra ett ordentligt rör av tegel. 34)

I dec. 1846 anmälde stadsfiskal J. H. Forssén, att stadens brandvakter i märklig mån var vårdslösa i sin befattning. Sedan de med all skyndsamhet ropat ut klockslaget, begav de sig till stadshäktet. Det var upplåtet åt dem för att de vid inträffande starkare köld skulle kunna värma sig. De uppehöll sig sedan där, utan att gå kring staden mellan klockslagen. Esomoftast lade de sig att sova i häktet och försummade att ropa vid varje klockslag.

Förhållandet synes ej ha blivit bättre, ty i mars följande år bötfälldes Ropar för andra resan dryckenskap, och i okt. uppkallades han och brandvakterna Simon Prest, Anders Smeds och Jakob Grönlund till magistraten. De förständigades att under det de ombesörjde nattvakten och patrullerade i staden ej, såsom på senare tider skett, var för sig utan tillsammans genomgå staden och utropa trumslagen. De skulle ej heller utan magistratens vetskap och samtycke tillåta andra personer att förrätta utropen, om de ville undvika ansvar. 35)

Försumligheten fortsatte emellertid. Den 18 okt. 1847 instämdes brandvakterna Anders Ropar och Anders Smeds. De hade natten mellan den 13 och 14 okt. haft nattvakten i staden och hade mellan kl. 12 och 2 försummat den vanliga vandringen och klockropen och befunnits sovande. Ropar förklarade, att han ej genom sömn försummat att gå omkring i staden och tillika utropa timslaget ett, utan han hade mellan kl. 12 och 1 av trötthet satt sig ned i Rådhusförstugan under avvaktan på sistnämnda timslag, som han likväl ej hade hört, utan blev sålunda sittande till klockslaget 2. Smeds erkände anklagelsens riktighet. Magistraten pliktfällde dem enligt 3 § 7 art. i Kgl. Brandordningen för Wasa Läns städer av den 4 dec. 1800 vardera till 1 riksdal. 32 skillingar eller 2 rbl 40 kop sr i böter till brandkassan eller fängelse på vatten och bröd i 4 dagar. 36) Ropar avskedades och i hans ställe anställdes den 13 dec. 1847 arbetskarlen Jakob Johansson Peth för tre års tid. Ropar fick sona sina försyndelser under flera år med åtta dagars fängelse på vatten och bröd i Korsholms kronohäkte. 37)

Den 21 febr. 1849 skildes brandvakten Anders Smeds för delaktighet i hustjuvnad med inbrott från sin befattning som brandvakt. I hans ställe anställdes den 26 febr. s.å. tullbåtsvaktmästaren Carl Fredrik Beckman som brandvakt. 38)

Efter det att den tredje brandsprutan erhållits, utökades antalet brand- och sprutmästare till 6 av vardera slaget, varjämte ett tredje sprutlag upprättades. Brandvakternas antal var fortfarande 4, av vilka 2 varje natt skötte vakten. Vid stark blåst eller torka förstärktes vakten med 6, 8 t.o.m. 12 man, vilka skulle anskaffas av gårdsägarna. Dessa erlade en avgift, som 1844 var 109 rbl 6 kop s:r stor, till brandkassan för brandvakternas avlöning och för eldsläckningsredskapens underhåll.

En genomgripande reorganisation ägde rum 1848, då en detaljerad förteckning över befäl och manskap vid brandsprutorna och den övriga eldsläckningsredskapen uppgjordes av magistraten.

Brandbefälet och manskapet omfattade i själva verket en stor del av stadens vuxna befolkning, såväl män som kvinnor. Förteckningen omfattar tre sprutlag och 332 personer, varav 171 på 1., 63 på 2. och 98 på 3. sprutlaget. Av dem var 55 kvinnor. Prostinnan Hedvig Snellman var sålunda organiserad på 2. sprutlaget och häradshövdingskan Calamnius på det 3., men annars dominerade änkor och ogifta döttrar både till borgare och arbetsfolk bland kvinnorna.

Till varje sprutlag hörde utom brandmästare, rotmästare och strålförare vanligen 2 underchefer för brandseglen och ända till 12 brandsegelförare. Resten var pumpare och framskaffare av sprutorna eller — de flesta — vattendragare. Organisationen var nämnda år följande:

Utrustningen omfattade utom brandsprutan för varje sprutlag
- 3 brandsegel,
- 1 st. brandhake,
- 1 st. brandgaffel,
- 1 st. stor och 2 st. smärre kofötter,
- 4 st. huggyxor,
- 2 st. handmåkare,
- 2 st. järnbandade ämbaren,
- 2 st. lyktor och 2 st. gittror 39)

Trots den relativt goda beredskapen inträffade då och då förebud till vad som komma skulle. Julnatten 1854 nedbrann sålunda den stora, med betydande kostnad och omsorg nyligen förbättrade stadskvarnen med grynverk och ”flera sällsynta mekaniska inrättningar”. Kvarnen började av okänd anledning brinna kl 1 på natten och förstördes invändigt nästan totalt. 40)

I maj 1856 valdes handl. G. G. Gottleben till brandmästare i stället för rådman C. W. Sundström, handl. A. G. Olson i stället för handl. F. M. Gyllenberg och handl. E. A. Waselius i stället för målaren J. N. Gummerus. Viktualiehandl. R. Ahlqvist utsågs till rotmästare i stället för framlidne garvaren N. Lindvall. Brandvakten Simon Lillqvist och arbetskarlen Matts Löfholm antogs till strålförare, den förre i stället för viktualiehandl. Ahlqvist och den senare i stället för smeden H. J. Bergsten, som tagit tjänst vid Wasa 2. indelta finska skarpskyttebataljon.

Husens skick var vid denna tid gott, eftersom den av stadsfiskal J. H. Forssén hösten 1856 förrättade brandsynen ej föranledde några anmärkningar. 41)

Brandvakten Jakob Domarbacka fick avsked i mars 1857, men skulle kvarstå i tjänst till följande års utgång. Brandvakternas årslön höjdes i april från 20 till 30 rbl. Till begagnande under vintern skulle 2 fårskinnspälsar och 2 par lappskor anskaffas. 42)

I maj 1857 valdes till rotmästare skomakarmästare A. Kronström i stället för skräddaren J. W. Holmqvist. Till chefer för brandseglen utsågs handl. A. Granholm i stället för handl. J. Kerrman, handl. Abr. Westlin i stället för skepparen A. Brunström och mjölnaren Jakob Stormåns i stället för skepparen J. Östman. 43)

Stadens brandstodskommitté bestod i nov. 1857 av rådman M. Sandström, handl. C. Wennerholm, handl. A. G. Olson, skepparen C. A. Synnerberg och apotekaren N. Malmberg. Den sistnämnde var ordförande. 44 )

Brandberedskapen måste anses ha varit i relativt gott skick vid 1857 års slut. Genom regelbundna brandsynsinspektioner, åtföljda av rigorösa ingripanden mot dem som tredskades eller visade sig alltför tröga i hörsammandet av myndigheternas påbud, hade eldfarligheten i trähusbebyggelsen avsevärt minskats. Brandrisken var det oaktat stor, bl.a. på grund av den trånga och ålderdomliga bebyggelsen och bristen på lätt tillgängliga brunnar.