Nödåren satte tydliga spår även i folkmängdsförändringarna i staden och den omgivande landsbygden.

Folkmängden i Nykarleby 1860—1875:

Männens antal minskade således under tiden 1860—1870 och ökade på nytt efter sistnämnda år. Kvinnornas antal ökade däremot under hela tiden. Den totala folkmängden avtog till 1870, men ökade därefter. Fattighjonens antal ökade till 1865 och minskade efter 1870. Deras antal hade fördubblats mellan 1855 (41) och 1860 (84). Av fattighjonen 1865 var 10 män och 82 kvinnor.

Antalet födda, döda och vigda 1866—1869 ter sig på följande sätt:

De föddas antal under nödåren var sålunda någorlunda konstant, medan de dödas antal nära nog fördubblades 1868. Antalet vigda par, d.v.s. äktenskapsfrekvensen, nedgick 1867—1868 med nära hälften.

Hungertillståndet återspeglas också i dödsorsakerna. De vanligaste var:

Antalet lungsotsfall kulminerade sålunda 1867. Den typiska hungersjukdomen ”nerv- och rötfeber” (tyfus) kulminerade 1868 med mera än 4 ggr flera fall än 1867. Antalet fall av ”strypsjuka” (difteri) förekom först åren 1868 och 1869, fallande sot endast 1868.

Av folkmängdstabellerna framgår, att ingen inom stadsförsamlingen svultit ihjäl under hungeråren. Detta var däremot fallet inom landsförsamlingen och pastoratets kapellförsamlingar:

1866 års siffror är gemensamma för Munsala och Nykarleby andel av Alahärmä kapell.

Av tabellen framgår, att de föddas antal kraftigt nedgick i Nykarleby landsförsamling hungeråret 1868. De dödas antal ökade från 176 1866 till 271 1867 och 432 1868 för att därefter minska till 140. I Munsala kapell nedgick födelsetalet från 166 1867 till 44 1868 för att därefter åter bli normalt. Dödstalet ökade från 187 1867 till 376 1868. De vigdas antal nedgick 1868 till ungefär hälften av det normala. I Alahärmä kapell nedgick födelsetalet från 93 1867 till 57 1868 och blev normalt igen 1869. De dödas antal mer än tredubblades från 1867 till 1868, då 391 människor dog. Antalet vigda par var obetydligt 1868.

I hela pastoratet steg dödssiffran 1868 till 1199 personer. I den del av Alahärmä, som ej hörde till Nykarleby pastorat, men väl till tingslaget, dog 610 personer. 55) Att dödsorsaken i de flesta fallen var svält framgår av följande sammanställning av de vanligaste sjukdomarna i
pastoratet:

Dödsfallen kulminerade således 1868, då minst 625 människor avled i hungertyfus eller svält. Av de ihjälsvultna var 32 män och 11 kvinnor, de flesta över 50 år, d.v.s. 20 män och 4 kvinnor. I moderkyrkolandsförsamlingen avled år 1866 36 personer i tyfus, år 1867 41 och 1868 199 medan 25 betecknas som ”ihjälsvultne”, av dem 19 män och 6 kvinnor. Enbart i denna församling dog alltså 224 personer av hunger eller därav förorsakade sjukdomar under år 1868. Ännu år 1869 skördade tyfusepidemin 43 dödsfall här.

En av dem, som skördades av hungertyfus var den gamle Pelkus-Ant från Fotsby, känt original och rimsmidare. Då Ant en dag under fattigåren kom in till fiskaren Matts Boman på Källbacken och tillfrågades, huru han hade det, svarade han:

”Jag svällder
och ja gnälder.”

Pelkus var en stor skämtare och en skarp iakttagare. Då han under ett besök i staden mötte flera för honom kända personer, utlät han sig för en av dem: ”He komber ti ga me ill i da.” ”Huru så?” ”Jo, först mött ja storljuvarn (prästen), san blodsuvarn (koppkäringen) och så träskruvarn” (svarvaren).

Då en ribyggnad på kyrkoherdebostället Jeansborg hade brunnit, anställde pastor Aug. Heikel på Forsbacka förhör bland personer, som visste något om branden. Pelkus, som till skillnad från pastorn ej gillade pietister och skörtare, beskrev branden sålunda: ”He byrja som en piltnicku och vidga ut se som en skörtatröiju.”
Då kyrkans rappning började falla av förklarade han:

”Kraften 56) ha' sjungd tuko visor,
och tärme så fald e tuko flisor,
Han had' tuko syndo tankar,
tä'för dåga int hans bankar.”  57)

Hungerdöden 1868 betecknade slutet för rimsmidaren Pelkus-Ant, liksom för många andra av den tidens småfolk och fattiga, inom vilken kategori de flesta offren skördades. 58)

Nödåren utgjorde ett sorgligt kapitel i landets historia. Nykarleby stad hade emellertid klarat sig relativt väl undan de värsta följderna av den sista stora hungersnöden.

Bokslutet för fattigåret 1868 visar att 4295 mk 76 pi utdelats i tillfälliga understöd, varav 1886:90 mk för 19 utackorderade personer, 750:97 mk i tillfälliga understöd till 44 vuxna och 24 barn, 194: mk i bestämda understöd till 7 personer, 158:19 mk i begravningskostnader för 14 personer, i medicin åt fattiga 154:92 mk och i diverse utgifter 1168:34 mk. Bland de sistnämnda märkes 310:80 mk för uppköp av potatis, kött, mjöl m.m. till soppkokning, 56: mk till rådman Berger för mjöl och 12:32 för kött, 103: mk till G.  M. Hedström för mjöl och råg samt 37:55 mk för ved till soppkokning och bakning. Den som skött kokningen och bakningen var Lena Höglund, och hon erhöll därför 111 mk 40 pi. Till Ullava, Oravais, Kortesjärvi, Alahärmä och Nykarleby landsförsamlingar hade utbetalats 148:67 mk. Hela budgeten slutade på 5444:74 mk, och endast 79 pi återstod vid årets slut kontant i kassan. Det var den högsta summa, som utbetalats av fattigvården i Nykarleby före 1. världskriget. Fattigvårdsutgifterna hade visat en nästan oavbruten stegring från 1825—1826, då de första bokförda uppgifterna föreligger, till 1887, då fattigkassaboken upphör. Följande sammanställning visar inkomster och utgifter under några av dessa år. 59)

Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid. 684—687.


Nästa kapitel: Antalet understödstagare.
(Början inf. 2004-03-23, slutet 2008-03-02, rev. 2008-03-03.)