Fattigvårdsstyrelsen bestod 1867 av följande personer: prosten
Kristoffer Kullman ordf., borgmästaren E. J. Höckert viceordf.,
stadsläkaren, dr K. Forsius, handlandena A. Häggblom, G. M.
Hedström och E. Aug. Waselius, hökarna E. Roos och Rob. Ahlqvist,
skomakaren A. J. Thulin samt distriktsuppsyningsmännen, skräddaren
E. Forsman, färgaren C. Th. Wahlberg och sjömannen Karl
Björkman. Kullman avgick vid årets slut på grund av de
hopade göromålen med församlingsvården. Till ny
distriktsuppsyningsman valdes i dec. 1867 handlanden Carl Nylund i stället
för handl. Häggblom, som även avgått. Den 21 nov.
beslöt man utackordera 25 personer, de flesta sjömansänkor
eller — barn.
Då auktionen verkställdes den 5 dec. kunde endast 6 bud godkännas,
varierande mellan 45 och 120 mk, varjämte ryska soldathustrun Jakoleff
och hennes tre barn utackorderades för 420 mk. Den 10 dec. fortsattes
auktionen och 11 personer utackorderades för 25—180 mk. Sammanlagt
steg utackorderingsersättningen till 2070 mk. Efter fattigmönstringen
den 21 nov. beslöt man fördela 142 lisp. havremjöl, 3 tr
28 kappar råg, 3 tr 15 kappar korn och 334 mk s:r bland 31 personer.
Av dem tillhörde 18 gruppen sjöfolk och deras anhöriga,
bland dem skepparen Anders Felander och styrman Johan Jakobsson samt skeppardottern
Sofia Björkman. Bland andra grupper märks handlandedöttrarna
Maria Juth och Anna Sanna Glansk. Sjömansänkan Maria Lisa Rundells
ansökan om understöd avvisades, emedan hon hade barn, som enligt
lag borde underhålla henne, närmast sjömannen Anders Joneson
Skrifvars, vars svärmor hon var. Denne åtog sig även underhållet
jämte sin svåger, sjömannen Karl Rundell, mot att de befriades
från erläggande av fattigavgiften för 1868. Senare minskades
antalet understödstagare av detta slag till 7 personer. 38) Från
erläggande av mantalspengar befriades 50 personer, de flesta fattiga
och sjuka. I dec. befriades ytterligare 9 personer från dem tidigare
påförd fattigavgift. Bland dem märkes skepparen L. L.
Lybeck. Till 7 personer utdelades tillfälligt understöd, bestående
av 10 lisp. rågmjöl, 43 lisp. havremjöl och 2 mk s:r.
Till bräcklige f.d. styrmannen Gustaf Pettersson utdelades ett understöd
av 10 mk i månaden. Flera andra understöd beviljades även,
såsom ½ stop skummad mjölk till bokhållaränkan
Margaretha Purander, att avhämtas varje dag. Till uttaxering beslöts
2800 mk. Man bestämde även att sammanträdena härefter
skulle hållas regelbundet första helgfria måndagen i
varje månad. 39)
Under den följande vintern tilltog nöden för varje dag.
Man beslöt nu att på försök iordningställa en
soppkokningsanstalt. Vidare beslöts, att det ännu i behåll
varande havre- och rågmjölet skulle bakas till bröd och
utdelas till en början i 51 portioner, bestående av en ½
kanna soppa, ½ kaka bröd och 2 strömmingar dagligen till
stadens fattiga. Handlanden Nylund fick i uppdrag att uppköpa kött
och potatis samt distriktsombudsmännen Björkman och Forsman
att ombesörja brödbakningen. En del bidrag beslöt man minska,
såsom för sjömansänkan Kajsa Åberg från
4 till 2 mk i månaden. Styrelsen förbehöll sig även
rätt att i framtiden bestämma angående ”de öfriga
stående pangsjonärers understöd”, huruvida de skulle
komma att oförändrat utbetalas. Sammanlagt erhöll 50 personer
1—3 portioner soppa, sammanlagt 69 portioner, till den 15 febr., som vanligt
mest sjömän, hantverkare och lägre befattningshavare samt
deras anhöriga. 40) Utdelningen av bröd åt dem, som fått
mjöl vid årets början, och av strömming upphörde
i mitten av febr. Soppkokningen fortsatte till den 3 juni, då den
upphörde, emedan situationen då förbättrats. 41)
De främmande bettlarna omhändertogs, om de var sjuka, och sändes
därefter tillbaka till sina hemkommuner. Handlanden Nylund var särskilt
verksam på detta område. Bettlande och insjuknade gossen Erik
Eriksson Kleimola från Kortesjärvi fick av honom vård
och underhåll under 25 dagar samt skjuts till hemorten, vilket allt
kostade 16 mk 20 pi. Gossen Erik Eriksson Kojula från Alahärmä
vårdades under 17 dagar för 11 mk, inhyses sonen Johan Mattsson
Pitkäjärvi från Kortesjärvi för 15 mk 60 pi,
torparsonen Gustaf Heikfolk från Ytterjeppo under 10 dagar för
6 mk 60 pi. För dessa utlägg fick Nylund ersättning från
fattigkassan. 43) Då brist i denna konstaterades i sept. på
grund av de stora utgifterna under nödåret, beslöt man
upptaga ett lån på 700 mk.
En sammanfattning av situationen för stadens del återfinnes
i styrelsens svar den 4 maj 1868 till guvernören på en cirkulärskrivelse
av den 3 april. 43) Något fattig- eller arbetshus fanns ej, ej heller
något fattighärbärge, detta i motsats till vad fallet
var i flera av grannstäderna. 44) Det årliga behovet för
fattigvården sammanbragtes såsom tidigare nämnts genom
uttaxering från kommunens betalningsskyldiga medlemmar och till
en ringa del genom vanliga kontingentavgifter. Vad sjukdomsläget
beträffar, var tyfus mycket gängse i staden, i synnerhet bland
den lägre befolkningen. Läkarvård, skötsel och medicin
hade fattigvården bestått de fattiga inom kommunen. Något
feberlasarett fanns ej. Ej heller förefanns f.n. några särskilda
undsättnings- (nödhjälps-) arbeten. Något understöd
hade kommunen erhållit varken från länsstyrelsen eller
från något annat håll. Utsikterna för framtiden
bedömdes icke vara lovande. Dels hade fattigvårdens tillgångar
under det förflutna året blivit nog strängt anlitade och
dels hade en del av de betalande genom avsaknad av arbete blivit oförmögna
att betala sin fattigavgift. Dock hoppades styrelsen kunna avvärja
hungersnöden inom kommunen. Några förslag till fattigvårdens
förbättrande kunde styrelsen icke avge.
Till förekommande av det fördärvliga bettlandet i husen,
och då fattigvårdsstyrelsen varit nödsakad att under
detta nödår bispringa en stor del av stadens befolkning, som
under bättre förhållanden icke kunde räknas till
egentliga fattighjon, hade en soppkokningsanstalt sedan årets början
varit inrättad på fattigkassans bekostnad. Där hade dagligen
utdelats i medeltal 75 portioner, var och en bestående av ½
kanna köttsoppa och ½ kaka bröd. En likadan inrättning
hade från början av mars månad varit i verksamhet med
medel, som åstadkommits genom subskription inom staden. Där
hade över 300 personer från de omgivande utblottade kommunerna,
ävensom kringvandrande bettlare från avlägsnare orter
dagligen utspisats med likadana portioner soppa. — Det kan nämnas
att Kortesjärvi, Alahärrnä, Oravais, Nykarleby landsförsamling
och Ullava ej ännu i jan. 1869 återbetalat de förskotts
utbetalningar fattigkassan gjort för fattiga från dessa orter. 45)
På grund av det trängda läget, upptogs den 27 okt. 1868
ett 300 mk stort lån från rådman J. A. Lybeck. Den 30
nov. utökades lånesumman med 102 mk, som Lybeck ägde att
fordra från fattigkassan. Rådman Lybecks fordran utgjorde
alltså 402: mk. Lybeck synes såsom tidigare nämnts ha
varit den ende av stadens handlanden, som vid denna tid fortfarande innehade
tillräckligt med rörligt kapital för en vidsträckt
”låneverksamhet” åt hjälpsökande bönder
och stadsbor. Resultatet blev ofta exekutivauktion och att vederbörande
fick gå från gård och grund. Lybeck stämplades
snabbt som ”procentare”. 46)
Ett exempel bland flera andra från staden må nämnas.
Fiskaren Matts Bomans gård stod som vi vet före branden på
tomten nr 104 i norra delen av staden, en bit från senare Esplanadgatan
96 i 24 kvarteret. 47) Fiskarboden, byggd 1735, stod kvar ännu på
1950-talet. Stugorna i denna del av staden brann, såsom av det föregående
framgått, inte, men måste efter branden flyttas. Bomans stuga
flyttades till en nyreglerad och i sept. 1860 inköpt tomt på
Källbacken vid dåvarande Nybroboulevarden, senare Lybecksgatan.
För flyttningen av huset, som ännu står kvar [Lybecksgatan
13, Marklund.], lånade Boman 400:mk s:r av Lybeck. En höstdag
kom bud från denne, att han behövde sina pengar. Familjen Boman
var stor och stod nu inför hotet att bli utan försörjningsmöjligheter
till vintern. Hustru Maria jämrade sig och Matts Boman var förargad
över att lånet sagts upp så tidigt och utan varsel. Sade
dock: ”Nog ska Lybeck få pengan! Nu ger jag mig ut på
stan!”
Bomans lilla fiskboda av stock var som vanligt fylld med höstfångad
saltad strömming i träfjärdingar, avsedd att under höstens
och vinterns lopp utminuteras till bönder och handelsmän i staden.
Detta vinterbehovslager realiserades nu i hast till nedsatta pris i stadens
handelsaffärer och skuldbeloppet hopbragtes. Boman gick sedan till
Lybeck och radade till dennes häpnad upp pengarna på kontorsbordet.
”Nå int sku he ha vari så bråttom”, menade
Lybeck. Nu gällde det för familjen Boman, som räknade nio
personer att få något att leva av under vintern. Genom att
fånga lake o.s.v. klarade man sig dock, ehuru med stora svårigheter. 48)
Till Lybecks och andra handelsmäns ursäkt kan anföras,
att de befann sig i ett svårt läge. Från statens sida
ålades de att lägga upp nederlagsspannmål i magasinerna.
Lån för detta ändamål beviljades av staten på
½ års frist. Då böndernas penningtillgångar
var uttömda, kunde de ej köpa någon spannmål kontant
av handelsmännen, och dessa stod inför konkurs, då statslånen
skulle betalas, om de ej fick sina krediter hos bönderna indrivna.
Exekutiva auktioner hörde därför till dagordningen under
nödåren. Först utmättes lösegendomen, redskap
och kreatur och sedan fastigheterna. Hösten 1869 lade sig J. A. Lybeck
på detta sätt till med Mickelsbacka hemman (bonden Henrik Hjelt). 49)
I Markby var nästan alla bönder i skuld till handelsmän
i Nykarleby. 50) Bonden Erik Eriksson d.y. på Ruotsala hemman i
Jungar by i Jeppo var vid sin död den 12 mars 1878 skyldig Lybeck
1600 mk, vilken skuld dock synbarligen härrörde sig från
hemmansköpet 1873. Räntan var obetald, och uppgick till 56:
mk.
Dessa exempel må belysa de Lybeckska affärstransaktionerna.
Kajbygget på Alörn och upprödjningen av ”Hungeråkern”
har redan nämnts. Emedan det Lybeckska handelshusets arkivalier försvunnit
kan någon närmare belysning ej ges. Det bör emellertid
än en gång framhållas, att Lybeck ej gjorde annat än
vad den tidens affärsmetoder och förhållanden förutsatte.
För att skydda sig själva gentemot staten och andra fordringsägare
var affärsmännen tvungna att driva in sina fordringar hos bönderna.
Därav följde, att spannmålsmagasinerna i städerna
ofta stod fulla med spannmål, som ej kunde säljas, eller utdelas
av brist på pengar hos befolkningen. Det egendomliga inträffade
även, att spannmål såldes från det svältande
Österbotten till Sverige. I maj 1867 hämtade Umeåbor mjölmattor
från Vasa med 90 hästar över isen till Umeå. Varje
fora förde 3 mattor à 2,62 hl och 36 mk mattan. Skjutslönen
var 20 mk. Det oaktat blev förtjänsten stor, emedan mjölmattan
i det svältande Norrland kunde säljas till 135 mk stycket. 51)
Vid fattigmönstringen den 16 nov. 1868 beslöts att utackordera
21 barn och äldre personer. Utackorderingen kostade 1617:mk. Understöd
beviljades 52 personer med 836:mk, och 49 personer befriades från
erläggande av mantals penningar. I jan. 1869 avkortades fattigavgiften
för ytterligare 11 personer. För att kunna bestrida fattigkassans
utgifter upptogs den 26 nov. ett nytt lån om 400 mk av dr. K. Fr.
Forsius. Taxeringen fastställdes i j an. 1869 till 3100 :mk.
Tack vare den goda skörden hösten 1868 var hungersnöden
nu övervunnen. Rågen denna höst betecknas ännu i
denna dag på orten som något särskilt. Den vägde
ända till 18 lispund tunnan (153 kg) och gav som utsäde god
avkastning. Bomans på Högbacken hade kvar av den ännu
på 1890-talet. Man ville spara och skydda sig mot en upprepning
av ”fattigåren”. 52)
Fattigförsörjningen antog nu normala proportioner. För
1870 uttaxerades 2500 :mk. Bland tillfälliga understöd som under
de följande åren utdelades, märkes ett om 40:mk den 20
dec. 1870 till rådmansänkan Carolina Hammarin, som då
vistades i Kuopio. Hon befann sig i ytterst knappa omständigheter
och hade låtit förstå, att hon var nödsakad begära
något understöd från fattigkassan. 53) Ansökan
upprepades 1872, då fru Hammarin anhöll att undfå något
bidrag ”till sitt lifs bärgning”. 54) Bidraget utföll
sedan varje år till hennes död. |