XVII. FATTIGVÅRDEN EFTER BRANDEN

Förhållandena i staden


Fattigvårdsstyrelsen bestod 1867 av följande personer: prosten Kristoffer Kullman ordf., borgmästaren E. J. Höckert viceordf., stadsläkaren, dr K. Forsius, handlandena A. Häggblom, G. M. Hedström och E. Aug. Waselius, hökarna E. Roos och Rob. Ahlqvist, skomakaren A. J. Thulin samt distriktsuppsyningsmännen, skräddaren E. Forsman, färgaren C. Th. Wahlberg och sjömannen Karl Björkman. Kullman avgick vid årets slut på grund av de hopade göromålen med församlingsvården. Till ny distriktsuppsyningsman valdes i dec. 1867 handlanden Carl Nylund i stället för handl. Häggblom, som även avgått. Den 21 nov. beslöt man utackordera 25 personer, de flesta sjömansänkor eller — barn.

Då auktionen verkställdes den 5 dec. kunde endast 6 bud godkännas, varierande mellan 45 och 120 mk, varjämte ryska soldathustrun Jakoleff och hennes tre barn utackorderades för 420 mk. Den 10 dec. fortsattes auktionen och 11 personer utackorderades för 25—180 mk. Sammanlagt steg utackorderingsersättningen till 2070 mk. Efter fattigmönstringen den 21 nov. beslöt man fördela 142 lisp. havremjöl, 3 tr 28 kappar råg, 3 tr 15 kappar korn och 334 mk s:r bland 31 personer. Av dem tillhörde 18 gruppen sjöfolk och deras anhöriga, bland dem skepparen Anders Felander och styrman Johan Jakobsson samt skeppardottern Sofia Björkman. Bland andra grupper märks handlandedöttrarna Maria Juth och Anna Sanna Glansk. Sjömansänkan Maria Lisa Rundells ansökan om understöd avvisades, emedan hon hade barn, som enligt lag borde underhålla henne, närmast sjömannen Anders Joneson Skrifvars, vars svärmor hon var. Denne åtog sig även underhållet jämte sin svåger, sjömannen Karl Rundell, mot att de befriades från erläggande av fattigavgiften för 1868. Senare minskades antalet understödstagare av detta slag till 7 personer. 38) Från erläggande av mantalspengar befriades 50 personer, de flesta fattiga och sjuka. I dec. befriades ytterligare 9 personer från dem tidigare påförd fattigavgift. Bland dem märkes skepparen L. L. Lybeck. Till 7 personer utdelades tillfälligt understöd, bestående av 10 lisp. rågmjöl, 43 lisp. havremjöl och 2 mk s:r. Till bräcklige f.d. styrmannen Gustaf Pettersson utdelades ett understöd av 10 mk i månaden. Flera andra understöd beviljades även, såsom ½ stop skummad mjölk till bokhållaränkan Margaretha Purander, att avhämtas varje dag. Till uttaxering beslöts 2800 mk. Man bestämde även att sammanträdena härefter skulle hållas regelbundet första helgfria måndagen i varje månad. 39)

Under den följande vintern tilltog nöden för varje dag. Man beslöt nu att på försök iordningställa en soppkokningsanstalt. Vidare beslöts, att det ännu i behåll varande havre- och rågmjölet skulle bakas till bröd och utdelas till en början i 51 portioner, bestående av en ½ kanna soppa, ½ kaka bröd och 2 strömmingar dagligen till stadens fattiga. Handlanden Nylund fick i uppdrag att uppköpa kött och potatis samt distriktsombudsmännen Björkman och Forsman att ombesörja brödbakningen. En del bidrag beslöt man minska, såsom för sjömansänkan Kajsa Åberg från 4 till 2 mk i månaden. Styrelsen förbehöll sig även rätt att i framtiden bestämma angående ”de öfriga stående pangsjonärers understöd”, huruvida de skulle komma att oförändrat utbetalas. Sammanlagt erhöll 50 personer 1—3 portioner soppa, sammanlagt 69 portioner, till den 15 febr., som vanligt mest sjömän, hantverkare och lägre befattningshavare samt deras anhöriga. 40) Utdelningen av bröd åt dem, som fått mjöl vid årets början, och av strömming upphörde i mitten av febr. Soppkokningen fortsatte till den 3 juni, då den upphörde, emedan situationen då förbättrats. 41)

De främmande bettlarna omhändertogs, om de var sjuka, och sändes därefter tillbaka till sina hemkommuner. Handlanden Nylund var särskilt verksam på detta område. Bettlande och insjuknade gossen Erik Eriksson Kleimola från Kortesjärvi fick av honom vård och underhåll under 25 dagar samt skjuts till hemorten, vilket allt kostade 16 mk 20 pi. Gossen Erik Eriksson Kojula från Alahärmä vårdades under 17 dagar för 11 mk, inhyses sonen Johan Mattsson Pitkäjärvi från Kortesjärvi för 15 mk 60 pi, torparsonen Gustaf Heikfolk från Ytterjeppo under 10 dagar för 6 mk 60 pi. För dessa utlägg fick Nylund ersättning från fattigkassan. 43) Då brist i denna konstaterades i sept. på grund av de stora utgifterna under nödåret, beslöt man upptaga ett lån på 700 mk.

En sammanfattning av situationen för stadens del återfinnes i styrelsens svar den 4 maj 1868 till guvernören på en cirkulärskrivelse av den 3 april. 43) Något fattig- eller arbetshus fanns ej, ej heller något fattighärbärge, detta i motsats till vad fallet var i flera av grannstäderna. 44) Det årliga behovet för fattigvården sammanbragtes såsom tidigare nämnts genom uttaxering från kommunens betalningsskyldiga medlemmar och till en ringa del genom vanliga kontingentavgifter. Vad sjukdomsläget beträffar, var tyfus mycket gängse i staden, i synnerhet bland den lägre befolkningen. Läkarvård, skötsel och medicin hade fattigvården bestått de fattiga inom kommunen. Något feberlasarett fanns ej. Ej heller förefanns f.n. några särskilda undsättnings- (nödhjälps-) arbeten. Något understöd hade kommunen erhållit varken från länsstyrelsen eller från något annat håll. Utsikterna för framtiden bedömdes icke vara lovande. Dels hade fattigvårdens tillgångar under det förflutna året blivit nog strängt anlitade och dels hade en del av de betalande genom avsaknad av arbete blivit oförmögna att betala sin fattigavgift. Dock hoppades styrelsen kunna avvärja hungersnöden inom kommunen. Några förslag till fattigvårdens förbättrande kunde styrelsen icke avge.

Till förekommande av det fördärvliga bettlandet i husen, och då fattigvårdsstyrelsen varit nödsakad att under detta nödår bispringa en stor del av stadens befolkning, som under bättre förhållanden icke kunde räknas till egentliga fattighjon, hade en soppkokningsanstalt sedan årets början varit inrättad på fattigkassans bekostnad. Där hade dagligen utdelats i medeltal 75 portioner, var och en bestående av ½ kanna köttsoppa och ½ kaka bröd. En likadan inrättning hade från början av mars månad varit i verksamhet med medel, som åstadkommits genom subskription inom staden. Där hade över 300 personer från de omgivande utblottade kommunerna, ävensom kringvandrande bettlare från avlägsnare orter dagligen utspisats med likadana portioner soppa. — Det kan nämnas att Kortesjärvi, Alahärrnä, Oravais, Nykarleby landsförsamling och Ullava ej ännu i jan. 1869 återbetalat de förskotts utbetalningar fattigkassan gjort för fattiga från dessa orter. 45)

På grund av det trängda läget, upptogs den 27 okt. 1868 ett 300 mk stort lån från rådman J. A. Lybeck. Den 30 nov. utökades lånesumman med 102 mk, som Lybeck ägde att fordra från fattigkassan. Rådman Lybecks fordran utgjorde alltså 402: mk. Lybeck synes såsom tidigare nämnts ha varit den ende av stadens handlanden, som vid denna tid fortfarande innehade tillräckligt med rörligt kapital för en vidsträckt ”låneverksamhet” åt hjälpsökande bönder och stadsbor. Resultatet blev ofta exekutivauktion och att vederbörande fick gå från gård och grund. Lybeck stämplades snabbt som ”procentare”. 46)

Ett exempel bland flera andra från staden må nämnas. Fiskaren Matts Bomans gård stod som vi vet före branden på tomten nr 104 i norra delen av staden, en bit från senare Esplanadgatan 96 i 24 kvarteret. 47) Fiskarboden, byggd 1735, stod kvar ännu på 1950-talet. Stugorna i denna del av staden brann, såsom av det föregående framgått, inte, men måste efter branden flyttas. Bomans stuga flyttades till en nyreglerad och i sept. 1860 inköpt tomt på Källbacken vid dåvarande Nybroboulevarden, senare Lybecksgatan. För flyttningen av huset, som ännu står kvar [Lybecksgatan 13, Marklund.], lånade Boman 400:mk s:r av Lybeck. En höstdag kom bud från denne, att han behövde sina pengar. Familjen Boman var stor och stod nu inför hotet att bli utan försörjningsmöjligheter till vintern. Hustru Maria jämrade sig och Matts Boman var förargad över att lånet sagts upp så tidigt och utan varsel. Sade dock: ”Nog ska Lybeck få pengan! Nu ger jag mig ut på stan!”

Bomans lilla fiskboda av stock var som vanligt fylld med höstfångad saltad strömming i träfjärdingar, avsedd att under höstens och vinterns lopp utminuteras till bönder och handelsmän i staden. Detta vinterbehovslager realiserades nu i hast till nedsatta pris i stadens handelsaffärer och skuldbeloppet hopbragtes. Boman gick sedan till Lybeck och radade till dennes häpnad upp pengarna på kontorsbordet. ”Nå int sku he ha vari så bråttom”, menade Lybeck. Nu gällde det för familjen Boman, som räknade nio personer att få något att leva av under vintern. Genom att fånga lake o.s.v. klarade man sig dock, ehuru med stora svårigheter. 48)

Till Lybecks och andra handelsmäns ursäkt kan anföras, att de befann sig i ett svårt läge. Från statens sida ålades de att lägga upp nederlagsspannmål i magasinerna. Lån för detta ändamål beviljades av staten på ½ års frist. Då böndernas penningtillgångar var uttömda, kunde de ej köpa någon spannmål kontant av handelsmännen, och dessa stod inför konkurs, då statslånen skulle betalas, om de ej fick sina krediter hos bönderna indrivna. Exekutiva auktioner hörde därför till dagordningen under nödåren. Först utmättes lösegendomen, redskap och kreatur och sedan fastigheterna. Hösten 1869 lade sig J. A. Lybeck på detta sätt till med Mickelsbacka hemman (bonden Henrik Hjelt). 49) I Markby var nästan alla bönder i skuld till handelsmän i Nykarleby. 50) Bonden Erik Eriksson d.y. på Ruotsala hemman i Jungar by i Jeppo var vid sin död den 12 mars 1878 skyldig Lybeck 1600 mk, vilken skuld dock synbarligen härrörde sig från hemmansköpet 1873. Räntan var obetald, och uppgick till 56: mk.

Dessa exempel må belysa de Lybeckska affärstransaktionerna. Kajbygget på Alörn och upprödjningen av ”Hungeråkern” har redan nämnts. Emedan det Lybeckska handelshusets arkivalier försvunnit kan någon närmare belysning ej ges. Det bör emellertid än en gång framhållas, att Lybeck ej gjorde annat än vad den tidens affärsmetoder och förhållanden förutsatte. För att skydda sig själva gentemot staten och andra fordringsägare var affärsmännen tvungna att driva in sina fordringar hos bönderna. Därav följde, att spannmålsmagasinerna i städerna ofta stod fulla med spannmål, som ej kunde säljas, eller utdelas av brist på pengar hos befolkningen. Det egendomliga inträffade även, att spannmål såldes från det svältande Österbotten till Sverige. I maj 1867 hämtade Umeåbor mjölmattor från Vasa med 90 hästar över isen till Umeå. Varje fora förde 3 mattor à 2,62 hl och 36 mk mattan. Skjutslönen var 20 mk. Det oaktat blev förtjänsten stor, emedan mjölmattan i det svältande Norrland kunde säljas till 135 mk stycket. 51)

Vid fattigmönstringen den 16 nov. 1868 beslöts att utackordera 21 barn och äldre personer. Utackorderingen kostade 1617:mk. Understöd beviljades 52 personer med 836:mk, och 49 personer befriades från erläggande av mantals penningar. I jan. 1869 avkortades fattigavgiften för ytterligare 11 personer. För att kunna bestrida fattigkassans utgifter upptogs den 26 nov. ett nytt lån om 400 mk av dr. K. Fr. Forsius. Taxeringen fastställdes i j an. 1869 till 3100 :mk.

Tack vare den goda skörden hösten 1868 var hungersnöden nu övervunnen. Rågen denna höst betecknas ännu i denna dag på orten som något särskilt. Den vägde ända till 18 lispund tunnan (153 kg) och gav som utsäde god avkastning. Bomans på Högbacken hade kvar av den ännu på 1890-talet. Man ville spara och skydda sig mot en upprepning av ”fattigåren”. 52)

Fattigförsörjningen antog nu normala proportioner. För 1870 uttaxerades 2500 :mk. Bland tillfälliga understöd som under de följande åren utdelades, märkes ett om 40:mk den 20 dec. 1870 till rådmansänkan Carolina Hammarin, som då vistades i Kuopio. Hon befann sig i ytterst knappa omständigheter och hade låtit förstå, att hon var nödsakad begära något understöd från fattigkassan. 53) Ansökan upprepades 1872, då fru Hammarin anhöll att undfå något bidrag ”till sitt lifs bärgning”. 54) Bidraget utföll sedan varje år till hennes död.




Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid. 679—684.


Nästa kapitel: Folkmängdsförändringarna 1865—70.
(Inf. 2004-03-23.)