JUNIA 1840

    
Z o n a  T o r r i d a  h a r  b l i f v i t  Z o n a  T e m p e r a t a.

N y C a r l e b y.

Der ser jag dig åter, du goda, du lilla,
du käraste, bästa af städerna alla,
fast många den fulaste, minsta dig kalla
            som känna dig illa.

Ty svikne af skenets bedrägliga villa
och åldriga ytan, de skåda ej alla
hur herrligt omkring dig forsarne svalla
            i aftonen stilla.

Hur mildt i ditt larm på gatorna trånga
ett sus från de knoppande lunderna blandar
i bullret af verlden en hviskning af andar
            den vindarne fånga.

Och aldrig de känt de många, de många
de flyende stunder uti dina salar,
då sorgen är stum och trefnaden talar
            med löjen så långa.

Och aldrig de sett med glänsande öga
de hulda, som lif och behag åt dig gifva,
och rosornas glöd på kindernas drifva,
            den märkte de föga.

Men jag har dem sett. Hur ofta i strålar
af himmelska blickar hvart ställe förskönats,
hvart steg på din jord af tjusning belönats,
            så svagt jag det målar.

Der ser jag dig åter, du goda, du lilla,
hur skönt du dig speglar i silfrade vatten,
en slumrande lik i den vårliga natten
            förklarad och stilla.

Här flydde mitt lif — dig länge så nära!
från fjerran omirrade städer och länder,
hur glad till dig åter i stillhet jag vänder,
            du goda, du kära!

d. 7 Junii 40.

O t i u m  s a p i e n t i s  d u l c e.

    Und so fliehen meine Tage wie die Quelle — snabbflyende, sommargröna, beqvämliga dagar. Var mödan stor och assessorerne många, så är nu i stället hvilan grundelig och hvilotimmarna långa. — Ah ça! det är ej utan sitt lilla behag att, obekymrad om hela verlden och makligt utsträckt på den mjuka sophan, röka sin smakliga pipa i ro och aldrig sörja för morgondag!
    Mig brydde framtidens dunkla drömmar — de sjönko med ens i dunklet tillbaka — mig bländade! kärlekens törniga rosor — de bleknade bort, de bitterljufva. — Mig brände en dunkel visdomstörst — en droppe var nog att söfva dess brand — Och nu står jag här fattig på framtid och kärlek — och fattigast af allt på visdom — ack! — — — — — — det var en förflugen suck. Så grönskande grön är nu Guds vackra jord, så glänsande blå är himlen, så glittrande klart den ilande elfvens vatten, att ingen sorgelig tanke kan rymmas i ett ungt bröst, och vestanvinden kysser suckarna bort i deras födsel — Nu ut. —
    Nu ut! Jag har många vigtiga hvärf att besörja — pilars planterande — rönnars qvistande — metmaskars plockande — ty jag skall ut med min gamla fisklycka — och är lyckan god, så fångar jag en scarabée i flygten och digtar en visa om den sköna våren.

    1. Måndag. Nicodemus och sommar — björkarna knappast utslagna — asparna alldeles bara, men allt lofvar godt.
    Lithénerna härute — gunga i trädgården — sqvallra kring sybordet, sjunga àla Wadman om Jäntan och man den och konen — och àla Frenckell: Hertz mein Hertz — och qvistarne ha promenerat norrut.

    2. Tisdag. Skönaste väder. — Thé hos Collander. — Hafveri förljudes på torra landet. Dumt. Illa. Skamlöst. „Dömmen icke på det I icke må dömde varda.“ — Lithénerna hos Bergers, och vi dit in. — Huset styltades upp som bäst. Collander får en bit af taket i thékoppen. Allmän förskräckelse. Men förskräckelsen gick öfver och vi promenerade.

    3. Onsdag. Den vackra trädgården och den behagliga grönskan! Vi ha mycket att bestyra — Jag planterar — Sophie städar — Emilia räfsar torrt gräs på kullen — Nu hinna vi med ingen Fransyska. — Aftonen finner oss hos Lindqvistens — upgången en labyrinth, rummen nätta som dockskåp, och dockorna i dessa dockskåp små söta ungar. Den minsta af dockorna heter Lotta — hon misstog sig och trodde att jag kysste henne för hennes egen skull. Men det smakte ändå fågel. — Svärfarsgubben viste oss nya rummen i öfra våningen. Bra, farbror! Hvad vi här skall dansa! — Och Lundmark spelar med bånen. Straniera, du söta! — Emilias portrait satt i musik är du. Det regnar, och klockan är 10, atjé! atjé!

    4. Thorsdag. 24 pilar — A: hos Lithéns. Maria vår, Hejko etc. Hejko om fru C. „Gud välsigne henne.“ — Och älskvärda aurikler, belisser och violer i Fåfängan. — Aurikeln är Sophie, belissen Thilda, violen Emelie —
    N y h e t.  Fredrikshamn har brunnit. — Jag tänker på vårt ruckliga NyCarleby — stackare! stackare om icke Guds skenbarliga finger bevarar dig. — Och mest af alla trakten omkring svärfar Lindqvist — jag ville intet bo der. På ena sidan — och just vid porten — den höga rådstun — på andra sidan och midtöfver den trånga gatan lika höga hotell och gamla ruckel — Det är dumt tillställdt med den här staden.

Nykarleby före branden 1858. Akvarell af Julius Lindqvist. Tillhör mag. Paul Nyberg, Hertonäs.

    5. Fredag. Sophie och jag med Lithénerna till Forsbacka. Och vi ledas mycket förtroligt i mening att Kjellman derborta vid gärdsgården skall missta sig. Men Forsbacka är inte hemma — J u t h b a c k a  är hemma — nous voilà! Der var ock en förändring — en ny generation, en liten skrikare med spetsig nos. — Jag tyckte om Carolina — nu bättre än förr — så anspråkslös och treflig — så vill jag också ha det.
    Vi suto i trädgården. Kjellman fantiserade i Landthushållningen, och jag kastade gräs på flickorna. — När skall jag få smak för landtbruk? Visiten var ganska treflig och hemvägen kort. —

    6. Lördag. En timme hos Lithéns. OGustaf. OEmelie — och hela dagen hemma — men Emelie och syskona förde jag till Sophie på lusthustrappan — der suto vi gungande i aftonsvalkan, medan svalorna klöfvo luften och den nedgående solen glimmade grann mellan träden. Och faster Jalminas kissor klängde här och der i träden till mycken förlustelse.

    8. Andra dag Pingst. Okyrka och — +26. — Kerrmans dinera hos oss. Lithénerna caffera. Dyhr och Topelius gesticulera. „Två Lieutnanter drogo“ etc. — och skratta omåttligt. — Om resan — Promenader — Qvistarne och Josephina med. Om Lagermarck. Lithéns hos Lundmarks.

    9. Tisdag. F. m. promenade med Hejko — om diverse — och Thildas väfkammare. —
    S. d.  S u n d i i  b e g r a f n i n g  på Mariaedahl. — Vi reste dit, vi vänner till den saligen aflidne. — Ty bjudningen var långt ifrån allmän. — Och sålunda reste Dyhr och Topelius. — Från Mariaedahl (Runtas) beledsagade vi gubben till Munsala kyrka, der jordfästningen förrättades af synnerligen skrala prester. Dock ersattes mödan, hettan och dammet någorlunda af kyrkans prydliga anblick, med dess rika förgyllning, både i tid och otid anbragt. — I klockstapeln befunnos dessutom några curiosa — lemningar från ganska gamla tider — „en välbibehållen St. Petrus i påflig skrud af ungefär 6 qvarters höjd, fordom förgylld, en Mariaebild, ett crucifix m. m. allt af träd och ganska väl arbetadt.
    Mariaedahl är med mycken kostnad anlagdt vid en vik af hafvet och tätt invid Wexala by. — Af allt kunde man se, att anläggarn varit en ordningens man, ofta ensidig i planen, alltid ihärdig i utförandet. Trädgård, lusthus, båthus m. fl. hans favoritanläggningar äro vackra, fast förgängliga, minnesvårdar af hans drift. Lusthuset var nyss måladt och planen för en kägelbana utstakad, när han kallades bort från allt, lemnande sina arbeten att förfalla i svaga qvinnohänder. — Sådant är menniskoöde — i det stora som i det lilla!
    Af döttrarne visade sig blott de två äldre — mågarne icke bjudne, hvilket klandrades. — Jag glömde nämna gården och trädgården, begge anlagda väl utan poesie men med mycken ordning och beqvämlighet.
    Hoffrén och Lithén värdar — Fru Kerrman värdinna. Mig titulerade H. till Sikter Cederman. — Vi besökte också öfra våningen, uppfylld af taflor — många af temligt värde — bland nyare äfven H-forska vuerna.
    — Den aflidnes bibliothek, berömdt som stort och dyrbart, fingo vi ej se.
    Grafölet var muntert nog — endast bland fruntimmerna någon suckan, i herrarnes rum högljudt ibland. — Hejko liknade Stenroth vid Munsa kyrkenglarna — Ahla träffås här — vid soupern som räckte circa 3 timmar — var på ungdomens sida muntert. — Ahla och fru Benzelstjärna dricka skålar — Ahlas inexpressibl. blomstra. Kl. var ½ 4 m. då jag med Mamma åter åkte in genom Kudnis grind.

    10. Onsdag. Thérmometern — 20 à 17. — Visite af gamla Brita. Om bruden hos Österblads: „Kyllä se on tullu lihava jo“ —
    E m i l i a  kl. 10 — „Den obetänksamma flickan.“
    A: Benzelstjerna håller blusning på Brunnsholmen. Visite hos Lithéns — i Fåfängan — i Lindqvistska trädgården — der har Thilda planterat qvartershöga rönnar och Emelie har sått vassbuk och anjovis, säger Hindrik Mamma och flickorna alla sätta ärter m. m. putsa, vattna och laga.
    Hos oss lagar Johanna Frosterus om sin vextmärg.

    11. Thorsdag. Hos Turdins, Tante Emelie sjuk. — Hindrik om apothekare hörande till mästerskapet. — Beuxores nouveaux. —

    12. Fredag. Upvaktar prosten Snellman. Mottages temligen förbindligt — och vin på bordet genom prostinnans och Ullas försorg. — Gubben tog fram en fjäril och visade ett C under vingen — „hvad menar herr Candidaten den kunde vara för en? — jo C album, och den fann jag här i trädgården.“ — På bordet låg uppbördsboken upslagen — han linierade. „Man har här så mycket arbete, jag har väl en adjunct här, en skicklig man, men han har tagit sig så mycket att göra med den der skoln.“ — Men jag tror uppbördsboken var gubben kär. — Och vi skildes belåtna å ömse sidor.
    Upvaktar Lundmark: „Det der kunde du låta bli, och komma en annan gång riktigt.“ — S. d. på qvälln med Sophie hos Calamniuses — der sitter Wahlström hos Johanna — troligen störde vi conversationen.
    Fru Wennerholms resa till Petersburg — lipen på förhand — „det lär vara mitt öde att aldrig komma längre än 3 mil utom Nykarleby portar.“

    13. Lördag. Flickorna Lindqvist på Kudnis. Om Helsingfors. — „Och vet mycket“, „åh du vet inte“ — „mer än du tror“ — Fingerräkningen — i Helsingfors så många, men du affärdade dem — T:gm — K:ln — A:drsn — allihop gaf du artigt afsked. — „Och det vet du —?“ „Det och ännu mera.“ — „Men du skall skrifva om Helsingfors.“ — Neej — om några år kanske. — „Skrif ändå, det är så ledsamt att inte ha något att vänta.“

    14. Helige Trefaldighet. Nordgren, — stilistiskt bra correct — regelrätt — mannen föreföll mig som en mathematikus — åtminstone mycket ordentlig. Väl röjde sig ett studium af Loehnberska skolans vältalighet, och värma saknades, men deremot var föredraget oväntadt lyckadt.
    Lyses för Christine Bäck och Bruksinnehafvaren Olof Sjöberg.
    S. d. Fru Silveus — A. H. Backman, fru Downer hos oss — Hejko och Dyhr uppe hos mig — vi språkade. —

    15. Måndag. Hemma. — Qvistar pilarna — planterar 25 dito. —
    S. d. Uleåborgs bref om Mosters oresa. Illa! — ty också Mamma torde bli hem — så hotas det starkt —

    16. Tisdag. Planterar 50 pilar — i hagen — vid vägen, vid stranden, i alléerna. Det är roligt. — Besök på kyrkogården. Morfars grafvård omkullblåst. Illa. — Bland mina bekanta träffar jag oförmodadt Carlenius den olycklige — och Madame Brunberg hvilande den söta sömnen under torfvan.
    S. d. Flickorna Lithén — om resan — om 2 vagnar m. m.

    17. Onsdag. Till Alörn med Maths Lithén — skönaste väder — gubben commenderar: „Stig inte på kanten af förningsbåten så den kantrar, era fähundar —“

Du vackra Alörsgrönska,
du sköna sommarro!
hvem skulle här ej önska
i all sin tid att bo!

    Metandet ville ej löna sig. Deremot trefligt hos Hejko på Alviken; der infunno sig sednare — Collander — Lybeck   Münchenschreiber, Dyhr, Holstius, Wahlström Lithén — på thé och thodium — det sjöngs, dansades, promenerades — Hejko ville följa dem på återresan, vi kryssade med Ole Bull, men med ringa framgång — ytterligare vågade sig H. än en gång ut — det var löjligt att märka på trädtopparne huru han dref ända inemot Sandörn. —
    Natten hos Hejko och myggorna —

    18. Thorsdag. Jag vaknade på Alörn, på Alviken jag promenerade till Charlottenlund — till Myggan — „ty der blir man biten“ — jag gick på vägar, dem ingen fot trampat i detta år — och allt var grönt.
    Kl. 11 f. m. reste vi hem i storm — det gungade bra — min kappa var våt af närgångna sjöar. — Nära intill satt „Anne Marie“, — som mente „att kuddorna skulle bli glada när hon kom hem“ — och visligen placertes ett par glasfönster i närmaste grannskap.
    Öfriga dagen hemma med Mamma, Sophie och träden.

    19. Fredag. Omete — Besök af fruarna Häggström — Lithén — Frosterus med Doktor — och Thilda Lithén — Doktorn och jag Academica — Deremellan gungas vid Lusthuset — en vacker qväll.

    20. Lördag. Skriftskolebarnen confirmeras — nära 200 — bland dem Thilda Lindqvist och Sophie Aspegren. — En vacker och rörande syn. De gifva sitt unga barnsliga hjerta åt Gud — de lofva bli hans i alla dagar — och brista i mycken gråt för hans stora herrlighets och barmhertighets skull. — Låt vara att tåren förtorkar och det arma hjertat, som nu är så oändligt stort och fullt af evighet, snart igen förkrymper i tiden, det är dock skönt att se den stora andens makt så uppenbar — att se det egennyttiga menniskobarnet så helt och hållet glömmande sig sjelf och hängifvet Gudi i allt, om ock för ett enda — men ett herrligt, ett himmelskt ögonblick blott!
    S. d. sednare hos Lithéns — Rosa: „Louise Kerrman till er“ — med mera — och diverse sqvaller som jag aldrig tål.

    21. Söndag. Ungdomen vid altaret — och Östring talar bra. — „Hur mången af eder säger nu kanske i sitt hjerta: „du min barndomsvän och nåderike fader, du käre Gud, farväl! Jag har ej mera tid med dig — Jag måste nu lefva med i verlden och har mycket annat att tänka på — med dig hinner jag väl aldrig mer.“ Då greto barnen öfverljudt. Och mången gret så bitterligen, ty hon kände att så var som läraren sagt.
    S. d. — Turdin hemkommen från Köpenhamn. — Emilia promenerar — har sökt Sophie. Emil kommen. — Våra och Lithéns hos Hammarins. — Elise spelar — för resten tråkigt — Mias bref. „Så bör man älska.“
    Sedan promenader — Märkvärdig Elisa — skall det vara coquetteri?

    22. Måndag. Full sommar och trefligt. Mete med 3 småheter och 17 fiskar — Sophie och 2 Fanny'or — vi ankrade vid Ragnörn och Nålörn — togo der upp en smörgås och hade trefligt — bara lillan vill hållas stilla — så! der fick du en fisk — och der en — och stora Fanny fick en gädda — ett qvarter {ca 15 cm} lång på kroken.

    23. Tisdag. Turdin och Topelius på Vänskapen vid Alörn. Vänskapen hette skutan, efter de första redarnes utsago, „derföre att vi inte slogos en enda gång sålänge vi bygde den“. — För resten var den intet större än att Kempen med en käpp påtade aktern ut från quain och vände om den med hjelp från förn.
    Mete utan synnerliga resultater. — Regnbad — kl. 5 hemresa — derunder lilla Gustaf såg Necken — „men vor' jag en bock så skulle jag inte vara rädd en så liten neck“. —
    Hemkommen finner jag:  L i s e t t e  T o p p e l i u s  med Selma och Janne — egen gudson och guldgosse — det är roligt att se de barnen — pojken storlik sin far till lynnet mer än till ansigtet.
    S. d. kl. 10—11 ½ a. Scen i åkern vid hagen. Flickorna knyta — du axgröna Midsommarglädje! du dunkelljufva, du mörkblåa Juniinatt! Solen har doppat sig i hafvet bortom Alörns stränder, och rosenröda skyar spegla sig i elfvens vatten. Allt lätt, gladt, violett — rödt och blått ge violett — här ha vi violett — hvad skall det beteckna? — Allmän rådplägning — ja hvad? säg du — och säg du — nåja, det må betyda  f ö r h o p p n i n g a r  — nu knyta vi här i åkern vid hagen — Emelie och Thilda Lindqvist — och Louise och Augusta — och Emil — och Holstius och Dyhr och jag — men inte du, Thilda — och inte Elise och inte Axeliana — det är illa gjordt af er.
    Se — der gick en flock med lurande gossar förbi — har ingen fara — och der två flickor som sjunga — är du ej färdig Emilia — „jag har ju så många att knyta åt“ — och se nu Albert — eller Emil — hvem af er har knutit på Emelies ax grönt och gult på samma — det var löjligt.
    Adieu — Adieu — Klockan är 12 — och vi ha inte souperat — inte souperat? —

    24. Onsdag.  M i d s o m m a r.  Har jag ingen visa för dig numera? — Nej ingen nu. — Det ser ut som mina visor vore slut — förvissnade — icke i sorg och icke i glädje — utan i rena prosan: „i en tigande Juninatt“.
    Fonselius predikar om naturens högtid — men sväfvande och utan den lugna glädje, till hvilken han upmanade andra.
    S. d. Calamniuses bjuda till Alörn — och ut med Lithéns i förningsbåt — Louise Kerrman med — har dinerat hos oss — derute är obeskrifligt. — Trefnad i hvar buske fåglar på hvar qvist — sommarglada menniskor på alla vägar och stigar — i gamla stugan — eller rättare derutanföre var rigtig bal för borgerskapet — „lägervallerskapet“. Vi gingo ut till berget och källan — besökte både namn och minnen — funno somliga och andra inte — plockade körsbär och granruskor — vadade i vått — roade oss åt de unga — åt Lieutenanten och hans Johanna — och åt Johanna och hennes Lieutenant — misslyckades i sång lyckades i munterhet — drucko thé och souperade — sade atjé och embarquerade — och måste just le då vi converserade — ty Dyhr och Lovisa, de talte om att lefva — de talte en visa om Adam och Eva — Eva var förr än Adam, dä klart, hur vore annars Adam — dä' uppenbart — „och verlden tyvärr är af qvinnor full“ — sitt stilla i båten, den kantrar omkull! — Morbror Matte, ingen fara, morbror skall ej barnslig vara — en sådan båt! nå det kan jag tro — förr vore jag skapt som en Eknäsbo!
    Atjé. — Och se flickorna vid torget — åh, se knytorna — hur grönskande grönt — Emilia, hvar har du 3 af dina — de äro stulna — det kan jag aldrig tro — joo! — Och Louises med — åh! — Men torfvorna — se nu — Holstius för oss på Hammarins gamla gård. — Och se Augustas — och maskar under allihop — under somliga oförvarandes — och Thildas två — det är att gissa på — Men Emilia har inga torfvor skurit — Nå Collander! — och Emil —! du har varit hos vederbörande — nej vederbörande ha varit hos oss. — Atjé — midsommarsol — på himmel och i öga — du har dina små behag — atjé!

    25. Thorsdag. Noter. Våra hos Lithéns. — Och blir det resa af? — tror inte — och hundrade projecter — och efter projecterna souper. —

    26. Fredag. Noter. — På qvällen mete — ej stort circa 2 £ — men en vacker id. —

    27. Lördag. Noter. Mete — och nu tog det 8 £ vackra idar — baddare med blanka sidor — allratrefligaste folk — 4 eller 5 båtar rundt omkring — men kommo för sent — och aldrig märkte jag att de fingo en stjert.
    Just hemkommen och beundrad; möta mig Hejko och Nordgren. — Ett glas thodium uppe hos mig lättar bekantskapen — vi klinga. — Det första Mathematiska intryck Nordgren gjorde förmildras vid närmare beröring och qvarlemnar ett intryck af stadga och grundfasthet som är godt. — Om Snellman — både prosten och hans „bara det går“ och Johan Wilhelm. Vi följde Nordgren till prostgårds grind.

    28. Söndag. Följande dagen predikade han. Nog mycket ur Conceptet, mente flickorna, men bagatell! — S. d. träffas vi också på  S m e d s b a c k a  med Kerrmans — Kellmans — Hejko m. fl. — Kivijuuri med sitt thodium gjorde ingen stor effect. — Om jungfrunamn i lysning — jag mente: „det skall jag aldrig tåla att min fästmö der tituleras för mamsell“. „Men — tyckte Sophie Logren — nog måste det ändå vara för att göra skillnad mellan bättre och sämre“ — (esel, hvad jag blef ond! — hade just på tungan: „då torde jungfrunamnet vara bättre,  d e n  s o m  s å  h a f v a  k a n“,  men saken bortblandades så forts om möjligt.) — Fruntimmerna = myggherrarna = krank. — Amorsaltaren nere i stranden, hvarom Nordgren visste berätta.
    På hemvägen med Nordgren och Hejko i Fåfängan — Lithénerna och Sjöbergen. En vacker Sphinx tagen af Frosterus. —
    En dumhet gjorde jag bland andra idag — lät läska brandsprutan och befann den i skick — det var klokt men dervid fattade blåsten i spruthusdörrn och slog den mot väggen der thérmometern hängde för att vara i skuggan. Atjé då med den. — Och just i dag skulle Blank och jag börja corresponderande observationer.

    29. Måndag. Mete. — Hemkommen — och icke alls beundrad — finner jag vår vän Oskar och Ernst Hjelt nysskomna från Uleåborg efter 30 timmars resa. Oskar ämnar dröja — men nu är det abgemacht att vi resa — det blef så i går eller i förrgår — det passar illa. — Med Ernst hos Lithéns.

    30. Tisdag. Flygtig visite på läsförhör — derefter simning — Ernst reser — derefter det vigtigaste, nemligen  C h r i s t i n e  B ä c k s  b r ö l l o p p.
    O qvinnogunst, huru stor är icke din välgörande makt! — hur mången lysande talent skulle ej utan ditt biträde dväljas i skuggan och stoftet, hur månget glänsande namn vore icke förutan dig ett noll här i verlden! Utan dig vore vältaligheten utan tunga, lyran utan strängar — och Calendrarnes praktsidor vore toma på Cavalierer! Utan dig vore verlden så annorlunda beskaffad — konungar buro ej krona och dagens riddare ej sina älskade stjernor — och jag vore visst icke marskalk på Christine Bäcks bröllopp, om icke du vore, du herrliga qvinnogunst!
    Se huru flaggorna fladdra i vinden, och vädret blås lusteliga, och solen skiner så blänkande blank genom molnen. Och gården står så granrisad och grann och grön, och grinden och trappan så mäjad, och frisk, och salen så städad och fejad och prydlig— som ville de säga helt tydligt, att nu är bröllop — och kom härin du som glader är, kom in bara och se treflig ut, ty här är calas å färde och Christine Bäck står brud i dag! — Christine Bäck och Brukspatron Olof Sjöberg — nemligen Bruks inspektorinnehafvarpatron, som du hörde det lysas — och ser du faster Engström tittar nu ut, marskalkerna stryka på foten, och klockaren gapar af längtan att få ryta sin psalm — allt är nu redo men en småsak är intet redo än — och det är bruden. Hvar är då bruden? — Jag såg ett par shawlar hängda för lusthusets fönster, hon måste vara der. — Och tärnorna? — Ack se! der komma tärnorna — hvita och blommiga. — „Och i dag är du söt.“ *) — Men skynda hitåt — vi måste repetera pellhållningen — åh så charment, och så måste vi stå. Så der! — Gif akt — nu vänta alla — och bruden kommer — i grisdelint siden, om jag mins rätt — men tyst — pellhållarnes blommor — hvilka rosor och hvilka bouquetter åh Holstius, se på — det är skön Thildas bouquetteros.
    Nu viger Nordgren, och Brander sjunger: Gud välsigne dessa hjertan — och pellhållarne stå som följer: Calle Engström och Ulla Bäck — Otto Engström och Marie Bäck — Z. Topelius och Emelie — Holstius och Thilda Lindqvist — Dyhr och Sophie Topelius — såg det inte bra ut? — ty pellen var himmelsblå med silfverfransar och 10 gullringar att hålla uti, allt nytt och enkom tillställdt. Det var nu vigseln.

*) Mindre qvickt. Men det föll sig så oförvarandes.

    Derefter svärma en stor del af gästerna ut på gård och i trädgård, men marskalkarne — Calle E. den andra — besörja bålarnes bästa. På gården är en skön allée af blommande rosor och violer — och „den sköna lefvande alléens skål!“ — och tärnor — hur glömmer ni tjensten? Bruden måste visa sig — gå med, du hvita vackra! — Nu till talen — alla trängas i salen — då stiger marskalken fram: „Med herrskapets tillåtelse föreslår jag en skål för det unga brudparets välgång — (10 secunders paus) — för deras lycka har jag ingen bättre önskan än den som redan sjöngs:

„Bästa skatt i deras bo,
Mödans lön och hvilans ro,
blifve kärlek, dygd och tro!“

(Nya psalmboken)

    (Parenthes — atjé alla förhoppningar om ett grannt och rosenfärgadt tal — den moderliga naturen har ej skänkt mig vältalighetens gåfva — och dessutom var detta både det första och längsta tal jag hållit.)
    Sedan skålar för patronessan Sjöberg och Tullförvalterskan Engström. Kl. var nära 10 då gästerna nego och sade godnatt. Vår Herre skickade ett hällande regn just då. — Flickorna Lithén vänta länge på kappor, och stodo väl en timme i den ruskiga regniga farstun.
    För tärnorna, marskalkerna, slägten och grannskapet bestås souper. Tärnorna sågo sömniga ut, när jag kom in igen — och brudgummen knös ej ordet, ty han var ej rigtigt frisk — hvilket väl är ett fatalt spratt just på bröllopsqvälln. — Dock som glädjen låg sprittandes inom de unga, och endast saknade luft, — så lockades den med lätthet igen på läpparna fram af en lek med ord: byta qvist mot berg — Thilda Lindgren och pastor Nordqvist m. m. som jag nu ej mera mins, till stort mehn för samtidens häfder.
    Min plats var vid Thilda Lindqvists gröna sida. — Om jag mins rätt, talade vi om Amalias fingerräkning. — Ett sent adieu.