XII. BRANDBEREDSKAPEN

Gator och brunnar iordningställes

Borgerskapet omfattade detta förslag, som antogs av magistraten. Vattensläpningsvägarna skulle anläggas på de uppgivna ställena i norra stadsdelen, så snart tjälen gått och i södra delen in på sommaren, sedan vattnet fallit i älven, detta i anseende till den stenbrygga, som det bleve nödvändigt att anlägga där. Till stenläggningsbryggan skulle bonden Erik Tåg från Soklot by, ”såsom kunnig uti sådant arbete”, ackorderas. Handelsman Ahllund och färgaren Forsberg skulle ha tillsyn över arbetet i södra och urmakaren Fellman och skräddaren Grönqvist i norra stadsdelen. De skulle anskaffa arbetare, uppköpa eller på annat sätt ombesörja erforderlig sten och annat material. Rådman Lithén, som var inkommen i dylika byggnadsarbeten, skulle ha överinseendet och ge en fullständig plan och grund för arbetet.

Alla borgare var inte glada över beslutet. Handl. Gustaf Lindqvist, som ägde tomterna 1—3, framhöll, att han mot vissa förmåner för sin ägande gård för länge sedan åtagit sig att anbringa någon väg invid gården för vattensläpning från älven. Han påstod nu, då frågan uppstått om hans skyldighet att deltaga, att han allaredan nedlagt arbete på en sådan uppkörsväg, men att vattnet förstört den och att han följaktligen borde vara fri för vidare kostnad. — Magistraten beslöt införskaffa protokoll härom från stadens arkiv.

Färgaren Wahlberg, vars gårdstomt gränsade till Nybrobacken, ålades att före mitten av juni lägga grundmuren för det plank vid hans gård (½ tomten nr 25), som nu var nedramlat över den östra rännstenen vid Nybrobacken för att denna skulle kunna iståndsättas.

Den rännsten, som ledde vattnet över de största gatorna i staden, skulle i enlighet med magistratens beslut av år 1835 överbyggas under tillsyn av de närmast boende gårdsägarna och bekostas av tolagskassan. Rännstenen på den sidan av torget, som stötte till gatan, som ledde förbi handl. Gustaf Turdins gårdar (d.v.s. Norra torggatan, där tomterna 71 och 82 låg, eller möjligen Södra torggatans östra del, där tomten nr 11 låg), skulle igenfyllas och sedan stenläggas såsom överflödig och dessutom menlig för allt färdande över densamma.

Stenläggningen av Stadsbäcken skulle fortsättas och fulländas under sommaren efter fastställd plan. Det skulle ske på tolagskassans bekostnad under tillsyn av f. rådmannen Johan Svahn och garvaren Johan Forsell. De skulle även ha tillsyn över Östra Lillgatans stenläggning genom gårdsägarnas försorg. Dessa skulle nu ytterligare tillhållas att framsläpa sten och grus till denna. I samband därmed skulle även Östra gatan iståndsättas av gårdsägarna under tillsyn av nämnda personer.

Sist beslöts denna 1 maj dag, att en allmän brunn skulle grävas på Kyrkotorget och sättas i fullt stånd. Det skulle likaså ske på tolagskassans bekostnad, men pastor i församlingen skulle tillfrågas, om ej kyrkokassan ville deltaga i kostnaden med 50 rdr bco. Kyrkan skulle ju ha väsentlig fördel av brunnen i händelse den hotades av eldsvåda. 10)

Underhållet av stenläggningen och murarna kring Stadsbäcken vållade stora bekymmer. Den 22 maj 1837 klagade sålunda guldsmeden Anders Liljeqvist, som ägde gården nr 79, över beslutet att han och hans grannar den 1 maj ålagts stenlägga Östra Lillgatan. Han ansåg, att stenmuren på ömse sidor om bäcken mellan denna gata och hans gård borde läggas och underhållas av staden, emedan han underhöll gatan på västra sidan av gården. Liljeqvist hade redan på gårdssidan av bäcken lagt 24 famnar [ca 43 meter] stenmur. Därför anhöll han att bliva befriad från stenläggningen av Lillgatan, ”hälst Stadens stenmur å gatsidan årligen vårtiderna sjunker inåt Bäcken”, och fordrade årlig reparation. Mindre bemedlade gårdsägare skulle härigenom ruineras hela gatan uppföre. Liljeqvist hade f.ö. redan under sin gård stenlagt ½ av den andel i Lillgatan som belöpte sig på gården.

Magistraten beslöt i anledning av Liljeqvists klagomål, att staden skulle åtaga sig att ombesörja reparationen av muren. Gårdsägarna lämnades öppet att på västra sidan av bäcken förse den med stenmur utan bidrag från stadskassan. 11)

I april 1838 beslöts att alla gränder, som ej var stenlagda, skulle grusas. 12) Då rådman Hammarin, stadsfiskal Victor Federley och vicestadsfiskal J. H. Forssén den 19 maj s.å. synade stadens gator och gränder, konstaterades en del bristfälligheter. Bl.a. betecknades i syneinstrumentet guldsmeden Liljeqvists, änkan Häggströms, skepparen Rundströms och hattmakaren Wahlbergs andelar i östra gatan såsom ”väl dålige”. Det borde åligga staden att bekosta arbetet på nämnda gatuandelar samt det arbete, som erfordrades till förekommande av gatans förfall ned mot bäcken invid skepparen Holmströms gård (nr 107).

Magistraten beslöt tillhålla gårdsägarna att avhjälpa bristerna på sina gatuandelar samt ombesörja gatläggningen av stadens andelar mot Stadsbäcken, antingen genom pålning eller vanlig stenläggning, inbegripet de nämnda andelarna vid östra gatan. 13)

I febr. 1839 utsågs inspektor Josef Werfving att som byggmästare leda arbetet på stadsbäckens stensättning under vintern. I dagspenning skulle han från stadskassan få 1 rdr 16 skillingar riksgäldssedlar för varje arbetsdag. Arbetet skulle fortsättas så länge tillgången i stadskassan medgav detta. Huvudinseendet över arbetet uppdrogs åt vicestadsfiskalen Forssén såsom brofogde. 14)