Av de instämda förklarade 17, att felen redan var avhjälpta. De andra framförde diverse förklaringar till att reparationerna ännu ej var gjorda: hattmakare Wahlberg att han endast var hyresgäst i gården 25, som tillhörde hattmakare Hans Drake, guldsmeden Engman, som var förmyndare för färgaren Carl Johan Brännholm, att hans pupill saknade medel för gårdens reparerande, varför rådhusrätten beslöt, att den skulle säljas på auktion och tullförvaltaränkan Margareta Karolina Engström genom sin broder, rådman Isak Lindqvist, att hon sålt gården nr 27 till skepparen Rundström och att hennes andra gård, nr 121, snart komme att genomgå en större, allmän reparation, då de påtalade bristerna skulle komma att avhjälpas.

Taken var till en del dåliga. Sjömansänkan Anna Sarlin anförde, att den odugliga takveden i fähustaket blivit borttagen, men att nya ämnen ej kunnat erhållas denna årstid. Skepparänkan Brita Forsberg skulle likaså lägga ny takved, så snart hon kunde köpa den. Brandredskap fanns på gården, men hade vid synen varit insatta i ett öppet lider. Sjöman Backlins förmyndare, garvaren Johan Forsell, erkände att uthustaken var oåtgjorda, skepparänkan Anna Astrén skulle riva fähuset och bygga upp det på nytt till hösten, styrman Pentzin skulle avhjälpa bristerna i taken så snart arbetare kunde erhållas, sjömansänkan Brita Lundqvist hade sålt ½ gården och den gamla boningsstugan, på vilken taket var bristfälligt, till sjöman Andersson, som alltså borde iståndsätta taket o.s.v.

Även rådmännen hade slarvat med underhållet av sina byggnader. Rådman Matts Lithéns ombud erkände, att de vid norra tullen varande magasinerna, varav det röda blivit utdömt och det andra anmält till reparation, ännu befann sig i sitt förra skick, men skulle undanskaffas till hösten. Rådman Isak Lindqvist, som representerade avlidne hökaren Johan Wilhelm Lindqvists 15) arvingar, framhöll att gården nr 120 ej tillhörde dem utan hans far, f. handl. och rådmannen Carl Lindqvist (i prot. felaktigt Gustaf L.), som var villig att oförtövat iståndsätta den. F. rådmannen Erik Strömbäck, som var ombud för sockneadjunkten Ahlqvist, förebar att denne såsom sjuklig och oförmögen att ens ”komma ifrån sitt rum”, icke medhunnit att avhjälpa de anmärkta bristerna i sin gård nr 131 i Nystaden.

Murarna hade i flera fall visat sig bristfälliga. Rådman Lindqvist erkände, att muren i finnstugan på hans gård nr 41 väl ännu var bristfällig, men den skulle snart h.o.h. nedtagas och i stället skulle en kakelugn uppmuras. Någon eldstad fanns ej mera för den skorsten, som blivit föremål för anmärkning. Smeden Johan Åberg i gården nr 91 hade ej gjort något åt muren i sin smedja, emedan han ej funnit den bristfällig. Sjöman Erik Svan ström i gården nr 105 anförde genom sitt ombud, att han ej kunnat påmura skorstenen, emedan han ej kände till, huru hög den borde vara (!)

Bristerna i stadsgårdarnas och gatornas underhåll var således stora och medförde betydande risker ur brandsäkerhets synpunkt. Brandmästare Forssén ansåg, att de som medgivit att bristerna ej var avhjälpta, borde ”stanna till ansvar”. Magistraten beslöt även att gårdsägarna nr 32 sjömansänkan Sarlin, nr 34 skepparänkan Forsberg, nr 62 sjöman Carl Svanström, nr 96 skepparänkan Astrén och nr 103 styrman Pentzin samt rådman Lithén som ägare till de två magasinsbyggnaderna vid norra tullen, skulle fällas för försumlighet enligt den för städerna i Vasa län den 4 dec. 1800 fastställda brandordningen till böter a 1 rdr 30 sk bco specie eller 2 rbl 40 kop s:r envar till stadens brandkassa eller 4 dagars fängelse med vatten och bröd. Bristfälligheterna skulle vara avhjälpta inom 14 dagar. Lithén uppmanades undanskaffa magasinet inom 6 veckor.

Ägarna till gårdarna nr 41 rådman Isak Lindqvist, 91 smeden Johan Åberg, d.v.s. smedjan, som Åberg fortfarande innehade (jfr s. 132 f.), 105 sjöman Erik Svan ström, 120 f. handlanden och rådmannen Carl Lindqvist, 127 änkefru Margareta Catarina Engström och 131 sockneadjunkt Ahlqvist, skulle undgå ansvar för åsidosatta förbättringar av eldstäderna i brist på murmästare, och vad gårdarna 120 och 127 beträffar, emedan det ej kunnat visas, att ägarna blivit tillsagda av synemännen om bristerna. Adj. Ahlqvist frikändes på grund av laga förfall. Inom 14 dagar skulle bristfälligheterna emellertid vara avhjälpta.

Brännholm och Backlin frikändes även på samma villkor. De övriga, som föreburit att bristerna var botade, skulle underkastas ny besiktning av synemännen för den 21 aug. Till denna dag skulle även en del andra personer inkallas, som tidigare uteblivit. 16)

Vid magistratens sammanträde den 21 aug. framgick bl.a., att det vid ny brandsyn den 19 aug. konstaterats, att de instämda reparerat bristfälligheterna, men handl. G. A. Lindqvists boningsrum hade befunnits stängda och de utvändiga bristerna som vid förra synen, skepparen J. P. Rundströms ”anmärkta” avträdeshus var kvar och kopparslagaren Jonas Friborg och rådman Strömbäck hade ej reparerat. F. borgmästarinnan Anna Elisabeth Stenman, som ägde gården nr 136 (Heikelska gården) och ej tidigare berörts, fick mottaga flera anmärkningar: bakugnsvalvet hade befunnits högst bristfälligt, vindskammarens kakelugn hade sprickor, boningshuset hade dåliga rännor och stalls- och vedliderstaken, som var torvtäckta, borde förses med regntak av näver och takved.

Magistratens utslag blev f.ö., att änkefru Engström, hökaren Henrik Sund gård nr 28, skepparen Petter Wilhelm Bergendahl, häradshövd. Fredrik Calamnius ½ gård nr 39, åkaren Herman Juthe och sjömansänkan Anna Ljungeld (Jungeld) som ägare till ½ gården 122 samt sjömansdottern Anna Blom, som delägare i samma gård frikändes. Skepparen J. P. Rundström, gården 27, skulle däremot åtalas i stället för fru Engström, som bevisat, att hon s.å. sålt gården till Rundström.

Hattmakaren Hans Henrik Drake, som ägde ½ gården nr 25 ålades att inom 4 dagar nedtaga eldstaden i verkstaden. Kyrkväktaren Hans Lingonblad i gården nr 100 och rådmannen Joh. Erik Strömbäck i gården nr 130 dömdes att böta 1 rdr 32 sk specie eller 2 rbl 40 kop. s:r. Dessa jämte f. borgmästarinnan Stenman ålades att inom 14, respektive 6 dagar avhjälpa bristfälligheterna i sina gårdar. Ägaren till gården nr 76, kopparslagaren Jonas Friborg, fick samma förständigande på 7. dagar. Mot de ostämda gårdsägarna skulle talan fullföljas.

Bisittare i magistraten och rådhusrätten vid detta tillfälle var den unge och energiske borgmästaren J. A. Haeggström, rådmännen Isak Lindqvist och C. J. Berger som ledamoter samt f. rådmannen Johan Svahn och apotekaren Johan Benzelstjerna som adjungerade. Långvariga och farliga försummelser i brandsäkerheten korrigerades nu med fast hand. 17) Den 4 okt. fick magistraten ytterligare förstärkning av en energisk och duglig man, nämligen handl. J. A. Lybeck, som då av guvernören utnämndes till rådman.

Det visade sig emellertid svårt att få bristerna avhjälpta. Vid brandsynen den 31 jan. 1838 befanns bagarstugumuren i skepparen Rundströms gård bristfällig, liksom bakugnen hos änkan Forsberg, skorstenspipan hos styrman Erik Pentzin, brännhusmurspipan hos handl Gustaf Turdin, kammarkakelugnen hos Carl Schytén d.y. (gården nr 77), bakugnen hos organistänkan Wetterhall, smeden Bergsten och kardmakare Granholm, boningsstugumuren hos sjöman Ekblad och bakugnen och skorstenspipan hos skomakarålderman Hedström. 18)

Dessa allvarliga brister i brandsäkerheten anmäldes reparerade vid förnyad brandsyn den 31 jan. utom hos extra vaktmästare Robert Ahlqvist i gården 65 (Hedströms f.d.), som nu fälldes till 4 rbl 80 kop. s:r i böter för förfallolöst uteblivande. Han skulle vidare låta uppmura bakugnen och skorstenspipan i gården. Kakelugnsmakaren Carl Fredrik Renström ålades samtidigt avhjälpa bristerna i muren och valvet i sin brännugn, som dessförinnan ej fick begagnas till bränning. 19) Vid brandsynen den 25 maj 1838 utdömdes stadsfiskal Forsséns gård nr 26. Hyresgästen, färgaren Magnus Wahlberg, förständigades genast avflytta och snarast undanskaffa alla brännbara ämnen från gården. 20)

Under år 1839 fortsatte åtgärderna att öka brandsäkerheten. Den 2 sept. var sålunda åtskilliga gårdsägare uppkallade till magistraten för att stå till svars för fortsatta försummelser rörande sina fastigheter. Den stränga övervakningen åstadkom, att stadens brandberedskap småningom höjdes rätt avsevärt.