XVIII. FOLKMÄNGDEN OCH FOLKMÄNGDSFÖRÄNDRINGARNA I STADEN 1810—1880

Folkkirurgen Jakob Johannes Bäck och Madam Renström

Den som lärde den berömde ”folkkirurgen” eller knotknackaren Jakob Bäck ”gnuggning”, d.v.s. massage, var madam Clara Fredrika Renström, en på sin tid ryktbar person i Nykarleby. Hon var född den 16 maj 1802 och gifte sig 1829 med kakelugnsmakaren Karl Fredrik Renström, född i Jakobstad 1804 och inflyttad till Nykarleby 1829. Familjen flyttade från staden 1842.

Madam Renström var en lång, torr och muskulös figur med kraft i tummarna. Hon behandlade brutna ben och ur led vridna lemmar, utförde massage m.m. Det första hon befallde fram vid sina sjukbesök var ett glas toddy, och medan vattnet kokade tog hon sig en pris snus ur den blanka, runda koppardosan i sin kjortelfåll. Hennes järnfingrar var fruktade, men gjorde vanligen gott och i bondsonen Jakob Bäck hade hon en vaken och uppmärksam elev.

Jakob Johannes Bäck var andra son till torparen Simon Bäck i Forsby i Nykarleby landskommun. Han föddes den 4 maj 1824 och dog 1879. Han var svagt byggd, varför han ej kunde hoppas att bli jordbrukare och övertaga hemmanet. Fadern överlät emellertid ett mindre torpställe till honom och satte honom i skräddarlära. Gossen hade även blivit ”skörtist”, vilket ökade föräldrarnas missnöje med honom.

Folkkirurgen Johan Jakob Bäck.
Foto 1860-talet.

Det var nu han som 15-åring kom i kontakt med den ryktbara madam Renström, som kommit att bosätta sig hos Simon Bäck. Hon hade i tiden fått undervisning i sjukvård av dr Zachris Topelius. Den unge Jakob kallades att hjälpa henne vid skötandet av benskador och sår vid olycksfall. Han blev snart hennes ständige medhjälpare. Hon undervisade honom i människokroppens byggnad och lärde honom sina egna hälsokurer. År 1839 började Bäck självständig praktik, lånande sig läkarböcker. Stadsläkaren i Jakobstad, dr C. W. Fontell tog honom till assistent vid obduktioner, dr J. F. Blank i Nykarleby och dr S. P. Berg i Gamlakarleby likaså och snart var han så skicklig, att de vågade överlämna även de svåraste sjukdoms- och olycksfall till honom, i synnerhet när det gällde benskador. Hans rykte som ”kirurg” växte, folk strömmade till från alla håll, även från avlägset liggande delar av landet. År 1863 avlade Bäck enskild examen inför medicinalstyrelsen för att även i fortsättningen få ägna sig åt läkarverksamheten. Han fick rätt att ”inom sin församling där han är bosatt, tillhandagå mänskligheten vid behov med biträde i den lägre fältskärskonsten”.

I fortsättningen kallades Bäck både till Sverige och Ryssland. I Helsingfors skötte han en gång själve generalguvernören Berg och under turkiska kriget 1877 kallades han av krigsministern till Petersburg för att sköta krigsskadade. Redan år 1863 fick han ett hederspris på 500 mk och år 1865 en guldmedalj med inskriften ”För nit”, År 1867 kallades han till stadsfältskär i Vasa, vilken befattning han skötte till sin död 1879.

Det hette om Jakob Bäck, att ingen gick ohulpen från honom, såvida det stod i hans makt att hjälpa. Han var känd för sitt fasta och beslutsamma, men samtidigt milda och medlidsamma sinnelag. Hans läkartaxa var billig; av de fattiga tog han aldrig någon betalning. Själv var han s.g.s. medellös.

Otaliga är berättelserna om Bäcks helbrägdagörelser. I hans mottagningsrum fanns enligt sonsonen, assessorn i Borgå domkapitel A. J. Bäck en samling kryckor och käppar, som tacksamma patienter kvarlämnat där som minne. Själv var han en fåordig man. Zachris Topelius, som väl kände honom, har av allt att döma i denna personlighet sett urbilden till sin fältskär Bäck i de berömda berättelserna.

Efter det Jakob Bäck lämnat Nykarleby, fortsatte hans äldre bror Matts han verksamhet och var en tid en mycket anlitad praktiker utan att dock nå broderns ryktbarhet. Han dog 1891. 3)