I allmänhet gick blockadbrytarnas färder lyckligt under kriget, berättar Gustaf Nyman. De smög sig ut och in mellan skärgårdens holmar i mörker och dimma, och gäckade fiendens vaksamhet. Några gånger hade de dock otur och blev anhållna av engelsmännen. Detta hände t.ex. kapten Matts Edvard Sarlin, som ljög sju stugor fulla om det starka kustförsvaret i Nykarleby, och likaså kapten Nyman själv, vars fartyg blev taget och plundrat. Det gick till på följande sätt. 56)

Det var krigsåret 1854. Nyman, som vid denna tid var styrman, kom från Umeå på återfärd med en jakt, som hette Iris, lastad med salt. De hade avseglat från Umeå på e.m., gick inre vägen mellan Holmön och svenska landet och satte därefter kurs på Gamlakarleby. Då blev det tjocka på sjön. Dess bättre, menade Nyman, så kunde de komma över till hemstranden obemärkta av fienden.

Han fortsatte alltså vidare genom natten, eftersom vinden var god fram emot finländska kusten. Men mot morgonen började tjockan lätta upp, och vinden mojnade så att han fann, att de ej skulle hinna undan, medan det var tjockt. Han skickade en man upp i toppen för att speja. Knappt var han uppkommen, så ropade han: ”Kapten, två engelska krigsfartyg rätt förut!”.

Fartyget hade nu hunnit till Stockösund i Gamlakarleby skärgård, genom vilket Nyman brukade gå med lots på utfärden. På hemfärderna sökte han sig oftast in mellan holmarna utan lots. Nu gällde det att fort komma in mellan skären, dock ej till Gamlakarleby, som var bevakat av fienden. Nyman ändrade kurs från ostvart till sydvart. Vädret klarnade emellertid, så att ingen möjlighet mera fanns att komma oförmärkt undan.

En av de engelska ångarna hade redan observerat dem och satte rätt kurs på Iris. För att undvika att bli beskjuten bärgade Nyman seglen och låg stilla och väntade. Då kom ångaren med full fart sättande rätt mot sidan på Iris, men saktade farten så att det ej blev sammanstötning. En ända, som man hållit i beredskap, hivades över och i blinken kom fyra raska unga sjömanspojkar ned från engelsmannen och gjorde fast ändan ombord. Helt ogenerat klev de därpå ned i Nymans kajuta och började krafsa åt sig varjehanda, bl.a. timmermannens verksaker, en såg m.m. T.o.m. stearinljus, som de hittade i hytten, upphämtades och bortfördes.

52. Sjökapten Gustaf Nyman. Foto 1870-talet.

Nu kom en tolk fram till ledstången på fallrepstrappan på engelsmannen och sade: ”En man är god och stiger ombord!” Nyman låtsade ej om första kallelsen, men då den upprepades, började han i sakta mak kliva uppför trappan. Då han kommit upp på engelsmannens däck, sade kaptenen till tolken: ”Fråga honom varifrån han kommer och vad de har till last!” Nyman svarade som sanningen var. Därpå sade kaptenen: ”Bed honom stiga in i kajutan!” När de kommit dit, ville kaptenen se Nymans pass. Men Nyman svarade, att han ej hade något. ”Det har kommit en sådan order från generalguvernören, att pass ej mera får utfärdas”, ljög Nyman. ”Man behövde ju inte taga det så noga med sanningen, då det gällde att reda sig med rikets fiender”, menade han. Passet hade han i själva verket strax vid engelsmannens ankomst rivit i små bitar och kastat i sjön. ”Si, jag tänkte nämligen så, att då engelsmännen helt nyligen fått sig på nosen i Gamla Karleby, vore det icke rådligt att visa, att jag hade förpassning dit”, berättade Nyman. Han skulle ju föra 150 tunnor salt till handelsman J. F. Ahlström därstädes. Och han hade alls ingen lust att taga emot fiendens hämnd för det lidna nederlaget.

Engelsmannen förstod ej, huru Nyman kunde segla utan pass, men Nyman förklarade, att de seglade på egen risk. Någon förpassning från Sverige förklarade han sig ej heller ha, ty ”då vi kommo utan förpassning dit, huru skulle man ge oss pass tillbaka?” ”Säg honom”, sade den misstrogne kaptenen, ”att om han ljuger, så ta vi honom med till England”!

Sedan frågade kaptenen, till vilken stad Nyman hörde. Nyman svarade att han hörde till landet och att de var bönder hemma från Monäs sund. Detta ställe måste han visa upp åt kaptenen på kartan. ”Du måste visa oss in till Nykarleby”, sade kaptenen vidare. ”Jag känner alls inte till farleden för större fartyg i vattnen däromkring”, svarade Nyman, ”utan vi bönder smyga oss in och ut med våra små jakter var det passar mellan skären”.

Efter en stunds begrundande frågade kaptenen: ”Finns det militär i Nykarleby?” ”Javisst”, svarar Nyman. ”Finns det kanonbatterier?” ”Också det”, försäkrar Nyman. ”Var då?” ”Här på Leppon och på Soklotsanden”, visar Nyman på sjökortet. ”Huru många kanoner är där uppställda?” ”Sex på vardera batteriet”, klämmer Nyman till ”för kung och land”, fastän det tillsvidare ej fanns en enda där, ej ens en nickhake.

[Nicka,  N i c k h a k e,  krigsv., en fordom å smärre krigsfartyg bruklig slätborrad mynningsladdningskanon om 2 till 2,5 tums kaliber. Nickorna lågo i sk. nickelådor, som genom en vertikal bult eller axel voro förenade med fartygssidan, hvarigenom all rekyl förhindrades. Undantagsvis användas nickor ännu någon gång som salut- eller signalkanoner (jfr H a k e b ö s s a). L. H.
Nordisk familjebok (1913).]

”Nå, var ligger militären, själva huvudstyrkan?” examinerar engelsmannen vidare. ”På landsvägen i Soklot!”, svarar Nyman. Man preciserade stället på kartan eller sjökortet. Riktigt! Men varför just där och inte i staden?” Tolken ville ej tro på Nymans utläggningar. ”Ja, naturligtvis för att snabbt kunna tåga ut antingen till Nykarleby eller Jakobstad, vart det bäst behövs”, förklarar Nyman. ”Finns det husarer?”, var nästa fråga. ”Nej, men kosacker”. ”Huru många då?” ”Trehundra”, skarvar Nyman tappert till.

Kaptenen lät vidare fråga, var ortens handlande hade sina saltmagasin och sina plank- och tjärupplag? ”Mellan staden och batterierna”, svarade Nyman, som sanningen delvis var. ”Säg åt honom”, sade kaptenen till tolken, ”att om han ljuger för oss, så blir han bortförd till England”! Det hotet trodde Nyman inte på.

Kaptenen skickade upp Nyman och tolken på däck för ytterligare förhör, men tolken hade fått nog och ansåg det lönlöst att försöka locka fram ytterligare lögner. Han frågade ej mera.

Under tiden hade fartyget gått med sakta fart söderut, tills Hällgrunds båk kom i sikte. Då ropar kaptenen från kommandobryggan: ”Is that Halgrund bok?” ”Vad säger han?”, frågar Nyman tolken. Kaptenen räcker Nyman kikaren för att få svar på sin fråga. Nyman tar emot den och håller den otympligt som en bössa framför sig. ”Jag tror det är Jakobstads kyrktorn, som synes”, säger han till slut. Härtill svarar kaptenen: ”Kom ihåg, att du är lots nu till Nykarleby!” ”Men då sade jag rent ut”, berättar Nyman, ”att om jag också skulle hitta dit, det jag inte gör, så skulle jag ändå inte lotsa eder in, ty det skulle kosta mitt lif!” ”Det gör ingenting”, sade kapten. ”Jag är lots själv”. Detta översatte tolken ej för Nyman. —

Ångaren gick fortfarande med sakta fart framåt. Det lodades jämt, så att det ena lodet halades upp och det andra kastades ut. Snart kom de på ett 10—12 famnars undervattensgrund, som låg ungefär i nordväst från Hällgrunds båk och då gav kaptenen order att ankra. Sedan sade han till tolken: ”Säg åt finnen där, att han får taga bort allt, som tillhör honom personligen på hans fartyg, men fartyg och last äro mina.” Nyman svarade: ”Begär skutan av honom, om han förstör lasten, ty jag har satt all min egendom i detta fartyg.”

Tolken framförde Nymans begäran, men kaptenen sade prompt nej.

Engelsmannen hade kort förut kapat ett annat mindre fartyg, en ”Kokkolabåt”, som han släpade med på sin andra sida. Dess visitering hade skett mera ytligt, emedan styrmannen befunnits vara en person, som tidigare seglat på engelska fartyg och därför kunde ”väl underhålla sig med visiteuren”. Denne anmälde därför till sin kapten, att den anhållna båten förde något salt, ”two tree Barrels Wine” och par tre säckar kaffe. Engelsmannen skickade då några man att kasta lasten överbord. Dessa avlöstes om någon stund av båtens eget folk, styrman och matroser, vilka hade passat på och druckit friskt av vinet. Då sade kaptenen till dem: ”Stopp, nu får ni behålla vad som är kvar, men ni måste föra de här fyra männen”, d.v.s. Nyman och hans besättning, ”till Nykarleby”. Nyman gav han åter befallning att taga sina och besättningens effekter från Iris och föra dem över den engelska ångarens däck ned på Kokkolabåten. Därefter släpptes denna loss från engelsmannen och seglade sina färde.

Kokkoliterna förde dem inte längre än till Granskärssund. Därifrån tog fiskaren Pettersson dem med sig till Alörn. Från Alörn seglade kronolotsen Jungell dem upp till staden, dit de välbehållna anlände.

Värre gick det med Iris. Engelsmannen förde fartyget ungefär 1/2 km bort från sin ankarplats ut åt havet, och antände en mina någonstans under eller inuti jakten, möjligen i kajutan. Då minan exploderade, kappsejsade hela skutan akteröver och sjönk till någon del. Lastrummets luckor sprang upp och saltlasten rann uti havet, alla de 150 tunnorna, som handelsman Ahlström skulle utminuterat åt Kokkolaborna. Men Ahlström tog förlusten lätt; han hade vunnit tillräckligt på en föregående saltlast, som Nyman lyckligt hämtat åt honom från Sverige.

Däremot var det synd om jakten, som tillhörde bröderna Alfred och Theodor Häggblom i Nykarleby. De hade låtit bygga den i Vexala. Men alldeles förlorad var den ännu inte. Efter någon tid kom det bud från Lochteå, att skutan upp- och nedvänd hade drivit dit. Alfred Häggblom reste till Lochteå och anskaffade folk för att bärga skutan, fick den på rätt köl igen, lånade segel av bönderna och seglade så i sakta vind till Gamlakarleby, till Kankkos gård vid havsstranden.

Skutan var rätt ramponerad av sprängningen. De övre borden hade sprungit loss vid stäven, men tre bord nedifrån hölls ännu gott ihop, så att hon flöt på vattnet. Kankkonen, som var byggmästare, köpte skrovet av Häggblom för en ringa penning. Han botade skadorna och sålde jakten med vinst åt någon affärsman i Gamlakarleby. —

Det engelska kaparfartyget, som utförde sådana rövarbragder mot ett fredligt folk, bar namnet Porcupine (= piggsvinet), ett passande hamn enligt kapten Nyman.

Samtidigt som Porcupine på yttre redden kapade Iris, kom en till den fientliga flottiljen hörande ”kanonskonert” eller ångbarkass och ”styrde blankt in” på Alörsfjärden, berättar kapten Nyman. 57) Att den vågade sig så långt in berodde enligt Nyman på att de engelska fartygen fördes av svenska, möjligen även någon gång av finländska lotsar, som väl kände farvattnen. Denna kanonbåt törnade emellertid såsom tidigare nämnts, på den av vattnet översköljda möljan utanför rådman J. A. Lybecks villa Charlottenlund. Ingen landsförsvarare störde dem; Nymans ”fantasikanoner” på Leppogubben och Soklotsandens vallar teg blygsamt. ”Historiens ande talar och skriver först decennier och sekler efteråt”, säger Z. Schalin, som återgivit historien.

Under den nyss nämnda tidigare Sverigeresan hade Nyman likaså saltlast till Gamlakarleby på återfärden. Han hade god tur under resan och dröjde några dagar i Gamlakarleby för utlossningen. Det var några dagar efter den bekanta affären vid Halkokari. Man firade fortfarande segern över engelsmännen. Plötsligt kom ett telegram, att fienden på nytt nalkades kusten. Nyman begav sig genast ned till batterierna på Halkokari för att se, huru affären skulle avlöpa. Där fanns nu verkliga kanoner, berättar Nyman, vackra och blanka, uppställda på sina lavetter för att bli serverade. Men kanoniärerna förde ”ett lustigt lebens”. De drack och sjöng allt ännu i glädjen över sina föregående triumfer. Med en brännvinsså på ena sidan om sig och en spisölsså på den andra mådde soldaterna gott och behövde åtminstone ej törsta, menar Nyman. Officerarna ville förbjuda manskapet att jubilera, men det högre befälet lät dem hållas, liberalt nog, ansåg Nyman.

Snart kom även underrättelse, att fienden vänt om och styrde annan kurs.

Enligt sjömannen Henrik Jakobsson låg ”Porcopaine”, som han kallar fartyget, och kryssade av och an utanför Hällan. Den lurpassade på Gamlakarleby-, Jakobstads- och Nykarlebyfartygen och båtarna. Båtar från dessa tre städer låg ofta i Granskärs sund under de mörka nätterna på höstsidan. Under resan till Sverige hölls kompassen varsamt upplyst, medan andra eldar ombord ej fick vara synliga. Någon gång hände det, att man plötsligt siktade eldar från fartyg förut. Då släckte eller täckte man över de egna eldarna och länsade bort undan engelsmännen. Dessa vågade i allmänhet ej förfölja i mörkret. Lyckades fienden om dagen kapa någon båt, vilket sällan hände, befalldes besättningen att gå över till det engelska fartyget, varpå fienden satte eget folk ombord på den kapade båten. Denna fördes sedan över till Sverige och såldes där med last och allt för gottköpspris. Tullförvaltaren i Ratan köpte sålunda råglaster för en ringa penning och sålde dem tillbaka åt rätte ägaren för samma summa eller högre. Sådant ansågs icke vara ohederligt gentemot finländarna. Stundom råkade dessa stöta ihop med sina fiender i Ratan. Då kunde finländska skeppare dricka och sällskapa med engelska sjöofficerare i allsköns sämja i den neutrala hamnen. Så snart man var ute till havs kapade engelsmännen sedan åter sina dryckesbröders fartyg, om de kunde det.