Guvernörens ämbetsskrivelse av den 21 sept. s.å. upplästes. Den innehöll en uppmaning till landets ”trafikerande”, d.v.s. handelsmän, att på grund av den ”pest”, som övergått landet i början av månaden och utarmat allmogen, uppköpa husslöjdsalster, som tillverkats av den.

Handelsmännen avgav nu det utlåtandet, att allmogen i stadens avsättningsorter var till den grad utarmad, att den saknade utvägar till att åstadkomma slöjdartiklar i någon betydligare mängd. Något förslag av det slag skrivelsen avsåg, kunde därför för närvarande ej avges. De förklarade sig dock villiga att uppköpa de husslöjdsprodukter, som ansågs kunna exporteras, och möjligen kunde bli tillgängliga i handeln. —

Handl. Gustaf Mauritz Hedström hade av Finska bankens undsättningsfond erhållit särskilda lån för import och utkreditering av spannmål och mjöl åt allmogen inom länet. Av dessa lån var ännu 18.000 mk oguldna och av denna summa borde 12.000 mk ha inbetalts före den 1 aug., vilket ej skett. Återstoden 6.000 mk skulle betalas före årets slut. Hedström hade på anmodan av guvernören till magistraten den 3 sept. hos Kejs. Maj:t i underdånighet anhållit om anstånd med betalningen av 14.000 mk till nästinstundande års utgång. Följande dag hade Hedström av magistraten meddelats om att Senaten anbefallt honom att inför magistraten uppvisa och med ed fästa riktigheten av de förbindelser, varpå fordringarna grundade sig.

Hedström företedde nu 143 skuldsedlar och anhöll att dels få avlägga den av senaten föreskrivna eden och dels edeligen styrka, att han utöver dessa skuldsedlars oguldna belopp, som utgjorde 13.010 mk, räntan ej inbegripen, ägde enahanda fordringar, dels på grund av förskrivningar, som utelämnats på grund av lagsökning, dels enligt handelsbok, tillsammans uppgående till minst 2.500 mk.

Sedan magistraten granskat skuldsedlarna bifölls Hedströms anhållan. Bevis över edgången utfärdades. 35)

Hedström, som var mycket anlitad i allmänna värv och bedrev både detaljhandel och exportaffärer med tjära, havre och utsädesråg, trävaror, smör m.m., hade således lyckats få sig anförtrodd uppgiften att förvalta de av senaten utdelade medlen i denna trakt. Uppdraget gav möjligheter till svindlerier av alla slag på de stackars böndernas bekostnad. Hans rätt så vidlyftiga affärer ledde även till konkurs 1878.

Under hösten tilltog hungersnöden ytterligare. I okt., då isarna började lägga sig, blev man på det klara med, att en verklig katastrof skulle inträffa under den annalkande vintern. Rådmannen Carl Grundfeldt inlämnade nu till magistraten ett vittsyftande och märkligt förslag till åtgärder, och anhöll, att stadens borgerskap skulle sammankallas för att överlägga och avge yttrande härom.

Den 9 okt. ägde sammanträdet rum. Borgerskapets hemmavarande medlemmar hade i det närmaste mangrant infunnit sig. Grundfeldts förslag inlämnades skriftligt och anslöt sig till de förslag han framlagt som lantdagsman vid 1863—1864 och 1867 års lantdagar.

Den bekymmersamma tid man nu upplevde, börjar Grundfeldt sin skrivelse, var ett hot mot hela landets ekonomiska bestånd. Den utgjorde en tillräcklig maning för såväl styrelse som folk till gemensam samverkan för den överhängande farans möjligast kraftiga avlägsnande. Liksom det var varje kommuns plikt att under rådande förhållanden gå styrelsens förslag till mötes med beredvillighet, likaså var den enskildes moraliska åliggande att efter förmåga bidraga till det enda stora målet, fäderneslandets räddning från en av alla tiders sorgligaste hemsökelser — hungersnöden.

Grundfeldt refererade därefter handelsmännens avböjande svar på guvernörens vädjan om att köpa allmogens hemslöjdsalster. Han hemställde nu, om icke rätta tidpunkten vore inne, att genom magistratens framställning till länets guvernör ”hos landets styrelse få framhållet och möjligen genomfördt stadens, under decennier närda och vid sednaste landtdagar jemväl uttalade, önskningsmål: Ny Karlebyelfs upprensning för båtled till Lappo Sockens kyrkoby.”

Ett mera lämpligt ”undsättningsarbete” för de av missväxten i landet måhända hårdast hemsökta socknarna Kuortane, Lappo, Kauhava, Alahärmä och Nykarleby socken var knappast tänkbart. Det borde med kännedom och visshet om guvernörens och länsstyrelsens goda vilja att verksamt möta den hotande faran, ej kunna annat än påräkna ett varmt förord hos landets upplysta styrelse.

De för arbetets utförande nödiga medlen kunde dock ej påräknas enbart genom statsanslag. Frågan borde ha bättre utsikt till framgång, om Nykarleby stad kunde deltaga med någon del av kostnaden. Grundfeldt föreslog därför, att staden skulle förklara sig villig att deltaga i kostnaden för hela arbetet med 60.000 mk, om detta belopp erhölls såsom ett 4 procents lån med 2 procents amortering, vilken ränta skulle börja ett år efter arbetets fullbordan. Den skulle erläggas av staden på det villkor, att staden av den blivande avgiften för varje på båtleden transporterad tunna tjära, finge tillgodoräkna sig 20 penni. Detta med hänsyn till att den kostnad en dylik artikel kunde bära, ej översteg 40 penni. Av andra produkter skulle staden få tillgodoräkna sig avgifter i proportion härtill, tills staden gottgjorts för sina kostnader.

Staden skulle även ställa som villkor för bidraget, att älven vid upprensningen gjordes praktikabel för transport av lantmannaprodukter även för den del av sommaren, då vattenståndet i älven var lägst. Detta kunde ske genom anbringandet av en sluss vid Jungarå fors eller vid annat lämpligt ställe. Härigenom skulle det dubbla ändamålet vinnas, att ingen av de i älven befintliga kvarnarna och andra vattenverk skulle komma att lida.

Den av en mindre stads borgerskap sålunda erbjudna uppoffringen skulle, hoppades Grundfeldt, hos landets högt upplysta styrelse vinna ett rättvist erkännande. För borgerskapet måste det alltid bliva en tillfredsställelse att i motgångens och prövningens tid ha kunnat medverka till genomförandet av detta företag. Ej ensamt staden, utan förnämligast den nu nödställda befolkningen i en vidsträckt landsort, borde i den närmaste framtid härigenom kunna vänta sig gagnet av en betydligt underlättad kommunikation, slutar Grundfeldt.

Efter uppläsningen av skrivelsen hördes borgerskapets närvarande medlemmar i ärendet. Efter överläggning förenade sig borgerskapet enhälligt om förslaget.

Kostnaden genom den årliga räntebetalningen skulle utgå från stadens allmänna kassa. Magistraten godkände till alla delar förslaget. Skrivelse i ärendet skulle avgå till guvernören f.v.b. till landets styrelse. 36)

Då man befarade, att stölder och våldsbragder vore att emotse under den stundande vintern i högre grad än vanligt på grund av hungersnöden, uttalade borgerskapet en önskan att en extra nattvaktskår borde uppställas. Försök hade redan gjorts, då borgerskapet och gårdsägarna den 7 dec. 1867 av magistraten kallades till överläggning i ärendet.

Förslaget tillstyrktes och magistraten beslöt uppställa en sådan nattvaktskår, som utom stadens ordinarie brandvakter varje natt under tiden fram till den 1 mars från kl. 21 till kl. 5 och under den övriga vintern och våren så länge behovet påkallade, från kl. 22 till kl. 4 skulle bevaka ordningen. Staden indelades för ändamålet i två lika stora distrikt. Varje natt skulle två vakter tjänstgöra i vart och ett av distrikten. Stadens i vakthållningen deltagande borgerskap, gårdsägare och hyresgäster skulle indelas i sex särskilda kategorier, varvid i den lägsta klassen 1 skulle i den högsta klassen motsvaras av 6.

Till medlemmar i den kommitté, som skulle utarbeta detaljerade förslag i ärendet utsågs handl. G. M. Hedström och Alfred Häggblom, skomakarmästaren Anders Johan Thulin, hökaren Robert Ahlqvist, stadsfogden Johan Lingonblad och mätaren Johan Sundqvist. Förslaget skulle inlämnas den 9 dec.

Nämnda dag inlämnade stadsfogden Lingonblad förslaget, som godkändes av magistraten. Vaktkarlarna borde uttagas av stadens folk och, såvitt möjligt var, utgöras av hurtiga karlar. De skulle varje afton vid utsatt timme samlas på platsen utanför stadens spruthus, där den för dagen tjänstgörande stadstjänaren skulle inspektera vakterna. Ifall någon av vederbörande ej ställt vaktkarl, skulle stadstjänaren ovillkorligt lega en annan karl på den tredskandes bekostnad. Om vaktkarlarna ej i godo kom överens om fördelningen av distrikten sig emellan, skulle han bestämma vilka vaktkarlar, som skulle tjänstgöra i vart och ett av stadens två distrikt. Jourhavande stadstjänaren skulle dessutom underrätta de vaktskyldiga om deras tur minst ett dygn förrän vakthållningen började.'

Genom kungörelse i stadens kyrka och efter utringning på stadens gator kallades borgerskapet, gårdsägarna och stadens övriga invånare, som skulle deltaga i kostnaderna för vaktkåren, den 16 dec. 1867 till magistraten för att få del av fördelningslängden över dessa utgifter. De församlade stadsinvånarna mottog delgivningen utan anmärkning. 37)

Några oroligheter inträffade emellertid ej och vakthållningen indrogs vid vårens inträde.