De tidigare nämnda rådmännen året 1814 var samtliga handelsborgare och Schale dessutom sjökapten. Sedan Schale drunknat i okt. s.å. valdes i nov. handl. Samuel Kempe i hans ställe. Efter dennes död i lungsot den 31 jan. 1815 valdes sjökaptenen Petter Bäck till rådman. Han synes ha bestridit tjänsten endast en kort tid (nämnes som rådman 25.9. 1815). I dec. s.å. valdes handl. Matts Lithén (d. 18.4. 1846) till befattningen. I maj 1816 nämnes handl. Carl Backman (d. 30.10. 1824) som rådman och i april s.å. handl. Johan Svahn (d. 23.6. 1852). Backman var rådman till 1818.

På grund av magistratsprotokollens ofullständighet är det i själva verket omöjligt att följa rådmansutnämningarna i detalj under denna tid. 95) I juni 1816 var emellertid Johan Juthe, Carl Lindqvist, Carl Backman, Johan Svahn, Adolf Hammarin d.ä., Matts Lithén och Johan Turdin d.y. rådmän. Åren 1818—1825 är sjökaptenen Reinhold Wilhelm Backman antecknad som rådman (d. 17.3. 1832). Efter Hammarins död 1824 valdes bagaren Johan Wiklund (d. 27.5. 1840) till  rådman. Han avgick 1835 och efterträddes hösten s.å. av handl. Adolf Hammarin d.y. (fastställt 4.2. 1836).

Före 1836 var handl. Petter Lybeck (d. 17.11. 1836) och Carl Johan Berger (d. 26.11. 1876) rådmän. Vid borgmästarvalet s.å. var sålunda M. Lithén, C. Lindqvist, C. J. Berger, P. Lybeck och Ad. Hammarin d.y. rådmän. Bland dem vid denna tid namnes även hökaren Matts Ahllund (d. 26.8. 1846). Som f.d. rådman omnämnes 1836 handl. Erik Strömbäck (d. 3.3. 1859) och som rådman handl. Gustaf Adolf Lindqvist (d. 13.9. 1858). Den senare torde dock aldrig ha fått valet fastställt av landshövdingen. Detsamma gäller handl. Gustaf Wilhelm Turdin (d. 21. 4. 1851) och sjökapten J. J. Kerrman (d. 20.4. 1846), omnämnd som f.d. rådman i maj 1836.

Efter Petter Lybecks död 1836 valdes handl. C. J. Collander (f. i Kristinestad 13.2. 1811, d. 17.4. 1855 i Nkby) s.å. till rådman, liksom handl. Gustaf Wilhelm Turdin. Den 17 juni 1837 utsågs handl. J. Ad. Lybeck till rådman, i vilken befattning han sedan kvarstod till den 13 okt. 1879 (d. 11.2.1895).

År 1839 hade handl. Isak Lindqvist (d. 8. 1. 1853) ersatt sin fader Carl Lindqvist som rådman. Handl. Johan Svahn hade avgått, men biträdde fortfarande magistraten som t.f. jämte f.d. rådman Wiklund.

Isak Lindqvist anhöll den 24 nov. 1845 om avsked, vilket beviljades den 4 dec. s.å. Rådmän var vid denna tidpunkt utom Lindqvist M. Lithén, C. J. Berger, A. Hammarin d.y och J. A. Lybeck samt som t.f. C. J. Collander och Albert Dyhr.

C. J. Collander valdes den 2 febr. 1846 för andra gången till rådman. Den 16 mars s.å. beviljades Matts Lithén avsked från rådmanstjänsten för hög ålder och sjuklighet. Han hade då varit rådman i över 30 år. Den 25 maj s.å. bekläddes handl. Albert Dyhr efter honom med denna värdighet. År 1847 var rådmännens antal fem, nämligen C. J. Berger, A. Hammarin d.y., J. Ad. Lybeck, C. J. Collander och Albert Dyhr. År 1850 avgick C. J. Berger och ersattes s.å. med handl. Matts Sandström (d. 1. 6. 1876), som redan 1840 första gången förordnats till rådman.

Då och då konstituerades nämligen t.f. rådmän som vikarier för de ordinarie. Den 30 juli 1849 förordnades sålunda målarmästaren Joh. Niclas Gummerus (d. 25.7. 1870) till t.f. rådman under den tid Adolf Hammarin åtnjöt två månaders tjänstledighet. Om magistraten ej var beslutför, adjungerades den med tillförordnade tjänstemän.

Efter Collanders död 1855 utsågs handl. C. W. Sundström (d. 4.10. 1869), och efter Ad. Hammarin d.y:s död den 12 aug. 1857 handl. Carl Grundfeldt till rådmän. Det sistnämnda valet fastställdes av guvernören i juni 1858 och Grundfeldt tog säte i magistraten den 12 juli s.å.

Vid branden hade staden sålunda följande rådmän:

J. A. Lybeck, Alb. Dyhr, Matts Sandström, C. W. Sundström och C. J. Berger, som tydligen som t.f. återinträtt i sin befattning.

Efter Sundströms död 1869 blev handl. Petter Aug. Lybeck rådman (d. 8.11. 1903). Grundfeldt avgick 1875 och J. A. Lybeck och Alb. Dyhr 1879. Därefter var antalet rådmän vanligen två.

Magistraten fungerade som bekant även som domstol. Ofta behandlades fall, där den åtalade eller sakägaren var någon finskspråkig person från annan ort. Staden var vid denna tid enspråkigt svensk, men borgmästaren och ibland även någon av de övriga befattningshavarna kunde vanligen finska. Någon svårighet synas behandlingen av sådana fall därför ej ha vållat, vilket visas av svaret på en enkät från 1865.

Enligt Kejs. befallning av den 5 april 1865 hade guvernören tillställt magistraten ett cirkulär med anmodan att höra stadens invånare om ”för hvilka fall och under hvad vilkor de önska att finska språkets användande skall stadens domstol samt öfriga myndigheter och tjenstemän nu genast eller i närmaste framtid åläggas, äfvensom inhemta bemälte myndigheters och tjenstemäns yttrande, huruvida de vore villiga, att stadsboernes önskningar i antydda hänseende tillmötesgå”.

Samtliga invånare i staden kallades med anledning härav till möte inför magistraten den 1 maj. Flertalet av stadens äldste och en mängd av borgerskapets övriga medlemmar infann sig. De församlade yttrade enhälligt, att ”enär det svenska språket vore så allmänt rådande inom stads-församlingen, att för närvarande, veterligen, här ej funnes mer än en person, hvars modersmål utgjorde finska språket, samt endast ett ytterst ringa antal af stadens innevånare vore sistnämnda språk så mäktige, att detsamma kunde af dem obehindrat talas, de närvarande stadsborne ansågo någon anledning ej förefinnas dertill att finska språket blefve i närmaste framtid, än mindre nu genast, stadens auktoriteter till begagnande anbefaldt, uti hvilket utlåtande Magistratens ordförande och ledamöter älven förenade sig.”

Som följd av detta utlåtande förföll frågan om inhämtande av yttrande i ämnet från stadens övriga myndigheter och tjänstemän. Protokollsutdrag sändes till guvernören. 96)

Några språksvårigheter förelåg således icke vid denna tid.

En viktig befattningshavare var stadsnotarien, vilken tjänst emellertid från borgmästare Fredrik Calamnius' tid oftast var förenad med borgmästartjänsten. Stadsnotarie var i början av denna period 1814—1816 Matts Källström, 1819—1820 And. Wilh. Wetterhall och från sistnämnda år vanligen borgmästaren.

Pensionerna för civila ämbets- och tjänstemän på allmän stat ordnades genom Kejs. kungörelsen av den 28 juli och 7 aug. 1826 genom upprättandet av Civilstatens Enke- och pupill Cassa. Städernas tjänstemän anhöll tio år senare att komma i åtnjutande av samma pensionsförmåner som de förstnämnda. I Nykarleby anslöt sig borgerskapet i sept. 1837 enhälligt till denna anhållan. Borgerskapet skulle förbinda sig att ur stadens kassa avstå de besparingar, som enligt Kejs. förordningen av den 1 febr. 1836 tillkom nämnda pensionsinrättning. Borgmästarens lön uppgavs då till 900 rbl bco assign, och dessutom ett under staden avhyst hemman, vars årliga avkastning uppskattades till 300 rbl bco ass. Borgerskapet anhöll nu, att stadens läkare, notarie, fiskal och kassör skulle förunnas bli delaktiga i pensionsinrättningen, och förband sig att uppfylla ovannämnda krav. 97)