Den 18 dec. 1847 avgick rådman Berger, skomakaråldermannen H. H. Garbén och skräddaren A. A. Grönqvist ur kommittén. Handelsman Sandström övertog den 4 febr. 1848 även sekreterarskapet, och rådman A. Hammarin och hökaren Henrik Sund invaldes som nya medlemmar. Avsevärda reduceringar av understöden genomfördes nu efter fattigmönstringen på prostgården den 4 febr. En stor mängd fattiga hade infunnit sig. Endast följande skulle åtnjuta understöd för 1848:

Alla övriga ströks från understödslistan, dels (5 st) emedan de hade anhöriga, som kunde och enligt lag borde försörja dem, och dels emedan de åtnjöt underhåll även från sjömanshuskassan (6 st.) eller ännu var arbetsföra. Senare, i april 1848, beslöt kommittén dock att utdela understöd även åt arbetskarlsänkan Cajsa Lalin och hennes dotter, sjömansänkan Maria Rundell (3 rbl) och hennes sjukliga son (3 rbl) samt till förrymda sjömannen Anders Henricsson Romars hustru och barn (3 rbl), dock på villkor, att varken de eller deras barn därefter fick bettla.

Vad sjömansänkorna och sjöfolket i övrigt beträffar, ålåg det enligt 1748 års Kgl. Kofferdireglemente sjömanshusdirektionen att pröva och tilldela fattiga sjömansänkor och oförsörjda barn deras nödiga bärgning. Då kommittén i maj avkrävde sjömanshusdirektionen 109 rbl 41 kop s:r för förskottsvis gjorda utbetalningar ur fattigkassan till personer, tillhörande sjömansklassen, godkände direktionen endast 9 rbl till utbetalning för J. Lenning och Maria Åberg. Kommittén beslöt därför att genom guvernören söka förplikta sjömanshusdirektionen att draga försorg om fattiga sjömansänkors och deras barns underhåll samt att till fattigkassan återbetala de fordrade medlen.

Mot kommitténs åtgärder att vägra personer tillhörande sjömanskassan understöd, anförde emellertid skepparna C. A. Synnerberg, Christian Wennerholm och Olof Brunström så sent som den 13 juni 1849 besvär hos guvernören. De påstod bl.a., att sjömanshuskassan ej förmådde underhålla fattiga sjömansänkor och försörja barn på grund av ringa tillgångar, varför det ålåge staden att fylla bristen i dessa personers livsuppehälle. I sin förklaring härtill kunde kommittén emellertid påvisa, att nämnda kassas senaste behållning (1848) uppgick till 2218 rbl 81 3/4 kop. s:r, varför kassan torde ”rikeligen förmå försörja sina behövande”. Kommittén hade dessutom genom det nu överklagade beslutet befriat alla stadens sjömän från uttaxering och avgift till stadens fattigkassa. Sjömanshusdirektionen borde därför, i fall av brist i fattigkassan, årligen kunna fylla denna brist genom uttaxering hos de nu från all annan fattigavgift befriade sjömännen. Att sjömanshuskassans medel ej förslog, berodde enligt kommittén på att direktionen delade ut pensioner åt därtill ej berättigade och mot lag och billighet lånade ut kapital mot ränta i stället för att använda det för sitt egentliga ändamål.

Nämnda skeppare hade även besvärat sig mot kommitténs uttaxering av fattigmedel den 5 maj. Enligt 1748 års kofferdireglemente betalade skepparna en viss procent av sina månadspenningar till fattighjälp. Härigenom kom de att betala dubbelt mera än stadens övriga borgare. Häremot invände kommittén i sin förklaring, att detta påstående var grundfalskt. Andra stadsinvånare, som ägde del i pensionsinrättningar, svarande mot sjömanshuskasseinrättningen, betalade årligen sin pensionsavgift till berörda kassor och dessutom fattigavgift. Hantverkarna betalade sålunda avgift till sina skråkassor utan att därför vara frikallade från fattigavgiften. Alla skeppare var tillika borgare i staden, och skeppare Wennerholm även handlande. Vidare var skepparna endast då de seglade skyldiga att erlägga den nämnda procenten, men ej då de låg overksamma, vilket just nu var fallet med två av de besvärande. De skulle således i detta fall ej komma att erlägga någon fattigavgift alls.

I sitt utslag av den 1 juni 1850 avgjorde guvernören tvisten så att sjömanshusdirektionen ålades betala 22 rbl 11 ½ kop. s:r för Jacob Lennings, Maria Åbergs och Engetbert Brännholms underhåll, men f.ö. befriades från ersättningen till fattigkassan för utebliven fattighjälp, emedan direktionen ej kunde mot sitt begivande förpliktigas till slik utgift. Fattigförsörjningskommittén åtnöjde sig med detta beslut.