Sommaren 1831 gjorde kommerserådet Johan Turdin med anhöriga,
bland dem dottern Augusta och barnen Topelius en utfärd till den yttre skärgården,
troligen Kubban, där familjen Calamnius hade en sommarstuga. Återfärden
skedde i en stor lastbåt, rodd av en hop skeppsarbetare. ”Gubben”
Turdin styrde själv och under färden uppstod tät dimma. Snart blev
Turdin osams med roddarna om den rätta kursen, och huru Turdin styrde och
vände, kom de att ro flera varv kring de inomskärs liggande fartygen.
Karlarna stod och rodde med de tunga årorna och resonerade sinsemellan spefullt
om gamle rådmans villrådighet. ”Han måst vara förtjust”,
sade någon, hänsyftande på den kända vitsen om rådman
Lithén, vilken som nygift styrde upp på Rågårdshällan,
då han var ute och rodde med sin unga fru.
Slutligen hade man hunnit
till Djupstens skeppsvarv, som tydligt steg fram i dimman. Eftersom det redan
blivit afton, beslöt man att taga husrum där för natten. Sällskapet
inlogerade sig i den tidigare nämnda, för varvsarbetarna uppförda
byggnaden.
Sofie Topelius (Schalin) mindes ännu 1903 vid 83 års
ålder, huru hon då satt skyddad i lastbåten under morfar Turdins
ena pälsskört, medan hennes unga ”moster” Augusta gömde
sig i det andra. På morgonen väcktes hon på ligglaven i arbetarstugan
av brodern Zachris informator Blank, som spelade gitarr och sjöng för
henne.
En annan gång hade Gustaf Turdin bjudit ut ett sällskap
till ett av sina fartyg, som just anlänt från Spanien. Löjtnanten,
mag. Svahn var med. Det bjöds vin i kajutan, och Svahn trakterade gästerna
så flitigt, att han själv blev ankommen. I detta tillstånd höll
han till damerna ett tal, som slöt med ordstävet: ”Bäst man
är på ärones trappa ...”
På återfärden
från fartyget upphanns förningsbåten av en annan båt, i
vilken Z. Topelius och hans vän Henrik Backman återvände från
en jaktfärd till Kubban, Deras båt togs på släp för
en stund, men då gubben Turdin tyckte att släpbåten för
mycket hindrade farten, befallde han lägga loss. Sällskapet övernattade
sedan på Djupsten.
|