Betalningen vid denna tid skedde vanligen genom växlar, utgivna på kända banker i utlandet, t.ex. Hamburger Bank, med åtföljande accept [godkännande] och domicil [den ort på vilken växel är utdragen] från vederbörande gäldenärer.

Tillvägagångssättet var besvärligt och riskfyllt, men det enda som stod till buds i brist på banker i de österbottniska städerna. Ofta vägrades accept, såsom då J.M.F. Köhlers firma i Altona kom på obestånd i mars 1845. Collander hade till Finlands bank eller ordres [ombud] den 15 mars utgivit en växel stor Hbco mk 1 500 på herr Köhler för Bencke & Co i Danzig. Sistnämnda firma meddelade emellertid den 25 mars att Köhler gått i konkurs. Firman uppmanade Collander att i stället utställa växeln på J.H.M. Gehrt i Altona, som skulle beskydda trattan, ifall den redan var dragen. Collander gjorde så, men fick det oaktat växeln tillbaka i protest den 5 juni. Växeln hade ej presenterats för Gehrt. Collander bad den 6 juni Gehrt att infria den till firman Bencke & Co:s belastande. Finlands banks ombud erbjöd nu medel för växelns belopp, men detta anbud mottogs ej av Collander, som i stället lämnades tillfälle att teckna nödadress på växeln på hr Gehrt. Collander trodde nu att banken omedelbart skulle låta presentera växeln för honom. Men banken låg och höll densamma i fem veckors tid utan någon åtgärd och avfordrade sedan genom maktspråk Collander betalning för densamma. Collander menade att bankens handlingssätt visade bristande sakkännedom och böjelse för orättvisa, helst den även genom Bencke & Co inhämtat, att orsaken till missförhållandet var Köhlers konkurs.

Den 14 juli tog magistraten i Nykarleby upp saken till behandling. Guvernören hade den 11 juli avlåtit en skrivelse till magistraten, åtföljd av Collanders ovannämnda växel av den 15 mars. Den var enligt skrivelsen utställd på Köhler och för bankens räkning diskonterad och därefter överlåten på herrar Tottie & Arfwedson i Stockholm, men hade vid företeendet blivit vägrad accept. Guvernören uppmanade nu magistraten utse någon att å bankens vägnar, i den ordning växelstadgan av den 21 jan 1748 föreskrev, protestera mot all den kostnad och skada banken därigenom tillskyndats, att växeln ej blivit infriad på förfallodagen. Collander skulle vidare förpliktas att omedelbart utbetala beloppet. Han anhöll att själv få avlämna medlen till guvernörsämbetet, vilket magistraten beviljade med hänvisning till det förtroende den hyste för honom. Så synes i alla fall ej ha skett, ty den 11 aug. tog, stadsfiskal J.E. Forssén ut stämning på Collander. Denne betalade då beloppet till Forssén, som den 14 aug. anmälde målet som förlikt. Den av Collander erlagda summan uppgick till 697 rbl 41 kop sr. 8)

8) Magistratsprotokoll 14/7; 13/8 1845.

Den 21 aug meddelade Collander slutligen Bencke & Co att han inlöst växeln hos magistraten i Nykarleby jämte kostnader därför till 58:5 Hbco mk. Han hade dessutom den 15 aug. utgivit en sola växel till ordres sjökapten C.E. Ekholm på Bencke & Co, stor l 500:— Hbco mk, betalbar i Hamburg. På hr Gehrt hade han ej trasserat någonting. Vis av skadan överflyttade Collander sina betalningar till Hamburger Bank. Firman Bencke & Co i Danzig ådrog sig dryga kostnader till följd av den protesterade växeln på Köhler. Collander försäkrade ännu den 14 dec. 1845, att han trots bästa vilja, största rättvisa och billighet på sin sida att få rättelse i saken, ej kunnat motarbeta kostnaderna. »Men så är det att ha att göra med höga ämbetsmän och besynnerligen i handelsväg!» Bencke hade klagat över den höga räntan. Collander hänvisade till att sedan likvid avgått till Finlands bank den 12 aug. 1845 för 4½ månader à 6 % pro anno, blev den ej godkänd där, utan man fordrade ytterligare 6 % ränta. Detta var Collander även tvungen att betala. Innan han betalade, meddelade han om »denna oerhörda orimlighet» till en av landets högsta ämbetsmän, geheimerådet von Haartman, detta för att få rättelse i bankens »fanatiska handlingssätt». Hänvändelsen blev utan resultat.

Sådana historier var vanliga. Rådman Alb. Dyhr råkade ut för detsamma, då firman J.J. Wedel i Lybeck vägrade acceptera en på honom utställd växel om 1 000 mk Hbco, som Finlands bank diskonterat. Han fick betala den banken påförda protestkostnaden à 3 mk 15 sch. Lübskt Courant och fick dessutom motta bankens protester mot all den skada och kostnad banken ev. komme att lida, om Wedel ej infriade växeln på förfallodagen.

Då och då besökte de utländska firmornas representanter de österbottniska städerna och bland dem Nykarleby. Herr W.J. Thompson, resande för handelshuset Thompson & Co i Hull, reste sålunda i mars 1846 genom staden. Collander »kom i affaire» med honom om en last tjära för husets räkning. Försiktig som han var, vände sig Collander till sin äldre affärsvän Hassell & Co i Hull med förfrågan om det Thompsonska husets soliditet mm.

Kontraktet gällde 2 000 tr tjära att levereras före juli månads utgång mot 8½ [18½?] sh. per hel och 9½ sh. sterling per ½-tunna tjära. Thompson lämnade även som förskott på summan en växel om 25 pund st. Köparen skulle själv låta avhämta varan. Växeln transporterades av Collander på order Hassell & Co. Den 1 maj anhöll Collander i brev till Thompson & Co att som förskott på kontraktet få trassera 300 pund st. på firman, betalbara i London. Den 26 juni hade han ännu ingenting hört av dem, varför han skrev ett nytt brev. Han hade nu av Hassell & Co underrättats om att flera av firman Thompsons accepter blivit protesterade för non betalning. Han förmodade därför att firmans affärer var »derangerade» [i oordning, på obestånd]. Denna obehagliga underrättelse som styrktes av firmans uraktlåtenhet att besvara Collanders brev, hade gjort honom »brydd och ledsen att någonsin hafva inlåtit sig uti affairs förbindelse» med firman.

Collander förständigade [beordrade] därför firman Thompson att i händelse den hade skickat ett fartyg till Nykarleby efter tjäran, sända honom full valuta för denna i solida accepterade växlar eller också öppna kredit för honom hos ett välkänt och solitt bankhus i London eller Hamburg för lastens hela belopp. Dessförinnan skulle han ej tillåta fartyget avsegla från Nykarleby.

Kontraktet var ej skrivet på stämplat papper, liksom ej heller växeln, och ej heller bevittnat. Det var således kraftlöst, varför Collander fann det var bäst att avstå från sina rättmätiga anspråk. Han hade trott att han haft att göra med rejält folk och förty [därför] legat med lasten färdig i avbidan [väntan] på fartyget. Han ville dock ej väcka process med hänsyn till kostnaderna och betraktade affären som avvecklad. För att fullgöra den avtalade leveransen till Thompson & Co hade han under vintern lagt upp ett lager om 2 000 tr tjära. Samtidigt avvisades andra spekulanter på varan. Hrr Hagen & Co i Pillau fick sålunda i mitten av mars avslag på begäran om 4 à 500 tr tjära och beck, emedan Collander åtagit sig en större leverans till England. Priset hade gått upp betydligt och var nu 8 mk Hbco för tjäran och 11½ mk för becket per tunna, inkl frakt.

På grund av bristen på banker i Österbotten, med undantag av ett växelkontor i Vasa, gick penningtransaktionerna mellan de österbottniska handelsmännen och utlandet, såsom av det ovanstående framgått genom bekanta firmor och affärsvänner. I mars 1846 mottog Collander sålunda tre växlar från Holms Enka & Schierbaek i Helsingör för inkassering hos handlanden G.A. Lindqvist 444 rbl s:r, A. Dyhr 4:13 rbl s:r och J.O. Strömsten i Vasa 425:96 rbl s:r. Collander lovade att efter bästa förmåga ombesörja uppdraget. Han å sin sida anlitade sina affärsvänner i utlandet för samma ändamål, såsom Fried. Schiller i Memel, James Saville i Sunderland, Hassel & Co i Hull m.fl. Collander bevakade även vid denna tid utländska firmors intressen i samband med M. Lithéns, G. Turdins och G.W. Aspegrens konkurser.

Betalningssvårigheter uppstod ständigt. Den långsamma postgången var ett stort hinder. Att detta i hög grad försvårade affärsrörelsen för de österbottniska redarna och köpmännen är självklart. I nov. 1858 klagade man sålunda i Jakobstad över att handeln var på dåliga fötter i hela landet och alldeles miserabel i denna stad. Den skulle ej vara det, menade man, om ej bristen på pengar vore så stor. Egendom och förmögenhet fanns nog, men inga hypoteksföreningar och inga privatbanker. Sådana inrättningar tycktes tillhöra en avlägsen framtid, trodde man i Jakobstad. Visserligen hade utom Finlands banks växelkontor i Vasa en sparbank grundats där redan 1847, en annan i Kristinestad 1852 och en i Jakobstad 1856. Dessa var dock avsedda endast för småfolket. Nykarleby fick sin sparbank 1874. De första affärsbankerna inrättades på 1860-talet och i Nykarleby först 1881, då Wasa Aktiebank öppnade en filial i staden.