Med ett brev den 22 jan hade Brunström insänt två prima växlar om summa 10 000 Hbco mk. Den 23 febr. insändes försäljnings- och sluträkningen samt en prima växel på 4576:13 Hbco mk och med brev den 27 jan och den 27 febr. secunda växlarna till desamma. Till Collanders kommissionärer i Helsingör och Köpenhamn hade remissor från Brunström om tillsammans 2 256 Hbco mk ingått.

Brunström hade sålunda enligt tidens sed drivit full affärsverksamhet för rederiets räkning vid sidan om sina egentliga uppgifter som fartygsbefälhavare. Skeppet skulle nu, efter att ha avlevererat den intagna vetelasten, inta barlast och avsegla till Viborg för att därifrån göra en sommartur till Hull. Skulle mot förmodan lossningsorten bli en sådan plats att en ny frakt vore att påräkna för Finska viken eller Lissabon ev. Cadiz, så var en sådan frakt att föredraga såsom påtagligen mer lönande. Brunström borde ha till »ögnamärke», vilket som med hänsyn till den tillryggalagda resans »snällhet» och den tid som ännu var kvar av vårsommaren, syntes mer lönande, att ta frakt till någon av de nämnda orterna eller att genast gå i barlast till Viborg för att där lasta på England. Var lossningsorten en »saltplats», så var det sannolikt att få saltfrakt till Finska viken. Om detta ej lyckades, kunde saltlast köpas för rederiets räkning och resan ställas till Helsingör för närmare order.

Skulle vetelasten lossas i Irland och ingen frakt där gavs till de föreslagna orterna, överlämnade Collander till Brunströms eget beprövande, om det lönade sig att skriva till Liverpool om frakt, eller i brist på sådan gå dit i ballast och köpa salt för rederiets räkning. I detta fall skulle Brunström överväga saltprisets billighet, hamnumgäldernas lättnad, då han kom från engelsk hamn samt hur långt sommaren framskridit m.m.

Om salt för rederiets räkning skulle intas, borde Brunström begära 3 à 6 månaders kredit på lasten jämte övriga behov för skeppets klarerande, detta hos Joseph Leigh & Co i Liverpool. Till detta handelshus kunde han även adressera sig med fraktförfrågan, om han kom att gå på Liverpool eller Irland. Bleve Hamburg lossningsställe, skulle Brunström anlita J.P. Schäffer därstädes för nödiga upplysningar. Däremot ägde Collander varken i Antwerpen, Amsterdam eller på Irland någon korrespondent med vilken han haft några egentliga affärer, varför Brunström uppmanades att själv se sig om beträffande dessa orter.

Detta brev var inneslutet i ett brev från Collander till J.P. Schäffer i Hamburg. Det framgår att Emelies destinationsort var Engelska kanalen med anvisning att anlöpa Cork eller Falmouth för vidare order om lossningsorten, som kunde bli Irland, England, Antwerpen, Amsterdam eller Hamburg, och att han avseglat den 28 febr. från Livorno. Collander bad Schäffer översända brevet till Brunström till destinationsorten som troligen skulle uppges i någon av de hamburgska tidningarna. Dem hade nykarlebyborna ju ej tillgång till. — Skulle Brunström komma att lossa lasten i Hamburg, kunde brevet överlämnas direkt till honom.

Den 1 maj 1846 erhöll Collander genom tidningarna kunskap om att Emelie lyckligt anlänt till Falmouth den 1 april och att destinationsorten för vetet var London. Collander överlämnade nu åt Brunström att sluta en ev. frakt till Viborg. Skulle en god frakt kunna avslutas i London att gå till Viborg i ballast och där lasta på Hull, så fick Brunström göra även detta. I anseende till att rederiet föregående år hade en så låg frakt från Viborg, då det självt gjorde avslut i förtid, ville det nu »försöka Brors lycka», skriver Collander. — Ansvaret för fraktslutet överlämnades sålunda till Brunström.

Man förbisåg ofta inför utsikten till goda frakter fartygens behov av nödig reparation. Den 12 april 1847 skrev Collander sålunda till Brunström i Helsingör och tackade för 6 brev mellan okt. 1846 och mars 1847 med redogörelser för resor till Livorno, Spezia [Vid Genuabukten sydost om Genua.] och Köpenhamn. Brunström hade nu skeppet Emelie lastat för Kronstadt. Collander meddelade att kompanjonen J.A. Lybeck eller han själv skulle »komma skuttande dit», så snart de fått underrättelse om att skeppet anlänt. Skeppet behövde nu enligt Brunströms mening en större reparation, och redarna var även sinnade att låta det komma hem från Kronstadt för en sådan. Ett sådant beslut var emellertid »svidande» i anseende till de för tillfället höga frakterna för spannmål och plankor. Dispaschören N. Heimbürger i Petersburg behövde, enligt vad Collander inhämtat genom Borgström, flera fartyg och erbjöd intill den 22 maj i frakt på England 5 à 6 sh. sterling per qvarter vete och 80 sh. per stand plankor. Därför fann Collander det lämpligt att bortse från behovet av reparation av fartyget. »Skulle skeppet kunna göra en circa £ 700 frakt från Cronstadt till Hull, så vore detta verkligen en stor förmon att förbise emot att komma tomningen hem». Brunström borde därför genast efter ankomsten till Kronstadt göra sig därstädes och i Petersburg underrättad om högsta möjliga fraktanbudet för skeppet på Hull, »ty förmodligen hisiterar (!) Bror väl icke ännu göra sommartour med Skeppet, i händelse en animerande frakt erbjöds, som vi önskade antaga.» Trots att skeppet enligt Brunström behövde »en betydligare reparation», var man beredd att skicka ut det än en gång, innan man tog hem det för att ev. bli vinterliggare i Nykarleby.

Den 12 juli 1847 mottog Collander Brunströms länge väntade brev från Helsingör, dat. Drakö [Var ligger det?] 28 juni. Resan hade gått lyckligt, ehuru långsamt. Brunström instruerades nu att segla till Kronstadt och avlämna lasten samt därefter göra sitt bästa för att skaffa frakt för skeppet till Hull. Därifrån skulle han komma hem med barlast.

Skulle resan till Hull gå långsamt så att hemresan bleve sen, tilläts skeppet segla till Viborg för att bli vinterliggare där, men därom skulle Brunström få besluta i Helsingör på hemkommande från Hull. Vad som behövdes för sommarturen till Hull av segelduk och löpande gods, skulle köpas i Kronstadt, men ej något annat, emedan man ju hade vintern på sig att anskaffa såväl det ena som det andra, som skeppet behövde för det nya året.

Frakten för skeppets marmorlast skulle uppbäras snarast möjligt av kapten Brunström och sändas till Collander per post under rekommendation. I Nykarleby rådde ovanligt stor brist på arbetsfolk, vilket bidragit till att Collander beslutat låta skeppet bli vinterliggare hemma, varjämte befälet skulle få vila litet efter många års ständigt arbete.

En remissa om 3 000 rbl s:r ankom även från Brunström i Kronstadt i slutet på juli, jämte meddelande om att en god frakt avslutits på Hull. Collander var dock ej nöjd med sin skeppare. Brunström tog sig nämligen friheten att fråga, om han på frakten till Hull fick tillgodoräkna sig frakten för 3 standard plankor, en begäran som ej var ovanlig. Detta biföll Collander gärna, men yttrade samtidigt sin »högeliga förunran öfver det framfusiga och otillbörliga sätt, hvarpå densamma blifvit framställdt. — Den lycka och förtjenst skeppet Emelie gjort mig», skriver Collander, »sedan jag deri blef intresserad, tillskrifver jag alldrig hvarken Bror eller någon annan Skeppare, ej heller mig sjelf, ty dessa förmåner hafva uppstått allenast genom Dens godhet, som har allt i sina händer och regerar öfver Himmel och Jord, och är en Domare och Ransakare öfver Menniskornas hjertans tankar, lönligheter, illfundigheter, ränker och konster. Jag kan således alldrig derföre komma att tacka, lofva och prisa Bror, om och Bror, hundrade gånger om dagen, skulle vilja tillvälla sig denna, verkeligen i sanning oförtjenta ära.»

Efter denna skopa försäkrar dock Collander att han härmed icke, velat frånkänna Brunström »sina naturliga förtjenster, men en menniska, sig själf lemmad, förmår dock så litet, och så länge hon vandrar i mörkret är hon sin egen alldra högsta afgud, samt sålunda beröfvar den Allseende och Allvetande ende och sanna Guden äran.»

Det var mycket sjökaptenerna skulle tåla förr i världen! Collander var ej heller nöjd med Brunströms åtgärder med provianteringen. »Huru Provianten nu, mera än förr, kunnat vara förskämd, är också högst underligt! Ha kött- och fläsktunnorna icke varit täta, som väl kan vara möjligt, så har ju B så mycket angelägnare bordt köpa eller låtit göra till Skeppet några nya goda jernbandade Ektunnor af tillbörlig storlek för dess konserverande och derpå hade jag aldrig tadlat [klandrat]. Icke blifver en sak, af ifrågavarande beskaffenhet, dermed afhulpen, att man sentida vidt och bredt deröfver skriar och skräflar, utan derigenom att man vidtager en ändamålsenlig och sansad åtgärd; — ty här hos oss kunna ju slike käril icke åstadkommas.»

Sist ger Collander Brunström några instruktioner: Ehuru Common eller s.k. Liverpools salt härstädes var mindre begärligt, hade Collander dock beslutat att låta Brunström till återlast i skeppet intaga l 500 tr från Hull. »Se noga efter, Broder, att Saltet är rent och godt samt ju hvitare och gröfre dess bättre!» I ett brev till Hull 13 aug. uppmanades Brunström även inköpa 4 000 vanliga taktegel eller s.k. kakel för Collanders räkning.

Skeppet Emelie hemkom även lyckligt hösten 1847 till Nykarleby och låg över vintern där.