Även exporten av sågat virke tog under sommaren 1848 fart. Den l juli avgick Otto Brunström med fregattskeppet Emelie till Liverpool med 413 dussin 3 st. vattensågade furu- och granplankor och 272 dussin 5 st. furubattens för Joseph Leigh & Co för försäljning för Collanders räkning.

Som returfrakt önskade Collander en lönande sådan till Finska viken och helst Viborg. Om sådan ej erhölls, fick Brunström inta saltlast för rederiets räkning. Huset Leigh ombads kreditera detta. Förskottsvis skulle Collander vidare tillställas 500 pund genom en 3 mån växel, betalbar i London, medan återstående behållning skulle insändas på samma sätt efter det att lasten realiserats och sluträkning förelåg.

Den 21 aug. meddelade Leigh att lasten sålts. Collander fann dock priset förvånansvärt lågt, vilket berodde på att han ej räknat med, att den engelska tullen skulle drabba honom. Han skulle nu komma att lida stor förlust på affären och hoppades Leigh skulle beräkna så billiga omkostnader och kommission som möjligt för att lindra förlusten på denna första »consignation» med Leigh & Co. Någon förlust blev det emellertid inte. Lasten såldes för netto 1024:12 pund tack vare Leighs bemödanden. Detta räckte enligt Collander till att nätt och jämnt täcka hans egna utlagor för lasten, sedan frakten för plankorna avbördats till kompanjonen Lybeck. Collander beklagade även sin »osmak» att ej avlasta några 100 tr tjära på Emelie, då han hörde, att tjärpriset bibehållit sig så väl i Liverpool.

Som returfrakt erhöll Brunström från Liverpool 500 ton salt för Reval och 100 ton för rederiets räkning. Seglatsen till Reval gick snabbt. Den 27 aug. låg Emelie ännu i Liverpool, den 11 sept. var hon i Helsingör och den 19 i Reval, en resa på 23 dygn, vilket Collander betecknade som en »särdeles snällt och lyckligt» avlupen resa.

Någon frakt på Medelhavet fanns ej att få i Reval, vilket Collander hade hoppats, men däremot erbjöds genom firman Keldán & Heyno i Viborg en frakt av plankor till Hull för 55 pund sterl. in fullo per St Petersburg standard. Vidare erbjöds av samma firma en frakt till Marseille à 90 frcs med 5 % för intagen standard samt 2/3 frakt för däck och stuvningsbräder. Det var således god tillgång på frakt för skeppet i Viborg. Om t.ex. spannmål för Medelhavet ej kunde erhållas i Reval, skulle Brunström avsegla till Viborg för att där själv anta och avsluta den av honom bäst ansedda och lönande frakten. Collander själv föreslog Hull, därifrån en lönande spannmålsfrakt kunde fås till Odessa till kanske 90 pund sterl. per ton. En stenkolsfrakt till Medelhavet kunde även antas. De 100 tunnorna för rederiets räkning, som skulle medföras till Viborg, skulle Brunström även sälja där till samma handelshus. Om han antog en frakt till Marseille, skulle han i »konossementet» ta in att frakten skulle betalas i klingande guld- och silvermynt därstädes. Till Viborg anlände Brunström den 15 okt. Saltet köptes av Hackman & Co för 1 rbl 50 kopek s:r per tunna.

I Viborg avslutade Brunström frakt på Hull av trälast till 55 sch. sterling per standard in fullo. Collander uppmanade nu Brunström att försöka erhålla last av stenkol för Medelhavet i Hull och därefter, om ej annan frakt erbjöds vid Medelhavet, salt från Trapani för rederiets räkning första vårdag till Helsingör för närmare order. Brunström fick även gå till Svarta havet, t.o.m. med barlast för att där lasta spannmål. I så fall skulle han assurera fartyget i Hull för framresan till den ort där lasten skulle intas, med öppen rätt för honom att anlöpa de hamnar på vägen, som det blev av nöden att besöka. Fartygets värde eller casco skulle i så fall upptagas till l 800 pund sterl. En ev. utfrakt dit skulle även assureras enligt certepartiet. Även från Svarta havet skulle skepp och frakt assureras. Fraktmedlen till Medelhavet måste utfås i guld och silver, i händelse saltlast måste inköpas för rederiets räkning.

Collanders gamla kommissionär i Hull, Hassel & Co, upphörde med alla kommissionsaffärer vid årets början. De rekommenderade som sin efterträdare Good, Flodman & Co därstädes. Den förre var dansk generalkonsul och nära besläktad med dem och den senare en gammal medarbetare på deras kontor.

Brunström uppmanades inför seglatsen till Hull noga att söka komma i affärer med välkända och solida hus, i synnerhet om frakt slöts till Odessa, så att han ej blev bedragen att segla dit för att sedan ej få motta lasten i enlighet med certepartiet. Den ovannämnda firman kunde kanske anlitas, uttalar sig Collander försiktigt.

Brunström framkom även till Hull med Emelie och lossade lasten. Det blev emellertid bråk om en del av ersättningen. Brunström skulle enligt det med Hackman & Co i Viborg ingångna certepartiet, varit berättigad att beräkna 80 pund st. för överliggedagar med lossningen av lasten. Lastmottagarna, Richard Wadesons & Co, vägrade emellertid och innehöll betalningen med motivering, att liggedagspenningar, i händelse sådana försummelsedagar ifrågakomme, borde ha varit anordnade i konossementet. Även kaptenens del av assuranskostnaden hade belastats honom med 7 pd 2 sch. »Med största förvåning och nedslagenhet har jag af det nämnda förhållandet erfarit, huru rättvisan och sanningen skattas dyr i det ifrågavarande främmande landet och i synnerhet då Lagens skygd, i Köpmannafrågor, skulle måsta anlitas; men ännu öfver allt detta penningen,» skriver Collander. Då Brunström nämligen ej erhöll sin fulla frakt i stöd av certepartiet, ville han lagligen förmå lastemottagarna att uppfylla det. Då avfordrade man honom 200 pd i deposition.

Hackman & Co vägrade emellertid att vidgå nämnda betalning för 80 pd. De ansåg att kapten Brunström bättre än skett, borde göra sitt anspråk gällande i Hull. Collander ansåg det dock ej vara tillrådligt att deponera 200 pd och anställa lagsökning, i synnerhet som lasten var överlämnad och befraktningen avslutad av Hackman & Co. Det hade varit nämnda firmas sak att beordra sitt ombud att i allt noggrant iaktta certepartiets innehåll: Wade & Co hade vägrat utge ersättningen för de 10 överliggedagarna för att kapten Brunström mot deras order ej fört skeppet till Old-dock för lossningen. Denna obilliga begäran var dock ej lag för kaptenen. Hackman & Co borde enligt Collander bättre än han inse sveket därunder och känna till hur nämnda lossningsställe var beskaffat, med risker i synnerhet för större fartyg. Allt detta var en billig [rimlig] orsak till kaptenens vägran att gå dit och äventyra skeppet. Hackman skulle nog aldrig tillåta något av sina egna skepp att lossa i nämnda docka, varför han ej heller borde kunna anse kapten Brunströms handlingssätt tadelvärt [klandervärt].

Collander begärde därför gottgörelse för ifrågavarande fraktsaldo. Detta förvägrades dock av Hackman, trots Collanders hänvisning till en för alla förestående räkenskaps- och redogörelsedag inför den Högste. Det gällde att då vara en av de få, som hade »Nåd att bestå inför Den allseende Barmhertige, men ock Rättfärdige granskarens ögon, och ho den vis är, han akte sannerligen härpå», skriver han.

Vårvintern 1849 upptog J.A. Lybeck förhandlingar med skeppsredaren M. Hellström i Björneborg om försäljning av skeppet Emelie. Lybeck var vid denna tid »så ytterst svag och dålig», att han nödsakades anmoda sin medredare Collander att fortsätta korrespondensen rörande försäljningen. Collander meddelade i maj Hellström, att kapten Brunström lyckligt framkommit med skeppet till Neapel den 24 mars och att han därifrån, i brist på frakt, skulle gå till Trapani efter salt för rederiets räkning. Han kunde därför beräknas vara tillbaka i Bottniska viken före juni månads utgång. Collander frågade nu, om Hellström fortfarande var intresserad av köpet och om han i så fall hade någon utsikt att sälja saltet i Björneborg och till vilket pris, beräknat per tunna fritt vid masten. Lasten uppgick till 3 700 tr. Innan Hellström ännu hunnit svara, sålde Collander 3 200 tr till handlanden Gabr. Revell i Vasa för 4 216 rbl. Brunström köpte i själva verket saltet i Cagliari och avseglade den 17 maj därifrån till Vasa. Fartyget såldes där i juli. Fregattskeppet Emelie hade varit ett av stadens snabbaste och lyckligaste fartyg under sin långa fart i Lybecks och Collanders tjänst.

Efterfrågan på tjära ökade under 1848 beroende på kriget mellan Preussen och Danmark, så att en del firmor för att försäkra sig om leverans förskotterade lasterna. Collander erhöll sålunda i mitten av juli ett brev från Georgi Carl Zschork i Königsberg med ett kreditbrev, utgivet av hrr Stieglitz & Co i St. Petersburg på l 500 rbl s:r. Kreditbrevet skulle få begagnas vid insändandet av konossement på en last tjära och beck att avlastas på slupen Maria, kapten F. Wendel, så snart nämnda kapten och fartyg anlände till Nykarleby. Collander tackade och lovade ombesörja lasten. Han var väl försedd med tjära och beck och lovade notera priset lite billigare än föregående år, d.v.s till 3 rbl 80 kop s:r för l/l och 4 för ½ tunna tjära samt 5 rbl 30 kop s:r för l/2-tunna beck.

Den 24 juli ankom Maria till Nykarleby. Den lastades med 238 l/l - och 74 ½-tr tjära och 50 l/l-tr beck. Priset nedsattes ytterligare 10 kopek per tunna. Lasten kostade nu l 381 rbl 7 kop s:r, på vilket belopp Collander fick en växel enligt överenskommelsen. Lastningen var slutförd den 31 juli.

Till Lovisa Holms Enka & Schierbeck i Köpenhamn avlastades i början. av okt. galeasen Fortuna, kapten C.J. Roos från Gamlakarleby, med 325 l/l och 40 ½-tr tjära samt 420 l/l och 40 ½-tr beck. Frakten var l mk 8 sk. Hbco in fullo per tunna. Lasten skulle säljas för Collanders räkning. Av becket hade hans »mångårige vän» Benj. Schmidt i Pillau förbehållit sig 50 1/1 tr beck. Tjäran var utvald av den finaste i lagret. Lasten gick oförsäkrad, som fallet nästan alltid var, då den ännu var osåld. Collander hoppades snart får underrättelser om priserna i Köpenhamn och utsikterna till försäljning. Skulle Schierbeck ej själv kunna ombesörja uppdraget, ombads han att »därtill förordna ett godt, solidt och respectabelt Hus af Sine värde Vänner i Köpenhamn».

Den 13 nov. hade Schierbeck emellertid sålt lasten fördelaktigt »som det anstår ett respectabelt Hus med drift och heder». Fakturan över lastens försäljning, verkställd genom firman Em. Z. Switzer i Köpenhamn, uppgick netto till 4 804 Rbdr 50 sk. Collander var särdeles tillfredsställd och tackade Schierbeck och hans vän Switzer på det förbindligaste. De 50 tunnorna beck försåldes även genom Switzer, sedan Schmidt avstått från dem på grund av bristande fraktmöjligheter till Pillau.

Med unge Benj. Schmidt i Pillau fortsatte affärerna liksom under faderns tid. I maj 1849 var priserna på tjära 9 mk och på beck 12 mk Hbco, för en last med kapten Dahlstedt. Krigsoroligheterna detta år gjorde emellertid att alla tyska hamnar blockerades. Handel och rörelse till utlandet hade över huvud antagit en betänklig anblick sedan en månad, skriver Collander den 11 maj. Hade han kunnat drömma om detta för en tid sedan, så skulle han ha gjort klokast i att ej forcera sina varuuppköp till ett högt pris, men snålheten bedrager visheten. De ovannämnda priserna skulle lämna en högst ringa förtjänst.

Frakten med Dahlstedt gick om intet, då denne ej kunde vänta på besked längre än till den 19 juni och ingenting avhördes. Han tog i stället en frakt från Gamlakarleby till Köpenhamn om 220 l/l- och 70 ½-tr tjära och 220 l/l och 30 ½-tr beck för Collanders räkning till Switzer. Becket var särskilt väl bränt, emedan man haft en beckbrännare från Uleåborg, som instruerat om nödiga förbättringar. Tunnorna hade också blivit förstorade och var numera »af fullkomligaste dräktighet i enlighet med de Nordiska Städernas».

Den 22 juni fick Collander Schmidts beställning av den 11 i samma månad, men på grund av bristen på lämpligt fartyg måste leveransen uppskjutas. I stället tog Schmidt nu en last tjära från Jakobstad. Den 8 aug. beställde han emellertid en last även från Collander som lovade sända en sådan, så snart Dahlstedt återvänt från Köpenhamn. Schmidt kunde även i sept. 1849 meddela att Dahlstedts last från föregående år till Danzig sålts och att han gjort en inkassering för Collanders räkning hos Bencke. Någon höstlast av tjära ville han dock ej numera emottaga. Då Dahlstedt på grund av den sena årstiden ej ville föra ytterligare en last till Köpenhamn, men däremot gärna till Pillau, beslöt Collander att i alla fall sända honom till sistnämnda on med Hoppet, lastad med 363 l/l -och 21 ½-tr tjära samt 102 l/l- och 49 ½-tr beck. Lasten skulle mottagas av Bencke i consignation och efter omständigheterna under hösten och våren säljas för Collanders räkning till förmånligaste pris. Dessa var i Köpenhamn för tjära 9 mk 12 sch. och för beck 14 mk Hbco per tunna.

Schmidt erbjöd sig att köpa becket för 12 mk Hbco tunnan, men Collander avvisade detta anbud. För att beta Schmidt inbillningen, att Collander skulle förtjäna enormt på lasten, lämnade denne följande kalkyl över kostnaden:

Tjärpriset i landet hade under året varit åt bonden 2 rbl 90 kop och 3 rbl à 3 rbl 10 kop samt 3 rbl 15 kop, således medelpriset 3 rbl 3 3/4 kop s:r tunnan. Då därtill lades tull, tolag, akademieavgift, handelsgenant, vräkningsavgift, förplägning till bonden samt magasinage och utlastningskostnad, utgjorde kostnaderna sammanslagna 27 kop s:r per tunna. Härtill kom frakten à 72 6/7 kop s:r. Hela priset blev. då 4 rbl 4 kop s:r per tunna, utom ränta på det stora kapital som fordrades för denna handel, som aldrig kunde bedrivas utan att genast betala kontant. Då nu kursen var 34 1/4 sch. à 3/8 Hbco per silverrubel, så vad blev då ersättningen för risk och förtjänst, frågade Collander.

Till beredande av l tunna beck fordrades vidare l ½ tunna tjära, varför man i Nykarleby alltid räknade 50 % skillnad mellan l tunna beck och l tunna tjära. Collander vidhöll alltså att lasten skulle säljas till förmånligaste pris under hösten eller vintern. Han hade nu redogjort för inköpspriset därav. »Jag skyr ej sanningens och uppriktighetens språk och aldra minst då de påfordras, utan är fast mera en älskare af desamma,» skriver han.

Collander undrade också, om Schmidt tänkt sälja det i september från Köpenhamn beordrade partiet beck till 12 mk Hbco. Han tillstod att han ej rätt förstod sig på Schmidts idéer, emedan han ej ville tyda dem till skuggsidan. Han hade »oändligen lust» att komma över till Pillau under hösten eller våren för att de närmare skulle få samspråka och lära känna varandra. Han hoppades att Schmidt fortfarande skulle hålla ett öga på hans fatala affärer i Danzig, så att han före årets utgång skulle få se resultaten därav.

Den 22 febr. 1850 mottog Collander brev från Schmidt med försäljningsräkningar över Dahlstedts last i Danzig i aug. 1848 och i okt. 1849 till Pillau. Collander hade väntat bättre priser. Han motsåg nu ringa tillgång på tjära till vintern på grund av oupphörligt menföre, omväxlande med köld och snöväder, som hindrade transporten. Han tvivlade därför på att kunna sända en last med Dahlstedt till första öppet vatten. I april meddelade han dock att han kunde expediera Dahlstedt med en last tjära och beck, trots den ovanligt ringa tillförseln. Priset kunde ej noteras lägre än till 9 mk Hbco 8 sch. för tjäran och 13 mk för becket per i Nykarleby avslutad tunna. Betalningsvillkoren bestämde Collander så att han skulle få indraga fakturabeloppet på Schmidt vid konossementets insändande, à 3 månaders dato, betalbart i Hamburg, om lasten assurerades av Schmidt. Gick lasten oassurerad, ville Collander ej indra beloppet, förrän han erfarit att fartyget lyckligt anlänt.

Den 24 maj var lastningen av Hoppet slutförd. Lasten gick oassurerad och bestod av 350 tr tjära och 150 tr beck till ett pris av 5 275 Hbco mk. Frakten uppgick till 68 4/7 kopek s:r in fullo per tunna.

Den 20 juni meddelade Schmidt att Hoppet anlänt och avlevererat lasten, som han köpt för 5 168 Hbco mk, sedan han avdragit värdet för 3/4 tunna tjära som utläkt under resan. En ny last beordrades, och denna avgick 12 juli från Nykarleby. Den omfattade 450 tr tjära och 50 tr beck. Priset var 4 929 mk Hbco varav 650 mk för becket. Priserna var nu högre än under vintermånaderna. Dessutom, skriver Collander, rådde nu en särdeles tävlan köpmännen emellan vid upphandlingen, »så att jag skulle önska ha Tit. här, att med sin personliga närvaro få öfvertyga sig om förhållandet. Och då vi ifrån bägge sidor nu således måste anföra klagan öfver en slät och ringa förtjenst för våra bemödanden på affairen, så hvad menar Tit. för framtiden, huru skola vi dermed kunna uthärda? Jag för min del önskade och gjör allt för ett ömsesids tillfredsställande resultat; men nu ville jag hellre vara Bonde än Köpman.»

Collander försäkrade i anledning av tidigare klagomål att lasten hade blivit vräkt och undersökt av stadens edsvurna vräkare och avlastningen gjord under hans noggranna tillsyn. En sak som dock aldrig kunde undvikas, var att tjäran alltid avsatte litet vatten ju längre den stod.

Den 7 aug. var Dahlstedt tillbaka från Pillau. Collander började omedelbart lastningen av Hoppet för ny leverans. Den 15 aug. slutfördes lastningen. Först den 16 ankom Schmidts brev [av] den 3 aug. med orderbekräftelse och anmärkning om dålig vräkning av föregående last. Collander ansåg att detta berodde på att tjäran var ung och hade fått stå för lite före avskeppningen från Nykarleby. Han krävde därför 100 mk till »för öfvermåttigt dryg fyllning» i Pillau. Vid avlastningen av den nu aktuella tredje lasten, hade han å nyo låtit undersöka 30—40 tr genom stadens vräkare, men något fel kunde ej upptäckas, som kunde ha föranlett åtal mot dem. Konossementet lydde på 440 tr tjära och 60 tr beck till ett pris av 4 967 mk Hbco och avgick till Danzig.

Av kapten Dahlstedt hade Collander hört att två mindre laster ankommit till Pillau, en från Kristinestad i norskt fartyg och en från Stockholm. Priset på tjäran var enligt Collander vida högre i Kristinestad än i Nykarleby och i Sverige betalade man bonden 11 Rd rgs för tunnan. Om de två spekulanterna skulle komma sig till några penningar, måste Schmidt således ofelbart förtjäna på sina magasinerade varor av detta slag, skrev Collander.

Den 20 sept. kom Dahlstedt lyckligt till Danzig och den 27 okt. anlöpte han sin hemort Gamlakarleby för vinteruppläggning.

Med Joseph Leigh & Co i Liverpool fortsatte affärerna 1849. Kapten Jacob Kerrman på skonerten Två Bröder avseglade i slutet av maj med 257 tr tjära till firman för försäljning till förmånligaste pris. Frakten uppgick till 3 sh. 3 penny sterling per tunna in fullo. Lasten gick oförsäkrad, såsom vanligt var, då rederiet ägde densamma. Detta ökade kaptenens ansvar. »Skulle olycka inträffa, behagade Capten godhetsfullt berga och vårda lasten såsom sin egendom samt ock draga försorg för dess försäljning å det förolyckade stället i händelse omständigheterna sådant påkalla,» står det i konossementet. I augusti hade lasten sålts. Ännu i slutet av okt. avsände Collander därför en last till på 275 1/1- och 150 l/2-tr tjära med kapten Anders Gustaf Uddman på briggen Orion, hemma i Gamlakarleby. Lasten skulle av Leigh försäljas till förmånligaste pris.

Från Finnboda Beckbruk inkom i aug. 1849 en förfrågan om leverans av 800—1000 tr tjära. Firman skulle själv befrakta fartyg för lasten. Collander svarade jakande. Priset var 6 rdr 36 s.k. bco per tunna tjära kontant vid konossementets insändande eller sex veckor därefter, om fartyget inom nämnda tid ej hann anlända till Nykarleby. Ca 100 tr tjära i l/2-tunnor skulle även medfölja till enahanda pris. Lasten skulle av Collander levereras fritt till fartygets sida i stadens hamn inom 6 arbetsmöjliga dagar och klarerad till sjöss. Leveransen skedde även och följande år levererade Collander ytterligare 1 000 tr tjära till bolaget för samma pris.

Med briggen Orion, kapten Hedman, sände Collander i okt. 1849 350 tr tjära till Leigh i Liverpool. De tullbehandlades i Helsingör, som vanligt genom Holms Enka & Schierbeck och såldes under vintern till 209 pd netto. Den med Dahlstedt till Switzer i Köpenhamn levererade tjäran såldes redan i sept. 1849 för netto Hbco 2 242 mk. I okt. såldes en tjärlast med kristinestadsskonerten Kosto, kapten Joh. G Lundblad, för netto Hbco 4 422 mk. Försäljningen av becket gick däremot ovanligt trögt.

Rörande Lundblads tjärlast hade en del anmärkningar framförts. Collander beskrev därför i ett brev till Switzer den 7 jan. 1850, hur mottagningen av tjära skedde i Nykarleby.

Vräkningen och sorteringen verkställdes alltid av stadens två edsvurna vräkare, varvid den grövre kvaliteten utmärktes till beckbruket och befordrades dit. »En annan costume kan därföre ej här komma i fråga, emellan säljaren och köparen, än sanna förhållandet».

Lundblad hade även fordrat s.k. bålverkspenningar av Collander för skonerten Kosto . Då denna avgift var okänd i Nykarleby, skrev. Collander till Switzer för upplysningar i saken. Switzer meddelade att de 13 Rbdr 12 sk, som Lundblad fordrade, bestod i en vid avlastningen i Köpenhamn av honom betald avgift, som beräknades efter hur mycket som lossades, men som enligt vedertaget bruk i Köpenhamn alltid drabbade fartyget. Lundblad hade gjort invändningar mot att betala avgiften, oaktat såväl Schierbeck som mäklaren förklarat förhållandet för honom. Collander vägrade alltså att betala.

Ännu i juni 1850, efter ett år, hade Switzer ej lyckats få becket sålt. Denna tröghet i försäljningen uppmuntrade ej till nya affärer på Köpenhamn under sommaren. Collander hoppades dock fortfarande på resultat och skrev att han behövde pengarna, då ny tillförsel av skogsprodukter snart skulle infalla. Andra nykarlebyköpmän fick sina partier beck sålda i Köpenhamn, men ej Collander.

I okt. låg Collander ännu med 600—650 tr tjära i lager i hemstaden. Ett anbud om köp av konsul C. Fr. Degener i Helsingfors för en kund i Kiel måste avvisas på grund av brist på fartyg. För att värva denna nya kund försökte Collander få rådmännen M. Sandström och C.J. Berger, som hade vasaskonerten Striden under lastning i hamnen med 500 tr beck och tjära för Lybeck, att ändra destinationen till Kiel. Detta avslogs då något pris ej uppgivits. Då Collander den 15 okt. fick prisuppgifterna, var det redan för sent. Striden hade avseglat till Lybeck och något annat fartyg fanns ej att tillgå. Ett erbjudande om frakten för »Dyhrens skonert» hade gjorts, men avslagits med hänvisning till den sena årstiden. Kapten Dahlstedt, »mitt gamla Hopp», hade visserligen hemkommit i god tid från sin tredje resa till Danzig, men måste mot förmodan taga vinterkvarter, ty fartyget hade blivit »något läkigt» på sista turen. Collander tillägger, att han gärna ville komma i affär med Degener och därför önskade »klarera alla farvatten». Men i Pillau hade han också en gammal vän, sedan år 1833, som i hög grad varit ett medel i Guds hand, att i lekamligt hänseende hjälpa honom fram, och Degener ville väl ej lösslita Collander från honom?

Då Switzer ännu i ett brev den 11 nov. ej avgett någon sluträkning, överlämnade Collander fullmakt till firman Schierbeck i Helsingör att avfordra honom försäljningsräkningen på 319 hela och 110 halva tr beck samt att, i händelse någon del ännu var osåld, realisera denna rest. Åtgärden medförde även resultat, och den 17 jan. 1851 såldes beckpartiet av Switzer för 4 682 mk Hbco. Härmed var affären utagerad efter mycket bekymmer för Collander. Dröjsmålet berodde ej på att Switzer skulle haft dåliga affärer, utan på att han skilt sig från sådana consignationsförrättningar. Collander framförde sin förbindligaste tacksägelse till Schierbeck för denna vänskapstjänst.