J. L. Birck

En pojkes
upplevelser

I Under hungeråren
på 1860-talet

[Nykarleby tas endast sporadiskt upp i berättelsen, men eftersom huvudpersonen sedermera blev Nykarlebybo, man får läsa om bedrövligheterna under nödåren och J. L. Birck har skrivit, tar jag med den i alla fall.]

Han hette Johan efter sin far Johannes och Gustaf efter farfadern Hindric Gustaf. För 98 år sedan föddes Johan Gustaf i en torpstuga i den österbottniska finnbygden, knappt 1 ½ mil från den svenska språkgränsen. Fadern Johannes var bondson utan hemman och hade startat hemifrån som drängpojke vid 10 års ålder. Som 19-åring tog han värvning i Finska gardet under Krimkriget, var i Polen vid krigsslutet, låg i vinterkvarter i Lithauen, då gardet genom sjukdom förlorade flera hundra man, var med vid kejsar Alexander II:s kröning i Moskva och återvände till hembygden med en krigsmedalj, en kröningsmedalj och ett nytt tillnamn. Han arbetade sedan som timmerman och småbrukare utan att någonsin lyckas hålla fattigdomen på avstånd under sitt nästan 90-åriga liv. Johan Gustafs farfar hade med en familj på 12 barn kämpat en hopplös kamp mot frost och fattigdom på ett skuldsatt hemman och dukat under i förtid. Änkan fortsatte kampen men måste ge upp för hungertyfus våren 1868. Johan Gustafs farfarsfar Johan Carlsson Kurf, f. 1764, hade sannolikt haft ett större mått än vanligt av österbottnisk oro i blodet, eftersom han med sin rent svenska familj omfattande hustru och fyra barn år 1811 bröt upp från sitt ägandes 1/6 mantal skattehemman i en central svenskbygd och slog sig ned i en ödslig finnbygd på stranden av ett träsk, där kylan aldrig gick ur gungflyn, där frosten årligen härjade de små åkerlapparna och där skogen visserligen mätte åtskilliga hundratals tunnland men var så gott som utan saluvärde för generationer framåt. Tjärbränningen var mödosam och tjärpriset på tok för lågt. Det hjälpte ej hur träget än yxor och gräftor svingades i tre släktled på Kallträsk marker, en tryggad bärgning nåddes ej. Husbonden Johan Petter, tillhörande andra generationen, dog av svält hungervåren 1868. Tredje generationen fortsatte kampen mot naturen men gav vika och flyttade bort. Först femte släktledet fick vind i seglen men långt från Kallträskets stränder.

När Johan Gustafs far, timmermannen Johannes, på 1860-talet begav sig ut att söka arbetsförtjänst följde ibland hela familjen med, ty i hemknutarna stod ingen bärgning att få. Barnen stuvades med hö omkring sig i en liten skrinda, som drogs på kälke. Kosan ställdes söderut och färden gick till fots mil efter mil. Barnen somnade alltemellanåt i skrindan. På en sådan vandring höstvintern 1864 kom man till Jalasjärvi, där familjen bodde i en värmstuga över nyåret 1865. Johan Gustaf, äldst av barnen, var då fem år. I april samma år befann sig den vandrande familjen i Ilmajoki, där den fick tak över huvudet i folkstugan på Alakorpi herrgård. Nu insjuknade den treårige Salomon i koppor och dog efter att ha mörknat på kroppen. Salomon var sin fars och mors älsklingsbarn, vacker och klok som han var, berättade Johan Gustaf på gamla dar. På våren i islossningstiden gömdes Salomons mörknade kropp i jordens sköte på Ilmajoki kyrkogård.

Året därpå, 1866, befann sig familjen åter på vandring söderut sökande arbete och mat. Från den färden mindes Johan Gustaf hur han en dag vaknade i sin lilla skrinda, då vandringen gick över Näsijärvis is. Det var en vacker vinterdag, snön klirrade och vintersolen dalade, när de närmade sig Tammerfors och tog kvarter i Skyttylä förstad. Där var fylsiga [berusade] personer, som polisen tog hand om. Johan Gustaf lade även märke till de höga fabriksskorstenarna, som reste sig mot skyn över staden. Fadern hörde efter arbete på Hattula gård, där han arbetat förra hösten och fått löfte om fortsatt arbete, men förgäves, intet arbete fanns att få. Så råkar han viborgska forbönder, som körde varuforor mellan Viborg och Tammerfors. Med dem kom han överens att familjen skulle få följa med till viborgstrakten. Från den färden mindes Johan Gustaf, att en varg en dag höll efter foran, men männen steg av lassen och drev bort besten med störar. Foran tog genaste vägen över isar och moar och passerade Villmanstrand. I Juustila steg våra resenärer av, de hade ej råd att följa med längre.


Det blev vår och familjen bodde i ett rökpörte med väggfasta bänkar och fyra fönster. Men av den ständiga röken i pörtet blev Johan Gusafs ögon sjuka, och familjen flyttade till en hönsstuga på herrgården Hovi. Hönsgården hade eldstad och fönster. Fadern hade någon tid arbete på herrgården eller sågen, men arbetet tog slut och det var bara att draga vidare. Johan Gustaf mindes, hurusom familjen befann sig i en lodja [?] på färd över ett träsk. Man kom så till Juustila sluss och bodde i en bastu. Modern tappade björklake av de väldiga björkarna bakom bastun och bryggde dricka. Johan Gustaf gjorde utflykt på egen hand till ändan av ett träsk, där fadern hade timmermansarbete. Vid slussen betraktade gossen kanaltrafiken. Men arbetet tog slut, och färden fortsattes till Viborgs stad.

Medan fadern hörde efter arbete, logerade mor och son två dagar på en arbetsinrättning för fattiga. Därefter bodde familjen i Loboten stadsdel. Staden bestod den tiden av flera delar, åtskilda av sumpmarker och träsk. I Viborg försökte sig Johan Gustaf på att tigga ihop pengar, som han såg andra pojkar göra. Han fick ibland några slantar, men större pojkar tog ifrån 7-åringen vad han fått. Sedan fadern blivit utan arbete i Viborg, lyckades han få arbete i Trångsund, där familjen jämte andra familjer i samma belägenhet bodde i en ria. Stensprängningsarbete försiggick i närheten, och en dag inträffade en sprängningsolycka, varvid tre män miste livet. Johan Gustafs far hade fyllningsarbete. För en pigg sjuåring var det mycket att se i Trångsund och han intresserade sig för batteribyggnadsarbetena därhän, att han ännu på gamla dar kunde beskriva dem för sin son.

Men så kom nya olyckor. Johan Gustafs mor insjuknade i svår rödsot och fadern i ”koleratauti”, någon feberartad sjukdom. Alla tre hamnade på Viborgs lasarett. Det började bli höst, när de svaga och utarmade slapp därifrån. Nu var de utan såväl arbete som arbetskrafter och ingen annan råd fanns än att anhålla om att bli hemförpassade genom myndigheternas förmedling. Från Viborgs poliskammare fick de förpassningspapper. Från besöket på poliskammaren kom Johan Gustaf ihåg, hur en rusig person skulle interneras, men var så våldsam, att en kosack tillkallades. Men mannen fick tag i kosacken och slängde honom med kraft i andra väggen, sparkade så bommen slogs från dörren och regerade väldeligen. Episoden fäste sig djupt i Johan Gustafs goda minne. När så allt var klarerat, bar det i väg till hamnen och till ångbåten. Fadern skulle bära sitt barn en bit på vägen till hamnen, men var så svag att han föll omkull på gatan.

Med hjulångaren Viktoria begynte så Johan Gustafs första ångbåtsresa. Man passerade Fred rikshamn och kom till Lovisa, där lade Johan Gustaf märke till röda kakel på en del tak och torv på andra. Sedan blev det storm på sjön, och hela familjen var sjösjuk i högsta grad. Johan Gustafs minne bevarar också bilden av en häst som bunden i något slags spilta på däck stampade och sparkade våldsamt.

Äntligen kom ångaren till Helsingfors, och Johan Gustaf lade märke till ryska kyrkans gyllene kupoler. På Skatuddens fängelsegård inväntades vidare order och därifrån fick familjen hästskjuts norrut förbi Tavastehus slott. Tåget på Finlands första järnväg fick resenärerna också se. Johan Gustafs minne har från hästskjutsen bevarat namnen Setälä och Herrala fångförerier.

Vintern var inne då de utblottade återkommo till hemstugan på Hakatorppa, Hagtorpet, i den österbottniska hemsocknen.


Missväxtåren fortsatte och nöden blev allt större. Det var så fattiga tider på landsbygden, att en duktig arbetskarl kunde vara glad om han fick arbeta för en dagspenning om 25 penni och tobak för dagen. Men inte ens den inkomsten stod att få i hemtrakten, och 1867 i slutet av oktober befann sig den då ej fullt 8-årige Johan Gustaf med sina föräldrar åter på vandring från hemsocknen, där svältdöden hotade och där de i september begravt treåriga systern Sanna Kajsa, som dött i kramp. Familjen hade på sin vandring kommit till Alajärvi. Två nätter tillbragte de på Halla-aho utfattiga gård, fortsatte vandringen genom en skog och nådde i skymningen Nälkämäki ödehemman, där ingenting stod att få, de fortsatte och nådde Kuolemankorpi, som var tredje ödehemmanet för dagen, då äntligen några potatis hittades. Redan hemmansnamnen vittnade här om en kamp för tillvaron. av hårdaste slag [Hungerbacken och Dödssumpskogen].

Vandringen fortsatte genom Karstula, Kuukkais och så vidare. De första dagarna i november kom, familjen med sin kälke till Jyväskylä. Där hade Johan Gustafs mor en kusin Moberg, som var elev i seminariet och hunnit kandidatklassen. Moberg, hade varit drängpojke hos apotekare Malmberg i Nykarleby, visat sig ha ”gott huvud” och av apotekaren förhjälpts först genom elementarskolan i Nykarleby och sedan till Jyväskylä seminarium, Under familjens besök på seminarieområdet för att träffa kusinen kom lektor Länkelä och flere andra lektorer tillstädes och betraktade den nödställda, arbetssökande familjen, varvid lektor Länkelä fäste sig vid Johan Gustafs pigga varelse och sade: ”Där är också en pojke, som borde få undervisning och i sinom tid bli lärare.” Att senare delen av lektorns platoniska förhoppning icke infriades på Johan Gustaf men väl på dennes son 42 år framåt i tiden, kunde ju ingen ana.

I Jyväskylä lyckades familjefadern få något arbete och förtjänade under november och december 1867 60 penni om dagen till eget och familjens uppehälle. Men i januari 1868 hade förhållandena på arbetsmarknaden försämrats, så att han fick nöja sig med 40 penni i dagspenning. Nyårskvällen kunde modern visserligen koka risgrynsgröt, men den åts utan mjölk och smör. Svårigheterna att försörja familjen blev allt värre. ”Gå du till fattiggården”, sade föräldrarna till 8-åringen Johan Gustaf, och i januari såg han sig placerad på Jyväskylä fattiggård, men där fick han just ingenting att äta. En gubbe och en gumma logerade med 4—5 barn på ugnen. På gården stod en frestande kälke, som tillhörde gubben på ugnen. Johan Gustaf använde kälken att skurra backe med. Men en dag var olyckan framme, kälken rände mot ett gärde och framdelen krossades. Nu såg Johan Gustaf ingen annan utväg än att ta till fötters och rymma sin väg undan den gruvliga bestraffning hans livliga fantasi utmålade för den söndrade kälken. Kosan styrdes till Korpilaks, där han sov två nätter i olika gårdar. På vägen såg han tre lik av ihjälfrusna tiggare i plogkarmarna. Han vandrade vidare och kom till Jämsä, där han lade märke till stora, vackra gårdar målade i olika färger. Men inte en bit mat ville man ge den hungrande gossen i gårdarna.

Färden gick vidare åt Jyväskylä-hållet. Johan Gustafs för naturens skönhet känsliga sinne kunde ej av hungern hindras att beundra snöfälten med sina glittrande snökristaller, de ståtliga furorna och stjärnhimlens prakt. I kvällsskymningen kom han till stadsstranden i Jyväskylä mittemot trumslagare Peltonens. Gården var full av hästar och slädar, men intet utrymme fanns för pojken från landsvägen. Han gick förbi porten och styrde stegen över torget till samma gård, där han och föräldrarna i november tagit in. Inga gatlyktor vägledde den tiden vandraren i staden. Lukten av nybakat bröd slog inbjudande mot gossen. Han fick en bit, stor som 1/8 bröd och hörde från ett större rum i gården kvidande och ojande av människor, som låg i hungersjukans kval.

Föräldrarna såg Johan Gustaf inte till, utan följande morgon fortsatte han vandringen på egen hand ut ur staden, gick och gick i tre månaders tid, visste själv ej var han färdades, men i april kände han igen vägen mellan Kauhava och Härmä och fick åka en bit med en karl. Hos bonden Ala-Matti var fattighärbärge och där var åttaåringen en natt. Gick så till Pesola-gårdarna. Där var också fattighärbärge, men där var kallt och luktade illa. Kosten bestod av en liten brödbit, tre strömmingar och välling kokt på vatten och frusen spannmål. En natt dröjde vår man där och begav sig sedan till Nykarleby stad. På sina strövtåg var han i tillfälle att få inblick i livsmedelsläget i hela Lappo älvdal, även dess svenskbygd. I bondgårdar t.ex. i Socklot, Forsby och Jeppo var brödspetten tomma, bodar och visthus tomma, byttor och kärl tomma. På sin höjd hade man lite potatis och fisk, någon hade därtill talg kvar från slakter i bättre tider. Av björkbark, granbark, ung tallbark och tallskott, av islandsmossa och björnmossa, av agn- och halmstamp bakades bröd, som alltefter materialet var rött, brunt, svart, grått, eller kokades därav gröt tillsammans med lite talg.

I Nykarleby råkade Johan Gustaf hungrande gubbar, kvinnor, pojkar och flickor från Ullava, Halsua, Perho, Purmo, Esse och Vörå. Han fortsatte vandringen till Jakobstad och träffade en lång polis och en kort, som gav följande order åt de vandrande tiggarna: ”Ni ska gå till fattighärbärget, ni får inte tigga!” I fattighärbärget, dvs. gamla stadsgården, som revs 1955, gavs beskedet: ”I morgon ska vi hjälpas åt att plocka syrstjälkar och blad och koka bensoppa”. Man plockade och väntade på soppan, som visade sig innehålla lite gräs men inga ben. ”Adjö”, tänkte Johan Gustaf, ”här är ingenting för mej”. En upplysningsman kallad Pitter, slog en gammal man med en käpp. ”Jaså, här vankas stryk också”, menade Johan Gustaf och gick med sin kamrat, en annan vandrarpojke därifrån. På natten låg de i handelsman Thodéns finnstuga och infångades följande dag jämte en hop tiggande pojkar av polisen och fick tillbringa en natt i stadens arrest. Någon i hopen hade snattat någon sak, och de andra fick lida med den skyldige.

Vandringen med kamraten fortsattes till Vörå. Gossarna gick längs en stig genom en åker. Johan Gustafs kamrat fick tag i en katt och slängde den hårdhänt ifrån sig. Av kattens jämmer kom folk tillstädes och tog fast kamraten och slängde honom i en gödselvattengrop. Johan Gustaf gick allena sin väg och kom i augusti tillbaka till Nykarleby. Där blev han sjuk och låg på handelsman Nylunds gård under bar himmel, fick filmjölk, men kunde ej äta utan kamrater åt upp filen. Man ville bli av med den sjuka gossen och anvisade honom att ligga på några skarpa säckar på ett lass, som var på väg med en körkarl till hemtrakten. Kom så med lasset till Viitala, Gabriel Ala-Viitalas gård i kyrkbyn, där G. M. Hedström hade handelsbutik. Körkarlen talade med nämndemannen, som kom ut och drog Johan Gustaf i håret och sade: ”Jaså, du kommer hit gården till last, fast far din är skyldig mej 24 mark, för vilka jag har arbetsdom på honom.” Åttaåringen var sjuk, uttröttad och hungrig, men i stället för att få mat och vård kastades han i en sandgrop, där han somnade. Då han vaknade stod en kvinna där och kände igen honom, varkunnade [förbarmade] sig över honom och bar honom till andra sidan av ån till en gård där hans mor var i arbete, medan fadern var borta på timmermansarbete i södra Finland, Petersburg och Kronstadt. Modern grälade först på sin återkomna son, skickade honom sedan i bastun, gav honom mat och lade honom till sängs i en ordentlig bädd. Det var tio månader sedan han legat i en riktig säng. Samma augustinatt utbröt ett fruktansvärt åskväder, som brände ihjäl två kvinnor i byn. De hade förtärt Hoffmansdroppar och sprit i avsevärd mängd och fick sitt syndastraff, menade folket.