II Johan Gustaf som skolpojke, lärpojke, vandrande gesäll, och soldat 1870—1884

[Nykarleby tas endast sporadiskt upp i berättelsen, men eftersom huvudpersonen sedermera blev Nykarlebybo, det är en mycket intressant tidsbild och J. L. Birck har skrivit, tar jag med den i alla fall.]

Österbottniska allmogesöner och -döttrar födda på 1800-talet hade ingen personlig erfarenhet av ”den gamla, goda tiden”. Nej, de växte upp i en hård tid, härdades till kropp och själ eller dukade under. Upplevelserna ristade i regel 'skarpa, varaktiga bilder i minnets kalejdoskop hos dem som då var med.

Alahärmäpojken Johan Gustafs mor Anna Greta Eriksdotter Piper, f. 1834, var en handlingskraftig kvinna. Folkskola hade år 1869 öppnats i socknen och i den skulle hon sätta tioåriga sonen, hur medellös hon än var och därtill boende långt från skolan och arbetande för sitt uppehälle i bondgårdarna. Ett par knippor bröd, en påse grötmjöl och lite kopparslantar till mjölk fick hon ihop till pojkens skolkost, och kvarter skaffade hon åt honom i en bondgård (Kunnari) nära skolan. Själv kokade gossen sin gröt, men alltför fort var sista kopparslanten förbrukad för sitt ändamål, och han fick i veckotal äta sin gröt utan mjölk. Värdinnan i gården nändes ej ge den minsta mjölktår gratis åt Johan Gustaf, men hans skolteckningar och ritade kartor fick hon behag till och klistrade dem på stugans stockväggar.

På skolans matstunder tuggade Johan Gustaf torrt bröd så länge han hade något. När matförrådet var slut försökte han dölja sin förlägenhet genom att vända sig bort från de andra och låtsa mumsa fast munnen var tom. Om modern ej hördes av med nytt matförråd, hade Johan Gustaf ingen annan utväg än att sluta skolan för den terminen och komma igen en följande och stanna så länge matförrådet räckte. Det blev en skolgång med långa avbrott under fyra års tid (vårterminerna 1870, 1871, 1872, 1873). Johan Gustaf bekom inget avgångsbetyg men dock relativt goda kunskaper, ty han var vetgirig och hade gott läshuvud. Geografi, historia, räkning, teckning och kartritning intresserade honom mycket. Han stornjöt när läraren tog klassen med och med pekstickans och fantasins hjälp reste omkring på skolkartan och man fick besöka och uppleva främmande folk och länder. Ännu vid 82 års ålder under Johan Gustafs sista sjukdom, då samtalet vid sonens besök kom att röra sig om den bristfälliga skolgången, överraskade den gamle med att räkna upp Finlands vattenstråtar med deras större sjöar ”som rinnande vatten”. Han glömde ej heller att omnämna sin järnskodda kälke, som han hade med till skolan och som till hans stolthet och glädje åkte längre ut på älvens is än skolkamraternas ”träskodda” kälkar.

(Betecknande för tidsförhållandena och för inställningen till fattiga släktingar är dels värdinnan på Kunnari gård, som var antinigen direkt eller genom sin man i släkt med Johan Gustafs mor, dels läraren i skolan, som var kusin till modern. Ingendera gjorde något för att gossens skolgång skulle kunnat fortgå så pass att han kunnat få ett avgångsbetyg från skolan och därmed kommit undan värnplikten med två år i stället för tre.)

År 1874 i maj månad kom Johan Gustafs far hem från Kronstadt, där han arbetat på skeppsvarvet och som arbetskamrat haft bl. a. Simas Jutt (Simon) från Socklot. Omkring fem och ett halvt år hade fadern varit borta på arbetsförtjänst som timmerman utan att få annat hemsänt än en rysk mjölmatta, som han fick kaptenen på ett Nykarlebyfartyg att ta ombord i Petersburg under hustruns adress. Utan pengar och utan pass återvände han till hemorten. Passet och ett par nya stövlar hade frånstulits honom på hemfärden. Han dristade sig ej att genast söka upp sin hustru och son, utan stannade i en grannby, Hilli, där han fick arbete hos en bonde, som han kände. Johan Gustafs mor sade till sin 14-årige son: ”Kom ihåg att du ej går och hälsar på din far!” Men Johan Gustaf kunde icke hålla sig. Andra gången han såg fadern efter hemkomsten, stod denne på en byggnadstimra och sjöng muntert under arbetet ”Minä olen meripoika”. Johan Gustaf gick fram och hälsade på sin far, som då var 38 år gammal och återförenades med familjen. Dock var fadern uppbrusande häftig till lynnet och hotade ej sällan sonen med stryk för minsta orsak, varför Johan Gustaf gick till en annan gård i arbete för 1 mk i veckan, mat och sovplats på en bänk i stugan eller på stallsskullen. Två veckor hade han varit i gården, då han en novemberdag skickades av värdinnan till skogen efter kvastris. Det var så innerligt vackert och trivsamt i skogen den dagen. Solen lyste på höstgranna färger, lingonen var lagom frusna, och Johan Gustaf sjöng och insöp skogens dofter i fulla drag. Han hade ett för naturens skönhet synnerligen känsligt sinne och dröjde väl länge i skogen, innan han återvände med kvastriset. Värdinnan mötte honom med skarpa förebråelser, varför han resolut sprang sin väg från hela gården och hemtrakten fast besluten att skapa sig en framtid på egen hand.

Innan kvällen kom Johan Gustaf till Nykarleby, låg över natten på Högbacka gård, fick kvällsvard men ingen frukost. Visades till bokbindare Salin, som låg i reumatisk feber, fick där arbete att passa upp, koka klister, bära vatten och hugga ved. Johan Gustaf fick stanna in på nyåret 1875 hos Salins, men ansågs för barnslig att tagas i bokbindarlära. Gick så den 24 mars till krukmakare Löfgren, vars krukmakeri låg nära intill det nuv. sjukhuset i staden. Hos Löfgrens var nio fullvuxna ätare vid bordet och lite mat. Bovetegröt var den vanliga rätten och en eller två skedar sirap i vatten kallades kallskål och var grötväta. Johan Gustaf hade ett glatt humör och var alltid villig att göra tjänst, bar vatten och högg ved. Löfgren hade en ko och en häst. Vistelsen där räckte till början av juni, varpå följde ett kort besök i hemmet.

Samma månad begav sig Johan Gustaf hemifrån igen, denna gång till Jakobstad till skomakare Wilhelm Andersson (hemma från Hyyppä) vid Hamngatan. ”Du kan bli här bara du skaffar lärokontrakt”, lovade mäster A. Johan Gustaf var hemvandrande ett tag för att få kontraktet i ordning från föräldrarnas sida, men fick den gången ej annat till stånd än ett flyttningsbetyg. Mäster A. väntade på kontraktet till augusti, men då var hans tålamod slut och han sade till Johan Gustaf: ”Du kan gå eftersom du inte skaffat lärokontrakt.” I Jakobstads församlings kyrkobok står antecknat bland inflyttade: ”Inhysesonen Johan Gustaf, infl. 5/7 1875 från Alahärmä, och bland utflyttade: ”Skomakarlärlingen Johan Gustaf, f. 25/11 1859 i Alahärmä, därifrån 1875, avgått till Alahärmä 10/8 1875.”

I våra dagar ordnar samhället yrkesorientering och -vägledning för de unga. Förr i världen orienterade pojkarna sig fram på egen hand, utom i de fall då en bestämd fadershand ordnade med läroplats och lärokontrakt på första bästa verkstad utan att fråga efter pojkens lust och fallenhet. För pojkar, som från landsbygden sökte sig till våra småstäder, fanns ej många slag av yrkesutbildning att välja på. Visserligen var ett drygt dussintal och ibland flera yrkesgrenar representerade i den lilla staden, men långt ifrån alla mästare hade gesäller och lärlingar, utan arbetade ensamma eller med hjälp av någon familjemedlem. Vanligen var det skomakaryrket, som i småstäderna räknade de flesta mästarna, gesällerna och lärlingarna, så att landsbygdspojkar, som kommit till staden för att lära sig ett yrke, för det mesta hamnade på skomakarpallen. Detta ledde till att utbildningen av skomakare vanligen överskred behovet. De färdiga gesällerna fick vandra från ort till ort och söka arbete, ej sällan förgäves, varför de tacksamt anammade sparsamt förekommande tillfällen att få vaktmästare-, polis-, postiljons- och andra fasta tjänster. ”Skomakare, bliv vid din läst!”, var ett råd, som på den tiden knappt gick att följa i praktiken.

Efter avskedet från mäster Andersson i Jakobstad gjorde Johan Gustaf ett kort besök i hemmet. I augusti är han redan i Nykarleby och söker lärlingsplats, denna gång hos skomakarmästaren Anders Johan Thulin. ”Du kan bli här, våra pojkar är just utlärda”, lydde mästarens besked. En dag i oktober kom Johan Gustafs far till staden och lärokontrakt skrevs ut på fyra år räknat från augusti 1875. Pojkarna i stan, Engmans Josef, Salins Albert och Alfred och tullvaktmästare Eklunds pojkar försökte till en början springa på nykomlingen, ”finntuppen”, men upphörde snart då de märkte att, han kunde ge ifrån sig med kraftiga nävar.

Kost och kvarter hade Johan Gustaf i mästarens hus, där rörelsen var förhållandevis stor och omfattade garveri, skomakarverkstad med arbetsförman, gesäller och lärlingar, läder- och skobutik, därtill ladugård, höland och trädgård, dräng och pigor.

I skomakarverkstaden saknades ej samtalsämnen, och tillfällen gavs när mästaren var upptagen på annat håll och förmannen Henrikzell (hemma från Kuivamiemi) var på berättarhumör. Han hade som gesäll färdats vida, varit i Petersburg och både arbetat och supit i kapp med ryssar, tyskar, svenskar och finnar. Lärpojkarna lyssnade med öronen på helspänn till hans skildringar och äventyr, som serverades ömsom på svenska, ömsom på finska med inströdda ryska och tyska glosor. För Johan Gustafs livliga fantasi och snabba uppfattning vidgade sig den läderluktande verkstaden med sina skomakardiskar, pallar, läster, klister, pliggar och prylar i skildringarnas skimmer till en tummelplats för pulserande liv och levnadsöden i stort format. Efter Henrikzell var Isberg arbetsledare, en stillsam berättare, böjd för filosofiska reflexioner, något som ofta hör yrket till.

I övrigt skred lärlingsåren långsamt fram i det strävsamma arbetets tecken. För Johan Gustaf gällde det ej blott att skaffa sig god yrkeskunskap utan även att lära sig svenska och bättra på skolkunskaperna. I stadens hantverksskola, som hölls om söndagarna och därför kallades söndagsskola, gick all läsning och undervisning på svenska. Lärarna magister Caldén och lärarkandidat Mårten Holmberg bemötte Johan Gustaf med vänlighet och uppmuntran, medan lärpojkarna — skolpojkarna skrattade åt hans brutna svenska. Men i räkning och övriga läroämnen tog han revansch. Vid ett examenstillfälle fick han stort beröm för sin snabbhet och färdighet i räkning av hantverksåldermannen Thulin. Och omsider kom den dag, då Johan Gustaf behärskade svenska språket utan brytning i tal och felfritt i skrift. Men så var ju också förfädernas modersmål svenska från Johan Gustafs farfar bakåt räknat så långt forskningen kunnat komma eller minst 300 år.

Som nybliven skomakargesäll i augusti 1879 begav sig Johan Gustaf med gesällbrev och skolbetyg på fickan till fadershemmet i Hanhiluoma i Alahärmä och försökte i hemsocknen livnära sig med sin nyvunna yrkeskunskap. Dock, tillräckligt arbete stod ej att få, ehuru han hörde efter i fyra kyrksocknar. Det blev mest att hjälpa fadern i dennes timmermansarbete och lilla jordbruk (4 tunnland). En vinterdag vandrade han med kälken i släptåg 8 mil väg till Gamlakarleby och återvände med kälken lastad med spanskrör, som fadern gjorde tryor av till vävskedar åt bondvärdinnorna. (Tryor är vävskedens smala stickor mellan vilka vävens varpgarn löper). Under arbetet tillsammans med fadern på en ritimra ute i socknen råkade Johan Gustaf ut för ett missöde. Ovan att hantera täljyxan som han var, slintade yxan och träffade benet, dock icke värre än att han uthärdade smärtan att vandra till fots den en mil långa vägen hem.

En dag på vårkanten 1880 hjälpte Johan Gustaf sin far att slå sönder lerkokor på åkern. Men fadern gillade ej sonens arbete, utan klandrade det i hårda ordalag. Mera behövdes ej. Både far och son hade brinnande hetsigt blod. Sonen kastade gräftan ifrån sig, skyndade hem till stugan och sade till modern: ”Lägg mina saker tillhopa, för nu bär det i väg igen!”

Reskassan bestod av 1 mk i börsen och 2 mk i fordran i en granngård för utfört arbete. Endast hälften av fordran kunde indrivas, varför börsens innehåll vid starten utgjorde 2 mk. Målet var Vasa och vägen dit 9 ½ mil. Första dagen vandrade Johan Gustaf med bröd som vägkost till Merikart, ungefär 7 mil. Kom dagen därpå till Roparnäsbacken och såg två män sysselsatta på taket av en byggnad. ”Vill du ha arbete?” ropade de. Johan Gustaf jakade och arbetade på taket 1 ½ dag. Sedan slog man tegel 2 dagar (ägaren av tegelslageriet hette Skogman). Johan Gustaf fick 5 mk för 3 ½ dagars arbete. Gick så till staden och till ångkvarnen, där en herre som talade rikssvensk dialekt bjöd ut arbete: trava ved i 4—5 m höga travar. Sedan detta var gjort dryftade Johan Gustaf säd i värsta damm någon dag i grottekvarnen. Var därefter uppe i fjärde våningen och ”kärrade på siktet”. En kärra rymmande 3 tunnor spannmål skulle kärras från kl. 6 på morgonen till kl. 8 på kvällen, och därtill var Johan Gustaf mol ensam, ingen annan syntes till under arbetsdagens lopp. Slutligen blev arbetet för tungt och ensamheten för tryckande och han sade upp sig. Arbetsledaren, som var synnerligen nöjd med 20-åringens prestationer, ville ej släppa honom, men i senare delen av juli 1880 befann sig skomakargesällen Johan Gustaf på vandring mot Närpes. Kom till en stor mjölkgård i Närpes, men fick ej köpa ens en filbunke. Vid broändan av Närpesån bodde skräddaren Gros (sedermera bosatt i Vasa), och hos honom fick vandraren äntligen köpa mat. I Kristinestad knöt han bekantskap med en skomakare Forsberg. I Lappfjärd fick Johan Gustaf ej mat för pengar ens i prästgården. Vandrade vidare och kom till Sastmola, där mat utan svårighet stod att få. Fortsatte genom Norrmark till Björneborg, lastade plankor i ”Hökkelikaupunki” till början av augusti, for med ångbåten Azalea till Räfsö och låg där en natt. Inskeppade sig sedan på s/s Leimu och for via Nystad och Nådendal till Åbo. Johan Gustaf sökte förgäves få skomakeriarbete på verkstäderna i Åbo, men besåg Åbo slott, domkyrkan och Porthansstoden. För att spara på reskassan lade han sig i den varma augustikvällen till vila över natten på en gräslinda mittemot Skansens gravgård, där en liten sonsonsson 65 år senare gömdes i jorden.

Gärna hade man till den sovande arbetslöse gesällens uppmuntran unnat honom i augustinatten en drömvision av sonsöner erövrande hjärtan och akademiska grader i ”kulturvaggan” Åbo. Men sant säger skalden: ”Begär ej brått av sekunden att fylla seklernas hopp. En bölja sjunker till grunden, en annan häver sig opp. Miljoner krossa sin tinning och rinna spårlöst i sand, förrän en tumsbredd i vinning sig höjer detta ditt land.”

Dagen därpå, den 10 augusti 1880, gick Johan Gustaf ombord på ångbåten Express, som passerade Hangö mölja [landningsbrygga] och anlände i full storm till Helsingfors. Där var mycket att se och höra för en första resans yngling. Han lyssnade på studentsång och hästgardets, ”konnugardets”, musikkår i Esplanaden, var uppe hela natten, mötte en polis och anmälde sig följande morgon hos polisen och fick vistelsebiljett på en månad. Var 8 dagar i arbete på ett nybygge vid Henriks- och Andrégatans hörn. En söndagskväll var J. G. ute på Tölövägen och råkade två drängar från Munksnäs gård. De bjöd ut arbete på gården, som ägdes av general Ramsay.

Johan Gustaf följde med till Munksnäs och inspektorn antog honom i drängarbete. Han körde skylar från åkern till rian, var i rian och tröskade, sov på stallsskullen. Fogdens arbetsklocka väckte folket redan klockan 3 på morgonen. Klockan 8 på kvällen var det egentliga dagsverket till ända, men sedan skulle hästarna föras lång väg till beteshagen, så att först 10-tiden på kvällen började J. G:s nattvila och 3-tiden ringde klockan igen. Han stannade 17 dagar på Munksnäs gård och begav sig därifrån på Elisabetsdagen med följande avskedsord till fogden: ”Den som tagit livet av far och mor han må stanna här men icke en österbottning.” Bekom 5 mk i arbetslön för de 17 dagarna.

Gick till Helsingfors och fick arbete på skomakare Lundbergs verkstad till medlet av december. Var därefter hjälpare åt en katolsk kyrkovaktmästare någon vecka. Sedan fanns ej mera arbete att få för Johan Gustaf i huvudstaden, varför han begav sig ut till landsorten till Nurmijärvi och tog nattkvarter på Stenbacka i Mårtensby. Hörde att i byn fanns en skomakare, som behövde en man. Fick arbete hos skomakaren och var över julen i dennes hem. Julbordet bjöd på lutfisk med senap, kålrotsgröt, rund potatis och färsk mjölk. Skomakaren med sina 2—4 arbetare ambulerade hela vintern från by till by med verktygen på ryggen. I mars 1881 sade Johan Gustaf upp sig från arbetet hos skomakaren och vandrade genom Nurmijärvi, Tusby, Sibbo och Borgå landskommun till Borgå stad, men inget arbete stod att få i staden, knappast ens nattkvarter. Han var så en vecka hos en torpare på landsbygden utanför Borgå och körde sparrar och grus. ”Vill du stanna och bli dräng?” frågade torparen, men sinsemellan sade gårdsfolket: ”Pojken är ivrig men ovan, vi låter honom gå.” Han gick till Borgå, tog nattkvarter i Saxby och vände sedan om till sockenskomakaren i Mårtensby, som lovade honom 60 mk i arbetslön från april till allhelgonatiden (1 nov.).

I augusti blev hemlängtan till Österbotten för stark. Johan Gustaf gick till Träskända, köpte tågbiljett till Tammerfors, steg där på en ångbåt, som for längs Näsijärvi till Ruovesi, Visuvesi. Efter att ha övernattat i en bondgård startade han till fots följande dag utan att fråga om vägens riktning och gick en halv dag söderut i stället för norrut, 12 verst förgäves fram och åter, och kom till samma by tillbaka. Så länge vägen gick genom Tavastland sporde Johan Gustaf förgäves efter mat i gårdarna, men genast som gränsen till Österbotten passerats var det lätt att få mat. Med bröd som vägkost vandrade han genom Alavus, Kuortane, Alajärvi, Lapaluoma, vanligen 8 mil om dagen, fram till Hanhiluoma i Härmä. Vid framkomsten eldade farsgubben bastu för sin son, som badade 3-tiden på natten, åt och vilade ut några dagar.

I slutet av oktober 1881 bar det av igen hemifrån, denna gång till Valsa för att avtjäna, värnplikten. I sällskap med en annan värnpliktig yngling vandrade Johan Gustaf första dagen genom Vörå till Kaurajärvi, där de övernattade i en bondstuga. Följande dag gick vandringen genom Lillkyro till Veikars. Där tog ynglingarna hästskjuts, emedan anmälningen brådskade, och körde in till staden till Hartmans finnstuga. Johan Gustaf hade redan i Helsinge varit på värnpliktsuppbåd och dragit lott men ej fått något papper på saken. Nu blev han enrollerad som nr 27 i II kompaniet av Vasa skarpskyttebataljon för hela 3 års militärtjänst. Tvåspråkig i tal och skrift som han var och därtill ägande god handstil skulle Johan Gustaf ha fått bli kanslist men ögonen strejkade, de tålde ej ihållande skrivarbete. Ögonens svaghet daterade sig ända från tidiga barnaår, då han med föräldrarna under en vistelse i östra Finland bodde i ett rökpörte. I kasernen försökte han alla förekommande arbeten utom att baka. Mest var han sysselsatt på skomakarverkstaden i sitt eget yrke eller i köket som kock. Kapten Bremer höll skola någon tid med mannarna och frågade en dag vad dåvarande svenska kungen hette. ”Oskar II”, svarade J. G., de andra hade ingen aning om saken. En dräng från Storkyro vid namn Berg kunde ej skriva, varför J. G. hjälpte honom med permissionssedeln varje lördag. Men så kom kompanichefen underfund med saken och röt åt Berg: ”Du får ej permission härefter, om du ej skriver själv.” Johan Gustav skrev en mall åt Berg, som denne efterapade tills han kunde skriva så pass, att han fick permission.

Själv var J. G. hemvandrande en och annan gång på permission under kaserntiden. Föräldrarna hade 1882 flyttat till Kalijärvi i Kortesjärvi som småbrukare i minsta laget. Efter ett permissionsbesök i det nya hemmet vintertid ville fadern bjuda sonen på skjuts med egen häst en del av tiomilavägen till Vasa, men vägen befanns så igendrivad att fadern efter några kilometers färd, under vilken hästen sjönk till buken i snön, måste vända om. Sonen fortsatte till fots genom drivorna.

De sista sex månaderna i Vasa bataljon var den längsta tiden. Johan Gustaf gjorde åt kompanichefen Birger Silfverhjelm ett par barnkängor i veckan. Han var flitig att ”firabla” skodon och förtjänade på sex månader 125 mk och läder till flera par skor. Det mesta av förtjänsten under kaserntiden gick till föräldrarna, som jämt var i penningnöd. En vinterdag kom modern gående till fots den 10-milavägen från Kailijärvi i Kortesjärvi till Vasa. Hon sökte upp sonen i kasernen och bad om 30 mk, d. v. s. det återstående halva priset för en ria, som säljaren, en nära släkting till familjen, prompt infordrat i hotfulla ordalag. Johan Gustaf hade för tillfället endast 27 mk egna pengar, men han lyckades få låna av kamraterna 3 mk, så att morsgumman ej behövde återvända med oförrättat ärende till den hårda fordringsägaren. Denna 20-mila vandring för att anskaffa 30 mk ger en slående bild av penningknappheten på landsbygden på 1880-talet.

Den 1 november 1884 fick nio värnpliktiga, bland dem Johan Gustaf, tacksägelse för gott uppförande i tjänsten och förklarades fria från Vasa bataljon. Soldattjänsten hugfäste Johan Gustaf genom utförlig anteckning i ett samtida bokförvärv: Fänrik Ståls sägner, som flitigt lästes och högt skattades. Efter ett kort besök i föräldrarnas hem i Kalijärvi återvände J. G. till Vasa och bodde på Roparnäs hos familjen Kuniholm, som han lärt känna och bott hos redan 1880, då han första gången vistades i Vasa. Han gjorde även skodon åt familjemedlemmarna. Dottern i huset, Ida Kuniholm, f. 1877, sedermera emigrerad med sina föräldrar och syskon till Amerika och där gift med Johan Gustafs syssling (småkusin) Gusaf Kalijärvi i Gardner, Mass., påminde sig mycket väl ännu på gamla dagar den unge, glade skomakaren, som barnen Kuniholm trivdes bra med.

Vasa hade för Johan Gustaf fått en speciell dragningskraft sedan han där lärt känna Charlotta Elisabet, som var hembiträde i dr Alfthans familj. Med henne förlovade han sig i Vasa den 15 januari 1885. De gifte sig samma år i Nykarleby efter att J. G. därstädes den 2 mars blivit antagen till poliskonstapel eller stadsvaktmästare, som sysslan på den tiden benämndes. Den med tjänsten följande årsavlöningen var 400 mk och utbetalades med 33 mk 33 penni per månad. Johan Gustaf insåg mer än väl att en så liten lön måste utökas med tillfällig arbetsförtjänst för att förslå för en familj, men han höll före att en fast om ock liten inkomst gav större trygghet än skomakaryrket dåförtiden.