Snart ringer det till jul igen. Vigda klockor skola höras över land och stad och förkunna för alla, att den stora helgen går in. I gamla sägner berättas för oss om sjunkna klockor, som ligga i sjöarnas djup, nedsänkta i ofredens tider. Och då julringningen börjar, klingar det sakta också i djupens klockor. Det är den gamla, vackra folktron, och den ger oss något att tänka på. Också i själens hemlighetsfulla djup ligger mycket sjunket, gömt och glömt, som i juletid vaknar till liv igen. I själens djup ringa barndomsminnenas, julminnenas sjunkna klockor, och för varje ny jul få de en allt djupare klang, något av siare ton...

Den första och säkraste påminnelsen om att det stundade till jul, fick man i min barndomstid i handelsboden, men inte genom några anordningar, som vore att förlikna vid vår tids julutställningar och ljusdekorationer. Det var inte syn- utan luktförnimmelser, som i veckor på förhand sade till om jul den tiden. Vår barndoms råd- och handelsmän behövde strängt taget bara en artikel för att annonsera om jul i butiken och ett gott stycke utanför densamma. Det var torrfiskbalarna, som gjorde, att både stora och små vädrade jul i god tid och fingo tankarna osvikligt inriktade på nödiga julförberedelser. Och inom kort låg torsken i lut i alla farstur och bykstugor staden runt och luktade så det förslog, tills den äntligen på julkvällen hamnade på julborden, stundom för hård, stundom för lös, men alltid lika efterlängtad och oumbärlig som julkost.

Ett jultecken i god tid var även julsångerna och det dramatiska julfeststycket, som i god tid inövades i gosskolan. Där gick julfesten alltid av stapeln den 13 december och var för mången fattig parvel julens största stund. Och skolans jultidning var nog den enda jullektyren för de flesta. Men så avnjöts den så mycket grundligare, andäktigare och oftare, tills innehållet i ord och bild fastnat i minnet för alltid. Både ”Trätoffletösen”, ”Kissemirrarnas jul”, ”Lilla tomtegubben, lilla Snappe Sno” och ”Fyra små grisar, som gingo ut på vift” spökade sedan i drömmens värld i en enda kaotisk villervalla tillsammans med fjällkungen eller andra viktiga personer, vilkas roll man själv utfört på julfesten. Naturligtvis hängde pojkarna som åskådare kring väggarna på flickskolans julfest, med den påföljd att de, dvs. pojkarna, de närmast följande dagarna voro på något sätt i olag. Ständigt ringde i deras öron de vackra lekmelodierna från flickornas julfest. ”Av skogens täcka blommor vill jag bryta åt mig en frisk och skön bukett, den bleka ljungblomman jag ej glömmer, och blå violen jag gärna gömmer, men bland alla jag väljer en, som blir min käraste vän allen — — — — Jag henne gömmer fast år förgå som dyrbart minne från barndomsår.” Där var ingenting av bullrande klitsch-klatsch-filibom-bom-bom över våra flickors julfest; dess romantik var av finare slag och utövade ett förädlande inflytande på oss pojkar, utan att vi visste det.

Efter skolornas julfester voro pojkarna upptagna av egna viktiga julförberedelser. En ny lantärnsstång anskaffades med icke ringa möda från närmaste skog, sak samma vems. Det var att pulsa i snö upp till grens, hugga, kvista, hala och dra, så svetten lackade, innan stången var vid vägen, där kälken väntade. Bäst vi sedan trötta men belåtna drogo var sin stång hemåt, hörde vi en gång en kvinnlig röst varnande ropa: ”Vart ska ni me prostas jäsli?” Vi läto oss inte störa utan drogo gärdslet energiskt vidare och nådde hemmet i skymningen i lagom tid för att undvika risbastu av våra fäder, för att vi kantänka lätt kunnat tappa bort oss i skogen i skymningen eller skada oss med yxan. Nästa dag barkades stången, förseddes med en tvärslå, draglina och granlubba i korsform i toppen och restes vid portstolpen. Sedan var det att göra i ordning lantärnorna, lyktorna, vanligen två eller tre, som hängde under varandra; stjärna och kors användes sällan.

Naturligtvis skulle julgranen lika egenhändigt anskaffas av varje pojke med självaktning, förresten stodo inga torgförda granar till buds den tiden och knappast pengar att köpa dem för heller. Sak samma med julgransprydnaderna. Visserligen var det flickornas sak att klippa stjärnor och rosor och fläta pappersgirlander för granen, men om syster var liten, eller obefintlig, så fick nog pojkarna pröva tålamod och uppfinningsförmåga också på detta arbete. Endast ljus köptes till granen och äpplen och konfekt i fall råd fanns.

Ljusstöpningen i hemmen var redan i min barndom ett övergivet arbete. Det var därför med största intresse jag följde med tillgången, när min mor en jul tog sig för att stöpa 1jus på äkta gammalt manér. Av efsingar tvinnade hon ljusvekar, trädde dem på stickor och började doppningen i den smälta talgen. Det behövdes talrika doppningar, innan ljusen blivit någorlunda tjocka och fasta. Lustigt ojämna och spetsiga upptill voro de, och det var inte utan att de osade mer än de äkta Nevski-ljusen, som köptes hos handelsmannen. Men i fähuslyktan gjorde de god tjänst.

Fähuset ja, det var en viktig beståndsdel i småstadsbornas ekonomi på den tiden, ej minst om jularna. Det hörde till saken, till jul med andra ord, att där skulle inträffa någon glädjande tilldragelse i det lilla fähuset vid juletid. Inrymde fähuset en ko eller två, det betydde mindre, huvudsaken var, att en julkalv uppenbarade sig i lagom tid för att hinna bli julens slaktoffer och skänka julbordet sin tribut. Härliga kalvstekar, blodpalt och kalvdans kommo i sinom tid ur kökets stora bakugn, där mor för övrigt gräddade julbröd; jullimpor, julgubbar och vetebröd efter råd och lägenhet.

Bakugnsos och hetta, lukten av nygräddat bröd, som stod på golvet och svalnade, fyllda spett i taket, trängsel och doft i matskafferiet, lutfisklukt i farstun, allt sådant hörde oskiljaktigt barndomsjularna till.

I våra enkla hem bestods litet eller intet i fråga om köpta julklappar, utan mest nyttiga hemgjorda plagg, vilket inte hindrade, att barnfantasin blomstrade i hemliga förhoppningar, att moster eller faster eller vem det nu var skulle tillfredsställa ens innersta längtan, den att få ett riktigt leksakståg eller annat tyskt småkram, som man sett skymten av i herrskapshusen. Och det slog aldrig fel, att ett ark papperssoldater väckte större glädje hos mottagaren än de varmaste vantar.

Till julkvällens fröjder hörde osvikligt stjärngossarna, vare sig man hörde till publiken i hemmet, där de uppträdde, eller själv såsom en av dem, vandrade från hus till hus i ”stjärnans spår” och efter förmåga försökte uppbära dess vördnadsvärda traditioner. Efter en knackning på dörren trädde en vitklädd gosse in och sporde: ”Får stjärnan lov att stiga in och sjunga?” Det fick den förstås, och in trädde stjärnan, de vise männen och kung Herodes med sina knektar. De sjöngo gamla djäknevisor på svenska och latin och korsade under gångturer sina klingor. Kungen av Moria land var stundom med, stundom inte, men en som inte fick saknas, när uppbörden av ljus och pengar till stjärnan skedde, var Judas med pungen. Hälsningssången ”Goder afton, goder afton, både kvinna och man”, slog genast an, men kampsången ”Herodes drager ut i fält, han är en sådan tapper hjält”, som utfördes under svärdsklang, slog mest an på oss pojkar. Latinsången ”Ecce novum gaudium, ecce novum virum” imponerade på åhörarna på grund av sin lärda obegriplighet, och det hände i grannstadens finaste hus, att vi fingo ta da capo ”i pirum”-sången, som man behagade kalla den glorvördiga latinska hymnen. Efter sången ”Haven tack, haven tack, för all Eder skänk, Eder skänk skall vara hos Gud i betänk. Så haven nu det av hjärtat sagt, vi önska Eder alla en rolig god natt” avtroppade stjärngossarna, medan deras godnatt-refränger skallade i farstun. Detta var något för pojkfantasin att leva på länge efter det sången förklingat, och stjärnans ljus brunnit ned.

Julkvällens fröjder i mat och dryck, lekar, klappar och stjärnspel drogo långt in på natten, och man kände sig knappt halvsövd, när mor försiktigt purrade upp en vid 5-tiden på julmorgonen, och först vid kaffet och julbullen hade man klart för sig, att skyndsamhet var av nöden för att familjen skulle hinna i tid till julottan, som började klockan 6.

Den korta vägen till kyrkan avverkades i hastig takt, vid fars sida. Snön knarrade, och kölden knäppte i knutarna. Man räknade lantärnorna, som glimmade här och där i den lilla staden, och kring torget brunno ljus i alla fönster. Och lika säkert som kyrkklockorna ringde till ottesång och bjällrorna klingade, lika säkert var den vackraste julgranen att finna vid ett och samma fönster i stadens förnämsta handelshus, enkom med tända ljus för att glädja kyrkfolket.

Endast handelsbodarna voro mörka och otillgängliga på julmorgonen. Men så hade också kommersen på julkvällen pågått ända till åtta—niotiden. De sista kunderna på julafton voro år från år stadens hantverksmästare, som sedan de sent omsider fått undan julbrådskan i egen verkstad, erinrade sig, att de behövde ett par nya helgdagshandskar eller en låda cigarrer för eget behov eller en duk eller annan julgåva som uppmuntran åt sin ärbara hustru, som stått i redet år ut och år in med ett stort hushåll, bestående ej blott av egen familj utan även av piga, dräng, gesäller och lärpojkar, ibland ett 20-tal personer.

[Kyrkan en vinterkväll.
Foto: Holger Haglund, omkring 1980.
Elisabet Sund tillhandahöll. Förstoring.
(Inf. 2007-05-12.)]

Kyrkan strålar av levande ljuslågor och fylles i julottan snabbt med folk från stad och landsbygd. De avlägset boende äro vanligen först framme. Orgeln brusar, och ”Var hälsad sköna morgonstund” tonar med andakt och kraft mot takvalvets trumpetande änglar och skäggiga profeter bland molnbankar. Utandningen från den sjungande menigheten höjer sig i ljusskenet som ångstrålar i den oeldade kyrkan, och kommer skolgossen att tänka på bilderna av Islands varma källor. Prästen kunde liknas vid Geysir, den största, ty från hans mun stiger en jämn, stark ångström, där han mässar och predikar om julbudskapet och om Ljuset som i mörko landet skiner klarligen.

Men snart tilldraga sig ljusen i kyrkan gossens hela uppmärksamhet. De brinna på altaret i silverstakar, i bänkarnas enkla ljushållare av järn, i de konstrikt sirade vägglampetterna av blank mässing. Ljusen i de praktfulla takkronorna försöker han gång på gång räkna, men jämt kommer han till olika tal. Han sluter ögonen och plirar mot ljusen, och en underbart vacker strålring liksom en gloria växte kring varje ljus. Med ens kommer han ihåg sagan, som han hemma hade läst en stilla kväll före jul. Det var sagan om gossen, som bytte livsljusen. Sagornas ande hade den gången en lyhörd lyssnare med det rätta sinnelaget. En sådan blir aldrig lottlös, när sagornas guldkorn delas ut. Sagans gosse hade kommit underfund med en hemlighet, den nämligen att var människa har ett ljus tänt för sig, ett livsljus. Somligas ljus brinner lugnt och länge med klar låga, andras fladdrande, ojämnt och med droppande talg. Men alla ha det gemensamt, att de brinna ned och slockna, somliga förr, andra senare. Sagans gosse hamnade på något underbart sätt in i den hemlighetsfulla sal inne i berget, där livsljusen brunno. Både långa och korta ljus, både vackra och illa medfarna ljus stodo där om varandra och brunno vart på sitt vis. Gossen i sagan frågade bergets tomte, vilka som voro hans närmastes livsljus. Med bävan upptäckte han, att mors ljus skulle vara utbrunnet innan nästa jul, men att hans elake styvfars ljus var långt ännu. Gossen i sagan visste ingen annan råd än att byta ljusen och med önskat resultat. Mors liv var räddat.

Livsljusen sysselsatte gossen i kyrkbänken för hela den återstående delen av julottan. Det var något i sagan, som gjorde, att han ej kunde få den ur tankarna. Han tittade förstulet på mor vid sin sida. Så avtärd och trött hon såg ut. Kunde verkligen hennes livsljus vara snart utbrunnet? Han började jämföra ljusen omkring sig. Kunde det vara mors ljus det där korta med flämtande låga där borta? Det kommer inte att orka länge, innan det slocknar, det var då tydligt nog. Och vems var det långa ljuset, som brann så stadigt? Och var stod hans eget, kanske mitt i dörrdraget? Den som ändå kunde komma åt och byta ljus här i kyrkan, var gossens närmaste tanke. Han ville skynda och sätta ett långt ljus i staken, där mors ljus flämtade nära sin ändalykt. Fanns det ingen räddning? Han såg sig om, där han satt inklämd i bänken. Kyrkväktaren kom med några ljus i handen. Han ersatte de slocknande på de mest framträdande platserna. Men mors ljus stod i skymundan, liksom hon själv aldrig gjorde väsen av sig. Kyrkväktaren såg inte ditåt engång heller. Från den stunden visste den lilla gossen, vad en brinnande bön ville säga. Inte en sådan stillsam en som ”Gud som haver barnen kär”, sedan mor svept täcket omkring sin gosse till kvällen. Nej, i julkyrkan lärde han sig en bön av annat slag, en som brann och ängslades i kapp med mors slocknande ljuslåga. Gode Gud, kom fort med nya ljus, långa ljus! Skynda dig, innan det är för sent! Se, hur mors ljuslåga flämtar, nu stjälper veken åt sidan, nu är det för sent! Varför kan du inte skynda dig, mor får inte dö! Men varken kyrkväktaren eller den gode Guden brydde sig om att ställa fram något nytt ljus för mors räkning i den julottan.

Väl fick mor leva tills gossen blev man, men var jul han såg levande ljus brinna ned, var en erinran om att mors liv stod på spel. Sedan mor gått bort, blev det andra nära och kära de brinnande ljusen erinra om. Julljusen ha förblivit livsljusen, och en var har sitt. Gossen i sagan bytte ljusen för att förlänga sina käras liv. Gossen i kyrkan bad Gud sända kyrkväktaren med nya ljus som fortsättning på dem, som hotade att taga slut.

Och vi? Ja, vi få vanligen nöja oss att med bävan se, hur livsljusen omkring oss förtäras skrämmande snabbt. Brinna, lysa, värma, slockna, ett efter ett. Men brinnande ljus i juletid bringa även glädje. De tända hopp, som ej slocknar med dem själva. Och glada skola vi därtill vara över att få brinna i gott sällskap. Glada över tillfällen då familjeband, vänskap och kärlek samla livsljus, granljus och grenljus till strålande lyskraft, värme och livsförlängande julstämning.