När
den svenska armén i september år 1808 genomförde sin
andra reträtt, försökte ryssarna utnyttja möjligheten
att avskära den återtågande armén på kustvägen
genom ett anfall mot Nykarleby längs Lappovägen.
Eftersom man i det svenska högkvarteret var medveten om den hotande
faran, sändes den 11 september ett detachement [avskild trupp] bestående
av två bataljoner ur Björneborgs regemente, Gyllenbögels
frikår och en division om 4 stycken 6 punds kanoner till Nykarleby.
Chef för artilleriet var den legendariske underlöjtnanten JP
Hesselius, av soldaterna kallad ”den vite” efter hästens
färg.
I högkvarteret i Vasa hade överste Georg
Carl von Döbeln legat svårt febersjuk på en soffa
i ett hörn och lyssnat på ledarskapets genomgång av de
alternativ som stod till buds i det alltmer trängda läget. När
någon antydde möjligheten att dagtinga [förhandla, kapitulera]
flög han uppretad upp och förklarade sig villig att ta sig an
det ryska hotet mot Nykarleby.
Fortfarande lidande av febern lät Döbeln sig skjutsas efter
detachementet i en höskrinda. Han hann i fatt de marscherande trupperna
i Munsala och övertog där kommandot. När han tisdagen den
13 september, vid tiotiden, anlände till vägkorsningen i Jutas
avlöste han Åbo läns andra bataljon och lät sina
uttröttade trupper gå i ställning vid skogsbrynet, intill
det fält som ligger drygt en kilometer söder om vägskälet.
Trupperna var hårt slitna efter 14 dygns oavbruten marsch från
Lappfjärd, de två sista dygnen utan vila. Uniformerna var i
trasor och skorna svårt förslitna.
En och annan i ledet saknade helt skodon. Framkomna segnade soldaterna
ihop på marken och verkade helt apatiska. Endast krafttag från
befälet fick dem att lyda order.
En Björneborgsbataljon, den första eller Eeks, uppställdes
i kedja från älvstranden till strax över landsvägen.
Som högra flygel uppställdes Gyllenbögels frikår
mellan Björneborgarna och skogen.
Den återstående Björneborgsbataljonen, Furuhjelms rusthållsbataljon,
lämnade von Döbeln som reserv bakom ställningen och kanonerna
som han ställt upp vid vägen. En förpost, bestående
av ett Björneborgskompani, gick i ställning vid kronobränneriet
i Haralden, drygt en kilometer söderut. Själv skall von Döbeln
ha ridit in till staden för att inspektera de där stående
trupperna från 1 Brigaden och en stunds vila.
Under ca 5 timmar hann trupperna avnjuta en livgivande vila innan general
Kosatschkoffskijs trupper nådde fram förposten.
Förposten retirerade i god ordning till huvudställningens högra
flygel. Det senare för att ge artilleriet möjlighet att beskjuta
ryssarna och troligen för att locka ryssarna efter sig. De
bägge styrkorna var i det närmaste jämnstarka, närmare
1500 man vardera. Soldaterna som tidigare på dagen verkat modstulna
och apatiska var åter stridsberedda. Åsynen av von Döbeln
hade haft en nästan magisk verkan. ”Det svarta bandet kommer.
Nu går det bra”, lär de ha sagt till varandra.
Att ”den vite” också var på plats gjorde det hela
ännu mera hoppingivande. De som varit med von Döbeln vid Lappo
och sett honom och Hesselius röja undan allt motstånd fram
till kyrkobyn visste vilken slagkraft den kombinationen besatt. ”Svarta
bandet och den vite” mumlades det förtröstansfullt längs
leden. Döbelns män var redo.
En rysk kolonn ryckte fram i landsvägens riktning, medförande
två kanoner och en haubits. Tre ryska bataljoner bredde ut sig för
att försöka kringgå von Döbelns högra flygel.
Den kolonn som ryckte fram längs vägen lät von Döbeln
marschera fram tills den kom inom druvhagels avstånd från
sina kanoner. Då öppnade hans kanoner eld och det ryska anfallet
stoppades av en mördande salva med druvhagel.
Nu kom striden igång på allvar och kanon- och gevärsmynningar
flammade längs bägge linjerna. På högra flygeln gick
ryssarna rakt i den uppgillrade fällan, omedvetna om att frikårstrupperna
var förstärkta med i skogen gömda jägare. Efter att
von Döbeln först satt in den ena halvan av reservbataljonen
och sedan den andra ebbade den ryska anfallskraften ut. Under hurrarop
gick nu von Döbelns trupper till motanfall.
De bägge Björneborgsbataljonerna lyckades avskära rysarnas
vänstra flygel och Gyllenbögels frikår förföljde
de fiender som anfallit genom skogen.
Kosatschoffskij måste nu dra tillbaka återstoden av sina
trupper och retirerade till Kronobränneriet där han ånyo
bet sig fast.
Sedan underlöjtnant JP Hesselius lyckats tysta de två ryska
kanonerna och haubitsen med sina pjäser var det ryska artilleriet
försatt ur spel. von Döbelns lät sina trupper förfölja
ryssarna 1/8 mil tills mörkret gjorde slut på striden.
Ryssarna drog sig tillbaka till Ekola där Kasatschoffskij kvarlämnat
två bataljoner och två kanoner. von Döbeln upprätthöll
full stridsberedskap hela natten i händelse av ett nytt ryskt anfall.
Något sådant kom inte. Kosaschoffskij hade, sina reserver
till trots, fortsatt reträtten till Alahärmä där han
brände älvbron bakom sig. Till priset av 43 man, varav 16 stupade,
hade von Döbeln säkrat reträttvägen för den svenska
huvudarmén som dagen därpå led
nederlag vid Oravais. De ryska förlusterna vid Jutas skall ha
varit 129 man.
Efter segern omfamnade von Döbeln underlöjtnant Hesselius,
kysste honom, tackade för alla de vackra skotten och föreslog
brorsskål inför hela hären.
Det kunde segern vid Jutas förvisso vara värd. Den gav Adlercreutz
trupper fri reträtt och von Döbeln själv generalmajors
grad. För soldaternas del utdelades en extra omgång brännvin. |