Erik Johan Bäck

När Peter den store intagit Viborg och eröfrat östra Finland, började han åt sina fältherrar och stormän donera gods, ja hela socknar i den nyförvärfvade delen af sitt rike. Han gjorde det dess värre utan att därförinnan, vare sig för donationsinnehafvaren, för bönderna eller för sig själf, ha fullt klargjort den rättsliga ställning de tre parterna intogo gentemot hvarandra. I hundrade år diskuterades och disputerades nu vid häradsrätter, kameralhof, kretsdomstolar och offentligt sammankallade möten denna fråga utan något faktiskt resultat. Följden blef den, att frågan om huru långt kronans rätt sträckte sig, hvar gränsen för donationsägarens fordringar gick, och hvad bonden sist och slutligen ägde, åter och åter måste tagas till tals. Dessa eviga stridigheter undergräfde totalt böndernas ekonomiska och moraliska ställning. Förhållanden, snarlika dem, som på 1860-talet gjorde Irland så sorgligt ryktbart, rådde under loppet af trenne generationer i hela Viborgs län. Östra Finland hade i sekel, allt sedan Novgorods glanstid, fått känna krigets förbannelse, och nu visade det sig, att fredens välsignelser under den ryska spiran voro ännu svårare att fördraga, ty under den förra perioden funnos dock intervaller af lugn och ro, under den senare endast ett jämnt, allt förintande förtryck. När situationen till slut blef alldeles outhärdlig, togs frågan upp af tre män, som aldrig skola glömmas i denna del af vårt land, grefve David Alopæus, grefve Gustaf Mauritz Armfelt och kejsar Alexander I.

Bland de många memorial, som grefve Armfelt författat i denna fråga, finnes ett till kejsaren, i hvilket det heter: „illviljan och okunnigheten hos dem, hvilka sedan många år tillbaka styrt denna provins, hafver bragt alla institutioner, människorna lika väl som förhållandena, på förfall”, och till den nya landshöfdingen Carl Stjernvall skrifver han: „till det med det öfriga Finland återförenade Viborgs län böra skaffas nya menniskor från vestra Finland”, ty, „sådana gökar som Grönqvist i Kexholm och de som vikariera för Kruskopf skulle absolut i fan i våld, och däruti får Ni sätta ali möjel: fart”. Carl Stjernvall följde Armfelts råd, drog in nytt folk från olika delar af vårt land, och många af de familjer, som nu utgöra östra Finlands prydnad, stamma från nämnda immigranter, nyinkallade lärare, präster, domare och tjänstemän i länets kansli. Bland dessa inkallade var äfven Erik Johan Bäck.

Född i Nykarleby den 15 november 1792, var 27 han, då han kom till Viborg, tjugo år gammal. Hans barndoms och ungdoms lefnadsöden äro för mig höljda i legendens mystiska och rosiga dunkel. Visst är att han berömligt tog del i den stora epopé [epos], som Runeberg besjungit, ehuru på ett anspråkslösare område. På honom kunde i sin mån också tillämpas frågan: „Kan ej den vapenlöse hälsas stark och visa hjältemod?”

Han förde som sextonårig bud mellan Adlercreutz och hans krigskamrater, och en gång hade han hämtat en betydande penningesumma från ränteriet i Vasa till Sandels, som stod i sin berömda position norr om Kuopio. I vårt hem fanns en gammal gråblå kista med en lönnlåda, i den kistan skulle unge Bäck en gång i tiden ha forslat fram de medel Adlercreutz anförtrott åt hans redbarhet och tur. Ingendera svek honom; den färden blef unge Bäcks lyckoresa. Han blef observerad. När Carl Stjernvall utnämndes till Viborgs läns första guvernör under den nya erans tid, skref han till sina forna krigskamrater och bad om uppgift på hederligt och arbetsamt folk, för att enligt Armfelts råd „skaffa nya menniskor” till östra Finland,; då nämndes äfven unge Bäck. Han kom med intyg af fältkamreraren och kronofogden i Kronoby F. Basilier och häradsskrifvaren Gabr. Palmqvist „att han förhållit sig redeligen”, och den 16 maj 1812 får han sitt första konstitutorial med följande pompösa inledning, präntad i tusch med slängar och krumelurer: „Hans Kejserliga Majestäts min allernådigaste Kejsares och Herres Alexander den förstes, Själfherskares öfver alla Ryssar och Storfurste af Finland Troman, Landshöfdinge öfver 28 Wiborgs län, jag Carl Stjernvall, Riddare af kungl. Svenska svärds orden, gör veterligt etc. etc. constituera Erik Bäck att vara ordinarie Lands Contorist vid denna Landshöfdinge stohl”, etc.

Energisk och arbetsam, tog Bäck uti med länets räkenskaper och med sina egna studier. Fem år senare kommer han med ett på latin präntadt sirligt bref, undertecknadt af devotissimus C. G. Ottelin, till Åbo akademi, och „adolescens bonae spei Ericus Bäck” blir student den 1 okt. 1817 och aflägger redan den 11 december samma år sin kameralexamen. I och med utnämningen till landskontorist vid Viborgs länestyrelse var Erik Johan Bäck inne i sitt lifs stora strid, striden mot „donatarierna”. Obehärskad, stridslysten till sin natur och rättänkande, gaf han sig helt in i den stora kampen för donationsbönderna och detta med en häftighet och bitterhet, som gjorde honom svår handterlig icke blott för motståndare, utan äfven för hans öfverordnade. Stridens bitterhet ökades ytterligare till följd af det gränslösa och oresonliga hat unge Bäck hyste för allt hvad ryska tjänstemän hette. Han hade varit med, då den illa beryktade Emine brände och plundrade Vasa stad, och det glömde han aldrig. Nu kom han här i Viborg i ständig beröring med Emines handtlangare och kolleger och detta gaf hans själ ingen ro.

Bäck erhöll 1814 i uppdrag att ordna Kexholms och några andra härads räkenskaper; han kom därigenom att på nära håll se den orättfärdighet som bedrefs af en Grönqvist, Söderhjelm och Kruskopf, och nu var han ej att häjdas. Till und vikande af strid och processer befordrades han 1818 till vice landskamrerare, men med föga framgång. När han nu tog sig till att resa omkring i länet för att egga upp bönderna i striden mot donationsherrarna och i frågan om kontrakten uppmanade de underlydande att icke under något villkor underskrifva handlingarna i fråga, blef han omöjlig. Och oaktadt, „jag Wilhelm Klinckowström verklig Kammar-Herre, Riddare af S:t Johannis af Jerusalem orden gör veterligt att J. Bäck förhållit sig redeligt och verkat nitiskt” måste E. J. Bäck lägga in om afsked, hvilket beviljades 1831. Nu blef han advokat och därmed var han på sitt rätta dominium. Att ha rätt och få rätt, det var hans lifs stora passion. I detta afseende var han en själsförvant till den odödlige fältskären Bäck, hvars berättelser tjusat hela nordens ungdom. Med prototypen till denna fältskär Bäck var han för öfrigt, likasom äfven med Zachris Topelius förbunden genom släktskapsband. Topelius kallade honom onkel. Landskamrer Bäck gifte sig med dottern till en rådman i Viborg Elfström. Hans hustru dog kort efter det hon skänkt lifvet åt en dotter, Mathilda Maria. En dotters födelse var för landskamrer Bäck, som hoppats på en son, en desillusion. Han ville att börja med trotsa naturen, flickan skulle gå i pojkkläder och fostras upp som en gosse, läsa latin, geometri och matematik, men intet hjälpte, naturen tog snart ut sin rätt. Vid sjutton års ålder gifte sig Mathilda Bäck med magister C. W. Ahrenberg, och ett antal år senare blef landskamrern Bäck morfar till 30 en skara pojkar och flickor, bland hvilka den som skrifver dessa rader var den tredje i ordningen.

Blifven änkling och „ensörjare” inlät han sig senare i en förbindelse, i hvilken föddes tvenne söner, som sedan fostrades upp i systerns hem. Jag har farit vida omkring, sett människor af många slag, men en originellare, en mera kuriös människa än morfar såg jag ej. Ondt som godt voro hos honom sammanblandade på ett sätt, som var i högsta grad egendomligt. Morfar var österbottning till börd, frihetsälskande af uppfostran, uppbrusande och häftig till temperamentet, gudfruktig af nervositet. Så långt jag minnes honom, var hans lif för hvarje dag en kamp mellan hans obundna, arga österbottniska sinne och hans varma medvetande om nödvändigheten af kristligt saktmod, med andra ord mellan den frihetsälskande gamla Adam och den nya människan — som dock, så vidt jag vet, var gammal ren till åren, också den. Storslagenhet och småsinthet, mildhet och uppbrusande vrede bodde i hans hjärta vägg om vägg, och den väggen var tunn. De aktiva och de hämmande nerverna i hans konstitution fungerade godtyckligt, trasslade ihop sig, kommo i kontakt med hvarandra och ställde till spektakel. Lojal, trofast i sin vänskap, var han dispytsjuk, nästan trätgirig i umgänget med sina bästa vänner. Mån om att samla penningar, tycktes han finna dessa penningar fullkomligt värdelösa; han gaf ut dem med fulla händer och utan urskiljning. Obunden, hänsynslös frihet var hans ideal; demokratiskt anlagd, nästan tillhörande den nu rådande socialist-typen, tålte han 31 ej fäderneärfda företrädesrättigheter och var just beträffande detta spörsmål i ständig fäjd med min fader, som höll på att de dyrbaraste gåfvorna i lifvet voro de nedärfda. Vid sidan af det nedärfda var det förvärfvade af ringa värde, det nedärfda tog generationer i anspråk, det förvärfvade kunde i lifvets lotterispel vinnas och förloras när som helst.

Morfar hatade aristokrati, afskydde byråkratin och följde med världens och individens frihetssträfvanden på ett sätt, som om allt detta rört honom personligen, och det rörde honom äfven personligen, ty han led däraf, likasom han gladdes däråt. Han hade med hvarje fiber i sitt hjärta följt med 1830—48 och 59 års revolutioner och frihetsstrider. Cavour, Langiewicz, Garibaldi, Bakunin voro hans hjältar. Kära fars rum i biskopsgården i Viborg var medels en låg skärm afbalkadt i tvenne delar; den ena, den mindre delen, beboddes af mig. Hur ofta har jag ej där bakom skärmen lyssnat till den gamla. Hade polackerna, italienarna eller engelsmännen vunnit en seger, då var han glad och belåten, och i korta passionerade ordalag utlät han sig om saken.

Dessvärre hade han ej ordet i sitt våld, något som tycktes plåga honom i hög grad.

Tystlåten, inåtvänd som han var, kommo uttrycken för hans jubel, hans afsky och hans sorg fram i korta, nervösa fraser och utrop. Motsades han, brusade han upp, ty bevisen, orden voro så långt borta, talet var så svårt. Ingen annan än kära far vågade vid sådana tillfällen motsäga honom på allvar. Bättre än hans korta, stapplande tal tydde hans vackra svarta ögon vid slika tillfällen hans tankars värld. Sorgmodiga och liflösa annars, fingo de eld och lif i dispyter och läto enhvar förstå, hvad han hade velat ha utsagdt i ord, om han det kunnat

Morfar gick, stod, klädde sig, sof och åt när han behagade, fullkomligt oberoende af sedvanorna i det samhälle där han lefde. Denna originalitet tryckte sin prägel på hans hem. Detta var fullt ut lika originellt som han själf. Han ville ha allt sitt omkring sig. Böcker, tidningar, pipor, strumpor, cigarrer och linnekläder, allt låg inom räckhåll för honom. Själf satt han för det mesta i en kuriös stol, dess främre ben voro som hos en vanlig stol, de bakre endast ett par tum, ryggstödet högt och stoppadt. Klädd i en gammal nattrock, en rikt broderad sidenväst, rökmössa och tofflor, halflåg morfar i stolen och läste sin Hamburger Nachrichten eller Amsterdamsches Handelsblatt, som han, långsynt som han var, höll så långt aflägsna som möjligt. Han tålte icke städning, blef fysiskt sjuk af skurning och hade så där 20 grader Réaumur [25 grader C] i rummet. Huru väl jag minnes detta rum med de underliga saker, som i brokigt pêle-mêle hopats inom dess grå väggar. För mig och mina små syskon var detta rum en helgedom. Där fanns en uppstoppad, maläten uggla, med stora gula ögon af glas. Genom någon förborgad mekanism kunde ugglans hufvud fås i rörelse och de stora ögonen tycktes då förfölja en. Det gjorde på mig ett så outplånligt intryck, att jag ser dessa ögon än, då jag någongång har feber. På den långa „leschankan” (en liggande ugn), stod ett väldigt tekök, väl en meter högt och i massivt silfver, dyrbara böhmiska och venetianska glas, gammaldags kuriösa kärl af porslin och Wedgewoods fajans, och i en låg refflad silfverskål alltid något godt, bröstsocker, jungfruskinn  eller lakrits „pour la bonne bouche”. Borta i ett hörn af rummet fanns en besynnerlig högbent sekretär med otaliga lackröda små lådor, allt öppet. I lådorna funnos dyrbara ringar, medaljer, knappar, lack, band och medicinalier af alla slag. På sekretärens klaff stod så långt jag minnes en hög älgskinnspåse fylld med slantar; det stod oss barn fritt att lyfta påsen ned på golfvet, tömma dess innehåll på mattan och taga ur densamma alla de blanka slantarna. För att sådana aldrig skulle saknas hade betjänten fått befallning att tillse, att ett lämpligt antal mynt höllos glänsande. Vår penningeskörd kunde stundom gå upp till flere rubel.

På den ofvannämnda sekretären lågo därtill väl ett dussin guldklockor, som samma mångbetrodda tjänare måste draga upp hvarje morgon. Morfar själf använde, som engång Carl V af Spanien, en betydande tid för att få klockorna att gå jämnt. Där var ett evigt ställande och ruckande med dessa klockor, som skulle gå lika med det stora Liverpool-uret i salongen, hvilket hvarje kvarttimme spelade upp en enkel melodi och påminte om „fugit irreparabile tempus”. Morfars skatter och klockor voro trefliga att fingrera på, hans sylter och frukter, ty sådana saknades aldrig, voro söta och goda, men hvad som i hans hus mest slagit an på mig, var hans märkvärdiga och stora bokskåp. Där fanns 34 alla vitterhetens mästerverk och skillingstryck. Allt stod öppet, dessvärre, ty vi voro fruktansvärda barbarer. Vi kolorerade sällsynta kopparstick, hjälpte upp bilderna i en ytterst dyrbar upplaga af Anacharsis resa „imprimé par Didot jeune avec les caractères polymotypes de Henri Didot son frére”, förbättrade bilderna i ett verk öfver Roms antikviteter, och den store konstnären spionen och breftjufven Piranesis monumentala verk var för oss bara bosch. Här började jag mina litterära studier. Hos kära far var bokskåpet en helgedom, ett „tabu”, dit ingen kom in. Gud nåde den, som vågade ställa om hans väl inbundna och klassificerade böcker. Här åter läste man hvad som helst. I det stora, soliga förmaket kunde jag ligga framstupa i timtal på den blommiga brysselmattan, med fingrarna i öronen för att icke störas af buller, och sluka Cola di Rienzi, ”Pompeji sista dagar”, Shakespeares „En vintersaga”, Held och Corvins historia, och, hvad som gjorde ett starkt intryck på mig, botanisten, klockaren Nils Liljas obetydliga, men vid denna tid oerhördt utskrikna bok „Människan”. Ännu i dag förstår jag ej, huru ingen i hemmet, där den strängaste bokcensur utöfvades, tog någon som helst notis om hvad jag i bokväg slukade hos morfar. Dessa timmar i morfars rum voro min barndoms lyckligaste, och så starkt var intrycket af hvad jag läste vid dessa år, att jag än i dag minnes det väsentligaste af innehållet i de många skönlitterära och historiska arbeten jag här gjort bekantskap med.

Emellanåt hände det, att morfar kom in i rummet, där jag läste, med en silfverbeslagen sjöskumspipa i munnen — han ägde en hel armé af dyrbara sjöskumspipor, en var ett formligt kuriosum, stor som ett barnhufvud —, han satte sig i den breda gungstolen och var det tyst, började han att prata för sig själf. Han förde hela dialoger och dispyter med någon osedd, mot hvilken han framslungade kraftiga och stundom saftiga repliker. Hostade man till eller rörde sig bullersamt, tystnade den gamle genast för att om en stund åter taga vid med sina riposter. Han måste ha haft ett starkt utveckladt fantasilif, man märkte att han såg framför sig hela den scen, i hvilken han ensam spelade alla rollerna. Så vidt jag minnes, gällde hans exklamationer Polens förtryckare och många hans speciella vänner.

Vid medlet af det sista seklet genombäfvades vårt samhälle af en stark andlig rörelse. I en varm, mäktig våg böljade den genom själar och samveten i vårt land. Tack vare hans dotters brinnande ifver och outtröttliga bemödanden, vanns morfar delvis för denna rörelse, det var pietismen. Någon fullt hängifven kristendomsbroder blef han aldrig; helt gaf han sig ej. Han gick hvarje söndag i kyrkan, men innan bönen för kejsar Nikolaus lästes, gick han ut, den bönen kunde han ej vara med om. Därtill var han för frihetsälskande, för själfständig. Men när de heligas samfund behöfde stöd af hans frikostighet, så vädjade de åtminstone i detta afseende aldrig förgäfves till honom. Vunnen för samfundet, lade han sig till med andlig litteratur i samma stora skala som med klockor. Han höll sig missionstidningar och tidningen »Väktaren”, som han fann så förträfflig att han höll den i tio exemplar. Hela morfars tambur var från golf till tak fylld med biblar och testamenten som hos en bokförläggare. Där var knappast rum för ytterkläderna, gästerna lade dessa oftast på stolar och bord i salongen. Stundom när kära mor kom till den gamle, togs där böcker upp ur högen, och då gud nåde oss! Då blef det en svår dag. Dessa böcker, hvilkas minne än i dag framkallar i min själ hågkomster af ändlösa pinande timmar, timmar, som drogo förbi mitt trötta sinne, fyllda med teologiska spetsfundigheter, huller om buller med hotelser om straff, om död, Sarons liljor, skökan i Babel och allt det andra, de voro min leda . . .

*

Se här ett minne från morfars hem, som står för mig oförgätligt upplefvadt. Morfar hade köpt en egendom i den viborgska skärgården, ett gods med anor från Katarina den II:s tid. Dess namn var Hapenensaari, en gammal, präktig egendom belägen på sju stora och många små öar, med ett rödmåladt gammaldags corps de logis på högsta krönet af den största af dessa öar. Det var ett trefligt envånings hus under brutet tak, uppfördt i skygd af en väldig ek, en ek, som i skönhet och massa i mitt minne lefver som ett af sagornas mäktiga urträd. Byggnaden påminte så lifligt om svenska herrgårdar, att man varit frestad tro, att huset stod kvar sen tiden före freden i Nystad, om icke alla, t. o. m. barnen, så väl vetat, att från den svenska tiden fanns intet annat kvar i östra Finland än luterdomen, 1734 års lag och Viborgs slott, alla tre därtill illa ramponerade.

Hus med brutna, svenska tak älskar jag. Hus med brutna tak ha gudomliga vindar, tillhåll för den lilla, gråhvita ugglan, flädermöss, hemska spöken, sagor och troll, minnen om brott, kärlek, hat och död. Just sådan var morfars vind. Det taltes om en ung grefve Anselt, som under Katarinas tid nått lyckans svindlande höjd, sedan plötsligt störtats ned, och en dag funnits död häruppe på vinden, hängande i en af de massiva hanbjälkarna. Vinden med sitt hemlighetsfulla mörker, sina färgrika sagor och legender rufvade öfver oss. Sägner, som vi under dagens lopp förgäto i de ljusa rummen, men som när skymningen föll på och brasan tändes väcktes till lif, stego, då höststormarna hveno kring skorstenspiporna och dunkade på takplåtar och tegelpannor, ned för den gistna trappan och bemäktigade sig barnens oroliga, vidt famnande fantasi och tjänstefolkets för allt sorgligt och hemskt städse vakna sinnen.

Härliga, höga vind, huru ofta steg jag ej med klappande hjärta upp för dina knarrande trappsteg, öppnade den gissna dörren och blickade in i din sagovärld, full af de underbaraste, märkvärdigaste gammaldags saker. Aldrig vågade jag mig längre än just innanför dörren till den starkt solbelysta dammgömma, där jag i lådorna till samma gamla bord, vid hvilket jag nu skrifver, gömde min största skatt, böckernas bok för mig —, „Guda- och hjältesagor”, sagan om „Hector och Achilles”, Tors och Lokes strider och bragder. Min gamla kära vind; när morfar var som mest okristlig, nervös, frihetsälskande och argsint, när han svor öfver de sjufaldt 38 fördömda österrikarena — Ungerns och Italiens ovänner, då flydde jag i god tid, ty jag visste att ångerns och ruelsens timme skulle komma för honom med postilla, psalmsånger, draken i Babel och allt det där andra. Jag flydde som vesslan i ett stenrös kvickt och hastigt upp till det soliga stället i det dammiga mörkret, där en råttas pip och en katts tassande kunde skrämma en, så hjärtat slutade upp att bulta, så det slog röda gnistrande spiraler för ögonen och lät en serie af köldförnimmelser löpa genom min kropp. Men ack, hellre det, än Arndt, Schartau och Pontoppidan.

En dag, när sakerna stodo illa för ungrare och italienare, gick morfar i bärsärkagång och släppte sin gamla, frihetsälskande Adam lös som aldrig förr.

Ack, hvilken lättnad att veta sig fri, i sagornas värld på min höga, dammiga vind. Men plötsligt hör jag någon ropa efter mig. Jag hörde trappan knarra bakom mig. Nej, hände hvad som helst! Och för första gången vågade jag mig in i djupet, in i den mörka vindens undervärld. Jag kröp mellan packlårar, väfskedar, korgar, kistor och gamla underliga möbler in i det skyddande mörkret, satte mig i skydd af något stort, fyrkantigt föremål och lät faran gå öfver.

Jag var räddad. Jag andades åter fritt. Men då inträffade plötsligt något förfärligt; min skyddande fyrkant vacklade, rörde sig med buller och brak. Det var som om Hector och Achilles kastat sig öfver Aukator och Loke. Allt ramlade öfver ända, dragande i fallet med sig skyar af damm, flyende möss, en vettskrämd pojke och ett skriande par svalor. Med dunkande pulsar och ångestsvett i pannan låg jag där under hela härligheten.

Så blef allt tyst. Nu kommer det, tänkte jag, men nej, trappan knarrade ej, vindsdörren gnisslade icke. Rogifvande tystnad, stillhet och lugn. Hjärtat slutade dunka. Dammolnen lade sig. Lifvet log igen, och när jag kröp ur mitt bråte, stod framför mig en kvinna. Hon stod i „Lebensgrösse”, i glansen af sin förledande skönhet, sträckte ut sin lilla, hvita, knubbiga hand och såg huldrikt på mig. Jag böjde mig ned för att se på namnplåten. Tvenne rikt skulpterade förgyllda björnar höllo densamma och i skumrasket läste jag „Katarina II Rossiar. imp.” Det var hon själf, och allt hvad jag af godsets torpare, af fiskare, af tjänsetefolket hört om „ryssens tid”, om honom, den unge grefven, som nått lyckans svindlande höjd och sedan funnits här uppe död för egen hand, alla sagor om forna donationsherrar, drogo blixtsnabbt förbi mig. Jag var ju på ett donationsgods med dess minnen från tider af våld och list, af krig och hat mellan herre och dräng. Jag var född och uppfostrad i andra förhållanden och betraktade denna tid med ovilja — och dock, huru skön var hon ej, huru huldrikt log hon ej mot mig . . .

Två dagar därefter, när allt var frid och fred och försoning, när de sjufaldt förbannade österrikarena voro slagna, ty Solferinos jubeldag hade runnit upp, när Kossuth var räddad i Turin och Myhrberg i säkerhet i Stockholm, när himlen var full af lärkor och jorden af solsken och ljus, och ingen tänkte på Scrivers „Själaskatt” och Schartau, då förtrodde 40 jag åt morfar mitt fynd af bilden, som log så nådigt, som sträckte fram den hvita knubbiga handen.

Men det borde jag icke ha gjort, ty henne, det fick jag senare veta, omfattade morfar med ett oblidkeligt hat. Själfva namnet Katarina var honom af alldeles speciella skäl förhatligt. Morfar tog sitt spanska rör, kallade på betjänten Mikael Härkänen och gick följd af denne och fem halfvilda pojkar upp för de knarrande trapporna till vinden. Vi togo ned porträttet af Katarina Imp., hon log så nedlåtande emot oss, där hon stod i den svartnade och af fukt skadade ramen. Taflan bars ut och ställdes emot en vägg på yttre gården. „Skjut på henne pojkar!” lydde ordern. Än i dag svider det i min själ, då jag minnes huru vi behandlade det sköna konterfejet af »Rysslands stolta fru”. Kort om godt, vi sköto till måls på henne.

*  *  *

En person med så starka idiosynkrasier, känslor för och känslor mot, som morfar, måste naturligtvis otaliga gånger komma i konflikt med institutioner, seder och människor. Många äro anekdoterna om gamla Bäcken i just dessa afseenden. Han hade ett särskildt horn i sidan till formalismen vid den nyinrättade kejserliga hofrätten och dess högmögende och kalla chef, grefve Mannerheim. En dag hade han kommit upp till hofrätten med en hel del viktiga handlingar. Då han var klädd i bonjour, gjorde vaktmästaren honom uppmärksam på denna oegentlighet och vägrade „på högre befallning” att släppa honom in i det allra heligaste. Förgäfves gjorde Bäcken vaktmästaren uppmärksam på att, „en bonde Pietari Mansikka, som var klädd t. o. m. i endast kort kavaj och med byxorna i stöfvelskaften, fått företräde, medan hans fina buteljgröna bonjour nu icke befanns högtidlig nog”. Intet hjälpte. Bäcken begärde då att få låna en papperssax, gick ut i vestibylen, klädde af sig bonjouren och klippte ut två stora fyrkantiga stycken ur den, så att den „visserligen till karaktärens inre värde var en röck, men till rang och yttre värdighet en frack”, samt seglade så in i hofrättens stora sal. Vare sig att han icke ville fördärfva ännu en bonjour, eller hvad som var troligare, kände sig stridslysten, alltnog, han gick någon tid därpå åter upp till hofrätten klädd i bonjour, men blef härför pliktfälld, till femtio daler — 24 rubel. Han förnyade emellertid ytterligare sitt fel och pliktfälldes än engång, såsom det hette i utslaget, »emedan landskamrern varit klädd emot allmänt vedertaget skick och bruk”. Bäcken besvärade sig till senaten och anhöll därvid jämväl om rätt att trycka alla handlingar i målet.

I sin försvarsskrift säger han: „Jag var klädd i en nästan ny röck eller s. k. bonjour af tämligen fint svartgrönt kläde, svarta benkläder och stöflar som denna gång voro blankade. Min kännedom i toaletten går icke längre än att jag håller en sådan klädsel enlig med närvarande tids bruk, åtminstone i Europa. Nu vet jag sannerligen icke, huru jag skall kläda mig, då lagen därom intet säger. Hofrätten yttrar sig endast i allmänna ord, samt modejournalerna äro föränderliga och inkonsekventa”. Bäcken yrkade bl. a. på att skräddareåldermannen Fagerlund och hofrättspresidenten grefve Mannerheim skulle höras som vittnen i frågan om hans dräkt. Intet hjälpte, Bäckens besvär förkastades, men glädjen att få utgifva »Rättegångs handlingarna i tvenne mål angående vice Landskamreren E. J. Bäcks bötfällande för klädsel inför Höglofliga kejserliga Hofrätten i Viborg” förunnades honom likväl. Broschyren, ett af de få lifstecknen till opposition mot byråkratiska former i vårt land, väckte på denna fridfulla och oppositionsfattiga tid en osedvanlig uppmärksamhet.

*

Landskamreraren Bäck hade tidigare varit en ifrig kortspelare. På äldre dagar, som väckt, ville han vänja sig af från denna osed. Han underlät därför äfven själf att spela, men kunde likväl icke neka sig nöjet att se de gamla vännerna, spelorrarna, draga sin spader. Han gick förty med på spelpartierna, där han oafvändt vandrade kring spelbordet, tittade i de spelandes kort och, intresserad af spelet, liflig och het som han var, icke kunde afhålla sig från en stilla inblandning, då ett enligt hans åsikt oriktigt kort utspelades. „Ne-ne-ne, inte det bror Judén, stick öfver bror Clouberg, mera klöfver bror Tichanoff och Weber”, kom det ur honom vid slika tillfällen. Resultatet blef, att bröderna blefvo nervösa och otidiga. Sist och slutligen tog en dag tålamodet slut hos den bekanta finska poeten och filosofen J. J. Judén, och det så det smällde till — morfar fick en örfil. Dagen därpå, när kotteriet vid sedvanlig promenadtid var ute och tog frisk luft på Viborgs långa bro, mötte de landskamreraren. Judén viker då, generad öfver den utdelade örfilen, af på en tvärbro, som leder till det gamla slottet, men morfar ropar fryntligt till honom: „Bror Judén, genera dig icke, det var ju jag, som fick örfilen, och icke du.” Judén vände om och vänskapen var återställd.

*

Landskamreraren hade lånat ut penningar åt en af sina bekanta. Då emellertid hvarken räntor eller kapitalet inbetalades, blef han förargad och tog bysättningsutslag på den försumlige. Nu fick den arma gäldenären hett om öronen. Han sprang hos alla sina vänner och bekanta, men ingen af dessa var i stånd att hjälpa honom. „Gå till Bäcken”, rådde honom slutligen en af vännerna, „men se lugn ut bara.” Ja, där var ju egentligen allt att vinna och ingenting att förlora, man kunde ju riskera ett försök. Gäldenären gick alltså till Bäcken, där han framställde sitt ärende i följande ordalag: „Någon f—n har fått bysättningsutslag på mig, jag behöfver ovillkorligen en större summa penningar; kan jag få låna den af landskamrern?” Gamla Bäcken hade endast mumlat ett. „Någon f—n, hm! hvarför inte, men se till att räntorna betalas ordentligt.”

När Bäcken sedan skrattande talade om historien för sina vänner, hade han yttrat: „Ja, oförskämdt var det, men det var roligt ändå.”

*

Guvernören i Viborgs län, den egenmäktige C. v Köthen, hade|pålagt lotsarna i Viborg någon afgift, som dessa ansågo obillig. De beklagade sig inför guvernören och sade, att därest någon ändring icke beviljades, de komme att vända sig till Bäcken, för att genom honom anföra besvär i saken på högre ort. „Hälsa då Bäcken att han lotsar er i säcken”, hade guvernören svarat. Bäck fick hälsningen och besvarade den med ett: »Hälsa guvernören och säg att jag skall befria er från träcken.” (Kothe = smuts, träck.) Härmed voro Bäckens advokatinstinkter väckta. Han satte hela svenska lots-styrelsen i rörelse, reste till Sverige och fann omsider den uråldriga förordning, som befriade lotsarna i Bottniska och Finska vikarna från afgiften i fråga. Han gjorde allt detta gratis, af många skäl, bland hvilka rätthafveri och oppositionslystnad icke voro uteslutna. Under våra seglatser på dessa vatten, där Gustaf den tredje slagits och morfar segrat, voro vi barn »Bäckens barnabarn” och kunde alltid räkna — tack vare den gamle — på lotsarnas oomkullrunkeliga välvilja och på deras gästfrihet.

En gång såg jag honom i en imponerande situation, som jag aldrig kunnat förgäta. Under kriget 1854—55 hade den engelska flottan sökt sig in i Viborgska viken. Här besköt den Trångsund och sköt hela det väldiga brädlagret i denna Viborgs yttre hamn i brand. Morfars egendom låg i Trångsunds omedelbara närhet. „Kom med pojkar, skall ni få se krig”, sade han till oss och vi foro tre man högt i båt till en större holme, hörande till hans gods. (Denna holme blef senare inlöst af ryska kronan, är numera befästad och har fått ett ryskt namn.) Från en höjd på den för öfrigt låga holmen sågo vi rakt framför oss Trångsunds redd, de brinnande brädstaplarna och flyende människor; de engelska krigsfartygen syntes endast otydligt i fonden. Vi sågo dock huru kanongluggarna sprutade ut röda flammor och svart rök, huru kulorna slogo ned i brädgården eller i vattnet, som då stänkte upp skyhögt, fräsande skum. Vi hörde skriket och larmet från dem som flydde undan förödelsen; det var en fruktansvärdt skön tafla. Medan vi stodo på höjden, susade en kanonkula öfver våra hufvuden och lufttrycket var så starkt, att vi pojkar trycktes ned i gräset däraf. Vi rullade oss nu ned för branten och sökte skydd bakom en väldig gråsten, men morfar stod oberörd kvar på sin post. Han stod så i timmar och vi fingo helt vackert vänta tills aktionen var slut och morfar behagade låta ro sig hem. Tyst och tigande satt han därvid i båten, men vi trodde oss veta, hvad han tänkte. Han var angloman, och hade så engelsmännen bränt och sköflat hans egen gård, så hade han funnit sådant vara på sin plats. Västerlandets seger, den idén gick hos honom framför allt, ty den bar friheten med sig.

Landskamreraren Bäck tog med sina rika ekonomiska resurser ifrigt del i tidens fosterländska och andliga sträfvanden och det lär ha varit kära far, som dirigerade därvidlag. Han tog jämväl del i grundandet af Viborgs sparbank och utöfvade en, till och med enligt mina vid denna tid barnsliga begrepp, omåttlig och oförnuftig välgörenhet. Han dog nyårstiden 1859 och blef begrafven med mycken pomp och ståt under många gammaldags ceremonier. Rummen kläddes i hvitt, endast herrar voro bjudna på begrafningen, gästerna regalerades opulent [i överflöd] med kringlor, sötsaker och pastejer. Innan liket bars ut ur våningen, bjöds af marskalkar åt gästerna hvitt moselvin med socker ur stora geléskålar. I hvarje skål låg en försvarlig kanelstång, med hvilken man rörde om sockret på bottnen af skålen, innan man i tur och ordning drack direkte ur densamma. Medan liket i långsam takt fördes genom staden, prestaverade kommerseråden Clouberg och Tichanoff framför sorgetåget. Efter begrafningen var stor bjudning i stadens societetshus, där vänner, bekanta och officianter rundligen bespisades på sterbhusets konto och där, om jag känner tiden och andan rätt, det gick nog så fuktigt till.