Wold. Backman:
En nykarlebyättling.
ERIK JOHAN BÄCK.
Som orientering får jag här genast framhålla, att ovannämnda
person ej tillhör den
bekanta släkt, som har sitt namn efter hemmanet Bäck i Forsby.
Han härstammar nämligen från Johan Johansson Beckbrännare,
som var bland de första beckbrännarna vid stadens beckbruk vid åmynningen. Efter stora ofreden, då han benämndes
Beck, senare Bäck, finna vi honom som stadstjänare i Nykarleby.
Han var född 1673 och dog 1752 vid 79 års ålder. Hustrun
hette Margeta (1670—1751). Dessa hade sonen Erik (1709—1772),
som först var tullbesökare samt sedan 1754 stadsbetjänt,
liksom fadern. Han var gift med Karin Pehrsdotter Rönlöf från Löfånger i Sverige (1721—1796). Dessa hade
många barn, bland dem den 6:e i ordningen Johan, född
1760. Till först skräddare, flyttade som ogift 1787 till Gamlakarleby,
där han gifte sig med Brita Maria Jurvelia och troligen kort
därpå flyttade till Oravais (Kimo), men efter några år
(1794) flyttade med hustru och tre barn tillbaka till hemstaden, där
han fortsatte sin skrädderiverksamhet, till dess han 1809 erhöll
burskap som handlande. Hans hustru avled 1809, och han gifte om sig med Brita Maria Lindqvist,
en faster till Zachris Topelius' hustru. Johan Bäck avled 1821.
Efter denna långa inledning kommer jag till det egentliga föremålet
för denna skildring: Erik Johan Bäck. Han var Johan Bäcks
och Brita Maria Jurvelias äldsta son, född i Kimo by av Oravais
socken, där föräldrarna som ovan nämnts under några
år voro bosatta. Om honom veta vi under denna tid intet särskilt.
Han flyttade som 14 årig år 1806 till Kristinestad och i flyttningsbetyget
heter det: skräddarson, läser väl innan- och utantill Luth.
kat. med Sveb. förkl. ur Davids psalmer. Lefnaden sedig — ej
än bevistat skriftskola, haft smitt koppor. I Kristinestad finnes
han också antecknad som inflyttad, men är sedan försvunnen
utan några anteckningar om utflyttningsdag eller ort, vart han flyttat.
(Jag passar här på tillfället att rätta en tidigare
uppgift. I flyttningsbetyget stod skräddarsonen och icke skräddarlärling,
som jag uppfattat saken. Visserligen är det icke otänkbart,
att han som äldste son hade tänkt börja faderns yrke, men
det finnes dock ej något belägg därpå).
För en kort tid sedan blev jag uppmärksamgjord på att
i Jac.
Ahrenbergs samling: Människor som jag känt, del II, ingår
en skildring om en Erik Johan Bäck, författarens morfar, som
visar sig vara den försvunna nykarlebyynglingen. Med sin livliga
penna ger han här en bild av ett människoöde, som långt
ifrån hör till de alldagliga. Så några korta data
från denna skildring.
År 1812 kom Erik Johan Bäck till Viborg. Orsaken härtill
var denna. När Carl Stjernvall utnämndes till Viborgs läns
första guvernör efter länets återförening med
det övriga Finland, skrev han till sin forna krigskamrater och bad
om uppgift på hederligt och arbetsamt folk för att »skaffa
nya människor» till länet, och då nämndes också
unge Bäck. Han hade nämligen under kriget som 16 åring
fört bud mellan Adlercreutz och hans krigskamrater och bl. a. en gång fört en betydande
summa penningar från ränteriet i Vasa till Sandels,
som då stod norr
om Kuopio. Han hade genom redbarhet fäst sina överordnades
uppmärksamhet vid sig.
I Viborg blev han anställd som landskontorist vid länsstyrelsen.
Här tog han med energi ihop med länets räkenskaper och
bedrev samtidigt studier, så att han år 1817 kunde avlägga
studentexamen och samma år också kameralexamen samt blev 1818
vice landskamrerare. Han hade under sin verksamhet varit vittne till den
oreda, vari räkenskaperna i olika härad befunne sig, och också
till den orättvisa behandling, som bönderna i länet voro
underkastade av donationsherrarna. Tsar Peter hade nämligen efter
Viborgs läns inkorporering åt sina fältherrar och stormän
donerat gods och hela socknar, utan att den rättsliga ställningen
mellan dessa och bönderna blivit ordnad.
I den pågående kampen sällade sig Bäck obetingat
på böndernas sida. »Obehärskad, stridslysten till
sin natur och rättänkande gav han sig helt in i den stora kampen
för donationsbönderna och detta med en häftighet och bitterhet,
som gjorde honom svårhanterlig icke blott för motståndare,
utan även för hans överordnade». Till slut måste
han anhålla om avsked 1831, som beviljades och så blev han
en framgångsrik advokat och blev en rik man.
Han gifte sig med en rådman Elfströms dotter, men hans hustru
dog efter att ha skänkt honom en dotter, Matilda, som vid
17 års ålder gifte sig med magister C. V. Ahrenberg.
Jag har farit vida omkring, säger J. A., sett människor
av många slag, men en originellare, en mera kuriös människa
än morfar såg jag ej. Ont och gott voro hos honom sammanblandade
på ett sätt, som var i högsta grad egendomligt. Morfar
var österbottning till börd, frihetsälskande av uppfostran,
uppbrusande och häftig till temperamentet, gudfruktig av nervositee
— — — Storslagenhet och småsinthet, mildhet
och uppbrusande vrede bodde i hans hjärta vägg om vägg,
och den väggen var tunn.
Erik Johan Bäck hatade aristokratien, avskydde byråkratin
och all formalism, obunden, hänsynslös frihet var hans ideal.
Han följde med intresse med de revolutionära strävandena,
som denna tid förekom i Europa. Som redan framhölls var han
på sitt sätt religiös, han gick varje söndag i kyrkan,
men gick demonstrativt ut kort före bönen för kejsar Nikolai,
ty med om den ville han icke vara. Om honom anföres en mängd
olika anekdoter, visande hans originalitet på många av livets
områden.
Landskamreraren Erik Johan Bäck avled nyårstiden 1857 och
med honom gick ur tiden en plikttrogen, energisk, orädd man, över
vilken hans och hans förfäders hemstad kan vara stolt. |