Ur ett liv — Erik Bergman

När jag växte upp var Nykarleby ännu en liten idyllisk stad med hängbjörkar och trähus längs älvbranterna. Vi bodde i en hemtrevlig röd byggning inte långt från seminariet [f.d. stadsträdgårdsmästarbostaden] där min far var anställd som trädgårdsmästare. Han grundlade här en mönsterträdgård med ett par tusen olika arter och det blev något av en botanisk vallfartsort. Så det är ingenting att undra på att jag alltid varit intresserad av blommor och det som spirar ur jorden. Min far var en aktiv samhällsmedlem, han var en bärande kraft i många av stadens styrande organ och nämnder. Men han var också en utpräglad sällskapsmänniska som tyckte om att roa folk med kupletter och dragspel, särskilt i yngre år. I det fallet liknade han min mamma som gärna satt och berättade historier. Den sällskapliga sidan hos mig är uppenbarligen ett arv från båda mina föräldrar. Min mamma var liten, blåögd och nätt, känd i hela stan som en duktig husmor. Mig som var opraktisk släppte hon knappast in i sitt kök där allt var blänkande prydligt. Kanske en viss böjelse för perfektionism kommer från vartdera hållet. Liksom också det musikaliska, min mor har berättat att när hon som liten flicka sprang i skogen brukade hon sjunga sina tankar på egna melodier.

Jag var ett ytterst livligt barn som sällan ställde till besvär. Min mamma försökte hålla ögonen på mig men visste aldrig riktigt var jag fanns. Engång föll jag i älven och höll på att drunkna i forsen, och det fanns inga dumdristiga företag som man inte kunde locka mig till. Det behövdes bara att nån av pojkarna sa "det vågar Erik inte" för att jag skulle våga vad som helst. Det kunde vara att rusa på skidor ner för den värsta älvbranten eller att hoppa tvärs över glöden i påskbrasan; den tiden var det en allmän sed att man tände eldar utomhus på påskkvällen. Samtidigt var jag känslig för det estetiska. Jag minns att min mamma sände mig till skogen för att ta hem granris att torka fötterna på utanför trappan. Jag försökte göra mitt bästa och var borta halva dagen. När jag sen kom hem hade jag bara sex små kvistar och fick grälor. Men jag hade valt ut de allra vackraste. Och då spelar det ingen roll hur lång tid det tar.

I seminariet fanns olika övningsrum för seminaristerna, man hörde ofta flera pianon samtidigt i "spelhelvetet" som det kallades. Så fort ett piano var ledigt smög jag mig in och spelade och fantiserade efter gehör. Jag var också regissör för ett gäng pojkar som uppförde teaterstycken för vänner och bekanta, jag instruerade, sjöng och försökte lära dem att sjunga. Och när jag inte kunde få dem att sjunga rent blev jag rasande och knuffade till dem, jag har alltid haft ett häftigt temperament.

På den tiden hade jag en hög sopran. Sånglärarinnan kom en dag med noterna till en ny sång och sa att den var svår. Jag tycker att den är lätt, sa jag. Men hur vet du det? Jag hör vad jag ser, sa jag. Hon bad mig då sjunga sången och det gjorde jag. Hon var förvånad men för mig var det helt naturligt.

Hemma hade vi ett litet orgelharmonium, jag gick ett tag hos kantorn och lärde mig spela. Efter ett par gånger var det klart med undervisningen och den som sedan tog hand om fortsättningen var seminariets lektor i musik, Maria Castrén. Hon var en märklig kvinna, långt före sin tid. Hon var bl.a. Finlands första kvinnliga organist och måste få dispens från sitt kön för att få spela i kyrkan. Klok och självständig som hon var, kom hon att betyda enormt mycket för mig. Hon såg att pojken behövde ledning och stöd, och under hela min utbildningstid var hon min skyddsängel. Genom henne fick jag också den första insynen i landets musikliv. Och senare, då min far köpt ett piano, kunde jag börja plöja genom världslitteraturen Bach, Beethoven, Schumann, Chopin. Under skoltiden var framför allt Chopin min idol, det var honom jag spelade, honom jag höll föredrag om. Efter mellanskolan i Nykarleby flyttade jag över till gymnasiestadiet i Jakobstad, grannstaden, och det var där jag blev student. I Jakobstad fanns också biblioteket där jag var en ständig gäst, jag läste allt jag kom över i fråga om konst och estetik. Ofta gick jag också ute i naturen och funderade för mig själv — ensamhet och sällskapsliv är två poler som balanserar varandra, båda lika nödvändiga. Naturupplevelser gjorde redan tidigt ett starkt intryck på mig. Jag minns att jag en ljus midsommarnatt när häggen doftade körde motorbåt med några pojkar över skärgårdsfjärdarna som speglade den röda himlen. När jag kom hem tog jag notpapper, gick i säng och började skriva ner en svit för piano — myggdans och sådana ting. Från första början har jag varit lyhörd för alla ljud i naturen. Och när vi är ute och reser, min hustru och jag, har det många gånger roat oss hur olika vi reagerar: jag registrerar minsta knäpp medan hon iakttar färgerna i landskapet. Men hon har färgerna i blodet, hennes mor var målarinna.

Jag tyckte mycket om att teckna som ung, och när jag hade blivit student rådde seminariets teckningslärare mina föräldrar till att låta mig gå in vid Ateneums konstskola i Helsingfors. Men när Maria Castrén hörde talas om planerna sa hon: "Det blir ingenting av den saken, pojken ska studera musik, det är han född till". Och hon övertygade mina föräldrar. Vid det här laget var hon mera beslutsam än jag själv.

Helsingfors föreföll mycket långt borta. Det berodde också på att man på den tiden måste resa med nattåg som genom en lång svart tunnel. Och för en yngling från en småstad i norr betydde det en stor förändring att acklimatisera sig till livet i huvudstaden. Jag gick alltså in vid Konservatoriet, numera Sibelius Akademin, och började med musikteori, med generalbas och kontrapunkt och naturligtvis pianospel. I teori och musikhistoria hade jag Bengt Carlson, i kontrapunkt Erik Furuhjelm som var känd för sina stränga fordringar. Samtidigt studerade jag vid Helsingfors Universitet musikvetenskap för Ilmari Krohn. Jag har senare förstått att det var alldeles för mycket på en gång, men jag var oerhört ivrig och ville hastigt slå i mig allt som var viktigt att kunna. På samma gång ville jag lära mig det noggrant. Allting intresserade mig, och mina lärare försökte locka mig åt olika håll. Jag spelade orgel för Elis Mårtenson, violin för Erik Cronvall och piano för Ilmari Hannikainen. Hannikainen ville göra mig till konsertpianist, men min lärare i komposition, Erik Furuhjelm, ville att jag skulle fortsätta på den linjen. Det var inte lätt att bestämma sig, särskilt som mina föräldrar ansåg att framtiden för en komponist var synnerligen osäker.

Äntligen kom jag då fram till ett beslut. Och 1938 fick jag mitt diplom i komposition och var färdig att fortsätta på den vägen.

Trettitalet var en jäsningens tid. Jag har aldrig varit engagerad i politik; konst och musik har helt uppslukat mig. Men på dessa områden har jag haft dragning till det radikala. Här hos oss hade man ännu bara sporadiskt hört talas om Schönberg och alla dem som kom med någonting nytt, Finland levde för det mesta inne i nationalromantiken. Jag var för övrigt mycket tagen av Sibelius Trea och Fyra, men jag började känna en stark längtan efter att få veta vad som skedde ute i världen. Tanken mognade inom mig. Det var nödvändigt att bryta sig ut, komma i kontakt med andra tänkesätt, få lära sig mera. Jag reste ut 1937 och blev elev hos Heinz Tiessen i Berlin. Senare blev jag antagen vid musikhögskolan, "Meisterklasse für Dirigenten und Komponisten", en hård och nyttig skolning. Jag hade turen att också här ha prof. Tiessen som lärare. Han var som personlighet mycket intressant och hörde till de tonsättare som var "nicht gewünscht". Tiessen var nära lierad med Hindemith som just vid den tiden emigrerade, en jätteförlust för landet. Det var mycket givande att få del av Tiessens syn på saker och ting, och bland studenterna var det naturligtvis ständiga diskussioner om tidens konstströmningar. En av Tiessens elever var för övrigt Celibidache. Allt detta tankeutbyte gav mig åtskilligt att fundera på, vid den tidpunkten var jag ännu inte alls färdig för dodecafonin, och jag har aldrig kunnat gå in för något som jag inte har varit personligt övertygad om. Jag kastade mig in i heta diskussioner, tolvtonstekniken var stimulerande för hjärnan, men den emotionella sidan hos mig vägrade tills vidare att engagera sig.

I slutet av sommaren 1939 for jag med Tiessen till Königsberg [Kaliningrad] och studerade hos honom efter det högskolterminen var slut. Då fick jag plötsligt en dag order att som utlänning omedelbart lämna Tyskland, artilleri och tanks rullade natt och dag mot polska gränsen. Det var ett kaos. Jag reste upp genom de baltiska staterna via Riga, tågen var överfulla och folk klängde vid dörrar och fotsteg.

Det var inte långt till vårt eget krig. Jag blev på hösten Nils-Eric Fougstedts vikarie som sånglärare vid Svenska Lyceet och stod ute på skolgården tillsammans med eleverna när ryska plan första gången fällde bomber över Helsingfors. Ingen var förberedd på något sådant och ingen förstod att det var livsfarligt att röra sig ute. Vid inmönstringen godkändes jag inte till militärtjänst på grund av min dåliga rygg, men under krigstiden musicerade jag för sårade soldater på sjukhusen.

Mellan vinterkriget och fortsättningskriget hade jag min första kompositionskonsert, 1940, och den andra inföll efter krigets slut. När jag nu betraktar vad jag då skrev tycker jag att där visserligen finns en personlig ton, men jag var ännu inne i ett romantiskt färgat skede som jag just vid den tiden började kämpa mig ur.

I stort sett var vi i Finland fortfarande instängda i den nationella musiken, men ett och annat nytt började höras och man lyssnade med begärlighet till allt som kom utifrån. Bartok och Hindemith vann stor anklang i Norden, och på mig gjorde särskilt Bartok ett starkt intryck. Man var öppen för allting, för Carl Nielsens symfonier som hördes redan före kriget, och för Stravinsky, en främmande fågel. Det seriella tänkandet kom senare in i bilden. Aarre Merikanto var bland de första hos oss som gick utanför den sibelianska cirkeln. Men motståndet var för starkt, han orkade inte fullfölja sin linje. Einar Englunds två symfonier väckte berättigat uppseende, det var något nytt och friskt i tonfallet, besläktat med Prokofjev och Sjostakovitj. Fönstren mot Europa började småningom öppnas, och vi som var unga och entusiastiska bildade nu föreningen Nykymusiikki-Nutidsmusik.

Också i min egen musik höll någonting på att hända. Jag hade under en studieresa efter kriget haft ett samtal med dr. Hermann Leeb, musikchef vid radion i Zürich, och berättat att jag kände mig i en återvändsgränd, otillfredsställd med det jag kunde och visste. Jag måste söka mig vidare. Han rådde mig då att ta kontakt med Wladimir Vogel i Ascona och diskutera situationen med honom, en erkänd mästare inom den nya musiken. Jag kom då överens med Vogel om att jag skulle resa ner till honom så snart som möjligt. Jag hade ett stort behov av att få komma ut och råka mänskor med en annan syn. Så jag lånade pengar till en ny resa och gav mig iväg, och det var i det rätta ögonblicket. Jag fick dessutom ett stipendium.

Vid den tiden, under 40-talet, hade jag redan i mitt komponerande kommit nära gränsen till tolvtonstekniken och under lång kamp sökt mig till motsvarande uttryckssätt. Så jag var mogen för Vogel som själv komponerade i tolvton och var uppfylld av dessa idéer. Jag var intresserad av att syna tekniken i sömmarna och framför allt av att få prata ut om problemen. Jag lärde mig nu hos Vogel tolvton på det klassiska sättet och det var ingen sinekur [latmansgöra], han var oerhört noggrann och lämnade inte minsta detalj obeaktad. Vi kunde någon gång ha olika åsikt om musik överhuvud, men det hörde inte hemma i tolvtonsmusiken. I flera repriser studerade jag sedan för Vogel. Men det var inte bara jag, från Finland kom också Einojuhani Rautavaara och Usko Meriläinen. I allas vår bakgrund finns den kosmopolitiska lilla byn vid Lago Maggiore, de branta bergen och den praktfullt lummiga växtligheten.

Men när jag sedan genomförde en renodlad tolvtonsteknik i mina kompositioner var det något helt nytt i hemlandet och väckte naturligtvis på de flesta håll motstånd. Från Aarre Merikanto var det ytterligare ett stort språng till detta.

Motvinden var hård. Men till det var ingenting att göra, bara att gå vidare. Jag har alltid varit lite "annorlunda" och sympatiserat med dem som velat bryta sig ut ur gammal slentrian. Och eftersom min konstnärsnatur är av det nyorienterande slaget blev det en hel del sammanstötningar. Numera har allt jämnat ut sig, andra vindar har blåst. Och tolvtonsperioden förblev en period, sedan länge har jag komponerat helt fritt och använt tekniken bara vid behov. Men det var för mig ett ytterst viktigt utvecklingsskede, framför allt för att det betydde en sträng disciplin både för tanke och känsla. Det intellektuella och det spontant emotionella är två lika utpräglade sidor hos mig, två motsatta magnetfält. Jag har alltid försökt att i mitt arbete hålla dem åtskils, men samtidigt finna en naturlig balans, en meningsfull syntes.

Under dessa år arbetade jag om försomrarna tidvis hos Vogel, men mera i stillheten vid österbottniska kusten, där jag har min villa vid öppna havet nära min gamla födelsestad. Det är ett starkt behov hos mig att få gå upp i naturen, det betyder både avspänning och koncentration. Under vintermånaderna arbetade jag i Helsingfors på flera fronter. Jag var då ännu sånglärare vid Svenska Lyceet men skrev också musikkritik för Nya Pressen och senare för Hufvudstadsbladet. Där kunde jag föra fram mina musikaliska idéer. Mycket av min tid gick till körarbete: den katolska kyrkans kör och de två manskörerna. Under en lång följd av år var jag dirigent för universitetskören Akademiska Sångföreningen, landets äldsta kör, och för en annan elitkör, Muntra Musikanter, i dagligt tal kallad MM. I vartdera fallet var det fråga om amatörer; det har varit ett ston intresse för mig att få handleda och upplysa just amatörer och visa hur nära det professionella en sådan kör kan komma. Det var ingalunda ett lätt arbete men det beredde mig många gånger stor glädje. Under den sällskapliga samvaron fick dessutom det studentikosa draget hos mig utlopp. Vi trivdes tillsammans och vi gjorde flera konserturnéer i hemlandet och utomlands. Jag hade här ett experimentfält där jag kunde pröva den mänskliga stämmans uttrycksmöjligheter, och jag skrev en hel del kompositioner där svårighetsgraden först föreföll hög, men det visade sig att kören steg för steg kunde bemästra allt mera. Både hos kör och publik försökte jag upparbeta intresse för ny musik, samtidigt som jag behöll det bästa av den äldre repertoaren.

Medan jag, ehuru protestant, fungerade som dirigent för katolska kyrkans kör, gav jag bland annat tre Palestrinakonsener för utsålda hus. Visst kände man till Palestrina i Finland, men en hel konsert med hans verk var någonting nytt, och folk rymdes inte in i kyrkan. Den katolska kyrkan skötte sedan om att jag under det heliga året fick studera den gregorianska sången vid Vatikanens Musikhögskola i Rom vilket var mycket givande. Senare har jag haft tillfälle att se vad som bjuds i en koranskola — inte mindre intressant.

Det var också fråga om en hel del administrativa uppdrag, jag satt länge i statens kommission för tonkonst, Finlands Tonsättares styrelse, Teostos direktion och andra musikorganisationer. En samhällstjänst som jag numera lämnat för att få tid för mitt komponerande Sedan arbetade jag ju tretton år, 1963—76, som professor i komposition vid Sibelius-Akademin. Jag ville där ge varje elev möjlighet att utvecklas efter sin egenart, ta reda på vart han syftade och grundligt gå in i den stil han valde. Samtidigt var det mig angeläget att slå upp fönstren mot det som rörde sig i tiden. Vid kompositionsseminariet föreläste utom inhemska musiker kända internationella personligheter, bland annat Lutoslawski, Ligeti, Xenakis, Maderna, Cage och många flera. Här var det plats för information och diskussioner och jag gladde mig åt vindarna utifrån.

Vad som förefaller nytt uppstår ju ur det som varit, och det har alltid intresserat mig att leta mig längs sammanhangen bakåt. I den gregorianska sången ligger redan fröet till den västerländska musikens utveckling, inbegripet tolvtonstekniken. Tar man ytterligare ett steg kommer man till den judiska synagogan. Från de europeiska länderna har jag via Balkan med dess karaktäristiska rytmer sökt mig längs rottrådarna till det östra medelhavsbäckenet, till Israel, Syrien, Turkiet, småningom ner till Egypten. Jag har blivit alltmer fascinerad av att se hur vår egen västerländska kultur är nära besläktad med de gamla kulturerna här. Från Främre Orienten leder vägen vidare österut och allt växer till ett väldigt sammanhang, inom vilket det skett en ständig växelverkan genom tiderna. Också religionerna har gemensamma beröringspunkter, så är ju vår egen kristendom en orientalisk religion. För mig har det varit berikande att på mina resor komma i kontakt med olika kulturkretsar, både som människa och musiker. Jag har fått lyssna till både folkmusik och rituell musik bland annat har jag bandupptagningar från tibetanska kloster i Nepal — och jag har också försökt få tag på äkta instrument för min samling hemma i Helsingfors. Jag har härvid ändå aldrig på något sätt haft känslan av att förlora min egen identitet, den har bara blivit utvidgad. Några av de orientaliska instrumenten har jag också använt i mina kompositioner, bland annat i Bardo Thödol med text ur den tibetanska dödsboken.

Intresset för musikens ursprung har på senare år fört mig mycket långt bort, till de primitivaste yttringarna. Vad är det för en drivkraft inne i mänskan som tvingar henne att dansa och sjunga? Och hur tar den sig uttryck? På Ceylon finns en folkstam som nu är nästan utdöd, den musicerar mest med bara två toner och när en tredje ton kommer in blir effekten chockartad. Hos oss i Finland, liksom i det nordligaste Skandinavien, har vi ju Europas måhända ursprungligaste musikform, lapparnas jojk. Denna jojk är ett fenomen som jag på senaste tid varit starkt upptagen av och som satt spår i några av mina verk. Man kan variera i det oändliga med minsta tänkbara material. En knappt märkbar utveckling kan sedan leda vidare, mot olika riktningar och i olika dimensioner. Tidigare skrev jag mera komplicerat, särskilt när jag genomförde serialismen, också i rytm och klangfärg. Nu kan jag uttrycka mig med mycket enklare medel. Jag strävar medvetet till klarare färger och en viss förenklig av fakturen. Mänskorna har de senaste decennierna hört en mängd sådan musik som det är svårt att uppfatta, den innehåller så mycket på en och samma gång och i olika skikt. Det finns en gräns för åhörarens mottagningsförmåga. För min del försöker jag numera variera och differentiera mitt material oavlåtligt, försöker skära bort allt överflödigt, onödigt. Det väsentliga måste få komma fram.

Mer och mer har jag också börjat lyssna till vad som sker i tystnaden. I våra dagar, när ständiga ljudridåer bedövar och avtrubbar både öron och känslighet, visar tystnaden vilken oumbärlig kraftkälla den är. I mina senare kompositioner förekommer därför fält av tystnad, knappt hörbara ljud. Men det är en laddad tystnad.

Det har sagts att finnarna är tungsinta och det är sant. Men det finns också en bred, folklig humor som lättar upp det seriösa. Min egen humor är av ett annat slag; den har ofta kommit till uttryck, inte minst i mina verk för manskör. Det är alldeles nödvändigt att få skratta ibland, folk gör det alltför sällan. Jag ser många gånger det komiska i mänskliga situationer, också hos konstnärerna när de uppfattar sig som oerhört betydelsefulla. Det allra bästa är när man kan skratta åt sig själv, då har man kommit underfund med ganska mycket i livet. Man måste ha sinne för proportioner och ställa sig i relation till den överväldigande världen runt omkring.

Tre gånger har jag varit gift, två gånger med sångerskor, nu med en författarinna, och den tredje gången har varit den mest givande. Genom att vi båda är skapande konstnärer förstår vi varandras problem, också i tider när våndorna inför ett nytt verk sätter in. Jag har ofta en hög tröskel att komma över, därför att jag ständigt ställer mig nya frågor och gör det svårt för mig. Min hustru, Solveig von Schoultz, har många gånger samarbetat med mig när det gällt att leta upp texter till vokala verk, och jag har tonsatt hennes dikter. Våra diskussioner om konst, litteratur och allmänmänskliga problem har under årens lopp gett mig mycket. På våra resor har vi dessutom haft samma intressen: de gamla kulturerna kring Medelhavet och längre österut. Det har varit ett rikt liv.

Jag lever starkt i nuet och försöker ta ut det bästa ur varje moment. I min musik har jag ofta rört mig i ett ingenmansland och jag söker mig alltjämt vidare, ständigt mot något nytt.