Strövtåg på Johannes kyrkogård. 1

”ÄRA, SKYLDIGHET, VILJA”

”Herr prosten talte: Döbeln är en hedning,
förtappad är han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,
och han, han ligger tyst en stund och hör;
då reser han sig plötsligt upp i sängen:
'Driv ut prelaten', ropar han åt drängen,
och akta dig om han släpps in härnäst!

Känns orden igen? Början av Runebergs dikt ”Döbeln vid Jutas” ur Fänrik Ståls sägner. Några av oss minns säkert än hur vi pluggade den och skanderade utantill i skolan. Säkert känner vi också till att generalen med den skarpskurna profilen och det svarta bandet om pannan fått sin vilostad på Johannes kyrkogård [i Stockholm]. Graven är belägen i norra delen av kyrkogården nära Kammakargatan och i den gamla gravboken, tjänstvilligt framtagen av den verkligt ”kyrkogårdssakkunnige” parkförmannen Folke Eklund — nyligen pensionerad, men fortfarande i full verksamhet för att vårda kyrkogården — har graven nr 42: ”tillhörig General-Lieutnanten m.m. Högvälb. Friherre Georg Carl von Döbelns arfvingar, hvilka densamma sig tillhandlat för 33 Rd. banco.”

Man kan även läsa att monumentet på graven avtäcktes 1861, den 13 september, på Jutas-dagen.

Vem var han då, Georg Carl von Döbeln?

Han föddes i Västergötland på Stora Torpa gård den 29 april 1758, som andre son i familjen. Fadern var ansedd häradshövding, mamman hade fört en ansenlig förmögenhet i boet vid giftermålet. Själv beskrev Döbeln sina föräldrar som ”unga, ärliga”. Prövningar och sorger kom tidigt i livet. Vid 8 års ålder förlorade Göran som han kallades nästan samtidigt både farfar, far och en yngre bror, varefter mamman gifte om sig. Styvfaderns ankomst till hemmet blev avgörande för den unge Döbeln. Denne fann Göran halsstarrig och besvärlig och satte honom i skola i Thun vid foten av Halleberg för att utbildas till präst. Men det passade inte. Döbeln skrev att han inte hade anlag åt det hållet, ”hvarken af naturen eller nåden”.

Georg Carl von Döbeln.

Så bestämdes att han skulle bli sjöofficer, och han skickades till Karlskrona. Efter ett tag tyckte dock styvfadern att den sjömilitära banan inte snabbt nog ledde till utkomst. Döbeln togs hem och fick nya order: Han skulle bli jurist. Det var inte en bana han själv hade tänkt sig och slutet på visan blev att Göran tillsammans med en bror ingav en skrivelse till Kungen om att få bli myndigförklarad i förtid. Detta beviljades och 1778 kunde Döbeln tillträda sin första officerspost vid ”Sprengtportens värfvade regemente”.

För en ung, energisk och kunskapstörstande officer var Sverige vid denna tid trångt och ankdammsaktigt. År 1780 fick Döbeln två års tjänstledighet för att bege sig utomlands. Han trädde liksom många officerskollegor vid denna tid i fransk tjänst och hamnade så småningom i Indien. Han sårades i strid vid Cuddalor och fick kaptens grad. 1784—88 var han den franske befälhavaren De la Marcks adjutant.
År 1788 återvände han till Sverige för att deltaga i Gustaf III:s ryska krig. Det var under detta som han sårades svårt i slaget vid Porrassalmi där svenskarna stred mot en tiodubbelt överlägsen rysk styrka. Döbeln träffades i pannan av en rysk kula som studsade ut ur såret. Med blodet strömmande över ansiktet lämnade han den svenska ställningen för att få hjälp av en fältskär. Avskedsrepliken till soldaterna var typiskt Döbeln: ”Nu går jag och dör, men låt för all del ej det där packet komma hit över.”

Resultatet blev: Ryssarna slogs tillbaka och Döbeln överlevde.

Såret ville dock inte läka ordentligt, och han fick genomgå flera mycket smärtsamma operationer, självfallet utan bedövning. Till slut gjordes s.k. trepanering: Pannan flåddes (!), hål borrades, en bit av pannbenet bröts ut, varefter kirurgen kunde avlägsna diverse benflisor ur såret. Med en nästan obegriplig kallblodighet följde patienten hela det oerhört smärtsamma ingreppet genom att hålla en fickspegel framför huvudet. Enda bedövning var ”15 stycken opiumdroppar”.

Efter denna trepanering fick Döbeln bära ett permanent bandage — det svarta bandet, ett brett svart sidenband, framtill fodrat med skinn. Det gav förvisso hans originella personlighet ett särmärke. Men det var egentligen krigsinvalidens bittra märke, det yttre tecknet på ett 35-årigt fortsatt lidande. Smärtor som förbittrade hans liv, trasade sönder hans nerver, gjorde honom dyster, melankolisk och inte minst ibland skänkte hans naturliga häftighet en prägel av djävulskhet och ondska. Adlercreutz kallade honom ”det eldsprutande bärget”.

Han kunde ändå träda i tjänst och var under 1790-talet och fram till det ödesdigra året 1808 regementsofficer i Västergötland där han utmärkte sig som god lanthushållare på sitt boställe och blev smått förmögen.

Under kriget i Finland 1808—09 utmärkte han sig vid flera tillfällen som chef för andra brigadens eftertrupp. I denna ingick bl.a. de kända Björneborgarna, för vilket regemente Döbeln dock aldrig var direkt chef.

Segernamn som Lappo, Kauhajoki, Jutas gjorde honom känd och han blev generalmajor. Efter segern vid Jutas förordades han till chef över trupperna på Åland. Energiskt, segt, klokt skötte han försvaret av ögruppen. Alla resurser uppbådades under vintern 1809.

Teckning av Albert Edelfelt.

Även lotsarna inkallades till militärtjänst. De klagade hos kungen, Gustaf IV Adolf. Kungen skrev till Döbeln och undrade i byråkratiskt och formalistiskt nit vad generalen menade. Döbelns svar är berömt som exempel på en lakonism (ordknappt, kärnfyllt yttrande):

”Stormäktigste Allernådigste Konung När isen ligger, behövs inga lotsar
Georg Carl von Döbeln”

Småningom tvingades Döbeln utrymma Åland och förde trupperna över isen till Grisslehamn med ryska kosacker hack i häl.

Vid fredsslutet med ryssarna, då Finland gick förlorat, föll det på hans lott att avtacka spillran av den finska armen. Det skedde i Umeå.

Ytterligare ett krig fick Döbeln vara med i: Under Sveriges nye kronprins Carl Johan förde han befäl i kriget mot Napoleon i Nordtyskland 1813.

Vid ett tillfälle skickade han av medkänsla en trupp till Hamburgs undsättning mot Carl Johans order. Det blev krigsrätt. Döbeln dömdes till döden, men benådades till ett år på Vaxholms fästning, ”Stenpråmen” som han kallade den. Det är om den händelsen i Döbelns liv som Sven Stolpe skrivit en dramatisk roman.

De sista åren av Döbelns liv blev lugnare. Han fick höga ämbeten och värdigheter: Friherre, generallöjtnant, ständig president i krigshovsrätten. Det senare något ironiskt med tanke på att han ju själv dömts till arkebusering av den militära rättsapparaten.

Döbeln var som framgått till sitt temperament högst ombytlig, uppbrusande och häftig. Men där fanns också drag av vekhet och ömsinthet. Hushållerskan Mamsell Kristina Karolina Ullström blev därvidlag en stabiliserande punkt. Med henne hade han sonen Napoleon, med henne var han också gift en kortare tid, dock utan att hon fick del av hans adliga privilegier och värdighet. Däremot kunde sonen legitimeras och få del av faderns adelskap och friherretitel. Med Napoleon von Döbelns död 1847 som ogift utslocknade den friherrliga grenen av släkten.

En verklig solstråle under Döbelns sista år blev ytterligare en son, Leon Victor, född 1816. I dopboken för Jacob och Johannis församling står barnet antecknat med ”okände” föräldrar och som fosterson till general von Döbeln. I verkligheten var det Döbelns eget barn, modern var troligen en tjänsteflicka han haft sedan tiden på Vaxholms fästning. Mamsell Ullström ställde upp och hjälpte till med vårdnaden. Kontakten med henne var god även efter skilsmässan. I april 1819 dog så lille Vicke, djupt sörjd av en förtvivlad far. Döbeln utgjuter sina känslor, och här är vi långt från den häftige trotsaren i Runebergs dikt, det är ingen ”hedning” som talar här:

”En Engel i Herranom!! Den 25 begrofs han i Johannis kyrkogård!
Gud välsigne hans stoft!!! Min sorg är stor, men Herren som snart kallar mig, har gifvit mig den tröst, att ej lämna ett 3 ½ års barn, till rof åt den onda verlden.”

Döbeln skrev några rader som följde den lille i graven tillsammans med en liten klocka:

”Nu Vicke slutat sina dagar
Och flyttat till de sällas bo
att där få njuta evig ro,
ty verldsligt honom ej behagar;
Han sörjes ömt af far och mor!
Afsaknaden är ganska stor
Men hvem kan ändra ödets lagar.”

Inom ett år efter Vickes död var Döbeln själv borta. Den 16 februari 1820 dog han och fick sin önskan uppfylld, att begravas invid lille Vicke. En dynamisk och särpräglad gestalt var han Georg Carl von Döbeln. Hans andliga profil — ett barn av upplysningstiden tecknas nog rätt väl av Runeberg i ”Döbeln vid Jutas”:

”Må slaven för sin Gud i stoftet ligga;
jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,
jag söker gunst ej och begär ej lön.
Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna
med eldat hjärta och upprätt panna,
det är min manliga, min fria bön.”

Döbeln tjänade sitt land under en omvälvande och dramatisk tid ”efter sitt enfalds förstånd”, som han sade och i ljuset av sitt kända valspråk ”Ära Skyldighet Vilja”.

Döbelns grav.