Men ekonomin beredde stora bekymmer. Någon ekonomisk grund att bygga på hade man inte, utan både fastighetsköpet och byggnadsarbetena måste finansieras med lånade medel. De som var med under de första åren har vittnat om de svårigheter, som uppstod. En gång, då garantiföreningens styrelse efter ett sammanträde var på väg över älvens is till staden, mötte de en polis, som var på väg till skolan för att utmäta en del av dess egendom för obetalade räntor! Huru saken klarades upp den gången, hör inte hit, men episoden är belysande för läget. Det hade nog höjts många varnande röster. Det fanns de, som menade, att man borde väntat med att börja bygga och i stället passa på att få överta någon av de redan existerande folkhögskolorna, av vilka många också kämpade med ekonomiska svårigheter. Men de ansvariga i styrelsen ansåg sig inte kunna vänta längre. ”Om Gud vill, att skolan skall byggas, så sköter han nog också om att vi får pengar.” Det var det argument, som man mötte alla invändningar med. Bland dem, som synnerligen aktivt medverkade vid skolans tillkomst, var Anders Sandbackas bror, fabrikören, sedermera kommerserådet Hugo Sandbacka. Vid ett tillfälle, den sista sommaren Hugo Sandbacka levde, frågade jag honom om det prekära läget de första åren och undrade, huru skolan sedan klarade upp de tunga skulder, som den tagit på sig. Hugo Sandbacka log ett litet underfundigt leende och så sade han: — Jo, bror Anders brukade ju säga, att om Gud ville att skolan skulle byggas, så skulle han nog sköta om, att pengarna kom. Men nog visste han väl också varifrån Gud skulle ta de pengarna. Det blev nog jag, som fick betala den skulden! Och när skolan nu har fyllt 50 år, är det skäl att erinra om den oskattbara hjälp, som garantiföreningen alltid kunnat påräkna av sina trogna vänner, men särskilt just av kommerserådet Sandbacka. Inte bara under begynnelseskedet, utan också många gånger under de följande åren, var det han, som fick gripa in och hjälpa, när de ekonomiska svårigheterna ställde hinder i vägen för en fortsatt utveckling av den skola, som var hans skötebarn. Nu följde en tid av intensiv verksamhet. Redan hösten 1919 sattes byggnadsarbetena i gång. Smedsbacka gamla karaktärsbyggnad byggdes om. I bottenvåningen inreddes en matsal samt bostad för skolans husmor och ett skolkök. I den övre våningen inreddes bostad för föreståndaren. Den andra större byggnaden på tomten inreddes till internat med plats för ett 30-tal elever. I den gamla bagarstugan fick man plats för en lärarbostad. Men ännu återstod själva skolbyggnaden. Stadsarkitekten i Vasa C. von Schoultz gjorde upp ritningar till en ståtlig byggnad, och under ledning av byggmästare Johannes Kurtén kom arbetet i gång. Det hela gick framåt i amerikansk fart, och man ansåg sig kunna räkna med att börja verksamheten i den nya skolan redan följande höst. Nu gällde det att planera för undervisningen. I Amerika verkade vid denna tid en av Anders Sandbackas barndomsvänner från hemsocknen Nedervetil som präst. Det var Johannes Nyström. Han var född den 29 juli 1880. Efter att ha genomgått folkskola och folkhögskola (i Kronoby) utbildade han sig till lärare i Nykarleby seminarium. Han hade just tillträtt sin första lärartjänst i Gerby i Korsholm, då de olagliga värnpliktsuppbåden utlystes. I likhet med många andra ynglingar i värnpliktsåldern flydde Johannes Nyström ur landet, först till Sverige och sedan vidare till Amerika. Där livnärde han sig som grovarbetare, men fortsatte samtidigt sina studier. Han avlade studentexamen och efter studier i teologi vid Augustana college blev han prästvigd. Nyström tjänstgjorde som präst bl. a. i Gardner och Worcester, Mass. Han hade vistats i Amerika 17 år, då han nåddes av kallelsen att vända tillbaka till hemlandet för att överta posten som föreståndare för den under byggnad varande skolan i Nykarleby. Folkhögskolesällskapets styrelse hade nämligen vid möte Runebergsdagen 1920 beslutat vända sig till Nyström med en förfrågan, huruvida han vore villig att åtaga sig detta uppdrag. Anders Sandbacka hade sammanträffat med honom i Amerika och likaså fältprosten Hedberg, som vintern 1918—19 hade gjort en föredragsturné i staterna. Efter en resa över Atlanten i kusligt höstväder kom Johannes Nyström till Finland i slutet av oktober 1920. Han sökte sig först till Larsmo prästgård, där han blev omhändertagen av vännen Anders Sandbacka, och sedan med hästskjuts till Nykarleby, där han på Kristliga Folkhögskolans gård togs emot av byggmästaren Johannes Kurtén och till en början inlogerades i ett rum i elevinternatet, då föreståndarbostaden inte ännu var beboelig. Här satte han genast i gång med att utarbeta arbetsplan för skolan. Om detta arbete skriver han själv:
Den citerade artikeln publicerades i samband med skolans 25-års jubileum år 1945. Jag har citerat den såpass utförligt, därför att den ger en god bild av de tankegångar, som föresvävade såväl skolans initiativtagare som dess första föreståndare vid starten. Nyströms uttalanden vittnar om den starka spänning, som rådde mellan den grundtvigska folkhögskolans företrädare och den ”rörelseskola”, som höll på att växa fram, men de talar också om den starka tro på uppgiften, som skolans tillskyndare var besjälade av. Den 2 november 1920 sammanträdde styrelsen. Man beslöt, att en invigningsfest skulle firas andra söndagen i Advent, den 5 december 1920. Programmet, som fastställdes i detalj, skulle inledas med ottesång och högmässa i kyrkan. Till predikanter utsågs fältprosten A. R. Hedberg och pastor Johannes Nyström. Själva invigningen skulle förrättas av kyrkoherde Anders Sandbacka på e.m. och vid ett kvällsmöte skulle prosten Julius Lindberg, pastor Valdemar Westberg, herr Levi Jern m. fl. medverka ”med 20 minuters tal”. Så
hade då arbetet i den nya skolan kommit i gång. Olycksprofeterna hade förutspått, att skolan inte skulle kunna samla det nödiga
minimiantalet elever, nämligen 30, som krävdes för att erhålla statsbidrag. Detta för att skolan hade stämplats med den anstötliga
benämningen ”kristlig”. Dessa profetior kom emellertid på skam. När den första årskursen började sitt arbete,
hade 37 elever anmält sig, och i början av vårterminen kom ytterligare några elever till, så att antalet immatrikulerade i den första årskursen steg till 41. Det stipulerade minimiantalet
har under skolans 50-åriga tillvaro endast en gång underskridits. Men inte nog härmed. Elevantalet växte småningom till, så
att skolan under en lång följd av år, från 1944 mer än 20 år framåt var Svensk-Finlands största folkhögskola.
Till följd härav blev elevinternatet med sina 30 platser för litet. Provisoriska elevbostäder inrättades i skolbyggnaden, och i
matsalen måste eleverna äta i flera repriser. Det var vid den tiden svårt att få byggnadstillstånd. Och bristen på byggnadsmaterial var skriande. Men myndigheterna räknade med möjligheten att kunna använda den planerade byggnaden som militärsjukhus och skolan fick på så sätt byggnadstillstånd. Några av skolans vänner, särskilt Hugo Sandbacka, kunde genom sina affärsförbindelser i Sverige och Amerika anskaffa en del byggnadsmaterial, t. ex. armeringsjärn för betongen. Och med friskt mod satte man i gång med arbetena 1941. Till en början hade man tänkt sig en byggnad av tegel i två våningar, men fann det klokast att rikta in sig på ett trevåningsbygge. För ritningarna svarade byggmästaren K. J. Ahlskog, bördig från Nedervetil, men vid denna tid bosatt i Nykarleby. Hösten 1944 stod den nya byggnaden färdig. Då var kriget slut och huset behövde aldrig tas i användning som militärsjukhus, men stod färdigt att ta emot de stora elevkullar, som under åren efter kriget stod i kö till våra folkhögskolor. Vintern 1945—46 inskrevs i skolan den största elevkull, som någon svenskspråkig ettårig folkhögskola i vårt land någonsin haft, nämligen 127 elever. Under de gångna 50 åren har skolan sammanlagt bokfört 2.914 elever i sin matrikel, vilket betyder ett medeltal på över 58 per läsår. * Det växande elevantalet krävde givetvis också en utökning av skolans lärarkrafter. De under skolans första år fyra ordinarie lärarna utökades successivt till nio, vartill kom timlärare. För dem behövdes bostäder, varför skolan år 1948 inköpte en i det närmaste grannskapet belägen bostadsfastighet, vars ägare emigrerat till Kanada. I denna byggnad inreddes en lärarbostad för en gift lärare i bottenvåningen och i övre våningen två 2-rummare för ogifta lärarinnor. Men också matsalen krävde en utvidgning. Enligt K. J. Ahlskogs ritningar byggdes en halvcirkelrund tillbyggnad till den gamla matsalen och man kunde härefter utspisa cirka 200 personer på en gång.
* Skolans läroplan har i fråga om själva huvudprinciperna bibehållits oförändrad. Men givetvis har undervisningen undergått stora förändringar. Redan i början av 1950-talet genomfördes en uppdelning av eleverna i två huvudlinjer. Den ena linjen, kallad allmänna linjen eller praktiska linjen, arbetade som tidigare med rätt stort utrymme på läroschemat reserverat för praktiska ämnen. Flickorna fick undervisning i hemslöjd, vävnad och sömnad, pojkarna i träslöjd, ibland utökad med metallslöjd, upp till 15—16 timmar i veckan. Stort utrymme gavs undervisningen i huslig ekonomi. På den punkten var skolan en föregångare, då det gällde pojkarna, som redan på ett tidigt stadium fick en kortare kurs i enklare matlagning. Detta väckte stor uppmärksamhet bland äldre folkhögskolmän. Jag kommer så väl ihåg, huru en av de gamla folkhögskolkämparna vid ett lärarmöte i slutet av 40-talet uttalade sig ungefär så: — Ja, nog har jag hört många tokigheter i mina dagar, men nånting så tokigt som att man i folkhögskolorna börjar undervisa pojkarna i matlagning, det hade jag inte väntat mig att få höra. Men faktum var, att pojkarna med stort intresse tog del av denna undervisning. Och det är flera elever från Kristliga Folkhögskolan, som senare utbildat sig till kockar eller stuertar och en del av dem bekläder nu ansvarsfulla poster på detta område. Den andra linjen var den s. k. studielinjen. Avsikten var, att denna linje skulle bereda elever, som inte varit i tillfälle att gå i mellanskola, en bättre grund för fortsatta studier i en folkakademi, där de med flitigt arbete kunde klara mellanskolans kurs i sådana ämnen som modersmålet, finska, matematik, fysik och kemi. I stället inskränktes antalet timmar i praktiska ämnen och i vissa fall kunde studielinjens elever helt befrias från de praktiska ämnena. Denna linje har hjälpt många elever framåt på studievägen. En del fortsatte i lärarseminarium, sjuksköterskeskola, medborgarhögskolan (numera Social och kommunalhögskolan) eller andra läroinrättningar. Det finns t. o. m. enstaka exempel på elever, som fortsatt till studentexamen. Utöver möjligheten att välja mellan dessa båda huvudlinjer, bereddes eleverna möjlighet att välja frivilliga tillvalsämnen såsom piano- eller orgelspelning, maskinskrivning och engelska. Jubileumsåret 1970 har undervisningen byggts upp enligt helt nya principer med vissa grundläggande ämnen, som är gemensamma för alla elever samt möjlighet för eleverna att välja en av fyra tillvalsgrupper. Dessa tillvalsgrupper är: övningsämnen, studieämnen, estetiska ämnen och internationella ämnen. Dessutom har elev möjlighet att välja enstaka ämnen från de övriga tillvalsgrupperna.
Möjligheten att låta eleverna själva välja sin egen läsordning står ju helt i överensstämmelse med folkhögskolans idé att vara en fri skola, vars syfte är att hjälpa eleverna fram till ett självständigt tänkande. Men frågan är, om eleverna i en folkhögskola i vårt land, där inträdesåldern är så låg som 16 år, är mogna för valet. Det torde krävas en hel del vägledning från lärarnas sida, om eleverna skall ha möjlighet att komponera en läsordning, som motsvarar deras behov och resurser. Läsåret 1970—71 kommer därför att betyda ett försöksår i det avseendet. Emellertid är det självklart, att folkhögskolans läroplan måste läggas på ny bas i och med grundskolans successiva utbyggande. Detta blir en uppgift för skolans direktion att arbeta med under de kommande åren. Det har talats rätt mycket om önskvärdheten av en specialisering för att kunna undvika en osund konkurrens om elevmaterialet. I det sammanhanget har tanken på en musiklinje vid skolan kommit upp. I Österbotten har på kyrkligt håll under de senaste åren en märkbar uppryckning på det musikaliska området kunnat skönjas. I fråga om kyrkokörernas verksamhet hör Pedersöre prosteri till de livaktigaste i det svenska stiftet. Och därtill har ett stort intresse för kristen sång av en ”lättare” klass gjort sig starkt gällande bland församlingarnas ungdomar och juniorer. Därför har man frågat sig, om det inte vore opportunt att ta vara på detta intresse och odla ungdomens musikintressen genom att vid skolan inrätta en speciell musiklinje. I någon mån har detta redan förverkligats genom att man berett större utrymme i skolans läroplan för undervisning i sång, spelning av olika instrument och musikteori. Men därifrån är steget ännu långt till inrättandet av en särskild linje för denna undervisning.
Festens höjdpunkt var den stora friluftskonserten på folkhögskolans gårdsplan på söndagseftermiddagen. Men redan kvällen innan, alltså på lördagskvällen, hade en konsert anordnats, som på sitt sätt vältaligt vittnade om de ambitioner, som drev dem, som hade ställt sig bakom företaget. Då uppfördes nämligen i Nykarleby kyrka Haydns oratorium Skapelsen. Framförandet fick en speciellt effekt full inramning genom att ett kraftigt åskväder just då drog över trakten. De som var med vid tillfället (förf. till dessa rader var en av dem) glömmer aldrig huru blixtarna ljungade och åskan dundrade just då kören stämde in med sitt svar på Guds befallning i recitativet ”Varde ljus!” — ”Och det vart ljus!” Naturligtvis hade framförandet sina brister inför kritiska åhörare. Och det hände visst någon gång, att dirigenten tappade bort sig i sitt partitur. Men kören var så säker på sin sak, att den sjöng vidare, tills dirigenten fick ordning på sina papper. Och prestationen var så mycket märkligare, som den stora majoriteten av sångarna inte kunde läsa noter. Man lärde sig helt enkelt partituret utantill. Senare togs också en så krävande sak som Händels Messias upp på repertoaren och verket utfördes också det på en sångfest i Nykarleby om än i något förkortad form. Framgången med dessa sångfester betydde en sporre i körernas verksamhet och det torde inte vara någon överdrift att säga, att det levande intresset för den andliga sången inom Pedersöre prosteri till stor del får tillskrivas den stimulans, som sångfesterna i Nykarleby på 1920-talet skänkte. Johannes Nyström fann snart, att skolan var för trång för fester av denna storleksordning. Det hände upprepade gånger, att festprogrammet stördes av en plötslig regnskur och sångare och publik måste söka sig inomhus. Han började därför drömma om att vid skolan uppföra en Song Hall enligt amerikanskt mönster. Det skulle vara en stor manege ute på fälten väster om skolbyggnaden. Man gjorde t. o. m. upp preliminära ritningar för en sådan byggnad, men den kom aldrig till utförande. Vid sidan av det egentliga skolarbetet strävade man till att anordna andra kurser, som kunde betyda ett stöd för det kristna ungdomsarbetet. Det första uttrycket för denna strävan var den predikantkurs, som redan våren 1921 anordnades i skolan. Kursen samlade 17 deltagare, och pågick från den 1 mars till den 7 april. Kursens lärare var — förutom föreståndaren Johannes Nyström — kyrkoherden E. B. Holmsten och dåvarande pastorn Valdemar Westberg, senare kyrkoherde i Oravais och rektor för Nykarleby samskola. Bland deltagarna i predikantkursen återfinns många namn på personer, som senare i livet utförde en betydelsefull gärning i den kristna förkunnelsens tjänst. Några må nämnas: Fredrik Kankkonen, senare sjömanspräst och sjukhuspredikant; Fride Fagernäs, mångårig predikant i Finska missionssällskapets tjänst; Albin Wickman, anställd som predikant i förbundet Kyrkans Ungdom och under en lång följd av år det österbottniska kyrko- och nykterhetsfolkets företrädare i riksdagen, för vilka förtjänster han erhöll socialrådstitel. Många av de övriga har gjort sina insatser som frivilliga medhjälpare i församlingsarbetet. Också senare anordnades liknande kurser och ute i bygderna började man tala om ”teologiska fakulteten vid Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby”. Det måste erkännas, att denna ”fakultet” haft en mycket stor betydelse inte minst för den framgång väckelsearbetet i de svensk-österbottniska församlingarna haft under åren. Sedan Lärkkulla-stiftelsen med sin speciella linje för utbildning av ungdomsarbetare kommit till, har en stor del av denna verksamhet på stiftsplanet överförts till folkakademin i Karis. Men för det mera lokala behovet har fortsättningsvis kurser för söndagsskollärare, junior- och ungdomsledare regelbundet anordnats i skolan. Dessa kurser har ibland anordnats under skolans sommarsemester, men oftast i samband med pågående vinterkurs, varigenom skolans elever beretts tillfälle att vara med om dessa specialkurser. Många är de aktiva ungdomsledare ute i församlingsarbetet, som fått sina första impulser till en insats av detta slag i samband med sin folkhögskolvinter. Specialkurser med nära anknytning till den insats för främjande av den andliga sången och musiken i våra bygder, för vilken tidigare redovisats, utgör de musikkurser, som förbundet Kyrkans Ungdom under de senare åren anordnat på skolan under julferierna. Dessa kurser har varit korta, 4—5 dagar, men de har utan tvekan betytt en kraftig stimulans, när det gällt att väcka de ungas intresse för musikutövning. Undervisningen har skett i grupper och omfattat både stråkmusik, gitarrspelning (”strängband”), blåsmusik, körsång och tonbildning. Deltagarantalet har närmat sig ett hundratal per kurs. * En kursverksamhet av speciellt slag utgör de ”internatskriftskolor”, som sedan 1954 regelbundet varje sommar har anordnats på skolan. Till denna konfirmationsundervisning har i regel mottagits endast elever i våra läroverk, för vilka en konfirmationskurs under pågående läsår skulle innebära en belastning, som inverkat menligt såväl på arbetsresultatet i den egentliga skolan, som på behållningen av konfirmationsläsningen. Elevantalet i denna undervisning har växlat mellan 7 och närmare 40. Medeltalet har hållit sig omkring 30, och sammanlagda elevantalet har stigit till 456. Eleverna har i främsta rummet kommit från församlingar i svenska Österbotten, men påfallande stort är också antalet elever från finskspråkiga orter såsom Uleåborg, Tammerforstrakten och Kymmenedalen. För dessa ungdomar, som i sina hemförsamlingar inte skulle ha haft möjlighet att ta del i en svenskspråkig konfirmationsundervisning, har givetvis denna skolform erbjudit en möjlighet, som såväl föräldrar som de unga själva hälsat med tillfredsställelse. Om också denna verksamhet på ett sätt legat på sidan om folkhögskolans egentliga uppgift, kan det konstateras, att dessa 17 ”lägerskriftskolor” förvärvat många vänner till folkhögskolan bland familjer, som knappast annars skulle ha haft anledning att knyta personliga kontakter med folkhögskolans värld. I samband med den insamling till förmån för skolan, som anordnades inför 50-årsjubileet, kunde man också konstatera, att många av dessa familjer velat vara med för att aktivt ge skolan ett ekonomiskt stöd. * Utöver lägerverksamheten i form av musikläger och konfirmandundervisning kunde en mängd andra läger nämnas, vilka under de gångna årens lopp arrangerats på skolan. Det har varit kristliga studentmöten, skolungdomsläger, flera s. k. ”ashrams” och mycket annat därtill. Det skulle emellertid föra för långt att i detalj göra redo för allt detta. Det må bara konstateras, att också denna verksamhet vid sidan av det egentliga skolarbetet har haft sin synnerligen stora betydelse, när det gällt att skapa good will för skolan i bygderna. Skolan har också genom allt detta fått vara med och tjäna det kristna kulturarbetet i dess mångskiftande former. * Men inte bara kristet kulturarbete har funnit en fristad inom skolans väggar. Samarbetet med olika lokala organisationer har varit gott och skolan har kunnat ställa sina lokaliteter till förfogande för verksamhet av det mest mångskiftande slag. Också här kan bara antydningar göras. T. ex. Röda Kors-verksamheten i Nykarlebynejden har ofta valt skolan till mötesplats, när det gällt kursverksamhet, blodgivningsdagar o. a. liknande, som kräver utrymmen av olika slag. Och föreningen Nordens lokalavdelning har genom de talrika nordiska kontakter, som folkhögskolan har knutit genom åren, tillförts injektioner av praktisk nordism. Av särskilt stort värde har kontakterna med elever från de andra nordiska länderna varit i det sammanhanget. Många är också de elever från Kristliga Folkhögskolan, vilka som Norden-stipendiater sökt sig till Sverige, Norge eller Danmark, för att skaffa sig vidgade vyer. Ibland har dessa stipendiater fått så fast förankring i det andra landet, att de stannat kvar där för gott. Orsaken har naturligtvis i dessa fall i regel varit den, att man funnit en hjärtevän i det andra landet. Man kunde kanske frestas att beklaga den förlust av värdefull arbetskraft, som vårt land på den vägen gått miste om. Men jag tror, att det nordiska utbytet också i den formen har varit berikande. Emellertid har kontakterna utöver det egna landets gränser inte inskränkt sig enbart till de nordiska länderna. Det har hänt att elever kommit ända från Amerika. Då har det rört sig om unga människor, vilkas föräldrar härstammat från vårt land och som önskat, att också deras barn skulle få uppleva ”det gamla landet”. Men det är märkligt, huru fästa dessa elever blivit vid sin skola och huru breven regelbundet kommer med rapporter om, huru livet gestaltat sig i fortsättningen, om hem och äktenskap och familjens tillväxt. Många är också de, som efter folkhögskolans slut sökt sig ut i världen. Vid elevförbundsmötena är det tradition, att man går igenom en förteckning över elevförbundets ombud på olika orter. Bland dessa ombud finns praktiskt taget alla världsdelar representerade. Inte alltid bevaras kontakterna med skolan levande genom åren, men i förvånansvärt många fall sker detta och minnesgoda hälsningar talar om gemenskapsband, som knutits i ungdomsåren på folkhögskolan och som hållit livet ut. Allt detta vittnar vältaligt om folkhögskolans förmåga att skapa gemenskap mellan människor, en uppgift, som inte bör glömmas bort vid sidan av det rent kunskapsmässiga resultatet av skolans arbete. * I många av de grundtvigska folkhögskolorna i vårt land är elevklientelet knutet till den omgivande bygden. Skolorna har en utpräglad karaktär av bygdeskolor. Det är naturligt, att detta inte blir fallet i fråga om en ”rörelseskola” av Kristliga Folkhögskolans karaktär. Av naturliga skäl är också här de närmast liggande socknarna de, som dominerar bilden. Bland församlingar, som räknat denna skola som ”sin” skola, kunde nämnas — utom Nykarleby — Pedersöre och Jakobstad, Larsmo, Purmo, Esse, Nedervetil, Karlebynejden, Terjärv och Munsala, men också Korsholm, där prosten A. R. Hedberg var en energisk PR-man för skolan, Pörtom o. a. Ja, t. o. m. så avlägsna orter som Sibbo och några av de åländska socknarna var under tidigare år viktiga rekryteringsområden för skolan. Under senare år har antalet elever från avlägsna orter minskat. Det hör helt säkert samman med en tydlig tendens i tiden. Under tidigare år, då kommunikationerna var svåra, hände det ytterst sällan, att eleverna reste hem över en veckohelg. Man kom till skolan vid höstterminens början den 1 november och reste inte hem förrän till julferien. Det fanns t. o. m. långväga elever, som stannade kvar på skolan över jullovet. Numera har det mer och mer blivit så, att eleverna önskar resa hem till söndagarna. Det betyder något av ett problem för dem, som är komna så långväga ifrån, att de inte har möjlighet därtill. Livet på skolan kan bli trist för dem, då rummen står tomma på internatet. Och det kan bli en extra börda för skolans lärare att ta hand om dessa övergivna elever. Ju längre läsåret lider och vänskapsbanden knyts fastare, brukar dock också detta problem få sin lösning. Någon kamrat tar de långväga eleverna med till sitt hem över söndagen och så har kontakter bygderna emellan igen knutits på ett naturligt sätt. En annan omständighet, som är mycket påfallande, är att folkhögskolan inte längre så som under sina första tider är en utpräglad skola för landsbygdens ungdom. Det stämmer inte längre, det som Johannes Nyström en gång i en årsrapport uttryckte så: ”Vi vill fostra vår ungdom för korset och plogen.” Undervisningen i med lantbruket sammanhörande ämnen har mer och mer gått tillbaka och ställts på frivillighetens bas. Under tidigare år var antalet elever från jordbrukarhem i absolut majoritet i elevflocken. Men under de senare åren har ungdomar från arbetarhem och från städerna alltmer börjat söka sig till folkhögskolorna. Under de senaste åren har dessa ungdomar dominerat elevflocken. T. ex. läsåret 1968—69 var proportionen mellan elever från jordbrukar och icke-jordbrukarhem 13 mot 18, läsåret 1969—70: 6 mot 15. Också elevåldern har varit föremål för i ögonen fallande fluktuationer. Under folkhögskolans första år gav skolan verkligen skäl för beteckningen ”en skola för vuxna”. Naturligtvis fanns det också då en del unga elever med i skaran, men många hade för länge sedan trampat ut barnskorna. Det kunde vara fråga om sådana, som i många år hade väntat på, att en folkhögskola av denna typ skulle komma till och som därför hade nått upp till en respektabel ålder. Och det var naturligt, att dessa äldre elever i mycket kom att sätta sin prägel på andan i skolan. De betydde också en värdefull tillgång i det avseendet, att de på ett annat sätt än de alldeles unga, var beredda att ta ansvar för sina kamrater. Under senare år har som känt folkhögskolan i vårt land alltmer fått karaktären av den skola, som tidigare i Danmark och Norge betecknades med begreppet ”ungdomsskola”. Det är naturligtvis den relativt låga inträdesåldern, 16 år, som varit orsak till detta sakförhållande. Men oberoende härav kan en tydligt fallande tendens skönjas. Och detta är givetvis fallet inte bara i Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby, utan i alla våra folkhögskolor. Under de 23 år, som förf. stått i folkhögskolans tjänst har en förskjutning nedåt med ca 2 år kunnat märkas. Under mitt första år i folkhögskolan var elevernas medelålder 18,8 år, senaste läsår 16,8. Och ändå har vi konsekvent i enlighet med lagens bokstav avvisat alla elever, som inte nått den stadgade minimiåldern. Ansökningarna av sådana har varit många och jag är inte övertygad om, att alla folkhögskolor varit lika konsekventa som vi på den punkten. Detta faktum har lett till, att undervisningen i folkhögskolan inte alltid kunnat hållas på det höga plan, som denna skolforms grundare en gång tänkte sig. Elevernas bristande mognad har lett till, att läraren varit tvungen att gripa till en mera elementär undervisningsmetod för att alls kunna hoppas på några resultat. Huruvida utbyggnaden av vår grundskola skall leda till, att man verkligen skall kunna slussa upp folkhögskolans undervisning till ”gymnasial nivå” återstår att se. Det skulle vara lyckligt för denna skolform, om så verkligen blev fallet. Men erfarenheten får visa, om det i praktiken blir så. * I detta sammanhang kan det vara motiverat att med några ord beröra frågan om skolans lärarkrafter. I äldre tider frågade man inte stort efter den formella kompetensen. Huvudsaken var, att den lärare, som anställdes vid en folkhögskola, var besjälad av den rätta folkhögskolandan. Utan tvivel fick folkhögskolan på den vägen många lärare, som kunde göra en insats av verkligt nydanande betydelse i sina unga elevers liv. Ju mera folkhögskolan måste börja hävda sin ställning i konkur rens med andra skolformer, blev det också naturligt, att större krav på lärarkompetensens började ställas. Och i samma mån, som grundskolan byggs ut, kommer naturligtvis också kompetenskraven för folkhögskolans lärare att stegras. Vi går mot en utveckling i samma riktning som i Sverige, där akademisk utbildning krävs av denna skolforms lärare. Men vi får inte glömma den värdefulla insats, som folkhögskolans lärare av den gamla stammen utfört. I samband med skolans 50-års jubileum skulle många namn vara värda att nämnas. Det skall dock inte ske här. Men det måste dock konstateras, att en påfallande liten omsättning i fråga om lärarkrafter ägt rum vid skolan. Det finns lärare, som i 40 år tjänat samma skola. Och i många år avstod jag från att i skolans tryckta årsberättelse ta med en bild av lärarkåren, helt enkelt av den orsaken att den skulle ha förblivit densamma år efter år. Jag skall inte försöka mig på en analys av orsaken till detta sakförhållande. Men jag ville våga mig på en förmodan, att det har sammanhang med den starka känsla av gemenskap, som alltid präglat livet på skolan. Jag är medveten om, att man upplever denna gemenskap också på andra folkhögskolor. Men jag har en bestämd känsla av, att gemenskapen blir ännu starkare på en skola, där både arbetet och fritiden är tecknad med det kristna förtecknet. Det är den kristna gemenskapen, som är den främsta orsaken härtill. Och detta är någonting, som man efter att ha verkat i folkhögskolans tjänst i det närmaste ett kvartsekel med stor tacksamhet tänker tillbaka på. När skolan nu har fyllt 50 år frågar man sig med en viss oro, hurudan folkhögskolans framtid skall gestalta sig. Skall den kunna hävda sig som en särskild skolform också under kommande år och med förtröstan anträda vandringen in i sitt andra halvsekel? Också under de gångna åren har det förekommit kristider. Ibland har det varit de ekonomiska problemen, som vållat stora bekymmer. En annan gång har det gällt elevrekryteringen. Skolans ledning har vaket följt med allt detta och försökt finna nya utvägar att tjäna ungdomen. Under 1940-talet var aktiviteten stor. I skolans arkiv finns ritningar till ett ståtligt växthus. Man planerade då att bygga ut skolans undervisning med en kurs i trädgårdsskötsel, för vilken undervisning det planerade växthuset skulle bli en ”plantskola” i dubbel bemärkelse. Men naturligtvis räknade man också med, att växthuset skulle bidra till skolans försörjning både genom att leverera trädgårdsprodukter för eget behov och kanske också till försäljning. Av olika orsaker blev detta projekt aldrig utfört. Det är dock lämpligt att i detta sammanhang framhålla den betydelse, som skolans jordegendom haft. När folkhögskolsällskapet år 1919 köpte Smedsbacka och Nybacka hemman, omfattade lägenheten ca 200 ha skog, som den föregående ägaren hade kalhuggit. Denna skog har under åren som gått omsorgsfullt vårdats. Den har utdikats och nyplanterats och befinner sig i detta nu i god växtkraft. Detta betyder ett betydande moment av trygghet för skolans ekonomi. Visserligen har skolan under senare år inte fått av verka skog i enlighet med den skogshushållningsplan, som på åtgärd av Vasa skogsvårdsnämnd för många år sedan utarbetades. Detta har berott på det nyskifte, som i flera år pågått i Nykarleby landskommun. Men när skiftet nu närmar sig sin fullbordan, kan skolan hoppas på att genom skogen få en inte föraktlig inkomstkälla. Härtill kommer, att skogen också haft sin betydelse som undervisningsobjekt. Under tidigare år anordnade Vasa skogsvårdsnämnd regelbundet kurser i skogsvård i skolan, därför att man hade detta goda undervisningsmaterial inom räckhåll. En av forstmästarna betygade en gång för mig, att man gärna gjorde exkursioner i skolans skog, därför att man där hade ett påtagligt bevis för, att utdikningar lönar sig. ”Skogen formligen sprutar ur jorden”, lydde hans ord. Också den odlade jorden har haft sin betydelse. Skolan har under hela sin existens varit självförsörjande i fråga om potatis och rotfrukter och t. o. m. ibland kunnat avyttra en del. Emellertid torde inte i dagens läge möjligheterna att göra en utbyggnad på detta område vara för handen. Ritningarna till 40-talets växthus får nog vänta på arkivhyllorna en tid ännu. * Planerna på en utbyggnad av Kristliga Folkhögskolan har dock syftat också till annat. En av Johannes Nyströms älsklingstankar gällde ett internatgymnasium. Dessa planer hade också avancerat så långt, att man var klar med en ansökan i ärendet till undervisningsministeriet. Av orsaker, som jag inte här bryr mig om att redovisa för, blev denna ansökan avvisad. Bl. a. ansåg myndigheterna, att svårigheten att erhålla kompetenta lärarkrafter för denna skola, ställde hinder i vägen. Planen fick därför förfalla, men har många gånger senare dryftats inom folkhögskolans direktion. Märkligt är, att just i dessa dagar ett gymnasium med speciell karaktär börjat sin verksamhet i Nykarleby seminariums friställda lokaliteter. Detta gymnasium skall visst också kunna ta emot elever från andra orter, varför man kan konstatera, att Nyströms tanke på visst sätt nu förverkligats i Nykarleby. En väsentlig skillnad föreligger dock. Det gymnasium, som Nyström drömde om, skulle genom sitt internat bereda ungdomar från olika håll, bl. a. från finskspråkiga orter, möjligheten att i en kristen miljö fortsätta sina skolstudier. Detta gymnasium skulle m. a. o. bli ett slags motsvarighet till den kända Fjellstedtska skolan i Uppsala och skulle enligt initiativtagarens intentioner bl. a. syfta till att skola unga män för en blivande prästgärning. På 1950-talet hade tanken på en utbyggnad av Kristliga Folkhögskolan tagit andra former. Garantiföreningen började då planera en utbyggnad av skolan med en folkakademi. På dess initiativ sammankallades ett allmänt diskussionsmöte i Nykarleby för att dryfta planerna. Man hoppades att också på andra håll i Österbotten vinna stöd för tanken. Nu framträdde emellertid en syd-österbottnisk opinion, som krävde, att den planerade folkakademin skulle förläggas till denna landsdel. Följden blev att två ansökningar om rätt att starta en folkakademi i Österbotten inlämnades till undervisningsministeriet. Som känt var det kretsarna i Syd-österbotten, som fick förord för sina planer av Svenska Finlands folkting och Svenska Österbottens folkhögskola-folkakademi kom till. Redan vid denna tid fanns det de, som ansåg, att om den nu startade folkakademin skulle samla mera elever än som kunde anses ändamålsenligt, kunde det tänkas, att i ett senare skede en folkakademi med mera utpräglat kristen inriktning skulle förläggas till Nykarleby. Just nu är det ytterst vanskligt att göra upp planer för en utbyggnad av vår folkhögskola, innan läget har stabiliserats och det har visat sig, om folkhögskolan inför den nya situation, som uppkommer i och med grundskolans genomförande, har något existensberättigande. Men skolans garantiförening ser med obruten optimism framtiden an. Och vidsträckta kretsar i församlingarna i svenska Österbotten har klart för sig, att de skulle gå miste om oersättliga värden, ifall Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby skulle bli tvungen att slå igen sina dörrar. Man har vant sig vid att kunna räkna med skolan för möten, läger och kurser av vitt skilda slag. Och man har också sett, vilken betydelse folkhögskolans grundkurs har haft för stimulerandet av det kyrkliga livet i församlingarna. Det förefaller nu, som om bygdernas folk på ett annat sätt än på många år, skulle ha beslutat sig för att göra en insats för att behålla sin skola vid liv. De ekonomiska problemen är med den nya folkhögskollagens ikraftträdande inte längre så svåra att bemästra, om än de alltid finns med i bilden. Om elevrekryteringen trots den hårda konkurrensen med andra skolformer går att lösa, så skall förvisso skolan kunna fortleva till fortsatt välsignelse för ungdomen i våra bygder. Och skolan skall också under kommande decennier få samla de unga inför sitt förpliktande motto, en gång formulerat av Johannes Nyström på basen av Gustaf II Adolfs bön: ”För sanning, frihet och Kristi evangelium!” |
Runar Hedberg (1971) Kristliga Folkhögskolan
i Nykarleby femtio år i Skolhistoriskt Arkiv XI.
Läs mer:
Kristliga Folkhögskolan i kapitlet Fakta.
Fler artiklar ur Skolhistoriskt arkiv.
(Inf. 2004-04-28.)