Nedanstående artikel är nästan identisk med När hundra ryssar bodde i Socklot, men skiljer sig ändå så pass mycket att båda bör läsas.



När Gråsön var ryskt befästningsverk

På Gråsön vid Nykarleby älvs mynning kan man ännu i dag se tre stora kullar i det flacka landskapet. De är rester av befästningsverk ryssarna i tiden anlade. Om detta skriver här Walde Lillqvist i Jakobstad.
     
De som minns de händelserika åren kring 1918 blir allt färre. En del lever alltjämt kvar och kan berätta för senare tiders barn om händelser och upplevelser från den tiden. Det här är en sådan berättelse och den handlar om episoder kring de ryska befästningsarbetena vid Gråsön i Soklot. Befästningen anlades för att skydda inloppet till Nykarleby älv och därmed staden.
     Gräsön ligger ungefär två och en halv kilometer från Soklot invid Hästbådafjärden och Nykarleby älvs mynning. Marken är flack och består av sand på flere tiotal hektar. Ute vid Gråsön kan alltjämt tre stora kullar urskiljas i det annars flacka landskapet. De är ungefär tre meter höga och sex meter i genomskärning. Kullarna är rester av de befästningsverk som anlades av ryssarna som den tiden var herrar i landet.
     Åren 1916 — den 28 januari 1918 var en rysk trupp på över 100 man förlagd i Soklot och det var under den tiden det kom order om att en befästning skulle anläggas på Gräsön. Bybor och folk från angränsande byar utkommenderades jämte hästar för att uppföra befästningen. På en linje om 600 meter anlades så åtta korsur förenade med löpgravar. Av de åtta blev emellertid endast fem helt färdiga medan tre aldrig hann bli klara. Korsurna timrades av sparrar om 7 x 7 tum medan taket gjordes av tre tums plankor.
     Virket togs från Schaumans såg i Jakobstad. Ovanpå taket anlades ett försvarligt lager av stenar och jord. Och över allt en gräsmatta till vilken man tog grästorvor av ett område på ca en ha öster om befästningen. Ägorna tillhörde Ollas hemman, bröderna Wiiks föräldrar. Grovskogen framför korsurna, dvs området mellan stranden och befästningsanläggningen, höggs ner. Endast ung skog dolde från sjösidan försvarsverket.
     Två batterier förlades vid Gråsön. Det bestod av två långskjutande kanoner med en räckvidd på 11 kilometer samt två mindre kanoner som ofta släpades med vid övningar i nejden. Hästarna som drog de tunga pjäserna var oftast löddriga av svett när övningarna avslutades och kanonerna åter placerades i sina ställningar. Åtminstone en ordentlig, skarpskjutning förekom. Tiotals år efteråt har fiskare utanför Grisselön fått, splittrade projektiler som torde härröra från dessa pjäser, i sina bragder.

 



Ett porträtt av Nikolai Ivannovits Makrof jämte hustru och barn taget strax före Nikolais avresa till Finland. Fru Makrof var mycket rik och tack vare det kunde Nikolai hålla sig med egen cykel under beredskapstiden i Soklot. Thure Ahlnäs, som fungerat som berättare för Walde Lillqvist, fick då och då åka genom byn på cykel tillsammans med ryssen.
Ett porträtt av Nikolai Ivannovits Makrof jämte hustru och barn taget strax före Nikolais avresa till Finland. Fru Makrof var mycket rik och tack vare det kunde Nikolai hålla sig med egen cykel under beredskapstiden i Soklot. Thure Ahlnäs, som fungerat som berättare för Walde Lillqvist, fick då och då åka genom byn på cykel tillsammans med ryssen.



     Enligt den sk stängsellagen från 1864 måste alla bönder ha sina ägor ingärdade medan kreaturen fick ströva fritt i skog och mark. Under den tid befästningen på Gräsön var i användning fick inga grindar eller gärdesgårdar stänga av vägen mellan förläggningen i byn och försvarsverket på Gråsön när ryssarna kom farande med sina hästar. Byns bönder måste ha vallpojkar som vaktade korna. Vallpojkarna fick ersättning för sitt arbete av socknen.
     Byns samlingshus var huvudförläggning för den ryska truppen. Vaktposterna bodde i manskapskorsun på Gråsön. Tre officerare som hörde till truppstyrkan bodde i gårdar intill samlingshuset. Truppens befälhavare var en kapten med tillnamnet Famin. Denne var en lärd officer. Han hade ett välförsett bibliotek som dock i huvudsak bestod av litteratur kring artilleriet. Famin red en vit häst. Både ryttarens och hästens utrustning var alltid skinande blank och väckte bybornas beundran. Den andre officeren var en löjtnant som hade sin hustru med sig. Dessa bodde i Sunds gård vars värdfolk då just råkade befinna sig i Amerika. Den tredje officeren var till graden fänrik. Truppens tolk var en estländare vid namn Bremer. Denne Bremer försökte ställa sig in hos byborna, som till en början trodde väl om honom, men som så småningom fick en helt annan uppfattning om den gode tolken.
     Om ryssarnas hästar kan sägas, att de i allmänhet var mindre än de finska och grå till färgen. Som stall hade ryssarna inrett alla tre rummen i Westerlunds ria.
     Manskapet i den ryska förläggningen ville i regel stå på god fot med byborna. Sålunda var småpojkarna ofta där och drack te och åt limpa tillsammans med soldaterna. Soldaterna höll sig även med en sorts väldoftande parfym av vilken gossarna ibland kunde få sig en dusch till soldaternas stora förtjusning.
     En och annan av byns gossar lärde sig efterhand även litet ryska vilket ledde till att bekantskaperna blev intimare. I Haralds bagarstuga bakade ryssarna sitt bröd, närmast påminnande om franskt bröd. Deras "rysslimpor" däremot lär nog ha kommit längre ifrån.
     I det gamla kallmejeriet på andra sidan vägen — där Andelsringens filial nu finns — var förläggningens kök inrymt.     
     Byns telefoncentral fanns i änkan Erikssons gård. Hon tog senare tillnamnet Ahlnäs. Gårdens då 15-åriga son Thure fungerade för det mesta som telefonist — dock inte ensam. En rysk soldat, Nikolai Voitkevits, var inkvarterad i gården och följde med de samtal som förmedlades. Själv hade ryssarna telefon i sin förläggning och vid batteriet ute vid Gråsön. Denne Thure, på vilkens berättelse den här artikeln bygger, lärde sig telefonryska rätt bra.

 Nikolai Voitkevits, inkvarterad som telefonavlyssnare hos familjen Eriksson, senare Ahlnäs, där byns telefoncentral fanns.
Nikolai Voitkevits, inkvarterad som telefonavlyssnare hos familjen Eriksson, senare Ahlnäs, där byns telefoncentral fanns.


     I Thure Ahlnäs hem hade man stor nytta av telefonisten Nikolai ty alltid blev det över av hans mat, speciellt limpor, även för gårdsfolket. Därtill fick Thure lov att komma till bageriet tidigt på morgonen så att ingen granne skulle se när han knallade hem med en limpa under armen. Ryssarna hade i regel ymnigt av god mat, men efter oktoberrevolutionen 1917 blev det sämre. Då lär även soklotbornas saltströmning ha dugt på matbordet.
     Denne Nikolai ville också ha Thure med sig till Ryssland — så intim blev deras vänskap — men hans mor Johanna avstyrde planerna.
     — Men nu så här 60 år efteråt är nog det mesta glömt, säger Thure. Den ryska förläggningen i Soklot hade nummerbeteckningen 7 medan förläggningen i Jakobstad hade nr 5. Men numren var på den tiden hemligheter som så mycket annat.
     Händelserna skiftade snabbt de här åren. Mångt och mycket kärvade till sig i landet. I tidningarna fanns kungörelser om att alla cyklar måste anmälas och förses med nummerbrickor. Motorbåtarna måste uppges och registreras. Likaså måste alla vapen anmälas och innehavaren ha intyg.
     Den 28 januari 1918 kastades så formligen allt överända. Ryssarna i förläggningen avväpnades. Styrkan bestod då av ca 80 man. De övriga var på permission. Tolken Bremer uppgav var förläggningens vapen och ammunition fanns, men byborna var misstänksamma och anade att det fanns vapen gömda som ryssarna inte ville avslöja. Det berättas att Jakob Smeds då skall ha stött gevärskolven i bordet så att koppar och kärl hoppade varefter han skrek åt tolken att denne skulle hålla sig till sanningen. Darrande och blek om kinden avslöjade då Bremer förläggningens vapengömmor.
     Där fanns splitternya japanska vapen i ouppackade lådor gömda under golvet på flere platser. När alla vapen och all ammunition samlades ihop blev det tillsammans med kanonerna och annan utrustning hela 17 stora lass vilka avhämtades av hästforor från Jakobstad. Vintern var snöfattig och kall. Mossar och kärr var tillfrusna och vapentransporterna till Jakobstad gick över Nabba, Degernäs och Skutnabba samt sista etappen längs landsvägen.
     Om kanonernas vidare öden berättas bl.a. att de senare deltog i striderna vid Tammerfors.
     Efter nyskiftet 1938 flyttade Johan Granvik ut till Gräsön. Dennes söner, Frans och Åke Granvik har nu sina gårdar intill det gamla befästningsverket. Korsurna och löpgravarna byggda med svett och möda är sedan länge tillbaka raserade och jämnade med marken. Endast de tre kullarna finns kvar. På dem växer nu över 50 år gamla träd. På flere ställen kan löpgravarna ännu anas i form av grunda diken. Ängarna som fick släppa till matjord är åter fullgoda åkertegar.
     De som då var unga är i dag män i 70-årsåldern och det är deras minnen som ligger till grund för dessa anteckningar.

     

Walde Lillqvist, okänt var och när publicerad.
     

Stig Haglund digitaliserade artikeln tillhandahållen av Barbro Granvik-Nordling.
(Inf. 2006-07-19)