Prolog

Helen Hagnes var dotter till Edvard Hagnäs född på Finne den 11 oktober 1904 i Pedersöre Forsby och Heidi Wikström från Larsmo. Edvard dog den 24 mars 2003 i Vancouver BC, Kanada.

Helen föddes i Kanada den 11 februari 1949 dit föräldrarna emigrerat. Helen var ett musikaliskt underbarn. Som treåring fick hon första pris i pianospel i klassen för sju och fjorton år. När hon var sju år övergick hon till violin. Vid 74 musikfestivaler vann hon första pris. Helens liv slutade på Metropolitan i New York mitt under en föreställning, 30 år gammal. Hon mördades brutalt. Hon gästspelade på Metropolitan i New York.


Ett inlägg på Ättlingar till Jöran Bertilsson Karvala-Urbans-Finne på facebook kompletterat med lite fakta. Kopplingen till Nykarleby är att Edvard drev en affär i Folkhögskolans grindstuga. Som så mycket annat så hade jag inte haft en aning om detta om inte Lars Pensar berättat.

 



*     *     *

 

How a Real-Life 'Phantom of the Opera' Murdered a Young Violinist at the Met in 1980



On a hot summer night in July 1980, 30-year-old Helen Hagnes Mintiks left her violin on her chair at the Metropolitan Opera House in New York City and got up to stretch her legs during intermission of the Berlin Ballet. 

She never returned.

Outside the opera house, her husband, Janis Mintiks, waited in his car to pick up his beloved wife, as he did every night. When she didn’t show, he drove home to their Upper West Side apartment, hoping maybe their wires had crossed and he’d find her there. He didn’t. 

A knock around midnight brought more hope that was quickly dashed. One of Helen’s colleagues was there to return her violin. 

The now-panicked husband called 911 to alert police that his wife was missing.

Twelve hours later, Helen’s body was found inside a ventilation shaft on the third floor of the opera house by a maintenance employee. She was naked, her hands bound and mouth gagged. 

Forensics showed she’d been killed during the second half of the performance, while thousands packed the front of the house.

The case immediately captivated the city. How could a young musician be killed at one of Manhattan’s most glamorous settings?

The hunt to solve the “Murder at the Met” — and find a real-life “Phantom of the Opera” — was on. 

 

Act I

In 1980, New York City was on a downward spiral, journalist and author of ”Case Files of the NYPD” Philip Messing told InsideEdition.com. 

”The real estate values were depressed by the porn business having a huge footprint in Times Square, and the crack epidemic was starting to really hit the city like a cyclone,” Messing said. 

The streets, said ”Murder at the Met” author David Black, would be littered with crack vials every morning, regardless of where you lived. 

“My daughter, when she was a toddler, she wanted to collect the little plastic vials with the colorful tops that were crack vials. And this was in a family neighborhood,” Black said.

It was one of the worst years of crime in New York City history, according to The New York Times, with more than 700,000 crimes reported.

But amidst it all, there were institutions still considered safe, where the elite of the city would congregate. Among them was the Metropolitan Opera House at Lincoln Center. Located at the brightly lit intersection of Broadway and Lincoln Square, the opera house was, and is, one of the crown jewels of Manhattan, home to both the Metropolitan Opera Company and the American Ballet Theatre.

“The Met was really one of the things holding New York together as a social capital, and a cultural capital,” said Black. 

One of the performers at the Met in the summer of 1980 was Helen Hagnes Mintiks, a violinist from Aldergrove, British Columbia, Canada. The youngest of three children, Helen grew up working on her family’s farm. She was a naturally gifted musician who dreamed of playing around the world with the biggest names in classical music.

As a teenager, she left home and moved to New York City, where she earned her undergraduate and master’s degrees from the prestigious Juilliard School of Music. She also studied in London, Italy and Switzerland, performing with the finest orchestras the world had to offer, and toured as a musician, playing in countries including Turkey, Greece and Jordan.

“She was one of those people that, the expression is, ‘She never knew a stranger,’” said pianist and close friend Judith Olson, who met Helen at Juilliard. “So it was not surprising that anybody would have made friends with her, but we formed a musical bond and that's really the first thing that made us really, really stay together.”

In 1980, Helen was working as a freelance musician, playing violin with the Met Orchestra. She had wed sculptor Janis Mintiks four years before and he was deeply devoted to her, Olson said, picking up his wife each night outside the opera house. 

“He was waiting for her outside in the truck, because they had just moved to a loft in not a great neighborhood for her to be going home late at night with a valuable instrument,” Olson said. 

They never expected any danger to come from within the opera house itself. 

 

Act II

On July 23, 1980, Helen got up at the 9:30 p.m. intermission to walk around and use the ladies’ room, leaving her violin behind.  

As she was heading back to her seat, she got on an elevator with a stagehand at the opera house, 21-year-old Craig Crimmins. Reportedly intoxicated, Crimmins tried to make a pass at the beautiful young musician. She rebuffed him. 

Crimmins snapped. 

“He was enraged,” Black said. “It wasn't so much the slap, it was the, ‘You don't think I'm good enough for you?’ I believe.”

While the performance got underway anew, Crimmins, holding a hammer, took Helen through the cavernous backstage areas of the opera house and down to the subbasement, where he tried to remove her clothes and rape her. After she resisted, a frustrated Crimmins took her to the roof of the Met and tied her up. 

A fighter till the end, Helen was able to free her legs and tried to make a break for it, but Crimmins caught her. He tore off her clothes and tied her up again, gagging her this time. He tossed her possessions down an air conditioning shaft and then kicked Helen down behind them.

She fell six stories to her death. Her body lay at the base until she was discovered the next day. 

“She was ... a doorway away from thousands of people,” Black said. ”Alone in a crowd.”

 

Act III

The murder shook the city. 

“The idea that on this particular day in 1980, some young, talented, breathtakingly gifted musician would be able to be killed in an intermission, it was incomprehensible,” said Messing, who reported on the case at the time for the New York Post.

“It was something that was beyond anybody's understanding,” he continued. “People can't understand how somebody young and beautiful could be cut down at the prime of their lives in a way that's not supposed to happen.”

The Met was also one of the city’s main institutions at the time. “If the Met fell into disrepute, if it became a seedy place where rich people won't go and therefore went out of business …” Black trailed off. “The stakes in the Murder at the Met case were fairly high because … of the sociology.”

The case dominated headlines all summer. Journalists at the time called it the “Phantom of the Opera” murder.

“It was about as big a murder case as New York has ever had, even today,” said Black. 

The NYPD had teams of detectives canvas the Met to speak to all 800 employees to see if they knew anything.

A month passed before Crimmins was finally taken into custody. Two key clues led to his arrest: a palm print found on the roof and the type of knots used to restrain the victim, a specific kind used by stagehands. 

Crimmins eventually confessed to police what happened, saying he was under the influence at the time. 

“She tried to hit me, I grabbed her hands, that's when I took out a hammer. I just held it and told her to walk up the stairs,” Crimmins told detectives, according to prosecutors. “When she saw the hammer, she started taking off her clothes. She took them all off.”

In April 1981, Crimmins went on trial for Helen’s murder.

But the case wasn’t as open and shut as it might have seemed. Crimmins’ defense attorney, Lawrence Hochheiser, argued at trial that the confession was coerced, taken in secret with no lawyer present. 

Hochheiser said during the trial that police were under “tremendous pressure and were receiving demands from their superiors and public demands for a solution to the case.”

As a result, he said, his client, who he said only has an IQ of 83, cracked. Crimmins, Hochheiser said at trial, was someone who “has particular problems concerning adults and authority figures'' and ''takes the easy way out of situations involving verbal pressures.''

“If you say that X happened and that he has simply forgotten, he is more willing to accept that position than the next person,” Hochheiser said at trial.

Prosecutors, however, argued that Crimmins’ confession included details of the scene only the killer would know. 

On June 4, 1981, Crimmins was convicted of felony murder and was sentenced to 20 years to life in prison after the jury deliberated for 11 hours over two days.

“His father told me that he cried his eyes out the first night in jail after he was convicted,” Messing recalled.

 

Act IV

“In a way, it's probably not ever going to seem real to me,” said Helen’s friend, Olson. “It was so awful that my brain couldn't even process that it really happened. Intellectually, I know of course.”

Since Helen’s death, Olson said she hasn’t been able to get into an elevator alone with a man she does not know. 

“It was intense grief. I mean, I cried day and night, but I was also afraid for myself,” she said.

Every two years since 2001, Crimmins has come up for parole. He has been denied each time. He is up for parole again in November 2019, though his attorney does not believe it will be granted. 

Still, Hochheiser told InsideEdition.com, Crimmins is a changed man who poses no threat to society.

“He is a different person,” Hochheiser said. “He is older, doesn’t look like a kid, this is an old man, he is a man in jail for all these years. He reads, he works out, he is thinking about the immediate politics of the prison system. He has learned how to read better.”

He added: “I doubt this would happen again if they release him.”

Today, Helen’s friend said “The Phantom of the Opera” will always mean something different for her than for everyone else.

“I would rather have it called ‘Phantom of the Opera’ than a title that really describes what happened,” she said. “I would rather hear that then, ‘Well, my best friend Helen was tied up, tortured’ … but if I just hear ‘Phantom of the Opera,’ it sounds just like a story.”



Sal Bono, Inside Edition Depth den 15 juni 2019.


Läs mer:
Helen Hagnes Mintik på google.
Brott mot annans liv i Syd-Österbotten under 1800-talet av Otto Backman.
(Inf. 2020-06-07, rev. 2020-06-08 .)




S.g.s. obearbetad översättning gjord med google translate

På en varm sommarnatt i juli 1980 lämnade 30-åriga Helen Hagnes Mintiks sin fiol på sin stol i Metropolitan Opera House i New York City och stod upp för att sträcka benen under pausen i Berlin Ballet.

Hon kom aldrig tillbaka.

Utanför operahuset väntade mannen, Janis Mintiks, i sin bil för att hämta sin älskade fru, som han gjorde varje natt. När hon inte visade, körde han hem till deras Upper West Side lägenhet, i hopp om att deras ledningar korsat och han hittade henne där. Det gjorde han inte.

En knackning runt midnatt gav mer hopp som snabbt blev streckad. En av Helenas kollegor var där för att återlämna sin fiol.

Den nu panikerade mannen ringde 911 för att varna polisen att hans fru saknades.

Tolv timmar senare hittades Helens kropp inuti en ventilationsaxel på operahusens tredje våning av en underhållsanställd. Hon var naken, händerna bundna och munnen knäppt.

Kriminaltekniker visade att hon hade dödats under den andra halvan av föreställningen, medan tusentals packade framsidan av huset.

Fallet fängsade omedelbart staden. Hur kunde en ung musiker dödas i en av Manhattan mest glamorösa miljöer?

Jakten på att lösa ”Murder at the Met” - och hitta ett verkligt ”Phantom of the Opera” - var på.

 

Agera jag [Akt I]

1980, New York City var på en nedåtgående spiral, journalist och författare till ”Case Files of NYPD” Philip Messing berättade InsideEdition.com.

Fastighetsvärdena deprimerades av att porrföretaget hade ett stort fotavtryck på Times Square, och sprickepidemin började verkligen slå staden som en cyklon,” sa Messing.

Gatorna, sade ”Murder at the Met” -författaren David Black, skulle besattas med sprickflaskor varje morgon, oavsett var du bodde.

”Min dotter, när hon var småbarn, ville hon samla de lilla plastflaskorna med de färgglada topparna som var sprickor. Och detta var i ett familjeområde, sa Black.

Det var ett av de värsta åren med brott i New York Citys historia, enligt The New York Times, med mer än 700 000 brott rapporterade.

Men mitt i allt fanns det institutioner som fortfarande betraktades som säkra, där eliten i staden skulle samlas. Bland dem var Metropolitan Opera House i Lincoln Center. Operahuset var, och är, en av de ljusa korsningen mellan Broadway och Lincoln Square, och var en av kronjuvelerna på Manhattan, hem för både Metropolitan Opera Company och American Ballet Theatre.

”The Met var verkligen en av de saker som höll New York tillsammans som ett socialt kapital och en kulturell huvudstad,” sade Black.

En av artisterna på Met sommaren 1980 var Helen Hagnes Mintiks, en violinist från Aldergrove, British Columbia, Kanada. Helenes yngsta av tre barn växte upp och arbetade på familjens gård. Hon var en naturligt begåvad musiker som drömde om att spela världen över med de största namnen inom klassisk musik.

Som tonåring lämnade hon hemmet och flyttade till New York, där hon fick sina grund- och magisterexaminer från den prestigefyllda Juilliard School of Music. Hon studerade också i London, Italien och Schweiz, och uppträdde med de bästa orkestrarna världen hade att erbjuda och turnerade som musiker och spelade i länder som Turkiet, Grekland och Jordanien.

”Hon var en av de människor som, uttrycket är:” Hon kände aldrig en främling, ”sade pianisten och nära vän Judith Olson, som träffade Helen på Juilliard. ”Så det var inte förvånande att någon skulle ha gjort vänner med henne, men vi bildade ett musikaliskt band och det är verkligen det första som gjorde att vi verkligen stannade tillsammans.”

1980 arbetade Helen som frilansmusiker och spelade fiol med Met Orchestra. Hon hade gifte sig med skulptören Janis Mintiks fyra år innan och han var djupt hängiven till henne, sa Olson och plockade upp sin fru varje natt utanför operahuset.

”Han väntade på henne utanför i lastbilen, för de hade precis flyttat till ett loft i inte ett stort område för att hon skulle åka hem sent på natten med ett värdefullt instrument,” sa Olson.

De förväntade sig aldrig att någon fara skulle komma från själva operahuset.

 

Akt II [Sic!]

Den 23 juli 1980 stod Helen upp kl 21:30. avbrott för att gå runt och använda damerna och lämna fiolen bakom sig.

När hon var på väg tillbaka till sitt säte kom hon på en hiss med en scenhand på operahuset, 21-åriga Craig Crimmins. Ansåg berusad, Crimmins försökte göra ett pass på den vackra unga musiker. Hon avvisade honom.

Crimmins knäppte.

”Han var upprörd,” sa Black. ”Det var inte så mycket smället, det var:” Du tror inte att jag är tillräckligt bra för dig? ”Tror jag.”

Medan föreställningen började på nytt tog Crimmins, med en hammare, Helen genom de kavernösa bakområdena i operahuset och ner till underavdelningen, där han försökte ta bort hennes kläder och våldta henne. Efter att hon gjorde motstånd, tog en frustrerad Crimmins henne till taket på Met och band henne.

Helen som en kämpe fram till slut kunde befria benen och försökte göra en paus för det, men Crimmins fångade henne. Han slet av henne kläderna och band henne igen och gaggade henne den här gången. Han kastade hennes ägodelar ned en luftkonditioneringsaxel och sparkade sedan Helen ner bakom dem.

Hon föll sex berättelser till sin död. Hennes kropp låg vid basen tills hon upptäcktes nästa dag.

”Hon var ... en dörröppning från tusentals människor,” sa Black. ”Ensam i en mängd.”

NYPD hade team av detektiver som kanvas Met för att prata med alla 800 anställda för att se om de visste något.

En månad gick innan Crimmins äntligen togs i förvar. Två viktiga ledtrådar ledde till hans arrestering: en handflata som hittades på taket och vilken typ av knutar som användes för att begränsa offret, en specifik typ som används av scenhänderna.

Crimmins erkände så småningom för polisen vad som hände och sa att han var under påverkan vid den tiden.

”Hon försökte slå mig, jag grep hennes händer, det var då jag tog ut en hammare. Jag bara höll den och sa till henne att gå uppför trappan, ”berättade Crimmins för detektiv enligt åklagare. ”När hon såg hammaren började hon ta av sig kläderna. Hon tog bort dem alla. ”

I april 1981 åkte Crimmins rättegång för Helenas mord.

Men fallet var inte så öppet och stängt som det kan ha verkat. Crimmins försvarsadvokat, Lawrence Hochheiser, hävdade vid rättegången att bekännelsen tvingades, i hemlighet utan någon advokat närvarande.

Hochheiser sade under rättegången att polisen var under ”enormt tryck och fick krav från sina överordnade och offentliga krav på en lösning på ärendet.”

Som ett resultat, sade han, hans klient, som han sade bara har en IQ på 83, knäckt. Crimmins, sade Hochheiser vid rättegången, var någon som ”har särskilda problem beträffande vuxna och myndighetspersoner '' och '' tar den enkla vägen ut ur situationer med verbalt tryck. ''

”Om du säger att X hände och att han helt enkelt har glömt, är han mer villig att acceptera den positionen än nästa person,” sade Hochheiser vid rättegången.

Åklagare hävdade dock att Crimmins bekännelse innehöll detaljer om scenen som bara mördaren skulle veta.


Lag III” [Akt III]

Mordet skakade staden.

”Idén att den här speciella dagen 1980 skulle en ung, begåvad, hisnande begåvad musiker kunna dödas i ett avbrott, det var obegripligt,” sade Messing, som rapporterade om saken vid tidpunkten för New York Post .

”Det var någonting som överträffade någon,” fortsatte han. ”Människor kan inte förstå hur någon ung och vacker skulle kunna skäras ner i början av sina liv på ett sätt som inte ska hända.”

The Met var också en av stadens viktigaste institutioner på den tiden. ”Om Met föll i missnöje, om det blev en snuskig plats där rika människor inte kommer att gå och därför gick i drift ...” Black släpade av. ”Insatserna i Murder at the Met-fallet var ganska höga på grund av ... av sociologin.”

Fallet dominerade rubriker hela sommaren. Journalister kallade det då ”Phantom of the Opera” -mordet.

”Det var ungefär lika stort mordfall som New York någonsin har haft, även i dag”, säger Black.

Den 4 juni 1981 dömdes Crimmins för brottmord och dömdes till 20 år till livstid i fängelse efter att juryen diskuterade i 11 timmar under två dagar.

”Hans far berättade för mig att han ropade ut ögonen den första natten i fängelse efter att han dömts,” erinrade Messing.

 

Aktiv [Akt IV]

”På ett sätt kommer det förmodligen inte att verka riktigt för mig,” sade Helens vän, Olson. ”Det var så hemskt att min hjärna inte ens kunde bearbeta att det verkligen hände. Intellektuellt vet jag naturligtvis. ”

Sedan Helenas död sa Olson att hon inte har kunnat komma in i en hiss ensam med en man hon inte känner.

”Det var intensiv sorg. Jag menar, jag grät dag och natt, men jag var också rädd för mig själv, sa hon.

Varannan år sedan 2001 har Crimmins kommit till prövning. Han har nekats varje gång. Han är på plats för prövning igen i november 2019, även om hans advokat inte tror att det kommer att beviljas.

Fortfarande, berättade Hochheiser till InsideEdition.com, Crimmins är en förändrad man som inte utgör något hot mot samhället.

”Han är en annan person,” sade Hochheiser. ”Han är äldre, ser inte ut som ett barn, det här är en gammal man, han är en man i fängelse under alla dessa år. Han läser, han räknar ut, han tänker på den omedelbara politiken i fängelsessystemet. Han har lärt sig läsa bättre. ”

Han tillade: ”Jag tvivlar på att detta skulle hända igen om de släpper honom.”

I dag sa Helen's vän ”The Phantom of the Opera” alltid betyda något annat för henne än för alla andra.

”Jag skulle hellre vilja att det heter” Phantom of the Opera ”än en titel som verkligen beskriver vad som hände,” sade hon. ”Jag skulle hellre höra det då,” Tja, min bästa vän Helen var bunden, torterad ”... men om jag bara hör” Phantom of the Opera ”, låter det precis som en berättelse.”