FÖRORD

En historik efter 10 års verksamhet kan tyckas för snabbt påkommen, men sålunda är inte fallet. När material skall samlas in märker man genast att tillräckligt med gammalt material är svårt att få fram, speciellt fotografier. Som grund har legat föreningens verksamhetsberättelser, därför är det viktigt att man i sina verksamhetsberättelser redogör för de händelser som hänt under året och allt det som man vill dokumentera för eftervärlden.

Erik Stenvall, som vi riktar ett stort TACK till, har på basen av det material som funnits, redogjort för föreningens verksamhet på ett mycket åskådligt och fint sätt. Han har verkligen fått fram det väsentligaste som hänt under dessa år i vår förening.

Jag vill också rikta ett TACK till våra annonsörer, som gjort det ekonomiskt möjligt att finansiera historiken, vidare till Nykoprint för tryckeriarbeten samt de personer som anskaffat annonser och de som fotograferat och levererat bilder.

Ni som nu fått denna historik i Er hand hoppas vi skall bevara den och ihågkomma oss i vår verksamhet. Vi behöver all stöd och uppmuntran av bl.a. föräldrar, sponsorer och övriga som ser vikten i det uppfostrande arbete som vi gör för ungdomen samt den PR som görs för vår ort.

Vi kommer också i fortsättningen att satsa på de ungdomar som vill framåt inom idrotten. Samtidigt vill vi skapa förutsättningar till ett sunt leverne och god kamratskap, som kommer att bli oförglömligt i deras liv.

Stöd också Ni oss genom att bli medlem i vår förening.

Med skid- och orienteringshälsningar
ordf. Ralf Skåtar

IDROTTSFÖRENINGEN MINKEN

1975—1985

FÖRENINGEN BLIR TILL
Under de första åren inne på 1970-talet genomgick föreningsidrotten i vår nejd en genomgripande förvandling. Den nya strömning som gick ut på att bilda större föreningsenheter hade nu också nått den unga storkommunen Nykarleby. Att bilda representationsföreningar var en populär och enligt allt fleras åsikt en ändamålsenlig åtgärd.

Början gjordes av friidrotten som 1972 gick samman kring en ny förening, IF Nykarlebynejden. Redan i det skedet höjdes röster för en samgång också vad gällde skidningen och orienteringen, men av skilda skäl var ärendet för tidigt väckt, tiden inte mogen.

1975 kom så avgörandet. I främsta hand var det skidningens tillskyndare, som tyckte sig tvingas ”agera i skuggan av övriga idrotter”. Man menade att kommunen satsar pengar på andra idrotter med frikostig hand, medan orienterarna och skidlöparna ”genomför sin verksamhet med hjälp av idogt talkoarbete”.

När så representanter för Jeppo IF, Munsala IFK och Nykarleby IK kom samman på hösten -75 var enigheten stor: man skulle följa friidrottarnas exempel! Konstituerande möte hölls den 12 november, då styrelse och sektioner för skidning och orientering tillsattes.

Den första föreningsstyrelsen är ju på sitt sätt historisk och därför bör dess sammansättning här återges: ordförande Henry Blomqvist, viceordförande Brynolf Kula, skidsektionens ordförande Alf Bäck, orienteringssektionens ordförande Sven-Erik Österlund samt ledamöter Yngve Wikblom, Stig Jacobsson och Yngve Nystén. Till sekreterare utsågs Roger Back och till kassör Allan Blom. Båda dessa stod dock utanför styrelsen.

IF Minkens emblem Design: Ralf Skåtar

Det var inte att ta miste på ambitionen och även optimismen då man satte igång. Under det första redovisningsåret kom styrelsen samman hela 11 gånger!

Ett icke oviktigt ärende var namnfrågan — vad skulle den nya representationsföreningen heta? En pristävling utlystes, det kom in hela 51 namnförslag och som det vinnande förslaget valde man IF Minken. Ett tämligen logiskt namn för en förening som växer fram i minkriket. Det var Valde Lillqvist och Göran Andersson som båda kom fram med Minken-förslaget.

Styrelsen skulle också söka fram de bästa tänkbara färgerna för en klubbdräkt och då stannade man för gult och blått. Tidigt var man ute efter sponsorer och den allra första var inte oväntat Keppo och senare även Kruunutie. Andra ”nyttiga” namn skulle senare tillkomma, bl.a. Hudson's Bay, Farm-Frys, HAB, Turkistuottajat m.fl.

INSAMLING AV SKINN
För att den unga föreningen skulle kunna uppnå sitt mål — bli en slagkraftig förening — krävdes det ekonomiska satsningar. Vad primärföreningarna och kommunen gav räckte inte till och så kom man på tanken med en insamling av minkskinn.

1977 gav insamlingen 22 000 mk och två år senare drygt 34 000 mk. Denna kampanj gav emellertid sitt speciella eko och i en sur kommentar undrades det om en förening skall samla pengar på hög. När man sedan placerade en del av pengarna i aktier kom en rad delade åsikter i dagen.

Ordet framåtanda och samhörighet återkom ofta i föreningens årsberättelser. Och förvisso fanns där en stark vilja att komma framåt, bli bättre. När man 1979 gjorde upp en 5-årsplan kom man till att det skulle kräva en årsbudget på över 100 000 mk. Verkligheten höll dock utgifterna (dvs inkomsterna) nere, 1977 balanserade budgeten på 41 000 mk och först fyra år senare var man över 100 000 marks strecket.

De rent idrottsliga framgångarna var sådana att styrelsen fann inspiration och även belöning i sitt arbete. 1979 betecknade man som det dittills bästa året för den unga föreningen och till den ändan beslöt man premiera 21 aktiva för sina insatser.

Det nya årtiondet förde det nya med sig att föreningen utsåg en damsektion. Inger Wik valdes till ordförande och med det valet bör föreningen ha gjort en fullträff: Inger har sedan dess städse återvalts! Till en början fick kommittén ytterligare åtta ledamöter.

1981 hann man med en mindre intern dispyt, där distriktets skidsektion plötsligt tyckte att medaljerna i lilla skid-DM må vara mindre också till formatet. Minkens styrelse reagerade och omsider fick ÖID ge kontraorder — lilla- och stora-DM skall betraktas som likvärdiga.

Utvecklingen vad gällde föreningens inre arbete gick småningom över i en större frihet åt sektionerna. Det fanns rent av år då någon sektionsstyrelse kom minst lika ofta samman som huvudstyrelsen.

Men styrelsen hade många järn i elden och flera ville man ha: 1984 beslöt man att anhålla om arrangemang av FSSM 1991! Man hade redan efter några år hunnit göra den erfarenheten att även om ett mästerskap kräver massor av tid och energi av medlemmarna så ger det ändå klubben ett gott ekonomiskt utbyte. 1982 gav lilla-DM på skidor ca 40 000 mk i bruttointäkt.

”UTHÅLLIG” STYRELSE
IF Minken har under sitt första decennium engagerat 20 personer för styrelseuppdrag. Det vittnar om en god uthållighet och förvisso också om en bra samhörighet och ett gott samförstånd. Henry Blomqvist intar en smått unik position genom att han så många år satt ordförande — hela 7 år! Hans insatser var av grundläggande betydelse — det gällde ju ändå att starta från början i så många avseenden!

Ett bevis så gott som något på Blomqvists förtjänstfulla arbete gavs 1980 då han fick motta Finlands svenska skidförbunds skidledarpris. Utmärkelsen delades ut på förbundets årsmöte i Ekenäs och var kvittot på de fina juniorframgångar som föreningen hade haft.

Goda medhjälpare är en förutsättning för att en ordförande skall kunna nå ett gott resultat. Och duktigt styrelsefolk har Minken haft, några bör här nämnas. Yngve Wikblom var med från starten och genom alla år har han varit en omistlig kraft, speciellt inom orienteringen. Tre år sektionsordförande och under två år föreningsordförande.

Stig Jacobsson hade åter skidningen som sitt skötebarn, sektionsbas under två år och lika länge sekreterare. Halvdussinet styrelseår kan ännu Harald Dahlfors, Stig Back, Lars-Erik Elenius, Erling Stråka och Jan-Erik Wik visa upp. Genom alla tio år har Allan Blom haft hand om ansvaret för kassan och bland sekreterare återfinns ytterligare Sven-Erik Österlund, Krister Lindström och Ulf Knutar.

IF Minken har nu sin tredje ordförande, Ralf Skåtar. Han debuterade 1984 som ordförande i orienterarnas sektion för att följande år väljas till föreningsordförande, en syssla som han sköter också då det andra decenniet tar vid.

Här liksom i alla andra idrottsföreningar finns det många medlemmar, de kallas ofta supporters, som i det tysta är med och jobbar. Speciellt har det lyckats Minken-föreningen att intressera föräldrarna och var det än ordnats en knattetävling så förvisso har de unga åkarna fått höra uppmuntrande ord på hembyns tungomål. Och lika självklart har alla dessa medhjälpare ställt upp också då det stundat ett tävlingsarrangemang.

SKIDLÖPNING

IF Minken valde genast vid starten att hålla sig med ett relativt smalt arbetsfält — skidlöpningen och orienteringen. Vilken av dessa aktiviteter som gett bästa utdelning under föreningens första årtionde må vara en andra rangens fråga, viktigare är det att kunna konstatera att IF Minken inom båda sektorerna haft goda och inspirerande framgångar.

Yngve Nystén. JT-Foto.

Skidlöpningen hade ett tacksammare utgångsläge, det fanns av tradition ett påtagligt intresse för denna idrott i nejden.

För orienterarna åter var det i många avseenden att börja från början, starta från ett nolläge.

IF Minken startade sin skidverksamhet med att redan en månad efter det att föreningen bildades hålla ett skidläger på Idrottsgården i Nykarleby. Och sin första stora tävlingsuppgift var en medverkan i FSSM på Kimito. Hela 17 deltagare representerade den unga föreningen och inte oväntat klarade sig Yngve Nystén bäst av alla, sjua på tremilen. I DM på samma distans kom Karl-Henrik Blomqvist på bronsplats.

Representationsföreningen hade alltså skött sig väl i premiären och fortsättningen syntes lovande. Också den interna tävlingsverksamheten genomfördes med heder under den första vintern. Klubben ordnade i samråd med de lokala föreningarna Amerika-stafetten som vanns av IF Länken, Jeppo-loppet där Rune Nyman kom etta och Nykarleby-loppet med Yngve Nystén som vinnare.

Föreningens första klubbmästerskap gällde hela 13 klasser. Göran Andersson vann huvudklassen och bland övriga vinnare kan nämnas Carina Juselius i F-16 och Ulf Kortesniemi i P-10.

DUKTIGA POJKAR
Det visade sig tidigt att IF Minkens verkliga slagkraft låg hos de yngre årgångarna. 1977 dokumenterades detta bäst i DM, som avgjordes i Solf, då trion Jan-Erik Westlin, Mats Slangar och Kenneth Eriksson vann stafetten P-14. Och ett individuellt mästerskap blev det också, tack vare Ann-Britt Lönnqvist som vann motsvarande flickklass.

Pojktrion återkom senare under säsongen och knep segern även i FSSM och i de landsomfattande Silvertriss-granskningarna kom laget på 31:a plats. I den mån man kan tala om att isen skulle brytas, så hade detta skett under den andra vintern: IF Minken var en skidklubb att räkna med!

Därmed steg också ambitionen inom styrelse och sektion, men man var hela tiden medveten om att det inte fanns andra vägar än via träning och åter träning för att framgångar skulle uppnås. Man började med ett läger på lokal nivå, men redan inför andra säsongen hade man två träningsläger i Vuokatti med tjugotalet deltagare och ett läger i Äkäslompolo.

Vintern -78 blev en prövningens säsong då flera av de aktiva drabbades av sjukdomar och framgångarna uteblev. En silverplats för laget i klassen P-16 i FSSM var nog det mest framträdande den vintern. Men redan följande år var laget kurant igen och nu kom de verkligt fina framgångarna.

Det var bredden på juniorsidan som gav utslag, främst i DM, där Minken bokfördes för två segrar och en 3:dje plats av Leif Eriksson i A-juniorklassen samt en bejublad seger över Falken. I FSSM tog Mats Slangar silver i P-16 och i FM kom han 44:a.

Det var också det året som man kunde läsa i JT: ”1984 räknar Minken med att ha skidåkare i landstoppen.” En positiv totalbild av föreningens kunnande gav seniorerna Yngve Nystén och Göran Andersson vilka i DM tog silver och brons på 30 km.

DAGS FÖR MATS
1980 blir genombrottsåret för Mats Slangar. I DM kom han tvåa, åkte i ett vinnande stafettlag, som därtill tog silver i FSSM. Men mest eko gav tredje platsen i Nordiska skidspelen i Östersund. Åter finns där ett fint bokslut på juniorerna: DM — 2 guld, 5 silver och 2 brons och FSSM — 2 silver och 2 brons. På en intern lista rankades Henry Stråka fem poäng högre än Mats Slangar.

Ounasvaara 1981. Bronsmedalj i pojkar u. 14 år, 3x5 km. Peter Åkerman, Patrik Flen, Henry Stråka.

Åttiotalet hade fått en fin upptakt och fortsättningen höll samma fina standard.

1981 gav föreningen ett FM-brons, låt vara att det är något inofficiellt över Silvertriss-granskningen. Det var trion Peter Åkerman, Patrik Flen och Henry Stråka som vid tävlingar i Ounasvaara skrev föreningshistoria. Pojkarnas insats i stafetten gav präktiga rubriker och inte så förvånande: Patrik gick ut på andra etappen som 33:a och växlade som 12:e över till Henry, som alltså förde upp laget till en fin tredje plats. Det skilde 2 sek till silvret!

Samma trio visade klass i DM, då man vann med en marginal på 3.03 min. Och nu debuterade Ingela Westerholm genom vinst i F-12 och Minna Nyman tog brons i F-16. Och att Henry blev årets idrottsman i klubben förklaras ytterligare av att han vann i FSSM och kom tvåa i DM efter Patrik.

Nu var förväntningarna på topp och en smula orealism smög sig in i förhoppningarna. Medelmåttiga framgångar i de egna lilla-DM tävlingarna 1982 — två brons gav laget och supporters markkänning igen. Den ena bronsmedaljen vanns förresten av Sören Kronqvist i klassen P-14.

Minken-skidningen framstår nu mer och mer som en ”skidning med bredd men återhållen topp” och då främst bland juniorerna. 1983 är Mats Slangar i det närmaste ensam senior, men juniorerna sticker upp: tre individuella mästerskap i ÖIDM. Glen Jacobsson presenterar sig förtjänstfullt och han skulle senare återkomma som en av distriktets allra bästa i sin klass.

1984 blir ett märkesår för den unga föreningen: det första seniormästerskapet tas hem i ett skid-DM! Inte oväntat är det Mats Slangar som står för den bedriften genom att vinna 15 km-loppet i Närpes och besegra tvåan Håkan Nyqvist med 20 sek. Nu gör seniorerna ett bra stafettarbete genom att komma tvåa efter Falken. I laget åkte: Rolf Sjöblom, Tage Back, Leif Eriksson och Mats Slangar.

FINA STAFETTLAG
De yngre årgångarna sköter sig också fint. Nu är det Thomas Westlin som rankas som Årets idrottsman och det efter seger i såväl DM som FSSM, klassen är P-16. Eljest blir det många stafettmedaljer just det året: silver för P-18 liksom P-16 och brons för P-14. I det förstnämnda laget skidade: Henry Stråka, Patrik Flen och Kjell Forsgård, i mellangruppen Tommy Sundholm, Glen Jacobsson och Thomas Westlin och så de yngsta Mikael Stråka, Peter Sjöblom och Jan Henriksson.

Vid säsongens slut rankades IF Minken som 128:a i hela landet.

Föreningen nådde I klass och placerade sig som fyra inom ÖID och sexa inom FSS. Bättre årsfacit än så kan klubben inte visa upp, låt vara att man var nästan lika bra år 1985, då Minken kom på 80:e plats i landet.

Föreningens tionde skidvinter (1985) blev ytterst framgångsrik för Glen Jacobsson. Han vann två DM-titlar, individuellt och i stafett, och därtill segern i FSSM. Med sig i stafettlaget hade Glen, Thomas Westlin och Peter Åkerman.

För Mats Slangars del fanns två silvermedaljer att bokföra, DM och FSSM. I FM kom han 48:a på 30 km och 49:a på 15 km. Säsongen visade att föreningen har även duktiga flickor och sålunda kom Monica Salo tvåa i ÖIDM och samma placering hade Ingela Westerholm i FSSM. Och så finns det gamla strävsamma paret Yngve Nystén och Göran Andersson städse att räkna med. I DM för oldboys 35 år kom Yngve på nionde plats och samma placering hade Göran bland 40-åringarna.

Väl inne på ett andra decennium fortsätter de unga årgångarna att skida bra. Pojkar under 18 år med laget Glen Jacobsson, Tomas Westlin och Thomas Wikblom blev förbundsmästare på 3 x 5 km, fem sekunder före Sibbo-Vargarna. Men någon hög utdelning gav inte FSS-mönstringen i Ingå och det fanns röster som menade att de goda åren är ”förbrukade”. Att så skulle vara fallet är förvisso inte troligt.

Mats Slangar fick en halvbra säsong på grund av sjukdom, han kom femma i både FSSM och ÖIDM, men så kom den fina avrundningen i form av ett förbundsmästerskap på 50 km. Hans fortsatta karriär följs nu med intresse av den förening som så storartat velat vara med och stötta den duktiga jeppoåkaren.

Bland föreningens långloppsåkare kan nämnas bl.a. Rolf Sjöblom, Yngve Nystén, Göran Andersson, Yngve Wikblom och Bror-Erik Kronqvist. Dessa har under åren deltagit i långloppen med stor framgång.

IF Minken fick pris som bästa förening i Bothnia-loppet 1985.

IF Minkens skiddecennium har präglats av fina juniorframgångar, helt i klass med vad de bättre klubbarna i förbundet kunnat prestera. Förhoppningarna om ett stärkt seniorgarde har betydande möjligheter att förverkligas under kommande år, liksom fallet är med ett uppsving inom damskidningen. Entusiasmen för skidsporten är så stor i bygden att det finns alla förutsättningar för att IF Minken också framöver skall vara en konkurrensduglig klubb på både distrikts- och förbundsnivå, ja, varför inte också på nationell toppnivå.

När denna historik skrives tyder allt på att 1986 blir ett av Minkens bästa år.

ORIENTERING

När orienteringsverksamheten i IF Minkens regi tog vid 1976 var det i stort en fortsättning på det arbete som bedrevs inom Nykarleby IK. Varken Munsala eller Jeppo hade något ”bidrag” att komma med vid upptakten, frånsett skidorienteringen där bl.a. Yngve Nystén tidigt slöt upp.

En grundläggande svårighet gav sig tidigt till känna: föreningen hade det ytterst knappt ställt med vare sig tränings- eller tävlingskartor, som skulle ha gällt ens för en del av den stora kommunen. Under många år måste sålunda en betydande del av arbetet rikta in sig på att få fram orienteringskartor, ett arbete som ännu efter ett årtionde ingalunda är slutfört.

Men man kom tidigt igång med verksamheten. DM i spårorientering hölls redan i januari 1976 i Munsala och under sommaren hölls två distriktstävlingar. Träningsarbetet följde sitt givna program och under tiden april—september hann man med 19 träningskvällar och fick upp 70-talet deltagare.

Utåt var man också med i tävlingar av skilda slag och två bronsmedaljer i DM efterlämnade den första säsongen. Fyra orienterare — Nils-Olof Sandvik, Carola Lindgren, Tor Holm och Ann-Christin Wikblom — klassades som förstaklass orienterare. Sex aktiva nådde andra klass och lika många tredje klass. Början lovade gott och entusiasmen stärktes av varje framgång.

1977 var man redo att kora Årets bästa orienterare och det blev inte överraskande Carola Lindgren. Hon vann långa-DM och kom fyra i FSOM. Yngve Nystén bidrog också han med ett distriktsmästerskap till föreningen, i skidorientering där Henrik Nylund kom tvåa. Och i Jukola-kavlen ”lyckades man slå 44 konkurrenter”.

Nu intensifieras kartritningsarbetet, men den unga föreningen måste konstatera att detta blir ett kostsamt projekt. Enbart kartbladet över Andra sjön beräknades kosta 25 000 mk, så det var inte så förvånande att man begärde bidrag från staden.

VILKEN FIN FAMILJ!
Redan under den tredje säsongen har föreningen fått upp tio förstaklass orienterare. Och nu framträder familjen Wikblom på ett närmast unikt sätt då fyra medlemmar i familjen klassas som I-klass orienterare! Det är nog ingen överdrift påstå att inget namn är så intimt förknippat vid Minken-orienteringen som just namnet Wikblom. Det må sedan handla om tävling, träning eller de mångahanda bestyr som är hopkopplade med en sektions verksamhet.

Det har förutom pappa Yngve handlat om mamma Marianne och syskonen Ann-Christin och Thomas. Och vad bättre är det kommer också under kommande årtionden att handla mycket om just den kvartetten!

Den tredje tävlingssäsongen bjöd därtill på goda insatser av Henrik Ena, Nils-Olof Sandvik och Sune Hagström. Då handlade det mest om skid- och spårorientering.

Det första förbundsmästerskapet kom 1979. Det var i klassen H-35 där budkavletrion Yngve Wikblom, Harald Dahlfors och Nils-Olof Sandvik vann före Falkens lag. Det var det året då Minken tog hem hela 11 individuella medaljer i DM och duktiga oldboyn Martin Gleisner vann H-62 i DM. Gleisner återkom senare (1983) med en förnäm insats: 12:e i Veteranernas världscup.

Ann-Christin Wikblom rankas som klubbetta efter att ha kommit tvåa i både DM och FSOM och fyra i FM. Tävlingsklassen D-12. Det skulle under några år komma andra fina framgångar på damsidan. 1980 kvalificerade sig både Carola Lindgren och Marianne Wikblom för en FM-start och det gav omsider en 33:e och 38:e plats i nationsmönstringen.

1981 blev också för orienterarna ett prima år. Nu tar föreningen sin allra första FM-medalj och den erövras av Ann-Christin Wikblom i natt-FM, en tävling som avgörs i Karleby och där A-C kommer trea. Och då ju skidpojkarna samma år tog sina bronspengar är det inte så underligt att årsberättelsen talar om ”sitt bästa år”.

Familjen Wikblom bidrar på ett synnerligen effektivt sätt till att göra -81 till ett så bra år, eller vad sägs om kvartettens fina FSOM-insats: Ann-Christin 3:a, Thomas 4:a, Marianne 6:a och Yngve 6:a!

Nu fullföljde också föreningen ett krävande arrangörsuppdrag, man ordnade de första Nordiska tävlingarna med över 400 deltagare. Tävlingarna blev i flera avseenden framgångsrika, inte minst i ekonomiskt hänseende, något som var viktigt för en ung förening. 1981 gav också en prima DM-utdelning: 11 guld, 6 silver och 5 brons.

Vy över mållinjen vid 5-dagars -82 i Norrbotten.

Alla orkar inte äta varje dag, endel får se på.

Fem-dagar -83, Småland. På väg till prisutdelning.

Tomas Wikblom, vår framgångsrika orienterare.

Läger i Vuokatti.

Jan-Erik Wik, Yngve Wikblom, Anders Caldén. DM-guld i skidorientering, H35.

ELVA I 5-DAGARS
Det fanns många oprövade upplevelser för den unga föreningen och en av dessa var medverkan i den stora 5-dagarstävlingen i Sverige. 1982 åkte 11 orienterare över och blev många erfarenheter rikare. Bäst lyckades Thomas Wikblom med en 14:e plats i 14-åringarnas klass.

Detta år var annars också ett bra år för Thomas, som nu rankades som klubbens etta. I FM kom han trea i nattorienteringen, vann dubbelt i DM och hade delaktighet i budkavlesegern i FSOM.

Nu fanns det FM-brons hos syskonen Wikblom, dags alltså för föräldrarna att orientera hem en medalj. Och mycket riktigt: 1983 hemför mamma Marianne FM-brons i klassen D-35! Och mammans insatser just detta år var imponerande med en fjärde plats i skidorienteringens FM, en femte plats i långa FM och en sjunde placering i natt-FM. En imponerande svit!

1983 överträffar 1981 ifråga om framgångar. FSOM ger 1 guld (Ann-Christin), 3 silver och 4 brons. DM-skörden blev: 11 segrar, 13 andraplaceringar och 4 tredjeplaceringar. Speciellt glädjande var det att damerna vann budkavle-DM, något som de duktiga damerna inte tidigare mäktat med.

Damernas framgångar var ingalunda någon tillfällighet för 1985 kom ett ännu förnämare besked: silver i FM, D-35. För den bravaden svarade Marianne Wikblom, Inger Wik och Carola Lindgren. Därmed framstod damerna som mer framgångsrika än sina manliga klubbkamrater, en trend som förefaller svår att bryta. Carola lindgrens fjärdeplats i FM understryker ytterligare detta faktum.

En del av Minkens deltagare i Nordiska ungdomsspelen -83.

Prisutdelning från ekorrstigen. Malin, Åsa, Magnus, Annika, Maria. Okt. -84.

Orienteringsavslutning i Ytterjeppo.