Kulörta lyktor

Nykarleby

”Mommus hus”, större bild.

blev vår tillflyktsort vintern 1944. Då bombades Helsingfors på allvar. Till Österbotten åkte vi med tåg. Jag har ett blekt minne av att tåget stannade kort efter Tammerfors på grund av ett flyganfall på staden. I den vintriga natten såg vi ljuskäglorna från luftvärnets strålkastare, hörde sirenerna och bombkrevaderna. Allt skedde under en vacker stjärnhimmel. Stjärnorna kvittar det lika, skriver Ferlin i en vacker dikt.

När vi anlände till Bennäs var traktens stolthet, en fungerande T-Ford emot oss, förd av en äldre taxichaufför. Framför allt var Karl Roos, provisor på apoteket i Nykarleby, där för att möta oss. Jag minns ännu hur det nedslitna läderöverdraget i T-Forden luktade, när vi småttingar packades i baksätet.

Katri Roos kallade vi mommu. Egentligen var hon min mors äldre kusin. Hon var frånskild och barnlös och relativt förmögen. Hon adopterade mor för att kunna hjälpa oss. Den tiden hade vi det inte särskilt ombonat. Fars död hade lämnat mor ensam med huset, barnen och skulderna.

Mommu var en österbottning, andligen stark och säker. Fysiskt var hon likadan, lång och reslig och med stilig hållning och grått hår. Hon hade varit en stor skönhet i tiderna berättas det. Jag har ännu ett porträtt av henne som ung farmaceut målat av O. Paatela. Minsann, det är en skön dam som lugnt blickar på en.


I Nykarleby bombas inte
Vi installerade os först hos mommu. Hon bodde i en gårdsbyggnad invid apoteket. Jag minns ännu hela huset i detalj. Alldeles särskilt minns jag en scen där mommus obändiga natur kom fram. En kväll satt vi alla i det lilla finrummet. Mommu, mor, min bror och jag och en tant som kommit på besök. Sylvi, hembiträdet satt med också. Då hörde vi bombplan. De drack kaffe, riktigt, av den andäktiga stämningen att döma.

Det är troligt att de ryska bombplanen var varit ute för att bomba industristäderna, Jakobstad eller Gamlakarleby, och märkt den lilla staden. Nykarleby låg vid ån, idyllisk och totalt upplyst, nästan ovetande om kriget. Så släppte de några överblivna bomber och vände hem.

Gårdskarlsfrun hade även hört planen. Hon rusade till oss och bankade på dörren och tjöt: — Bombalarm, bombalarm, alla till källaren. Det föll inte mommu i smaken. Hon steg upp från kaffebordet, tog några steg mot dörren, stampade i golvet och skrek: — Dumheter, i Nykarleby bombas int'!

Gårdskarlsfrun protesterade och försvann. Dels behövde vi inte krypa ned i källaren, om det nu fanns någon, dels hörde vi den bekanta visslingen från bomber. De föll relativt nära på åns is, den ena exploderade inte. Den andras dova krevad tystade sällskapet. — Kyll' sieltä pommeja tuli, [Ja, nog föll det bomber,] sa Sylvi med sitt tavastländska lugn och tog en slurk av kaffet.

Nåja, till källaren begav vi oss inte. Sa mommu att det inte bombas i Nykarleby, ja då bombas det inte där heller.


Jakt på råttor
Senare flyttade vi till kommunalläkare Roos gård. Där bodde vi i en gårdsbyggnad. Särskilt välsedda var vi inte där. Huset vimlade av stora feta råttor, som tassade obehindrat omkring på golvet om nätterna på jakt efter mat. Mor var mäkta rädd att de skulle smaka på hennes barn. Hon låg och sov beväpnad med en planka. Ibland försökte hon jaga sattygen i halvmörkret.

En natt var råttorna särskilt fräcka. En fet jäkel var för bekväm för att smita. Den sprang av och an och gäckade den lilla spröda kvinnan. Vi jagade den ut i den iskalla hallen. Jag såg mor höja plankan och klämma till med all den kraft en hona får när hon försvarar sina ungar. Det splatschade till. Den arroganta råttan spred sig i tusen atomer längs hallen. Blodet stänkte på de smutsiga tapeterna. Jessus så jag tyckte om min morsa i det ögonblicket. Efter det tog råttorna sig i akt.

En kväll kom vi i gräl med kommunläkarens barn och deras kamrater. Vi var nog lite flyktingpack i deras ögon. Det blev slagsmål. Vi höll ut mot övermakten närmast på grund av att min stora bror var storvuxen och kavat. Till slut tillgrep fienden brädstumpar, en spik rispade upp blodvite på min bror. Han blev rasande och fick tag i på en större påk. Med den attackerade han övermakten som en furie. Jag kastade sten av solidaritet. De retirerade. Slaget på stadsläkarens bakgård var över.

Vi drog oss tillbaka och begav oss till mommu. När hon öppnade såg hon sina gullgryn blodiga, smutsiga och i trasiga kläder. Antagligen lipade jag snopet. Efter att ha tillkallat en ung, söt farmaceut att plåstra om oss vevade mommu på telefonen. Se'n började en ordväxling där mommus andel översteg Hitlers samlade tal i ljudstyrka. Mot slutet fick någon ordet i andra ändan.

Mommu lugnade sig och lade på luren. — Dom andra är mycket värre däran, sa hon åt mor, som tog det hela mycket lugnt. Hon var nog närmast orolig för kläderna, de fysiska skavankerna var små.

Mommu såg nöjd ut när hon tittade på oss. — Soldatgossar, sa hon, såna där skulle behövas vid fronten, riktiga soldatgossar. Morsan tyckte att vi inte borde ställa till bråk mera, praktisk som hon var.


Onödiga tolkar
Stadens lyceum [Normalskolan] var lasarett för frontsoldater. Närmast fanns där konvalescenter, unga finska pojkar. De var vanligen på bättringsvägen. På kvällarna gjorde de bekantskap med de söta flickorna i staden. Man begav sig så på promenad i stadsparken. Så långt var allt gott och väl. Då paret slog sig ned på en bänk med romantisk vy mot den vårliga ån tröt diskussionen. Pojken talade finska, flickan svenska — punkt och slut.

Det fanns en annan Helsingforsfamilj där samma tid. De hade två söner och italienskt namn. Den äldre brukade spela kort med soldaterna på lasarettet, den yngre lekte med oss. Han menade att vi borde träda till och hjälpa de stackars paren med en hyfsad översättning.

Så vi brukade smyga ut i parken. Vi låg och tryckte i blomsterrabatter och bistod dem med simultantolkning. Soldaterna uppskattade det inte. Vanligen blev det att ta till flykten. Det kändes orättvist.

Sanningen var nog den att de unga paren kom väl överens fast språket fattades. Jo, jo brukade flickorna säga, vad än kavaljeren drog till med.

Min 6:e födelsedag inföll på våren 1944 i Nykarleby. Sylvi köpte mej en liten ko i faner, som gick på fyra hjul. Man drog den efter sej i ett snöre. Andra leksaker fanns ej till salu i mjölkbutiken. Sommaren var lång och varm. Jag beslöt bli präst. Mommu var mäkta glad, ty släkten hade haft många kända präster.

Mitt intresse berodde närmast på att prästgårdarna på landet var så stora och rymliga, inte på någon gudomlig orsak. Där tappade släkten intresset för mej som kommande teolog. På sommaren kom det limonad till kiosken vid bron. Vad den innehöll blev oklart. Min bror drack två flaskor och spydde över broräcket.


Kriget tog slut
På hösten, en solig dag, kom budet om vapenstilleståndet. Kriget var slut. Vi hade fått mycket vänner och lekte vid den lilla busstationen. Vi klev upp och ned över planket och jublade. Kriget var slut. För de flesta betydde det att papporna skulle komma hem. Livet i staden skulle bli normalt igen. För oss betydde det att vi skulle åka hem. Min bror skulle till skolan. Jag skulle kanske börja i Åggelby svenska folkskola med.

Nykarleby lämnade vi på samma sätt som vi kommit. Vi åkte med den gamla T-Forden till Bennäs och tog tåget till Helsingfors.

På ett sätt lämnade vi aldrig Nykarleby. Jag minns alltid den lilla, vänliga staden där det int' bombas, där somrarna är varma, prästgårdarna stora, där förälskade par inte behöver säga så mycket, där man säljer fanerkor till födelsedagspresenter åt småpojkar och … där kriget äntligen tog slut.

— Nykarleby, mitt Nykarleby.
        JACKE SÖDERMAN