Bomber över Nykarleby
– ett 60-årsminne

av

Lars Pensar


De tre allierade staternas ledare, Roosevelt, Churchill och Stalin möttes den 28 november 1943 vid den s.k. Teherankonferensen. Ett av krigsmålen man enades om, var att genom påtryckningar få Ungern, Bulgarien, Rumänien och Finland att lösgöra sig från krigföringen på Tysklands sida.

Sovjet valde att med massiva bombangrepp mot befolkningscentra i södra Finland, närmast Kotka, Helsingfors och Åbo ”trycka på”.

Det finns ett talesätt: ”Regnar det på prästen så stänker det på klockarn.” Stänket skulle träffa små orter i Österbotten som Kronoby, Jakobstad och Nykarleby.

Mot Helsingfors riktades tre omfattande bombräder den 6–7, 16–17 och den 26–27 februari 1944.

Den 22 februari passade det att låta Kronoby, Jakobstad och Nykarleby få en släng. Bombningarna hade varit planerade till senare delen av januari men dåligt flygväder sköt upp angreppen. Nu hade också Leningrads belägring just hävts.

Redan under Vinterkriget, 30 november 1939 – 12 mars 1940, hade en del försvars- och befolkningsskyddsåtgärder vidtagits i Nykarleby. När Fortsättningskriget bröt ut midsommartiden 1941, återaktiverades beredskapen i staden.

Karleborg-skyddskårsgården med chef Oskar Holmqvist, var centrum för organiseringen av åtgärder för befolkningsskyddet. Här vid Karleborg hade försvarsåtgärder satt spår i form av löpgravar och splitterskydd och ett stycke ner längs Topelius-Lybecksgatan stod en påle som fundament för det luftvärnsmaskingevär man redan under vinterkriget för insamlade medel inköpt. På Karleborg tak fanns en förberedd plattform och öster om nuvarande vattentornet kom ett luftbevakningstorn att uppföras. Det gällde att över talltopparna kunna spana mot öster.



Skyddskårister framför Karleborg.
Skyddskårister framför Karleborg.
Förstoring. Helena Haglund tillhandahöll.


Nere vid Stora bron patrullerade en dubbelpost, likaså vid kraftverket, som på taket hade sirenen som skulle avge varningssignaler. Telefoncentralen i rådhuset bevakades likaså. På den s.k. Rådhustomten, som var obebyggd och där ämbetshuset kom att uppföras i slutet av 1970-talet, grävdes bombskydd. Privata skyddsrum gjordes genom att förstärka källarutrymmen. Det grävdes också ”gropar” att söka skydd i vid älvstranden och på andra ställen i staden.

Precis som i andra städer organiserades befolkningen, uppgifter fördelades och områden definierades. Varje kvarter hade sin luftskyddsledare, som såg till att mörkläggningsgardiner anskaffades och monterades på rätt sätt. Varje gård skulle ha en sandlåda för släckning av brandbomber. Spade, hacka och spett skulle finnas tillgängliga och en bår skulle finnas i varje kvarter. Luftskyddschef H. v. Schantz hade det organisatoriska överinseendet över luftskyddet i staden, att journaler fördes och direktiv efterlevdes.

[Nedanstående kommentar fick jag efter artikeln och lade in på eget bevåg:

Annars var övervakare av stadens befolkningsskydd herrarna Verner Viklund (min järnkukku [lärare i metallslöjd], hade varit med i det berömda ”Melins kompani” 1918, de som stormade in i det av röda behärskade Tammerfors och intog Näsilinna) en fridfull man, Joel Brown, gruvfogden från Pargas som ägde huset med den höga stenfoten på 1930- och 40-talet, Henrik Österlund, vaktmästare på Normen och en kort tid ägare till Karleborg, Kalle Helander, affärsman, V. Westberg som du skall få läsa mer om, Emil Nyblom, Sven Nybloms far, snickare – se på ribbningen på gården, Hugo Johansson, J. E. Backlund, din f.d. granne, Emil Wiik på Frillan och Otto G Holmberg, ”Otto G” överlärare på Normalskolan.
Detta såhär rakt ur huvudets minne av dem.]

 


Beredskapsväska med innehåll samt gasmask.
Foto: Lars Pensar.


Befolkningen skulle ha tillgång till gasmask. För barn tillverkades primitiva masker av en flanellpåse fylld med grovkrossat kol från spisen. Masken skulle bindas framför mun och näsa i händelse av gasangrepp.

Kvartersledaren hade en beredskapsväska innehållande kompresser, bomullsvadd, kloramin, klorkalk, tanninsalva och alkalisk ögonsalva, talk och natriumbikarbonat samt kamfer- och koffeintabletter.

I allmänhet var det lugnt under krigstiden i Nykarleby, men transporter av olika slag passerade genom staden och främmande ansikten syntes hela tiden. Tidigare hade alla varit bekanta för varandra i den cirka tusen invånare stora staden. Nu hade befolkningen mer än fördubblats när militärutbildningen flyttades hit och seminarieområdet, folkhögskolan, Kyrkoby skola, missionshuset och lokaliteter i Jeppo och Munsala togs i bruk för militär inkvartering. I ett senare skede flyttade Statistiska centralbyrån in i samskolans byggnad och Normalskolan kom att tas i bruk som sjukhus för militären.

     [Och Missionshuset, lärarseminariets övningsskola Normen och pingstkyrkan Salem är igen en gång förvandlade till krigssjukhus.
     På hastigt hopspikade sängar ligger sårade soldater och klagar över fantomsmärtor och illamående.
     Arbetspliktiga unga flickor springer om varandra med tvättfat och blodiga kompesser och på vedspisen i Normens kök kokas sprutor och injektionsnålar.

Anita Wikman (1996) Vingklippt, sid 13.]

Från de utsatta orterna i södra Finland evakuerades folk och kunde man då utnyttja släktkontakter i Österbotten, betydde det att man fick trycka ihop sig i många hem för att ge rum för dessa som sökte sig till tryggheten här. Folk från södra Finland t.o.m. annonserade om att de ville köpa stugor eller villor i Nykarleby. En direktör från Grankulla önskade köpa en stuga eller villa med elektricitet, men villor med elektricitet skulle inte finns i Nykarleby ännu på ett par decennier.

I Helsingfors hade man beslutat evakuera 30 000 barn efter det första bombangreppet i februari, dessutom åldringar och sjuka. I ortstidningarna ÖP och JT kunde man läsa ett upprop om att öppna sina hem för dessa barn och ge dem möjlighet att fortsätta sin skolgång här. Det kom också nya elever till Normalskolan från sydligare delen av landet.

Snötäcket var tunt, vädret klart och inte speciellt kallt den 22 februari 1944. I Nykarleby gick dagen som många tidigare dagar med stök och bestyr för att i bristtider ha värme i huset och mat att ställa på bordet. Mejeriet, som var en viktig plats för den dagliga mjölkdistributionen, var som andra livsmedelsaffärer underkastad folkförsörjningens vakande öga. Kom mjölken fram till mejeriet, blev detta samtidigt plats för inofficiell nyhetsförmedling. Till mejeriet måste alla gå och där träffade man alltid någon bekant. På biograf Scala, som var en mötesplats för ungdomar då dansförbud ju rådde, hade man denna vecka filmen ”Fröken Vildkatt” på repertoaren.

Eftersom det var fastlagstisdag hade barn och ungdomar på dagen varit i kälkbacken. I en del gårdar hade man gjort nån variant på fastlagssoppa, ja fastlagsbullar hade man bakat i endel hem. Trots påbud om mörkläggning var gatubelysningen tänd i staden, det samma var fallet i grannstaden, medan däremot Gamlakarleby iakttog mörkläggning.



[Hemmagjort vykort med kälkbacksbarn daterat år 1937. Delförstoring.
Carl-Johan Eriksson tillhandahöll.]


Litet efter klockan sju på kvällen överraskades Kronoby av en formation lågtflygande ryska tvåmotoriga bombplan av typ Iljushin IL-4, den vanligaste plantypen både på den tyska fronten och vid angreppen mot finska städer denna tid. Planet kunde ta 10 st. hundrakilos bomber i bombmagasinet, dessutom kunde det bära ett par större bomber hängande under planet. Med en marschfart på drygt 300 km i timmen – det är nästan 100 m/sek, kunde det nå alla orter i Finland på någon timme.



Iljushin IL-4.



Som ett 75-årsminne (2019) kompletterades artikeln med denna och nedanstående bild. Någonstans i Sovjetunionen lastas ett Iljushin IL-4 bombplan med tio stycken bomber à 100 kg. En sådan last faller över Nykarleby den 22 februari 1944.



Iljushin IL-4 i luften.


Från Kronoby, som först utsattes för bombfällning, hade man försökt larma Jakobstad, men om larmet hann tas emot innan bomberna föll blev väl aldrig utrett. Flygtiden från Kronoby till Jakobstad, liksom från Jakobstad till Nykarleby, rörde sig om endast 3–4 minuter! Ett plan svängde ned mot Nykarleby dit inte heller telefonlarmet hann komma innan bomberna föll. Den breda esplanaden måste ha varit ett välsynligt stråk, och esplanader strålar ofta ut från centrum. Med den hastighet som planet hade, måste stadscentrum ha överflugits på 7–8 sek.

Någon sekund för sent för att träffa torgets omgivningar utlöstes bomblasten. Nu föll bomberna egentligen inte inom stadens område, utan på Rajåkern i Nykarleby landskommuns Kyrkoby. De två första nedslagen kom invid prostgårdens ria och de följande i riktning tvärs över älven drygt hundra meter söder om Juthbacka gård. De sista bomberna torde ha slagit ned i södra strandkanten och genom isen på älven.

0

J
K
N
P
Nedslagsområde
Gräns mellan staden och landskommunen
Juthbacka
Kyrkoby skola
Normen
Prästgården
Detalj ur karta från 1947.

När bomberna fällts tog planet höjd igen när vikten lättade och försvann i en sväng, som gav piloten en möjlighet att få en blick på resultatet, tillbaks mot utgångsbasen någonstans i Sovjet-Karelen. Och nu stängdes elektriciteten av från kraftverket.

Vid dramatiska och omskakande händelser som den här, minns man länge exakt var man befann sig, och vad som kanske sades de närmaste sekunderna, minuterna när det hände.

Luftalarm, som dagtid skulle ges med den idag bortmonterade sirenen på kraftverkstaket och efter mörkrets inbrott med ”blinkningar” i belysningsnätet, hade inte förvarnat. Någon hade nog reagerat på ljud eller tryckvågsförnimmelser från Jakobstadshållet, men inte vetat vad det innebar.

Själv minns jag några dova dunsar, de vuxnas förskräckta ansikten samt en snabb förflyttning till den murade källaren under gården. Andra har vid något tillfälle nämnt hur de upplevde bombningen.

Gösta Eng hade tillsammans med sin syster suttit och läst tidningen i köket på Nygård, när han reagerade för någonting som kanske var en skakning av tryckvågor, men strax efter började bomberna explodera på Rajåkern och blixtrande ljusfenomen syntes.


Skärva från en av bomberna. Längd ca 5 cm. Tillhör Lars Pensar.

Hilding Wiklund vid Jeansborg befann sig inomhus när han hörde flygplansljud, rusade ut för att se vad det var och får med det samma uppleva explosionsblixtar, tjut och skärvor som slår in i omgivningen, någon skärva träffar också hemgårdens takkant. Hans far, på hemväg från Forsbyhållet med cykel, hör ett skärvfragment slå mellan ekrarna i hjulet. Han söker skydd i en närbelägen lada bredvid vägen.

Roy Anderssén, som med sin bror på dagen kört ut ved och ”pinat” upp den på älvstranden där bäcken från Rajåkern rinner ut, hade förlorat järntappen som håller ihop stöttingarna när sista lasset på kvällen skulle köras ut. Efter att de lyckats tillverka en primitiv ersättning och kommer fram till älvstranden, får de uppleva hur tryckvågen kastat deras ”pino” runt omkring. Där hade de stått och lassat av när bomberna föll – om inte järntappen råkat tappas ”vid rätt tidpunkt”.

I Kyrkoby skola satt läraren Ture Granqvist vid sitt skrivbord framför fönstret. En skärva borrar sig in i fönsterbrädet framför honom. Ett par decimeter högre upp och den skulle slagit igenom glaset och träffat. Hans fru Meri, också hon lärare i skolan, hade gått till uthuset för att se till husdjuren och är på väg över skolgården när bomberna faller. Hon slänger lyktan hon bär i snödrivan, sig själv ned på gången och hon tycker sig uppfatta att också planets maskingevär träder i aktion när det flyger mot sydväst. Genom skolans plåttak slår skärvor in, hål som senare lappas med någon massa och än i dag syns som mörkare fläckar i det nu rödmålade taket. Likaså slår skärvor hål i brädfodringen, synliga till för ett par år sen, när den förnyades.



Kyrkoby skola.
Foto: Lars Pensar
.


Den 24 februari 2014 tar Mona Karp, född Granqvist kontakt, efter att ha läst i Österbottens Ttidning om bombardemanget då 70 år förflutit:

Hon berättar att tidigare på kvällen, den 22 februari 1944 hade hennes klasskamrat, Doris Lindell (gift Jåfs), kommit till staden med buss från Munsala. Mona och hon träffar varandra i Doris hyresrum nära Rings (Scala) och sitter och samtalar. De brukar för övrigt läsa läxor tillsammas ibland.

Plötsligt smäller det, Mona kastar sig på golvet och ropar ”Gode Gud!” Flickorna rusar ut till vägen och får snart skjuts med en hästfora till Drakabacken där de stiger av för att till fots fortsätta längs Brännanvägen över Rajåkern till Monas hem, Kyrkoby skola. Där syns inget ljus, men i granngården skymtar ljus och dit skyndar flickorna nu. Där sitter Ture Granqvist med sin familj samlad, likaså John Joupers familj finns där. Nu får flickorna finna sig i att bli tvungna och sitta inne med de övriga, medan Ture och John, då och då sticker sig ut för att spana.

Tures hustru, Meri, hade varit i fähuset strax söder om skolbyggnaden, tillsammans med yngsta dottern Ann Mari då bomberna föll, och på ett oförklarbart sätt liksom sugits ut ur fähuset på gården, där Meri kastar sig ned bredvid en snödriva medan Ann-Mari störtar mot kökstrappan och jublande ropar: ”Jag kom först”. Hon hade inte alls förstått vad hon varit med om.

En stor skärva har slagit ett ordentligt hål i uthusets norrgavel, ett hål som fick bli kvar åratal som en påminnelse, innan det spikades fast med någon brädlapp.

Dagen efter går Ture med några elever och inspekterar krevadgroparna vid skogskanten, det ställe familjen fått anvisningar om att ta sig vid bombalarm. Men inget alarm hade getts och där de borde ha sökt skydd, där fanns en del krevadgropar!
(Inf. 2014-02-27.)


På Juthbacka gård krossas en del fönsterrutor – inte så lätt avhjälpt i glasbristens tid när de senare skall ersättas.

I en tidningsintervju i Vasabladet den 9 jan. 1965, i anledning av att Axel Pensar efter 31 år i stadsfullmäktige nu trädde tillbaka, berättar han om ett sammanträde han alldeles särskilt kommer ihåg:

Det var fastlagstisdagen 1944 (22 febr.) Vi hade just samlats och ordföranden, borgmästare S. A. Berger höll sitt öppningsanförande. Då skakades hela rådhuset plötsligt och belysningen slocknade. Det var mitt under brinnande krig och vi förstod alla vad som stod på. Nykarleby utsattes för bombardemang. Endel kastade sig på golvet och de som hade familjer tog på sig kläderna och skyndade hem. Det rådde stor uppståndelse i staden och folk flydde i mörkret ut ur staden till sina sommarstugor och andra hus utanför staden. Själv tillbringade jag med familjen hela natten i sommarstugan i kylan.
Till all lycka anställdes ingen skadegörelse i staden genom bombardemanget, men minnet av händelsen bet sig fast.

På prostgården residerar prosten Alarik Forsblom och hans familj. Dit hör också Irmelin Sandman, senare gift Lilius och idag författarinna. Alarik är hennes morfar. En av skärvorna som träffar prostgården, slår genom väggen, skär genom en del upphängda klädesplagg för att stanna mot det brandsäkra arkivets vägg – i och för sig ett av de säkraste skyddsutrymmena i omgivningen. [Systern Heddis och Irmelins och minnen.]

EU:s blivande justitieombudsman i Bryssel, Jacob Söderman, numera pensionär, som tillsammans med mor och bror hörde till dem som haft möjlighet att komma till det trygga Nykarleby från bombkrevadernas Helsingfors. Här fanns hans ”mommo”, egentligen kusin till hans mor, provisorn på apoteket, Katri Roos. I en krönika i Arbetarbladet har han berättat om tiden i Nykarleby och hur familjen satt i finrummet i lilla byggnaden vid apoteket, när den hör flygplansljud. Gårdskarlsfrun kommer rusande och bankar på dörren och ropar:

– Bombalarm, bombalarm – alla till källarn!
Men då stiger mommo upp och skriker:
– Dumheter! I Nykarleby bombas in't!
Sen kommer ljudet från krevaderna, men till källarn gick de inte.
”Sa mommo att det inte bombas i Nykarleby, ja, då bombas det inte heller!”
[Hela krönikan.]


Ännu en skärva från en av bomberna. Tillhör Gösta Fagerholm.
Ännu en skärva från en av bomberna. Tillhör Gösta Fagerholm.
Foto: Lars Pensar
. (Inf. 2008-05-25.)


I Nykarleby var man uppskakad när följande dag ljusnar, endel har tillbragt en del av natten utomhus eller i skyddsutrymmen i väntan på ett eventuellt nytt angrepp, andra hade sökt sig till bekanta längre bort från staden.

Ingen människa har dock träffats eller skadats här. Men en Nykarlebybo skadas svårt denna kväll. I Jakobstad träffas handlande Hugo Caséns bror Ture, av bombskärvor och avlider följande dag. Han var lärare i Kållby, men råkar vara i Jakobstad i något ärende när bomberna faller där.

Följande dag är det solsken och folk vågar sig till Rajåkern för att se krevadgroparna och spåren som kringflygande skärvor ristat i snötäcket.

”Det var inte så stora bomber”, skall en man som varit med om bombangrepp vid fronten ha sagt. Krevadgroparna i den hårdfrusna marken är inte mycket över metern djupa eller i omkrets. Bomberna har varit vanliga sprängbomber. De överallt närvarande pojkarna, även flickorna, börjar en sökjakt på souvenirer – skärvor som de kan hitta om de följer de ristade spåren i snön. Skärvletandet fortsatte runt krevadgroparna ännu flera år och säkert döljer sig skärvor i Rajåkersjorden ännu idag. En skärva som borrat sig in i den långt ifrån belägna Normalskolan, blir sittande där länge efteråt. Hos Hilding Wiklund samlar man en halv potatiskappe med skärvor, hos Granqvists tas ett bomblock tillvara och blir ett kusligt minne.



Bomblocket med demolerad slagtändare och 135 mm i diameter, plockades upp av Håkan Granqvist på Rajåkern, förvarades i decennier under villatrappan i Bonäs tills Håkan tog det till sin villa i Monäs. Efter Håkans död lät hans hustru Sonja, via Rainer Flén och sen via Bo Kronqvist,ombesörja att det inlämnades till museets samlingar.
Foto: Lars Pensar. (Inf. 2007-06-27.)


I lokaltidningen som utkommer ett par dar senare publiceras direktiv för åtgärder vid luftalarm. Nykarleby landskommun inför nu fullständig mörkläggning. Man kan också läsa, att samma kväll som Nykarleby bombades hade enstaka ryska bomber fallit på några platser i Stockholm och Kalix. Planens navigationsutrustning tycks inte ha varit särskilt tillförlitlig.

En officiell kommuniké införs i landets tidningar dagen därpå. Den har rubriken: ”Jakobstad och andra kustorter bombade. Officiellt meddelas den 23 februari:

     ”Flygverksamheten: Fienden företog i går kväll flygangrepp mot Åbo och dess närmaste omgivningar samt Mariehamn. Samtidigt fällde fiendeplan även några bomber över några kustorter vid Bottniska viken bl.a. Jakobstad. En del materiella skador förorsakades och civilbefolkningen led obetydliga förluster. Luftvärnet i Åbo fällde ett fientligt plan.
      På våra landfronter ömsesidig patrullverksamhet.”

I den ryska radion meddelade ”Tiltu” något om att ”alla orter fått smaka”. Om det var Petroskoi- eller Moskva-Tiltu som hördes i etern är obekant. Bägge ”Tiltuna” var finlandsfödda kvinnor som verkade i den ryska radiopropagandans tjänst.

I början på mars offentliggjordes de sovjetiska fredsvillkoren. De antogs inte. Ytterligare ett halvt år skulle den väpnade sovjetiska ”påtryckningen” fortgå.

Flera gånger ännu skulle Nykarlebyborna få uppleva luftalarm och söka sig i skydd eller ut i skogsområdet runt staden. Men några fler bombningar blev det inte!

Fullmäktigeordförande i Nykarleby lk, John Sundqvist, skall sen i sin julhälsning i tidningen skriva:

      ”Hemkommunen har relativt lätt kommit undan krigets härjningar. Endast ett tiotal bomber föllo fastlagstisdagen nära prostgården men åstadkommo ingen nämnvärd skada. Blott ett stort antal flisor, av vilka en fortfarande sitter i Kyrkoby folkskolas fönsterbräde, vittnande om vad som kunnat ske.”

Några påskbrasor den våren blev det inte heller. Men när folk träffades, berättade man ibland om sina upplevelser för varandra och hur man upplevde det när bomberna föll. Och alla som upplevde bombningarna kan än i dag berätta om hur just han eller hon upplevde fastlagstisdagen 1944 i Nykarleby.


Lars Pensar, februari 2004. Kommentar i oktober 2012:

Råkade komma in på denna sida och läser det felaktiga Jeppo! Planet som bombade Nykarleby svängde ju av mot sydväst. Att eskaderns återsamlingsplats var utanför Holmön har jag inte sett tidigare men förklarar ju varför planet härifrån svängde sydväst för att förstås efter fullbordad sväng vara ovanför  norra kvarken inför återfärden. Någon har tydligen kunnat se de ryska operationsdirektiven för bombuppdraget.



Lars Pensar, februari 2017:

Hej,

Här kommer ett foto, lämpligt den 23 februari 2017, då det är jämnt 73 år sen fotot togs av min mamma, i väntan på hästskjuts till Andrasjön. På kvällen förut föll bomberna och det bestämdes att min mamma, syster Helena längst till vänster och jag på snöhögen, skulle bo hos Östmans vid Andrasjön tills vidare.

Flickan på kälken, som finns avbildad på vyerna i avsnittet om kälkbacksåkning i Apoteksbacken, är Karin Lindén. Hon och hennes föräldrar bodde i gårdhuset mot Kyrkogatan, samma som stadsdir. Börje Nygård hade fötts i ett antal år tidigare. Fadern var var pingstpredikant och frun Ines lektor i tyska i samskolan. Karin, numera död, fick sedan paret flyttat till Närpes en bror, som idag är läkare i Jakobstad, Erik Lindén.

Sakerna på gården finns ännu kvar, dockvagnen som pappa snickrat med porslinsisolatorer på handtaget, den lilla lastbilen med löstagbart flak och kälken som mammas far hade snickrat. På uthusändan bredvid mjölmagasinsdörren är vindflöjelstången upprest. Den hörde till alla gårdar förr och hade kanske uppsatts redan av redaren C. J. Berger , eventuellt handl. Svedlin som sen hade rörelse där.

En blek vintersol skapar skuggor på snön. Allt är idyll och inget tyder på att bomberna fallit ett halvt dygn tidigare. En av de två stora björkarna står ännu kvar. Den fälldes 4 år senare med dunder och brak och för hand.  De  tidtypiska vita fårskinnsmössorna jag och min syster har på oss var suveräna huvudskydd vid lek i snödrivor och kälkbackar.  



Förstoring.

(Inf. 2017-02-23.)

Läs mer:
Lars Pensars tidigare skrivna sammanfattning av ovanstående.
Besökarnas bombardemangminnen.
Innehållsförteckning till kapitlet Vinter- och fortsättningskriget.
Småpojkarna tog försvaret på allvar av Tage Granqvist.
Pensar har bland en massa annat skrivit Stjärnor över Nykarleby. Få se vad nästa X över Nykarleby blir? – Det blev Rökmoln över Nykarleby – om påskbrasor.
(Inf. 2004-02-20, rev. 2019-02-21.)